Author Archives: walentine

Jag har beslutat mej, jag har ställt in mej på
Jag har bestämt mej för att älska dej
Så tänk på vad du säger, älskling
Tänk efter vad du vill

Visst har jag hotat dej, försökt att lämna dej
Men se igenom mina skådespel
Du som bar invid din hjärterot
Dom barn som sover härintill

Och kom ihåg vem som har älskat dej
Genom lycka, sorg och smärta
Nånstans långt härinne klappar, ett troget hjärta

Vad ska jag svara dej, när du nu frågar mej
Vad det kan vara som jag ser i dej
Det är kanske det som du ser i mej
Den du tror jag är

Men kom ihåg vem som älskat dej
Genom lycka, sorg och smärta
Och nånstans härinne klappar, ett troget hjärta

Du vet att aldrig, aldrig, aldrig
Kommer ett ögonblick igen
Nej aldrig, aldrig aldrig, som dom var just då, min vän
Men upp med hakan, sorgsen, vi lever än

Jag kan ta på mej allt, du kan beskylla mej
Jag är så bra på att förgöra dej
Men du ska få min allra bästa lögn
Ett löfte jag vill ge

På nåt sätt ska jag alltid älska dej
Genom lycka, sorg och smärta
Och nånstans långt härinne klappar, ett troget hjärta

Text: Peter LeMarc

Nej Daniel, 2013 blev inget direkt bra år. Det kan vi väl konstatera direkt för de som inte orkar läsa vidare.

Jag har sedan jag började blogga för tusen år sedan alltid roat mig med att skriva en nyårskrönika om året som gått, och om saker som hänt, om trender som varit och så en personlig reflektion över året som snart är slut.
Detta år har jag ingen lust att skriva en sådan så jag skriver till dig istället om mitt personliga år och mina personliga tankar.

Det är 575 dagar sedan du lämnade oss.
575! Det känns som en evighet samtidigt som de känns som att allt hände igår.
Vidare är det 420 dagar sedan  jag anmälde NUS, och tja, hur det blir med det vet jag inte.

2013 har på många sätt varit ett helvetes år. Inte bara på grund av sorgen efter dig utan också för så mycket annat som hänt, och som allt mer dragit ner mig i en grop som jag emellanåt har svårt att komma ur. Min styrka har jag samtidigt fått av att jag slagits för det jag tyckt varit rätt.

Kanske var det också därför som ödet igår gjorde att jag på detta årets sista dag med normal postgång fick boken Till Daniel i min hand.
Jag är nöjd med den, och kommer bli ännu mera nöjd när nästa kommer, och den kommer.

Jag har många gånger, väldigt många gånger, skrivit på denna sida hur mycket du förändrade mig, och idag känner jag på så många sätt på vilka sätt du förändrade mig, och det starkaste är att det är slut med att ta skit från folk.
Jag har varit väldigt duktig på det i mitt liv Daniel, skit. Lika mycket som jag är stark och kan slåss för andra, ja lika duktig är jag på att ta skit när det gäller mig själv. Emellanåt har det inte funnits någon gräns för vad folk kan göra när det gäller att trycka ner mig, och vet du vad? Det är slut med det nu.

Idag när jag fick boken i min hand så blev det så verkligt, och jag kände mig så enormt stolt. Jag har redan fått skit som att det är hemskt att jag vill tjäna pengar på din död, och till dom säger jag bara ”Kyss mig i arslet”. Denna bok kommer absolut inte ge några pengar, och den kommer antagligen inte ens täcka vad det kostade för mig att få ut den, och det har heller aldrig varit meningen att det skulle bli en sådan form av bok. Att jag redan gjort upp med de få som har med det att göra, ja det vet ju inte andra om.
Folk verkar tro att allt som sker och allt som jag tycker står på denna sida, men det gör det inte. Något vissa borde vara tacksamma för…

Fast jag har  ändå slutat lyssna på sånt snack, eller i alla fall slutat med att ta åt mig, och tur är väl det för hade jag inte slutat med det hade jag nog legat på samma kyrkogård som du gör just nu.
För av mina minnen från 2013 har varit att det inte funnits någon hejd på vad och hur man kan uttrycka sig när det gäller mig. Jag är fet, ful, knäpp elak, psykiskt sjuk, och så vidare. Ja, det finns värre saker än så sagda, men dom skriver jag inte här men den enda anledningen att jag inte stämt dom som sprungit med sån skit är att det i sista hand skulle drabba den mest oskyldiga person jag vet, och det vill jag inte. Att jag sedan när ingen ser det drömmer om att personerna i fråga ska bli nertrampade av en renhjord, ja det låter jag mig drömma om.

Ensamhet är något jag skrivit mycket till dig om, och den finns där fortfarande. En satans ensamhet som emellanåt nästan kväver mig. Det är en ensamhet som handlar om att jag saknar dig, och det vi gjorde något så enormt. Nätterna vi inte kunde sova då vi satt och fördrev tiden, och fördrev demonerna bort ifrån oss. Nu har jag ingen att sitta med på det sättet, och det saknar jag. Samtidigt är det något jag måste lära mig leva med, och kanske kommer jag göra det så småningom. Kanske har jag redan lärt mig det delvis. Jag vet inte. Det jag lärt mig är att man ibland behöver stanna upp, och då märker man att saker ändå förändrats.

Jag är stolt över mig att jag inte gett mig när det gäller NUS. Min övertygelse är fortfarande att sjukhuset du låg på skickade dig rakt ner mot undergången och att IVO fortfarande inte erkänner att de inte gjort en riktig utredning kommer slå tillbaka mot dom själva. För som jag skrivit så många gånger här så krävs det inte direkt mycket av en för att se att de som utredde händelserna på NUS inte läst dina journaler, och jag kommer dö före det att jag accepterar att en tillsynsmyndighet gör sitt jobb så dåligt. 2014 kommer inte bli annorlunda i det avseendet än vad 2013 blev.

Jag har ju varit en del uppe i Norrland i år, och att jag blivit totalt förälskad i den norrländska naturen och framförallt i Umeå vet du redan. Skellefteå däremot….ja du. Låt mig säga att jag….nej jag säger inget så slipper folk bli sura, men jag förstår i alla fall varför du ville därifrån. Jag trodde aldrig att jag skulle komma till en stad som fick Borås att framstå som en nöjespark i jämförelse, men nu har jag gjort det.
Att jag fick besöka dig i somras betyder enormt mycket, och jag är så enormt tacksam mot Helen och David som hjälpte mig med det. Kvällarna vid din grav var kanske det viktigaste som hänt mig under sorgen, och att få gråta ut, och ”prata med dig” där du nu ligger betydde och betyder så mycket. Det fick mig att få ihop många av dom kaosartade bitar som fanns i min hjärna. Kanske var det inte förrän då jag äntligen vågade acceptera det vi hade, och bara släppte på allt annat.

Jag har också fått vänner detta år tack vare dig, och jag har också insett att en del av de jag började prata med efter att du försvann aldrig var något jag borde pratat med. Dom saknar jag inte, men gläds över vänner i Skellefteå, Umeå, Stockholm och på andra ställen. Människor man delat sin sorg med och som man under resans gång utvecklat en egen vänskap med. Den är jag glad och tacksam för, och att jag hittat en stad som jag vill bo i är ju inte fel det heller. Ja Gud vad vi hade bråkat om Umeå om jag kommit dit som planerna var den 19 september förra året 🙂

Den 12 september ja! Den dagen var speciell, men fin. Vi som träffades uppe vid NUS hade känt dig under olika perioder i ditt liv, men ville hylla dig och visa dig kärlek, och det gjorde vi på ett bra sätt tycker jag. Människor, alla så olika, men som delade minnet av dig. Inte samma minne, men vi tyckte alla så mycket om dig.

Nu är året snart slut, och 2014 står för dörren. Hur det året kommer bli vet jag inte, men jag vet att jag kommer sakna dig nästa år också. Jag vet att jag kommer sörja dig, minnas dig, och önska att du var här.
Jag vet också att jag inte är samma person som för ett år sedan önskade dig Gott Nytt år på denna sida. Jag är starkare på ett sätt idag, svagare på andra. Det jag tror är den viktigaste förändringen i mig själv är att jag förlikat mig med mycket av det som tidigare gjorde mig så ledsen om saker runt dig, och det känns bra i alla fall. Helena brukar säga att jag gått framåt, och hon lyssnar jag på som du vet 😛

Ändå så här årets sista timmar är sorgen över dig tyngre och känns extra jobbig. För vad jag ville fira denna dag med dig. Vi hade fått ta det lugnt för jag har lunginflammation för tillfället och är ganska sliten, men ändå önskar jag så att du var här. Jag ser tillbaka, minns dig och tårarna kommer, för kärleken till dig är också något jag kommer ta med mig in till nästa år. För den dör aldrig, den fanns där när du dog, och den finns där för alltid.

Gott Nytt år Daniel, min älskade tuss

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Det är morgon, och jag är vaken sedan klockan 5.
Gud Daniel, min dygnsrytm är fullständigt fucked up just nu. Jag sover 2 timmar, vaknar av någon mardröm och sedan somnar jag inte om på flera timmar. Sömnproblem är en underbar företeelse….not

I rummet bredvid sover Kevin. Han kom hit igår och vi har firat jul lite. Han fick julkappar av mig, och jag av honom 🙂
Gud! Så söt han var när han sprang omkring i skyddsglasögon, öronskydd och handskar som tillhörde motorsågen han fick. Motorsågen i sig verkade minst spännande men grejer till var desto roligare.
Av alla gånger Kevin vart här så tror jag att gårdagen var den mysigaste hittils. Vi lekte, och pratade om allt. När vi kom hit pratade han mycket om dig i början. Han berättade att han tänt ljus för dig dagen innan på kyrkogården, och att mamma och jag var ledsna för att du var i himmelen. Sedan tittade vi på kort på dig och han när ni åkte farfars bilar, och Kevin konstaterade att ”molbol Danne busar i bilen”
Det är svårt att prata om dig med honom, och jag försöker undvika det men när han tar upp dig är det ju viktigt att man pratar om det. Efter en stund brukas det tvärt byta ämne och det gjorde vi igår också så vi gick från dig till skog i Norrland. ”Moffar har mycket skog i Åbyn”, konstaterade vi innan vi försökte dela Walles dator i två delar med motorsågen.
Efter det tittade vi på Madicken, och jag var så evigt tacksam att slippa Pippi Långstrump för en gångs skull. Visst är Pippi kul, men det är väl mycket ADHD över henne ibland.
Ja, det var en underbart mysig kväll, och jag fick äntligen känna lite jul i alla fall. Den enda detta år, som vanligt ungefär.

Efter att Kev somnat pratade jag med Helena lite, och sen…ja sedan brakade jag ihop.
Tårarna bara kom på mig och jag kunde inte sluta gråta. Det kändes samtidigt inte jobbigt utan det var skönt. Jag grät för att du var borta, för att Kevs morbror är död, för att Jennie saknar dig så och jag grät över hur meningslöst allt bara är.
Någonstans tror jag att jag grät för min egen skull också, och för hur mitt liv är och blev.

Jag läste igenom mina yttranden, och allt det jag skrivit till SoS och IVO om dig och något slog mig:
Jag skriver alltid om alla andra.

Jag skriver om att Daniels familj förlorade dig. Jag skriver att Daniels vänner förlorade dig. Jag skriver att alla som älskade dig förlorade dig. Den ende jag inte skriver om där, är mig själv. Egentligen vill jag ju bara skrika ut NI TOG DANIEL IFRÅN MIG ERA JÄVLA AS, men av någon anledning plockade jag bort mig själv i dom pappren. Kanske är det därför denna sida varit så viktig för mig. För här får jag skriva om mig, dig, oss och det som betyder något. Här får jag skriva ur hjärtat, utan att någon kan ignorera det eller se det som bullshit, för här skiter jag i vad folk tycker.

Jag är så ensam Daniel, och jag inser att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite folk jag har i mitt liv. Jag är ensam i alla fall. Kanske för att ingenting i mitt liv blir som jag vill att det ska bli och jag känner mig allt mer avskärmad från alla. Mycket är mitt eget val, och jag har de senaste veckorna insett att jag behöver ett storröj i mitt liv igen. Mycket, väldigt mycket, av sånt som kommit in i mitt liv efter den 12 september förra året var säkert bra ett tag, men inte i längden, och varför bry sig? Hade du levt så inte hade jag och dom haft kontakt då.

Jag vill bara bli glad igen Daniel, om ens för en liten stund. För jag tror inte jag känt mig riktigt riktigt glad sedan du försvann. Visst är stunderna med Kevin guld värda, och det närmaste glad jag kan bli är när jag är med honom, men ensamheten finns där hela tiden och jag tror att den enda gången jag riktigt känt ett total lugn var när jag var vid Storforsen i början på Augusti. Det var så underbart där, och jag längtar så dit igen. Kanske är det naturens kraft som finns där som påverkar mig, ja vet inte.

Det är inte mycket jag vet förutom att jag inte vet något alls om framtiden. Ibland, som just nu, ångrar jag varenda sak jag gjort sedan du dog. Jag ångrar att jag anmälde sjukhuset, jag ångrar mina brev till IVO och jag ångrar rubbet.
Så många verkar ju kunna leva med konstaterandet att du dog och that’s it. Sedan hör jag ”Det är för jobbigt”. Jo tack, jag vet inte om det framkommit att jag mått ganska skit jag med. Nej jag borde bli mer svensk för vad har detta lett till egentligen? Ja förutom att IVO visar sig bestå av ett gäng fullständiga idioter och jag betraktas som patetisk och så vidare. Jag önskar faktiskt att jag var mer som andra för detta har inte gjort mig bättre.

Tänk om jag skulle räkna upp allt här som jag hört om mig. Allt från mitt utseende, sexuella läggningar, sätt, stil, etc etc etc. Det är en jävla tur jag har Jennie som jag i alla fall kan skämta om sånt med, men visst sätter det sina spår. Undra va du skulle sagt om du hört en del om det. ”Jävla helvetes jävla horfitta”, är nog en mening som antagligen skulle yttras samtidigt som du kedjerökte.
Men men, så är det. Inget att göra åt nu. Det blev som det blev. Ändå önskar jag så att saker blev annorlunda.

Jag är så vilsen Daniel. Så rädd för framtiden, men mest är jag just nu rädd för mig själv. För jag är rädd att den där natten kommer då jag inte orkar mer. Den där natten då jag är ensam, och ingen finns runt om mig. Den natten är inte här än, och den kanske inte kommer, men den finns någonstans där ute.

Saknar dig, älskar dig.
In i evigheten
/Walle

Dags för en liten julsaga, som ändå inte är någon julsaga för den har ingenting med julen att göra. Det har ju å andra sidan inte Kalle Anka heller och den skiten ser ju 4 miljoner människor på varje år…

Jag skrev denna för länge sen när jag inte hade något att göra, och detta var den första grejen som jag läste in som podcast. Kommer ihåg att du sade att du gillade den när du låg på sjukhuset och lyssnade.
Nu får den bli årets julsaga för jag har ingen inspiration att skriva något nytt utan att bli elak. Under julen ska man ju vara snäll.

Så här här den i alla fall…

Sagan om den annorlunda ankungen

Det var en gång för länge sedan en liten vik. I viken bodde det massor med ankor, svanar och andra fåglar  och alla levde i stor lycka och harmoni.

Alla de glada fåglarna hade fått sina ungar och dom lekte och stojade och stod i. Ja alla barnen hade fötts utom en. Nu fann det bara en liten ankmamma som fortfarande ruvade. Hennes lilla ankbebis verkade inte vilja komma ut och alla väntade rastlöst. Den lilla ankmamman blev allt mer orolig för att något var fel på hennes lilla bebis men en dag bestämde sig till slut ankbebisen för att krypa ur sitt skal.
Den lilla ankbebisen var en oerhört söt liten krabat. Alla de andra fågelmammorna tittade och berömde den söta lilla ankan. Bebisens mamma var självklart väldigt stolt och blev glad av allt beröm.

Tiden gick och nästan direkt märkte man att den lilla ankungen var annorlunda. Medan de andra fågelbarnen lekte och stojade så tyckte den lilla ankungen mer om att lyssna på musik, gärna klassisk, och spela teater och skriva.

De andra ankungarna retade den lille ankungen men han stod på sig och lät sig inte knäckas. Han kände att han inte var som alla andra, det fanns något inom honom som gjorde honom annorlunda och han ville så gärna ta reda på vad. Ibland slog de andra ankorna honom, och de mobbade honom för att han var konstig men den lille ankungen ville inte bli som dom, för han var ju inte som dom. Detta kände han ut i varenda fjäder.
Den lilla ankungen blev större och större. En dag när han var ute och simmade för sig själv så träffade han på en annan ankpojk. De hälsade på varandra och började prata lite. Den lilla ankungen blev så tagen av denna nya bekantskap. Han kände något han inte känt innan. När han kom tillbaka till sitt bo kunde han inte sova. Han tänkte bara på ankan han talat med innan och han kände att han ville träffa honom igen.
När det blev morgon så vaknade den lille ankungen riktigt tidigt och genast slängde han sig i vattnet och simmade bort till samma plats han varit igår, men det var ingen där.
Den lille ankungen gick upp på land och lade sig och väntade. Han hoppades att ankpojken han talat med igår skulle komma tillbaka. Hela dagen och hela kvällen låg han där och väntade och väntade. Han hoppades så innerligt att ankpojken skulle komma men han dök aldrig upp. Ledsen simmade den lille ankungen hem igen för att lägga sig att sova.

Nästa dag återupprepade ankungen proceduren och då hade han tur. När han kom fram till platsen där han träffat ankpojken simmade redan pojken omkring. Den lilla ankungen blev så glad så han rusade fram och nästan skrek ut ett kvackande Hej!

Hela dagen pratade de två ankpojkarna med varandra och de lekte. De jagade varandra i vattnet och de putsade fjädrar på varandra. Båda två kände sig så lyckliga.
Det visade sig att ankpojken också var retad av sina kamrater och hade känt sig annorlunda men nu kände de båda att de träffat någon som var som dom. De hade fått en vän som förstod dom. En vän som inte retades eller slog dom, utan istället hade de fått en vän som tyckte om dom för den de var. När kvällen kom sade dom ajö och precis innan de skulle skiljas lade den lille ankungen sitt huvud mot ankpojken och viskade ett litet kvack. Ankpojken svarade med att göra det samma.

När nästa dag kom gick den lille ankungen ut i solen. Han kände sig riktigt lycklig och längtade efter sin ankpojke. När han kom ner till stranden märkte han att det inte fanns en fågel omkring honom. Detta tyckte han var konstigt och undrade var alla tagit vägen.
Han simmade och tittade sig omkring. När han närmade sig viken där hans små möten skett såg han att det fanns massor med fåglar framför honom och dom förde ett fasligt liv. Han simmade dit för att se vad som hänt. När de andra fåglarna såg honom komma emot honom tystnade alla och de flyttade på sig så att han kunde komma fram. Där framför honom flöt hans ankpojke, död.
Den lille ankungen blev alldeles förskräckt och skrek till.
Plötsligt hörde han en röst skrika, ”Detta är ditt fel, du har dödat min son”
Han vände sig om och en stor anka kom simmandes emot honom i full fart. Han förstod ingenting och skrek bara, ”Vad har jag gjort?”
”Igår var allt bra men nu, titta du har dödat min son”, skrek den arga ankan igen mot den lilla ankungen.
Den lilla ankungen simmade så fort han kunde förbi alla andra och fortsattade skrika och be om hjälp. Till slut kom en stor vacker svan och skyddade honom. Svanen berättade för den lille ankungen att ankpojken dränkt sig under natten. Han hade berättat för sin mamma att han träffat en annan ankpojk som han tyckte om och ankpojkens mamma hade blivit rasande. För ankpojkar som tyckte om andra ankpojkar kunde man inte ha.
Ankppojken hade då blivit så ledsen så han gått ner i vattnet och dränkt sig. Han ville ju att folk skulle tycka om honom i alla fall, även om han var annorlunda. Han ville inte känna att folk tyckte att han var annorlunda och han hade känt sig så ensam och som att ingen förstod eller tyckte om honom.

Den lille ankungen grät och bad den snälla svanen om hjälp. Han var rädd för att de andra ankorna skulle hacka ihjäl honom. Svanen lovade att hindra de andra ankorna medan den lille ankungen flydde, och genast lämnade ankpojken viken där han växt upp. Han simmade och flög så långt han kunde bort från viken. Hela tiden grät han för sin ankpojkes skull. Överallt såg han ankpar som kramades och ankbebisar som lekte i vattnet. När den lille ankungen flytt i flera dagar orkade han inte fly mer.
Han hade kommit fram till en vik där det inte verkade finnas några ankor, så han bestämde sig för att stanna där.
Tiden gick och den ensamma lilla ankungen kändes sig mer ensam än någonsin. Han hade ingen att tala med och ingen att vända sig till. Varje dag simmade han ensam i viken. Ibland kom det en annan anka till viken men den ensamma ankungen vågade inte hälsa. Han var rädd för att någon skulle känna igen honom.
Sommar blev till höst och hösten blev vinter.

En dag kom den snälla svanen till viken som den ensamma ankungen bodde i. Han hade på ryktesvägar hört om att det fanns en ensam anka här och ville se om det var den anka han kände till och som han tyckt så synd om. Svanen simmade där det gick att simma och gick på isen där isen lagt sig. Till slut fick han framför sig se en ensam anka som låg och guppade i det iskalla vattnet. Svanen gick emot ankan men såg ganska snart att ankan var död. Den lille ankungen hade frusit ihjäl. Han hade inte orkat letat efter något bra ställe att tillbringa vintern på. Den ensamma ankungen hade känt sig så ledsen så ingenting spelade någon roll längre.
Svanen blev så sorgsen när han såg den döda lilla ankan framför sig. Han stannade en stund och bestämde sig sedan för att gå sin väg igen. Då såg han något i isen framför ankan. Den lille ankungen hade med sin näbb ristat in en mening i isen. Det stod ”Jag älskar dig”

En dag som denna tänker man på dig extra mycket. Man önskar du var här, och man önskar att du just nu öppnade julklappen man köpt till dig, men du är ju inte här 🙁

Förra året på julafton funderade jag på hur ni firar jul i himmeln…

Firar ni jul i himmelen Daniel?
Jag tänkte på det idag. Här nere firar vi ju julen för att Jesus föddes, men där du är sägs ju också han vara. Hur gör ni då? Har ni liksom allt som ett vanligt födelsedagskalas då? Sitter ni runt ett bord alla med Jesus på kortsidan, och så kommer Gud med tårta, och Jesus har en sån där lustig hatt på sig? För ni äter knappast julskinka va? Jesus var ju dessutom Jude, han får inte äta griskött.

Ganska bra fundering om jag får säga det själv. Jag hoppas i alla fall att ni firar jul där uppe, och ser du Jesus så be honom skicka ner dig till oss igen. Det är det enda jag önskar mig i julklapp faktiskt.

I morgon ska jag ha Kevin här. Var och handlade julklappar till honom igår. Vad han får idag av mamma och familjen vet jag inte så mycket om men i morgon ska han få motorsåg och annat. Måste ju hålla hans norrländska rötter levande 🙂

En riktigt God Jul på dig du julens finaste ängel.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Snart tussen min, snart

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Klockan är halv sex på natten. Henke sover, och Zuzzi ligger på min säng och sover hon med. Ja alla sover och har sovit i natt, alla utom jag.
Själv sitter jag vid datorn, tårarna rinner och ännu en natt utan sömn har plågat mig, igen.

När ska dessa nätter sluta Daniel? När ska jag slippa klumpen i mitt bröst? När ska jag sluta gråta?

Jag borde känna stolthet just nu. Jag har gjort en del av de tre saker som kommer göra att det vi bestämde för 1 1/2 år sedan faktiskt kommer slå in. Du kommer aldrig bli bortglömd. Nu finns du bevarad för all framtid, och oavsett om inte en enda kommer köpa boken så kanske att någon gång i framtiden kommer någon forska och läsa och tänka ”Han den där Daniel måste ha varit en speciell person med tanke på hur saknad och älskad han var”. Det är jag stolt över. Att någon kommer köpa boken räknar jag inte med, och bryr mig inte heller. Jag bryr mig om dig, mig, oss och…ja framtiden. Fast vilken framtid egentligen? Har jag en sådan?

Idag såg jag på film. I filmen låg två personer och pratade och det startade minnesfloden i hjärnan. Sedan var det kört.
Jag är så trött på att känna så här och jag är så jävla trött på att bära på detta ensam. För visst fan är jag ensam Daniel!
Vem ska jag dela detta med, jag kan inte dela det med någon för jag vet ju inte ens vad jag känner längre. Jag vet inte vad jag är ledsen för. Jag vet inte någonting. Det enda jag vet är att jag hatar nätter som dessa.

Kanske är det för att julen är 3 dagar bort, och för att du inte kommer fira den i år heller. Kanske är det för att du inte kommer fira nästa jul, eller den efter den, och den efter den. Kanske är det för att jag inte helt enkelt känner att jag vill att du ska vara borta för alltid.

Jag är så trött på att vara ledsen, och jag är så trött på att känna som jag gör.
Mest trött är jag på att sakna dig, gör Gud hjälpe mig vad jag saknar dig just nu.

And I touched you
And I felt you
And I heard those ravishing refrains
The music of your pulse
The singing in your veins

And with every breath and every sigh
I felt no longer scared
I felt no longer shy
At last our feelings bared
Beneath a moonless sky

Jag lyssnade på den låten idag.
Kommer du ihåg?
Jag hoppas du gör det, för jag glömmer aldrig…

Älskar dig Daniel.
Saknar dig så enormt, saknar dig så förbannat. Saknar dig så att jag blir galen

Älskar dig, in i evigeheten

/Walle