Vet inte varför men jag fick för mig att lägga upp en del ur kommande 122 dagar. Kanske för att också visa att allt i boken inte är romantiserat och sött utan jag har verkligen försökt berätta en historia utifrån hur jag upplevde den, och framförallt vad som sker med människor när de inte får den vård de ska ha eller när de får mediciner i mängder. Något som i Daniels fall är så extremt tydligt.
Jag vill poängtera att detta är min ”arbetstext” och den är ändrad i stil, grammatik och så vidare i den färdiga versionen. Det kommer finnas både stavfel och andra fel här men jag tror att ni kommer förstå.
Denna del har legat här innan men var då i en ännu mindre arbetad version. Jag blir glad om ni som orkar läsa det kommer med kommentarer, eller om inte annat att ni orkar läsa det.
Tack på förhand
/Walentine
_______________________________________________
31 augusti
1.
Klockan var kvart över åtta när Sofia och jag kom fram till Landvetter. Jag visste att han skulle ha mycket bagage med sig för nu skulle han ju stanna i Göteborg plus resan till London och jag orkade inte med flygbussarna. Vi tog en cigg, och gick in inrikeshallen där jag såg på skyltarna att hans plan redan hade landat men ingen verkade vara på väg ner för rulltrapporna så vi satte oss ner vid ett bord och väntade.
Jag hade pratat med honom snabbt när han var på Arlanda. Jennie hade ringt mig precis innan och frågat om han verkligen kommer. Hans vän från Umeå hade kontaktat henne och sagt att Daniel skrivit till honom att han inte mådde bra. Jag hade blivit förvånad för jag hade haft kontakt med honom under hela dagen och han hade verkat må ok. Vad som riktigt hänt fick vi aldrig någon klarhet i men på Arlanda verkade Daniel ha mått bra.
Jag såg att folk nu började strömma ner för rulltrappan och sade till Sofia att han kommer nu men vi får vänta ett tag. För på grund av hans nypåkomna flygrädsla så skulle han ju gå av planet sist. Vi satt kvar och pratade lite medan jag höll koll på trappan, men ingen Daniel dök upp. Efter ett tag kom det inte fler personer. Jag suckade och undrade vad han var, och bestämde med Sofia att vi skulle gå ut och kolla, han kan ju ha tagit sig ner utan att vi märkt det.
Utanför syntes han inte till. Jag såg mig om och tände en cigarett.
”Var fan är han”, frågade jag mig själv högt och såg på Sofia.
”Ja, jag vet inte, men han kan ju inte ha hunnit så långt. Väskorna är ju inte ens på bandet än”, svarade hon medan hon tittade sig omkring.
Jag rökte snabbt upp och gick in. I samma stund såg jag att bagagebandet började snurra och där stod han. Jag fick en chock när jag såg honom. Han gungade fram och tillbaka och såg ut som att han skulle ramla ihop när som helst. Jag såg på Sofia, och skakade på huvudet, och gick sedan fram till honom. När jag stod en meter ifrån fick jag ögonkontakt, men jag insåg att han inte kände igen mig.
Vi stod så ett tag innan jag försiktigt sade,
”Daniel?”
Då sken han upp, och slängde armarna om mig,
”Herregud Walle vad jag saknat dig”.
Jag kramade om honom men kände en känsla av obehag så jag backade ett steg såg in i ögonen på honom. Dom var alldeles matta och blicken var helt avtrubbad. Det syntes tydligt att han var påverkad av något.
”Ja, detta är Sofia”, sade jag sedan och visade med handen.
Sofia och Daniel hälsade på varandra och när Daniel vände bort blicken mot bagagebandet möttes jag och Sofia i en blick. Jag bara skakade på huvudet.
När vi väl fått tag i hans väska, som fick åka runt ett extra varv på grund av att Daniel först inte kände igen den, gick vi ut från hallen. Daniel kunde knappt gå rakt, så jag tog väskan åt honom och höll samtidigt en koll på honom.
”Vad har du egentligen tagit Daniel”, frågade honom tyst.
”Nä, bara lite Sobril”, sade han och fortsatte, ”Sen tog jag en öl på Arlanda”
Innan jag hann säga något tillade han,
”Jag får ju det för min flygrädsla och oro du vet”.
”Jo, jag vet. Ditt sjukhus ger ju ut…”.
Jag tystnade och fortsatte inte meningen. Det var ingen idé att ta allt detta nu med honom, men jag trodde inte på att han bara tagit Sobril. Det var väl den jävla Lyrican igen.
Vi fick in bagaget i bilen och Daniel satte sig i baksätet. Nästan direkt ringde hans telefon och det visade sig vara hans mamma som ringde. Han pratade med henne en stund men glömde av i samtalet att han var i Göteborg.
”Jag är i Stockholm va”, mumlade han och jag bara skakade på huvudet igen.
Resan hem gick snabbt och var ganska tyst. Daniel satt hela tiden och pillade med tabletter han hade i sin dosett. När vi kommit hem hävdade han att han tappat en xanor i bilen som han inte hittade. Jag och Sofia letade lite men jag viskade till henne att han antagligen tagit den själv. Efter att vi sagt hej då, och jag sagt till Sofia att jag skulle höra av mig började vi gå mot min trappa.
Promenaden gick i tysthet från min sida. Jag var så fruktansvärt besviken på honom men insåg att det inte var någon ide att säga någonting nu. Han skulle ändå inte vara mottaglig för någon diskussion alls. Han själv verkade mer vara i sin egen värld samtidigt som han pratade om ditten och datten, och hela tiden upprepade han hur glad han var över att vara här och hur mycket han saknat mig.
När vi väl kom fram till trappan förstod jag att han inte skulle klara av att bära upp resväskan själv så jag bad honom ta min krycka och jag fick bära upp väskan tre våningar upp. Hela situationen kändes onaturlig och ryggen skrek i smärta och besvikelsen jag kände blev bara större och större. Hela Daniel var liksom avstängd. Han gick sakta uppför trappan och verkade vara helt i sin egen värld. Det såg ut som att han gled uppför istället för att gå.
Väl inne i lägenheten satte han sig på stolen i hallen och såg på mig och log.
”Jag är så trött”, sade han lugnt.
”Jag kan förstå de”
Jag försökte sträcka ut ryggen,
”Jag sätter på lite kaffe”, sade jag sedan och gick ut i köket innan han fick tillfälle att svara.
Jag satte på kaffe och fixade ordning några smörgåsar till honom för jag misstänkte att födan idag mest bestått av just alkohol och piller. När jag stod och bredde smörgåsarna kom han och tryckte sig emot mig bakifrån och kramade om mig.
”Är du arg på mig Walle”
”Nej Daniel, bara besviken och orolig”
”Va då för”, frågade han och kramade mig ännu hårdare.
Jag bröt mig ur hans kramande, och vände mig om och såg honom rätt in i ögonen. Dom där vackra blåa ögonen som normalt sken så, var nu alldeles matta och trötta.
”För du är på väg att bli en fulländad missbrukare”, sade jag och märkte att jag lät argare än vad jag egentligen var.
Daniel svarade inte men gick och satte sig vid köksbordet. Han satte handen vid näsan och jag märkte att han hade någon tygfigur fäst vid handleden. Den luktade han på och suckade.
Jag sade ingenting utan såg bara på honom. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var inte bara det att han där var hög som ett hus. Det var hela situationen. Hur snabbt han blivit så här. Hur snabbt det gått utför, och hela tiden ekade det i skallen på mig att han nu hade mediciner för en hel månad. Hur fan skulle det gå nu?
Jag slog upp kaffet och serverade det och två smörgåsar.
”Jag är inte hungrig så..”, började han.
”Ät”, sade jag bara och slog upp kaffe till mig själv och satte mig sedan mitt emot honom.
”Daniel”, sade jag och mötte hans blick, ”Vad har du tagit idag?”
”Men det är bara Sobril. Jag får ju det för flygresan”
”Så du menar att dina läkare skriver ut så mycket så du blir stenhög”
Innan han kunde svara så fortsatte jag,
”Jag har ingen lust att bråka med dig. Jag hade så sett fram emot att träffa dig idag”
”Är du inte glad att se mig”, frågade han och såg med ens panikslagen ut.
”Det är väl klart att jag är din dummer, men inte i det här skicket Daniel. Dessa jävla piller”
Han sade ingenting utan tog en tugga på smörgåsen och drack lite kaffe. Det blev helt tyst i rummet. När han tuggat klart sade han med en röst som lät som en viskning
”Jag tog Lyrica med”
”Hur många”, frågade jag direkt.
”3 tabletter. Tror dom var på 150 milligram styck”
”Hur många Sobril på det”
”Vet inte, tror att det kanske var 4-5 stycken”
Jag suckade och ställde mig upp.
”Du har alltså tryckt i dig ungefär 450 milligram Lyrica, och det var ju 15 mg Sobril du hade så runt 60 milligram sån skit också”
Han nickade men verkade samtidigt oberörd vilket gjorde mig ännu argare.
”Jo just det ja”, sade han snabbt, ”Jag tog Ketogan också”
”Va”, sade jag och satte mig ner igen, ”Ketogan”
”Ja Ketogan”
”När i helvete fick du det utskrivet och vad i helvete varför”
”Nej de va inte mina. Jag fick dom”
”Fick du dom. Av vem då?”. Jag kände att jag började tappa behärskningen fullständigt.
”En patient på avdelningen”, sade han tvärt och jag insåg att det inte var någon idé att fråga mer för han skulle självklart inte berätta. Jag drog mig till minnes när vi ringde till avdelningen om att Daniel tog med sig piller in. Uppenbart gjorde fler det, men det var väl inget annat att vänta på det stället.
Jag suckade bara och såg på honom. Där där känslan som så ofta kom upp i mig forsade fram nu. Den där känslan som skrek att jag älskade honom men samtidigt var på väg att förlora honom, och jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna rädda det här. Allt kändes just då helt förlorat.
”Snälla Walle, var inte arg på mig snälla”, sade han plötsligt och fick tårar i ögonen.
Jag reste på mig och gick fram till hans sida av bordet och med ett jämmer satte jag mig på golvet framför honom och tog hans händer i mina.
”Daniel, lyssna på mig”, sade jag, ”Jag är inte arg, eller jo jag är arg men mest är jag orolig för dig. Fattar du inte det.”
”Du behöver inte vara orolig Walle”
”Jo det behöver jag, för du verkar inte ha vett på att vara orolig själv. Du måste sluta med det här. Det kommer gå åt helvete Daniel om du inte slutar”
”Men jag mår ju bra nu”, sade han lugnt och log emot mig.
”Du ska må bra utan piller Daniel. Det måste bli ditt mål. Du ska försöka komma ifrån det, ändra ditt liv, jobba med dina gamla och må bra i alla fall”
”Jag vill inte jobba inom äldrevården mer, tror inte jag klarar av det längre”, sade han tvärt.
Jag suckade. Ännu en spik sattes in. Han som haft äldrevården som enda riktiga drömjobb under tiden jag känt honom. Det som hela tiden varit en av de saker han velat tillbaka till. Hade han släppt det också nu. Jag ställde mig upp och satte mig på min plats igen mitt emot honom. Han åt på sina smörgåsar och tittade ner i bordet. Så snabbt det hade gått utför tänkte jag och mitt allt mer tilltagande hat mot Norrlands Universitetssjukhus började brinna extra mycket.
”Varför är du så orolig Walle”, sade han och såg på mig.
Jag visste först inte vad jag skulle säga, men efter ett tag svarade jag med gråten i halsen,
”För jag är rädd för att du är på väg att förlora det här Daniel”
2.
Vi satt kvar i köket och jag hade mest suttit och observerat. Daniel åt sina smörgåsar och drack sitt kaffe, och jag försökte få i honom en smörgås till då jag hade någon idé om att mat kanske skulle göra att det som nu påverkade honom skulle försvinna snabbare. Samtidigt blev jag orolig för jag visste samtidigt att om man äter så går det mer blod från hjärnan till kroppen, och det kanske inte heller var bra. Under ett kort tag funderade jag på om jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen men vad skulle jag säga? Jag hade ju ingen riktig koll på vad han tagit egentligen, och vad skulle dom göra? Han var inte i tillräckligt dåligt skick för att åka upp med ambulans och få med honom till sjukhuset skulle jag inte lyckas med. Så jag bestämde mig att bara försöka prata med honom om allt och inget, så kanske han skulle nyktra till, och han hade blivit mycket piggare det sista tyckte jag vilket kändes bra.
Under samtalet hade han nu börjat prata om sin vän på psyk. Hon som han fått den där tygsaken, som visade sig vara en zebra, av. De hade gjort ordning var sin och sedan hade dom sprutat sin egen parfym på och gett till varandra som ett minne. Dessutom hade han fått ett halsband av henne med en text på och han hade i sin tur gett henne produkter från Body Shop.
Det mesta handlade nu om henne, och om hur snäll hon var, och om hur mycket han älskade henne. Han hade varit så glad att han kunde fått visa henne sin uppskattning och gång på gång poängterade han hur mycket hon betydde.
Jag vet inte om det var svartsjuka som slog mig, men jag tröttnade ganska snabbt på att höra om den förträffliga vännen i Umeå. Kanske för att min oro för honom blev helt absurd när han samtidigt satt och pratade om någon som var 100 mil bort. När han till slut ville visa någon film han spelat in på Arlanda till henne och skickat tröttnade jag.
”Daniel, vad har hon och inte jag som gör att det är så lätt för dig att visa henne uppskattning”
Han tystnade och såg ut som att han blev helt ställd av frågan.
”Vad menar du?”, frågade han samtidigt som han luktade på sin zebra igen.
”Du kommer hit, och du är hög som ett hus. Det enda jag hört om nu är om henne, och om hur underbar hon är. På instagram såg jag bild på ditt smycke som du fick när du reste och igen fick jag läsa om hur underbar hon är. Ja, jag kan läsa lite överallt om hur jävla underbara alla är utom jag uppenbart för jag verkar inte finnas alls”
Jag tystnade, men han sade ingenting så jag fortsatte,
”Varför verkar det som att alla människor på denna jord kan få din bekräftelse utom jag. Du taggar folk till höger och vänster, men inte om det gäller mig. Fan jag satt 1 meter ifrån dig på Lotta på Liseberg men inte fan tagga du mig inte, bara Jennie”
”men…”, började han.
”Nej, jag orkar inga men Daniel. Jag försöker finnas där dygnet runt. Jag oroar mig mer för dig än vad du själv gör. Jag försöker ordna allt för dig. Jag har ordnat och planerat din flytt och allt annat, och jag försöker i grunden vara den bästa vän jag kan vara, och jag har ingen lust att då höra att hon är värd nästan 800 spänn på Body Shop men jag får träffa dig plakathög istället”
Jag kände hur ilskan började koka i mig men samtidigt var det så fruktansvärt skönt att få säga detta. För jag kände mig sviken av honom. Inte för presenterna han köpt till henne. Han fick köpa hela världen till henne om han ville, men att aldrig få någon som helst bekräftelse gjorde ont i bland. Ett tack hade inte skadat just nu.
”Tror du jag tar dig för givet Walle”, sade han och såg sorgsen ut.
Jag blev lite förvånad över frågan, och mest för att jag tyckte den var så dum. Jag svarade snabbt,
”Ja, det tror jag. Det känns faktiskt så.
Han sade inget på en lång stund. Jag satt och väntade på vad som skulle ske för här kunde de gå hur som helst. Daniel hade ju en tendens att kunna bli rosenrasande om någon kritiserade honom eller ställde honom mot väggen, men jag kände att jag egentligen inte orkade bry mig. Allt kändes skit just då i alla fall så det kunde lika gärna få braka totalt åt helvete.
”Tror du verkligen att jag tar dig för givet”, sade han och såg på mig.
Då reste jag på mig och gick ut i hallen och slet tag i kryckan.
”Va fan tror du jag har denna för?”, sade jag med hög röst,”Kukförlängare eller?”
Jag slängde kryckan mot golvet och gick tillbaka ut i köket.
”Du har inte ens frågat hur jag mår så vad fan ska jag tro”, svarade jag uppgivet, ”När jag pratar med dig i telefon så känns det som att det är jag som är den onde om jag blir orolig, och så lovar du ringa men glömmer det och jag sitter hysteriskt och är rädd att något hänt, och något händer ju hela jävla tiden så min dumma oro är ju ändå ganska berättigad.”
”Men, varför förstår du inte”, sade han och tog min hand när jag skulle sträcka mig efter cigarettpaketet.
”Vad är det jag ska förstå”, sade jag surt och drog min hand ifrån honom.
”Det är åldern”, sade han och suckade, ”Jag vet att jag är dum men det är åldern”.
”Nu igen?”
”Va då, nu igen”
”Ska vi hamna där igen, med min ålder. Va fan du har väl andra vänner i min ålder. Dom kan du ju tagga”
Han suckade och såg nästan förtvivlad ut men sade ingenting.
”Är det mitt utseende, eller är det något annat. Varför kan du tagga han Tommy och inte mig. Han är ju äldre än vad jag är, och vad då åldern förresten. Det här handlar väl inte om att vara ihop eller inte. Eller har du legat med den där patienten också eller så det är därför hon får din villkorslösa kärlek”
Han såg surt på mig och svarade,
”Klart som fan jag inte har”
”Nej, men kom då inte dragande med den där jävla åldern igen. Jag gör väl för fan inte allt detta för att få knulla eller. Jag är så jävla less på att få det här med åldern nedstoppat i halsen gång på gång. Får jag påminna herrn om vad som hände sist och vem som faktiskt sade nej då. Jag är pisstrött på att du inte kan se skillnad på mig och andra. Jag hör hela tiden om hur ensam du är, och samtidigt försöker jag finnas där 32 av dygnets 24 timmar. Jag är ingen vidrig bögjävel som hoppas på att få lite ung balle så jag kan själv kan känna mig ung igen. och jag är inte som dina andra jävla så kallade vänner som skiter i dig, och som enbart verkar tänka med de där 6 centimeterna de har mellan benen. Vi två har ju för fan setts mer än vad du träffat dom i Umeå sedan du lades in, och jag bor för fan 100 mil bort”
Innan jag kunde fortsätta bröt han in, och nu hördes det på rösten att han var upprörd,
”Ja men jag älskar inte dom Walle. Inte på det sättet”
Jag blev alldeles paff och tystnade. Daniel sade ingenting heller på en lång stund, och jag fick nästan dåligt samvete över vad jag sagt. Kanske gick jag för hårt fram men det var som att besvikelsen över kvällen gjorde att jag vågade säga det jag kände, och jag stod för varje ord.
”Det är som sagt inte så lätt, och jag vet att jag är dum”, sade han och såg sorgen ut.
”Daniel, jag menade inte…”, började jag men blev avbruten vilket jag nästan var tacksam för.
”Nej du har ju rätt. Jag har inte varit snäll mot dig, jag vet det”, sade han och tog tag min hand och denna gång lät jag honom hålla den.
”Det handlar inte om att vara snäll Daniel. Fan jag vet att du inte mår bra”
”Jo det handlar det om. Jag har inte visat dig uppskattning, och jag har sagt saker jag ångrar. Du vet hur mycket vi pratat om allt, och det har gjort mig…”
Han blev tyst en liten stund,
”Ja, det har gjort mig osäker. Ända sedan vi sågs första gången och allt det där du vet som hände då, men jag är så tacksam och jag har skrivit och sagt till dig att du är det bästa som hänt mig och att jag är ingenting utan dig Walle.”
Jag log emot honom och sade tyst,
”Jo det har du iofs”.
Jag tittade på honom en en stund utan att någon sade något och tillade sedan,
”Det sista tror jag ändå stämmer på oss båda. På något konstigt sätt är det nog så”
Han log,
”Men nu är jag här hos er i Göteborg och nu ska allt bli annorlunda”, sade han och reste på sig och gick fram och gav mig en puss.
Ändå hade kanske mitt utbrott fått honom lite piggare hur sjukt det nu än var. Men jag kände mig fortfarande besviken på mycket. Jag hade stressat som en tok hela dagen för att hinna med allt. Jobbet hade dragit ut på tiden och jag hade nästan sprungit mig igenom affären för att hinna handla mat så jag kunde ta mig hem och städa upp lite. Allt hade tagit extra lång tid på grund av ryggen och foten men jag hade hunnit med det jag ville, men det hade tagit på krafterna. Därför hade någonstans trott att fredagen skulle spenderas med att han skulle packa upp och att vi sedan bara skulle ta det lugnt. Istället hade jag mött en stenhög människa som under första timmen knappt inte ens visste om vart han var.
”Daniel vi pratar om detta en annan dag, det är inte rätt tillfälle nu”, sade jag och försökte le mot honom, ”Jag är i alla fall väldig glad att du är här”.
Det sista ljög jag ju inte om. Jag var glad att han var här och kände bara att jag hoppades att detta var sista gången något sådant här skulle ske.
Han sken upp och log mot mig,
”Jag är så glad att vara här så du fattar inte. Älskar dig Walle”, sade han och gick och satte sig på mitt knä. Ryggen skrek till lite men jag orkade inte bry mig.
”Älskar dig också Tussen, och det vet du”.
”Jag ska kontakta psyket så fort som möjligt för jag vill inte ha det så här Walle. Jag vet att du kanske inte tror mig, men jag vill inte ha det så här”
”Det är alltid en början”, sade jag och såg på honom.
”Dom ska skicka ner journalerna har dom sagt i Umeå, och sedan ska jag börja med det här”
”Det kommer inte gå på en vecka att fixa allt”, sade jag allvarligt, ”Du vet det va Daniel?”
”Ja, det vet jag och jag vet att det kommer ta tid”
”Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig”
”Som sagt”, sade han och tog av någon anledning av mig glasögonen och lade dom på bordet, ”Vi klarar oss inte utan varandra”.
Jag sade ingenting men kramade honom hårt, och just där och då fanns bara jag och Daniel i hela världen, igen.
Jag såg på honom och kunde inte låta bli att skratta. Han såg förvånat på mig men sade ingenting.
Vi satt så en stund tills han meddelade att han bara skulle på toaletten. Han gav mig en kyss och reste på sig.
När han gått in och stängt dörren tog jag fram min mobiltelefon och skickade ett SMS till Sofia.
”Ber om ursäkt för ikväll. Hade inte riktigt räknat med att du skulle få se det där”
Det tog inte en minut innan svaret kom,
”Det är ok Walle. Du kunde ju inte veta det. Hoppas kvällen blir bra i alla fall och att han snart mår bättre”
Jag hörde honom spola på toaletten och reste på mig för att ge mig själv det sista kaffet som nu luktade bränt, men jag brydde mig inte. Jag var trött jag med kände jag och ryggen värkte mer än den gjort på länge. 1 ipren och 2 alvedon skulle väl göra nytta tyckte jag och plockade fram det ur kylskåpet. Då slog mig tanken att mina egna sobril, som jag vägrade röra, låg kvar. Under bråkdelen av en sekund funderade jag innan jag tog fram kartan och tryckte ur tabletterna och spolade ner dom i vasken.
”Helt sjukt detta”, sade jag tyst för mig själv men ville inte ta någon risk.
Någonstans inom mig kom den där rösten fram igen. Den där rösten som talade om att Daniel var mer nere i sitt missbruk än vad jag ville acceptera, men just då orkade jag inte lyssna på den.
Någon minut senare kom Daniel tillbaka ut i köket. I handen hade han sin dosett för medicin och jag märkte direkt att den var tom. Jag kommer ihåg att han pratat om sina nattmediciner och att han nu hade Heminevrin och Stilnoct men inga mediciner fanns kvar alls i dosetten.
Jag tittade på honom och funderade i tio sekunder innan jag suckande frågade,
”Säg inte att du tagit dina nattmediciner nu också Daniel”.
Han såg frågande på mig,
”Jo men jag ska ju ta dom till natten”.
Jag satte mig ner och masserade mina tinningar som jag brukade göra när jag kände att jag var på väg att explodera,
”För det första så ska du ta Heminevrinet först, och Stilnocten en timme senare, eller hur”.
”Jo”
”Ja, och för det andra så tror jag inte att läkaren sade till dig att du kunde ta dom om du tagit för mycket av andra piller”
”Jo men jag ska ju ta dom”, sade han och såg totalt frågande och oförstående ut.
”Men du har ju tagit för mycket av andra tabletter idag”, skrek jag nu, ”Du är ju för fan stenhög”
”Det kanske var dumt”, sade han plötsligt och såg nästan skamsen ut.
”Oh you think”, sade jag och gick in på toaletten och låste dörren.
Jag var bara tvungen att komma ifrån lite. Det fanns ingen gräns för hur mycket jag hatade hans läkare och hans piller. Jag var så arg så jag skakade och just då var jag arg på allt och alla, inkl Daniel totala oförståelse som han visade upp.
Jag plockade fram mobilen ur fickan och insåg att det var bråttom nu. Stilnocten verkade snabbt och på Daniel väldigt snabbt. Lade man sedan till hans övriga intag idag så skulle de antagligen verka ännu snabbare. Heminevrinet skulle ju inte heller göra honom direkt piggare.
Jag satt kvar på toalettstolen i någon minut mest för att lugna ner mig. Jag ville inte visa mig arg just nu. Jag kommer ihåg reaktionen från gången innan och den ville jag absolut inte uppleva igen. När jag igen såg på mobilens klocka räknade jag ut att det nu gått runt 10 minuter sedan han tagit tabletterna. Nu var det bråttom att få honom i säng.
Jag öppnade dörren till toaletten och gick in i mitt rum där jag burit in hans väska. Som tur var hade han inte låst den med säkerhetslåset så jag öppnade den och skrattade till tyst för mig själv när jag såg att högst upp bland kläder och annat låt den Pippi långstrump docka som jag köpte till honom i juni. Under den låg hans väska med hygienprylar och det var den jag var ute efter. Jag greppade tag i den, stängde väskan och ställde ner den på golvet igen.
När jag kom ut i köket igen satt Daniel och klappade Zuzzi.
”Du ska kanske borsta tänderna nu Daniel innan du blir för trött”
”Men jag vill inte sova än”, sade han och lät som en tioåring på rösten.
”Daniel du har tagit dina insomningstabletter ihop med lugnande och allt annat. Du kommer somna snart vare sig du vill eller inte.”
Han såg ledsen ut så jag tillade,
”Men vi ses ju i morgon Tussen”
”Ska du inte sova än”
”Jag ska också sova snart”, ljög jag för jag hade en känsla av att jag inte skulle kunna somna. Jag bestämde mig för att se någon film efter att han lagt sig.
”Se så, gå och borsta tänderna nu pöjk”, sade jag och daskade honom i baken.
Han log och gick ut mot badrummet. Jag märkte att pillren redan hunnit sätta in för han fick hålla sig mot väggen.
”Daniel, lås inte dörren är du snäll”, sade jag och han lydde utan att ifrågasätta.
Jag gick ut mot vardagsrummet och tryckte fram Helenas nummer på mobilen.
”Han är stenhög Helena”, var det första jag sade när hon svarade och sedan berättade jag vad som hänt. Vi suckade både och var också oroliga för tillståndet hos honom och pratade lite om vad man kunde göra.
”Jag måste få kontakt med öppenvården så fort det går nästa vecka”, suckade jag, ”Han måste få hjälp med det här. Han är ju för fan totalt inne i tabletterna. Dom har förstört honom totalt. Varför i helvete skulle dom behålla honom så länge. Hade han fått komma hit i början på augusti hade vi inte stått här nu”
Vi pratade lite mer om vad man kunde göra, och var också överens om hur viktigt det var att få med honom på det här. Problemet var bara att jag trodde inte att han själv förstod allvaret. Varje gång vi pratat om medicinerna idag så hade han stängt av sig, och så brukade han göra. Han såg sina intag som fullständigt legitima och verkade inte förstå allvaret alls.
När några minuter gått gick jag tillbaka ut i köket och hörde då dunsar från badrummet.
”Helena, jag ringer sen eller i morgon”, sade jag snabbt och avslutade samtalet. På mobilen såg jag att det nu gått 20 minuter sedan han tagit tabletterna.
Det lät som om någon slängde en boll mot väggen i badrummet så jag gick dit och öppnade dörren.
Daniel stod upp med toalettstolen mellan benen och sov med tandborsten i munnen. Han lutade sig framåt och varje gång huvudet slog i väggen ryckte han till men somnade liksom in igen. Han verkade fullständigt väck och synen var fruktansvärd att se.
Jag gick in i badrummet och lade armen om honom.
”Daniel”, sade jag ganska högt.
Jag fick ingen reaktion alls.
”Daniel”, sade jag igen och skakade samtidigt på honom.
Då öppnade han ögonen och såg på mig med en blick jag aldrig sett innan. Ögonen var fullständigt döda. Jag tog tag i tandborsten och fick den ur munnen på honom.
”Jobbar du här på psyk”, sade han med en enormt släpig röst.
”Nä, men jag lär hamna där snart som patient”, suckade jag fram, ”Jag ska hjälpa dig”
Jag borstade klart tänderna på honom samtidigt som jag höll om honom med andra armen för att han inte skulle falla bakåt. Efter lite trixande lyckades jag få honom att stå framför tvättstället och fick honom att skölja munnen. Jag fick känslan av att vara tillbaka på jobbet igen och tänkte mitt i allt att detta var väl första gången de kunskaperna från äldrevården kommit till användning utanför jobbet.
När tandborstning var klar tittade jag på honom och försökte le,
”Jag hoppas vid min Gud att du inte behöver pissa”, sade jag.
”Nä det är lugnt”, sluddrade han fram.
Jag såg på honom och visste att han just där och då inte förstod att det var jag.
”Nu ska du sova Daniel”, sade jag och försökte leda honom, men det var omöjligt. Benen var som gele på honom och jag såg inget annat råd att att lyft upp honom och bära in honom på bägge armarna i famnen. Jag skrek till när ryggen protesterade men orkade inte ta någon notis om det just då. Han såg på mig hela tiden när jag sakta haltade med han i min famn in mot sängkammaren. När vi kommit fram ryckte han plötsligt till,
”Walle, det är ju min Walle”
Jag försökte le men smärtan i ryggen var nu så fruktansvärt stark så just då hade jag bara tårar i ögonen.
”Walle, Walle Walle, min Walle”, skrek han och lade armarna omkring mig, ”Gud vad jag saknat dig”.
”Det är bra Tussen”, stönade jag fram medan jag försökte lägga honom på sängen.
”Jag älskar dig Walle”, brast han ut och drog ner mig i sängen över honom och kramade mig stenhårt.
Jag höll om honom i några sekunder och sedan försökte jag dra av honom t-shirten och linnet han hade på sig. Han såg på mig hela tiden, men sade ingenting.
”Måste du ha så förbannat trånga jeans”, svor jag medan jag slet av dom.
När de väl var av så sade jag trött,
”Nu ska du sova Daniel, så mår du bättre i morgon”
Jag log emot honom och böjde fram och pussade honom på kinden.
”Sov nu”, viskade jag.
Jag lyckades vända honom på sida då jag tyckte det verkade säkrast och det tog inte mer än 20 sekunder så hade han somnat, men jag märkte också att hans andning var oregelbunden. Inte så att jag egentligen trodde det var någon fara men jag blev liksom alltid mer orolig för honom än jag blivit för någon annan. Jag kom att tänka på hans hjärta och dubbelslagen så jag gick och hämtade stetoskop och blodtrycksmätare och försökte ta trycket på honom. Den visade 120/80 och pulsen visade sig ligga på 67.
Jag gick tillbaka ut i köket och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag hann precis sätta mig ner när Daniel skrek till. Jag sprang tillbaka in i rummet.
Han hade drömt något eller var bara orolig för han sov igen men verkade samtidigt väldigt ryckig. Jag funderade på om det kanske var Stilnocten som gjorde honom orolig. Under hela sommaren hade jag ju märkt att han knappt somnade på dom men blev extremt konstig däremot med hallucinationer som följd. Jag lade mig försiktigt bakom honom och höll om honom. Så låg jag i säkert en kvart tills jag märkte att han andades lugnt igen.
Jag ställde mig upp, och sträckte ut ryggen, men bara efter någon minut blev ännu en gång orolig.
”Jag är här Daniel”, sade jag lugnt och satte mig på sängkanten. Jag strök hans hår sakta och försökte göra allt så stilla som möjligt. Jag såg på klockan, hon visade 00:30.
I fyra timmar satt jag vid Daniels sida den natten. När han väl somnat och jag kunde slappna av var klockan 4.30. Då hade han varit lugn i över en halvtimme och jag kände mig säkrare för hans skull. Jag var fullständigt slut. Kroppen värkte och jag hade fått en enorm huvudvärk. Jag satt och såg på honom. Han snarkade lite nu och sov hårt.
Vad jag älskade den människan, men samtidigt kände jag mig så fruktansvärt tom och rädd. Framförallt kände jag mig så ensam just nu. Den enda här omkring var Jennie, och inte ville jag att hon skulle se sin bror så här. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra nu men hopplösheten skrek i mig. På mindre än 2 månader hade han gått från en person som så ville förändra sitt liv och som hade sådana drömmar till det här. Ett vrak skapat av ett sjukhus. En dag skulle jag ta itu med det sjukhuset, den saken var klar, men just nu kände jag bara en sådan oro. För han som låg där och sov, ja honom älskade jag och jag ville inte förlora honom.
Jag reste på mig och gick ut i köket. I ett försök att tänka på något annat plockade jag undan lite, och satte mig sedan ner vid köksbordet och tände en cigarett.
I nästa sekund började jag gråta.
Jag får emellanåt, oftare än vad man kan tro, frågor om när den där utlovade boken kommer, och frågor om varför den inte kommer?????
