Category Archives: Personligt

Hej tussen min.

Det är torsdag den 25 juli när jag skriver detta. Dagen då du fyller år, den 29, är jag bortkopplad från allt var Internet och sånt heter.
Bestämde mig tidigt i år att denna sommar behöver jag kommer bort från alla människor i hela världen ett tag så idag på din födelsedag finns det bara is, snö och förhoppningsvis lite vilda djur omkring mig.

Jag kan inte riktigt förstå att du skulle fyllt 30 år nu. Lika lite kan jag förstå att du inte kommer få uppleva den här dagen här nere på jorden men framförallt har jag så svårt att förstå att det gått så lång tid nu sedan sjukvården i Umeå tog livet av dig.
Ibland, som vid denna tid, kommer allt det där över mig igen. Hur du kämpade och hur jag kämpade för att hålla dig vid liv.
Ju längre tiden gått desto mer inser jag hur mycket överlevnad allt handlade om. Hur jag märkte hur du förändrades av medicinerna och hela den där sjuka tillvaron som du led dig igenom på Avd 41. Det gör mig arg, ledsen och fortfarande så förtvivlad.

Vi pratade ju redan då om den där dagen då du skulle fylla 30. Hur mycket jag skulle reta dig och kalla dig gammal. Även om jag tror att du nog hade accepterat att vi blir äldre vid det här laget.
Fast du fick inte bli äldre Daniel. Det såg andra till….

Jag kommer till dig i Skellefteå om några veckor. Jag kan inte med ord förklara hur mycket jag behöver få sitta hos dig en stund nu. Jag har så mycket att berätta, få ventilera och få säga dig. Du har varit död i snart sju år men är fortfarande den jag kan berätta allt för. Vissa delar jag lite med, andra mycket men med dig kunde jag, och kan än, dela allt. Jag saknar att ha en vän som du som jag kunde prata om det svåraste om samtidigt som en diskussion om lättmjölk smakade godare än mellanmjölk dök in i diskussionen.

Jag undrar lite hur jag kommer ha det på min semester. Nog för att jag tidigare dragit till platser där inga människor är men i år blir det rejält av den isolerade varan men det är det jag behöver. Efter dessa 2 rena skitår arbetsmässigt så behöver jag semester, semester och mer semester. Att träffa kommunala tjänstemän tar på krafterna Daniel och jag har så sakta insett att ingen annan vill veta av mig.
Jag är byfånen som är anställd på grund av någon form av godhet så man håller skenet uppe att jag faktisk är till någon nytta. Jag har ju ingen högskoleutbildning och i vårt land måste man ha det idag till allt. Skit samma om du läser på en lapp där det står ”Öppna ej denna dörr!!!” och sedan öppnar den i alla fall. Har du högskoleutbildning så är du ok.
De vann över mig Daniel, de lyckades……..

Jag har packat ner ett ljus i alla fall. Det ska brinna den 29 juli för dig. Denna gång kommer jag inte vara så där värst i närheten av Skellefteå på din födelsedag så du får titta en bra bit uppåt på kartan för att se mig från din himmel, men där jag är kommer ljuset att brinna i alla fall. Sedan ses vi där du vilar här nere om ca 2 veckor.

Jag saknar dig min tuss, och jag har gett upp tanken på att saknaden kommer gå över. Den sitter där som ett sår som aldrig vill läka riktigt.
Jag blir allt mer isolerad och försöker så mycket jag kan försvinna från allt och alla för jag är ändå inte till någon nytta. Det känner jag dagligen på jobbet mitt och det känner jag resten av dygnets timmar.
Skriver gör jag knappt längre, som du märkt. Mina ord har väl tystnat som det heter och dagarna går istället ut på att sitta och vänta. Vad riktigt jag väntar på vet jag inte, men det visar sig väl med  tiden….

Nu ska jag packa lite och sedan sova. I morgon är det sista arbetsdagen och sedan slipper jag det i alla fall under några veckor. Om 2 dygn far jag till den riktiga ödemarken.
Ha nu en bra födelsedag i himlen och hälsa Gud från mig att han får fixa fram en ”Daniels röra” till dig. Så ofta han såg oss laga den maten så borde Han kunna receptet.
Skriver igen inom kort, och vi ses snart min ängel.

Älskar dig, in evigheten

/Walle

Det är inte så direkt jättesent på kvällen men jag är så trött Daniel.
Det har varit en lång vecka men ganska kul, i alla fall eftermiddagarna.
Ändå vill jag bara skrika rakt ut.
Min gula anka på jobbet är borta och lär väl inte komma tillbaka. Tror jag ska skriva till dig i helgen om henne.
Under helvetet förra våren var hon min trygghet liksom. Svårt att förklara men du vet ju hur djur alltid blir och är min räddning
Två stora svanar har kommit istället. Ett sött par som inte viker en sekund ifrån varandra och jag brukar stå och och se på dem ibland.
Blir nästan avundsjuk för att de alltid har någon bredvid sig. Man kanske skulle blivit en svan. Kanske hade det varit bättre

Saknar dig så förbannat idag. Vill lägg mig och se på film och ha dig framför dig. Vill lägga handen mot ditt bröst och bara känna din värme.
Vill snosa dig i nacken och le lite för att du inte hällt över dig en halv flaska parfym samtidigt som jag stryker ditt hår.
Sedan vill jag somna så och hade jag fått ligga så med dig en gång till i mitt liv, och hade jag fått somna så en sista gång spelar det ingen roll om jag vaknat igen.

Jag blev halv utan dig Daniel och halvan jag förlorade känns borta för alltid.

Det är jobbigt ikväll 🙁

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Idag tänker jag på dig lite extra. Det är ju en sådan dag då man gör det.
Tänker och saknar dig. Saknar din röst, dina ögon och saknar att hålla om dig.
Saknar att sitta i köket och prata i timmar med dig och saknar att se ”Riget” ihop med dig.
Saknar allt med dig! Så in i helvete

Vill ge dig en kram men kan inte så jag skickar den ihop med kärlek upp till din himmel

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Det var evigheter sedan jag skrev till dig.
Tro inte att jag glömt dig, det gör jag aldrig. Nej, det är mer att jag inte har några ord att skriva mer.
Det sista året har varit tufft. Det har varit det tuffaste året sedan jag förlorade dig och det kan enklast förklaras med ordet: Arbete.
Jag vågar inte riktigt skriva hur jag känner här för det vågar jag inte. Senast jag gjorde det tog man i från fotknölarna och ville ha det till att jag likställt min chef med djävulen….
Men det har varit tufft, ja väldigt tufft.

Förra sommaren skrev jag att jag inte ville till det jobb jag blev skickad till. Jag hade mina aningar och tyvärr blev det som jag trodde fast värre.
Jag hamnade i något som enklast kan kallas kaos och ganska snart hade jag 2 tjänster på mig, och jag arbetade 50%. Att få gå upp i tjänst gick inte men det gick väldigt bra att lägga arbetsuppgifter på mig, och i en normal värld brukar ju sånt löna sig. I en normal värld brukar ju sånt uppskattas men jag lever inte i en normal värld. Här fungerar det annorlunda för här anser man att ”nu behövs du DÄR istället” och så flyttas man bara. Allt det man gjort under ett år har man inte den minsta nytta av för det är inte alla som kan komma vidare. Vissa är födda att fylla i de luckor som de som bestämmer hittar och vill man inte är det bara att sluta. Den kunskap du fått och den kunskap du besitter är ingenting värd. Du är och kommer för alltid förbli en nolla.

Just nu står livet ganska still. Jag arbetar, kommer hem och hatar mest hela mänskligheten.
Jag är så trött på människor Daniel! Jag är så trött på deras jävla mentalitet där en bild på dagens middag på Instagram är dagens höjdpunkt. Jag är så trött på den ständigt förljugna bilden som alla måste ge av sig.
Det som hade börjat när du levde är numer en normalitet i vårt vidriga samhälle. Nu är det lycka som gäller, och skit samma om den är äkta eller inte. Dagens lycka går ut på att spela lycklig. Hur du sen mår spelar egentligen ingen roll, och de flesta skiter i det i alla fall. Att vara medlem på Facebook, Instagram, Snap och allt vad skiten heter är det samma som att visa sin lycka, och det oavsett om den finns eller inte. Bryt inte mot mönstret för gör du det är du dömt till ett liv i isolering.
Skriv när du står på flygplatsen på väg till något meningslöst skitland med 45 graders värme, men skriv inte när du inte mår så bra. Du kan få ett hjärta som kommentar men dör du sedan blir folk ”Oj, men…alltså…guuuud!” Fast det där vet ju du allt om med tanke på hyckleriet som började i samma sekund som du slutade andas här nere.
Ja, jag vill bort. Jag vill bort från allt och alla. Numer går jag mest omkring och känner mig som en varelse från en annan planet. Jag förstår inte mina medmänniskor och jag förstår inte vad de pratar om. Ibland försöker jag spela med men det blir allt mer sällan som jag gör det. Istället drar jag mig undan från allt och alla.

Till sommaren ska jag åka till Svalbard. Jag ska åka ensam och bo ensam. Ungefär överallt läser jag att man rekommenderar folk att åka i grupp för man ska inte vandra på Svalbard ensam med tanke på isbjörnar och annat så därför tänker jag just besöka det ensam. Skulle någon isbjörn få tag i mig så blir det så. Bryr mig ändå inte och ska jag dö så är det i alla fall ett coolt sätt att dö på, och sen Daniel….Ja då ses vi ju igen ♥

Tänk så livet blev.
Tänk så sanslöst misslyckad man blev som person där man egentligen inte lyckats med någonting. Fan, jag kunde ju inte ens hålla dig vid liv.
Nu är man fast i en spiral som aldrig riktigt tar slut. Det verkar inte finnas någon ände på hur misslyckad man är på jobbet fast det börjar jag allt mer släppa nu. Folk säger till mig att ”Walle du kan så mycket” men de måste ha fel. För efter de senaste åren där i alla fall jag trott att jag gjort massor med nytta så inser jag att jag inte egentligen gjort något alls. Allt har bara fått mig mer och mer knäckt och nedtryckt och nu finns jag liksom inte kvar längre.

Jag saknar dig tussen min. Jag saknar att höra din röst och jag saknar så att kunna prata med dig.
Vet du att det trots att det gått sex år nu så går det inte  inte en dag utan att jag någon gång lyfter telefonen och vill ringa dig.
Ibland när jag är ensam hemma brukar jag stå och titta på tavlan jag har på dig och prata med dig. Några direkta svar får jag inte men det känns ändå bra att kunna berätta för dig hur jag känner och vad jag funderar på. Oavsett hur många jag pratar med blir det liksom aldrig som det var med dig.
Ingen förstod mig som du gör. Med dig kunde jag vara hur jag ville och den jag var. Vi kunde prata om allt från mellanmjölk till livets svåraste frågor och med dig kände jag mig trygg.

Trots allt som skedde så kände jag en trygghet som jag inte känt sedan dess och ensamheten som började när du lämnade jordelivet går aldrig över.

Nu är det snart dags att lägga sig. Tack gode Gud att denna jävla vecka snart är över. Till helgen ska jag isolera mig borta från allt och alla så som jag numer oftast gör. Jag kryper ner i mitt hål och stannar där tills jag måste krypa ut igen. Sedan spelar jag ”Walle” tills jag igen får slippa ifrån allt.

Ja tänk så livet blev…

Jag skriver mer i helgen. Känner att jag har så mycket som nu vill ut.
Kanske är orden tillbaka.

Sov gott min ängel, vill du så kom ner från himmelen och sov på min arm

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej min tuss ♥

Det är söndag eftermiddag och jag sitter här med mitt kaffe och en cigg. Har varit ute och vandrat lite men min fot börjar ge sig till känna så det blev ingen långpromenad direkt.
Man märker att det är vår för då är alltid fotjäveln värst men man ska inte klaga. Bara den håller under sommaren så är jag nöjd. Den dagen den lägger av så jag inte längre kan vandra mina mil uppe i Norr så ger jag upp men vi är inte där än. Det är dessutom så mycket annan skit med mig just nu med ständiga läkarbesök så en trasig fot är väl inget egentligen. Vi får se hur det går men just nu känns den delen av framtiden inte helt positiv. Man tar en dag i taget i alla fall, och framtiden får utvisa…

Jag känner att vi närmar oss Maj. Mitt humör är skit och jag mår ganska skit. Tänker på dig mycket nu vilket jag alltid gör extra när livet har för många frågor. Samtidigt närmar sig vår dag. Den där dagen då mitt liv förändrades totalt.
Jag hade behövt en sådan dag nu. Jag hade behövt en dag där allt bara från en sekund till en annan kastades omkring och något nytt började byggas. För just nu Daniel står jag i exakt samma position som jag gjorde då för sex år sen.
Jag vill så gärna ha nytt jobb. Det är sjukt egentligen. Då arbetade jag inom äldrevården och nu arbetar jag med IT men står i samma gyttjepöl nu som jag gjorde då. Jag har en arbetsgivare som inte på några sätt uppskattar mig. Jag har kollegor som gör det men arb.givaren gör det inte. För min lön är ett stort skämt och trots att jag i över ett halvår arbetade ungefär 150% på en 50% tjänst blev uppskattningen, löneökningen, ett skämt. Fast det är mycket som är ett skämt just nu. 4 veckor till har jag bestämt mig för att ge det. Har inget hänt sen skiter jag i det. Då kommer jag upp Danne. Ja inte upp till dig men upp i Sverige.

I fredags var jag social en stund med några efter jobbet vilket sedan har resulterat i att jag hela helgen varit som en zombie. Jag vill bara vara för mig själv och helst ligga och se rakt in i väggen.  Jag orkar inte med någon och det enda jag trivs med är ensamheten.

Jag avskyr Walle och jag hatar det liv han/jag lever men känner samtidigt en större vilja än någonsin att förändra det för jag är värd mer. Det är kanske en lärdom jag fått de senaste åren. Just att jag är värd mer än en massa jävla skit.
Demonerna finns där, tro mig! Jag fick det bekräftat för några veckor sedan när jag gick förbi mitt gamla jobb. Bara att gå förbi på trottoaren utanför gav mig en sådan total ångest och minnesfloden som kom över mig blev nattsvart. ”Ni hann ju inte gifta er” ekade i skallen på mig så nog finns demonerna där. Tänk va! Jag fick inte ta ut enskild angelägenhet för att gå på din begravning men en annan fick det för att personens hund dött. Det är skillnad på folk och folk!

Jo demonerna finns där och jag lär alltid bära omkring på alla de där minnena men ändå känner jag att jag är värd något bättre. För trots att jag avskyr mig själv i alla former så vet jag att jag inte är helt värdelös. Jag vet mina kvalitéer och det är mer en förlust för andra om de inte ser det. Fast så är det ju med hela Sverige idag. Oavsett hur värdelös du är så kan du bli något om du bara bluffat dig igenom en utbildning. Sådant lär man sig när man går in på LinkedIn t.ex. Finns det någon mer vidrig ”Runka till din egen spegelbild” än den sidan?
Jag sitter ibland och skrattar högt när man läser om ”Idag var vi på en mycket utvecklande kurs i personlig utveckling” och där sedan kommentarerna hyllar kursen, personen som skrev inlägget och sig själva.
Efter det är det tyst för personen som skrev inlägget om den fantastiska kursen har redan glömt vad hen lärde sig och nästa inlägg blir ”En bild på vitsippan i min trädgård innan jag far in på möte där vi ska diskutera vilket kaffe vi ska köpa in till maskinen”

Jag vet min kraft och jag vet vilka enorma resurser jag bär på. Den här sidan är ju ett exempel på det. Jag har dessutom fortfarande kvar saker att göra i efterdyningarna av sidan. IVO ska bort! Inspektionen för vård och omsorg som den ser ut idag ska bort bort bort! Det är ett av mina livsmål och där kommer jag aldrig att ge mig. Någon mer misskött skitmyndighet än IVO finns inte och jag känner att jag snart är där igen för att börja fajtas på nytt. Fall som på alla sätt är bedrövliga finns det gått om. IVO’s handläggningar i vissa fall är som en bukett av ”hur man inte ska göra”. Som så mycket annat i det här landet är idén strålande med en myndighet som ska granska så säkerheten för patienter och andra är på topp men IVO misslyckas gång på gång och de gör det därför att förutsättningarna från början var ett skämt. Det blir ofta så i Sverige. En bra idé urvattnas tills det inte finns något kvar. Därför är myndigheten ett skämt, och därför dör folk i högar därför att det finns ingen som slår näven i bordet. Jag vet hur jag ska göra det för om det var något jag lärde mig när ”kriget” mot NUS härjade som värst så var det att ”Skapa opinion från folket” och det är jag en jävel på att göra.

Faktum är att jag drömmer om att på heltid få bli en nagel i ögat på myndigheter och politiker som inte tar sitt ansvar när det kommer till frågor som självmord, dödsfall inom psykiatrin etc. Tänk om man fick viga sitt liv åt det Daniel?! Tänk om man fick arbeta för att inte fler som du blir medicinförgiftade och sedan spottade på?! Tänk om man på heltid fick arbeta med att se till att vårdgivare inte ljuger i sina egna internutredningar?!
Vem vet vad framtiden har att ge mig. Kanske har den ingenting. Kanske är jag död om ett halvår. Kanske blir jag anfallen av en björn nästa gång jag vandra ensam i skogen i Västerbotten (i och för sig ett jävla coolt sätt att dö på) men tills dess att det blir så vill jag känna mig nyttig. För det är just det jag inte känner att jag är just nu: Nyttig.

Nej, nu ska jag sluta skriva en massa flum. Jag ska gå och diska och sedan baka. I morgon ska jag bjuda några kollegor på lunch/middag. Det blir hemlagad potatissallad med färsbiffar och hembakat bröd. Hoppas de kommer tycka om det.

Fan va jag saknar dig Daniel. Jag saknar dig så det gör ont. Jag hoppas du vet det.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej min tuss ♥

Tro inte jag glömt dig där i din himmel. Anledningen att jag inte skriver mer är egentligen två:
Dels är jag så totalt slut i kropp och själ så jag får liksom inte fram några bra ord. Egentligen är jag väl efter sjukdomar och annat rejält utbränd men jag orkar inte riktigt tänka på det nu. Gör jag det är jag rädd för att jag istället brakar ihop totalt och det har jag inte tid med.
Den andra anledningen är att jag, igen, fick lära mig att skriver jag för personligt på nätet så finns det alltid vissa som, genom att ta i från tårna, kan tolka det jag skriver så man blir tvungen att ta upp det på möten. Ja jag vet vad du tycker och hör dig Daniel men det är som det är.

Fast inatt vill jag skriva lite till dig för nu var det alldeles för länge sedan.
Sova kan jag inte så jag tog på mig och gick ut så nu sitter jag mitt ute i skogen här en bra bit från hemmet och skriver. Det är kolsvart ute och kallt som fan och det enda ljus som finns är det från telefonen. Det är hur mysigt som helst! Om jag blundar hårt kan jag nästan drömma att jag är ensam någonstans i Norrland istället. Förutom att man känner av den äckliga luft vi har här nere men man kan ju inte få allt.
Jag var duktig i alla fall och jobbade länge hemma ikväll och försökte komma ikapp mig lite. Sedan gick jag ut.

Hade annars en helt ok kväll innan. Jag och två goa kollegor gick till saluhallen och satte oss en stund på taket. De drack öl medan jag så klart drack cola. Du hade gillat dom två. Den ene är vild och galen och hörs femtio mil bort. Inte helt olik mig faktiskt 😛 Hon är också väldigt charmig och omtänksam och har hjärtat på rätta stället. Ja titta som jag med ju! 😛
Enda skillnaden är väl att hon inte ser ut som ett monster som jag gör då.  Hon är attans så söt. Fast som jag brukar säga, ”Jag umgås ju bara med snygga” :D. Framförallt är hon en person som lever i nuet och inte leker Gud på jobbet samtidigt som hon tar det på allvar. Sådana tycker jag om. Man kan lita på henne också och det är bra.

Den andra kollegan är….tja….fan hon är så lik dig! Jag brukar säga det till henne och har sagt att det är den finaste komplimang jag kan ge någon. För ni är så lika. Det finns liksom ett ljus omkring er som gör att om ni skulle plocka en burk champinjoner som står i en stor uppbyggd hög så skulle ni ta den understa så allt i högen skulle rasa. Så lika är ni! Ja förutom den lilla detaljen då att hon är en hon och hon pratar inte norrländska men annars.
Ibland när hon säger något är det som en flashback tillbaka 6 år och jag bara ler. Hon är också, liksom du, smart som fan men det skulle jag aldrig säga till henne högt 🙂 Det ska väl tilläggas att hon har andra kvalitéer också än att bara vara lik dig. Hon är helt enkelt en väldigt rar person. Dessutom äger hon lika många mobila abonnemang som du gjorde, haha!

När vi ändå är inne på goa människor på jobbet så är Amira på väg tillbaka till huset igen och henne ”känner” du ju. Tänk Daniel att trots att 6 år gott kan jag i allra största hemlighet bli tårögd ibland när jag ser henne och tänker på hur du fullständigt föll för henne. Amira är en go tjej vilket du upptäckte efter ca 17 sek. Det är piss och skit att du inte fick träffa henne mer. Det ska i alla fall bli kul att se henne lite oftare igen. Om det nu blir så…..

Annars är det spännande på jobbet just nu. Faktum är att det är spännande i hela stan nu. Våra styrande politiker har bestämt att skola och förskola ska bli egna gigantiska nämnder så halva stadsdelarna ryker. Det är väl inget fel i det. Allt som gör skolan bättre är bra. Det är väl mer hur det är just nu som spelar in men det drabbar ju alla så.
I början försökte jag inte bry mig även om jag tidigt fick veta att jag den 1 juli blir övertalig. Fast ju längre tiden gått desto mer otåligare har jag blivit och till slut når man väl en punkt när man bara säger ”näääää”
Det känns så intressant att när man haft det absolut mest stressiga jobbet man haft i hela sitt liv så bestäms det sen att ”Det behövs inte”. Ingen frågar innan beslutet tas och ingen kollar vad man gör men uppenbart gör man inget.
Så vad gör man nu då?

Ja nu står jag inför det faktum att jag kan ta det där språnget jag tänkt på så mycket och som jag redan funderade på när du fanns i mitt liv. Jag kan lämna allt och börja om men frågan är om det blir en början. Av anledningar som stavas k o n s t i g a m ä n n i s k o r så vill jag inte skriva i detalj här vad saken handlar om än, men det handlar om att jag kommer till en stad jag varit så enormt kluven till. Samtidigt har jag inget kvar här. Eller jo! Det har jag visst!
Jennie och Kevin och Henke finns ju här och några, väldigt få, andra vänner. Alla de betyder ju allt för mig men någonstans på vägen måste jag ju se just på min egen väg. Vem är jag Daniel? Vart är jag på väg?
Jag vet att jag kommer leva ensam i resten av mitt liv. Anledningen är inte, som en del tycks tro, att jag jämför världen med dig utan på grund av att jag inte passar i relationer. Jag ÄR konstig, osocial och fantastisk ointressant. Jag ser dessutom ut som ett monster och blir bara äckligare för var månad som går. Ja jag vet att det låter dramaqueen men så är fallet. Jag ÄR vidrig och lider med folk som måste se på mig. Jag försöker, har jag insett, att inte se folk i ögonen för länge när jag pratar med dem. Jag tror det är min egna hjärna som på det sättet får det att verka som att folk då inte ser på mig. Ja ensam är jag och ensam kommer jag att dö och det är något jag har accepterat.
Att få ett riktigt jobb kommer heller inte ske för jag kan ju inget.
Nu skulle alla som känner mig säga i kör ”Men Walle du kan ju massor med saker” och då svarar jag:
Ja JAG vet att jag kan en massa saker men de som ger ut jobb vet inte det. För jag saknar ju utbildning och utan utbildning är man lika mycket värt som ett ruttet kadaver. Allt i Sverige handlar idag om utbildning. Du kan vara en total idiot med social inkompetens men har du utbildning är du förlåten. Det sistnämnda är det ju bara att se på vissa utvalda personer på NUS för att få den teorin bekräftad. För att inte tala om IVO…

Så jag har också insett att mitt liv tills jag går i pension/dör i förväg är att ha ett jobb där jag bara vackert får gilla läget. För varför ska jag bli specialbehandlad för. Ingen annan i min situation blir ju behandlad på annat sätt så varför skulle jag bli det? Nu har jag möjlighet att dels byta jobb och dels byta liv helt och hållet.
Jag önskar att det enbart kunde kännas underbart men det gör det inte. Det är en enormt kluven känsla i mig och den hade jag gärna levt utan.
Samtidigt på toppen av allt annat blir jag ju heller inte friskare. Jag är såpass smart så jag förstår att min kropp så sakteliga börjar tacka för sig just nu. Jag behandlas samtidigt som jag ständigt har värk i tänder, rygg och fötter. Folk skulle se mig på mornarna. När man skriker rakt ut när man trycker ner fötterna i skorna. Då är det väldigt långt från den Walle folk tror de känner.
Fast ingen känner ju mig även om de tror jag är som en öppen bok. Det var en person som gjorde det fullt ut och det var du.
Du är nog den enda som visste precis allt om mig. Fast man hinner med mycket när man har telefonsamtal som varar i 14 timmar ♥

Så här står jag nu, eller sitter och fryser som fan. Ska jag hoppa ut och ta språnget eller ska jag vänta? Vad väntar jag på? Vem väntar jag på?
Jag skulle vara naiv om jag tror att saker kommer bli bättre. Sånt slutade jag tro på när jag var 25. Det handlar egentligen mest just nu om att:
Här står jag nu i den här gyttjepölen. Ska jag flytta den pölen dit bort eller så kvar här?

Gud vad jag önskade jag kunde ringa dig nu och prata med dig. Få vända på allt tusen gånger och sedan vända på allt igen.
Jag önskar du var här nu och satt i Alex gräsliga gröna fula joggingbyxor och hade dina ben över mina och vi satt och drack kaffe och åt chokladfyllda kex och bara pratade.
Och där kom tårarna! Tänk jag höll så här länge i alla fall. Det är väl en signal på att man ska gå hem igen för nu har jag suttit här i över en timme och det börjar bli väldigt väldigt kallt.

Jag vet inte vad jag ska göra Daniel men jag tror jag bestämt mig. Det är kanske dags att hoppa nu. Ramlar jag ner och det går åt helvete fick jag ju några ok år så då kan jag leva på dem sedan när allt är åt helvete. Går det bra är det ju rakt positivt, eller hur.

Oavsett vad ses vi väl snart. Tar jag inte hoppet kommer jag nog inte upp till dig i sommar för jag har inte råd. Men vi får se…..
Just nu vet jag ingenting.

Det enda jag vet är att jag trots allt tycker att det vore bra om du kom tillbaka igen.
Du kan ju gömma dig hos mig så berättar vi det bara för Jennie och Kevin.
Förresten har du en syster som du ska vara så enormt jävla stolt över. Jag är det varje dag!

Nej nu ska jag gå hem igen och försöka sova. Det är läkarbesök i morgon och sen ska jag försöka jobba lite. Då ska jag bli ”Walle” igen tills dess att jag får gå hem och bli den gråa döda massa jag annars är….

Saknar dig, älskar dig, in i evigheten

/Walle

Firar ni alla hjärtans dag och Valentine’s day i himmelen? Antagligen inte.
Gillar egentligen inte den här dagen men den får mig ändå att tänka lite extra på dig.

Saknar dig som fan och slutar aldrig sakna dig. Ibland tror jag att jag kommer bli galen.
Det är så mycket jag vill berätta för dig nu. Det är så mycket som hänt och jag har ingen som kan förstå det där så som du kunde. Ibland önskar jag att jag fick komma dit du är men inte än Daniel. Än får jag vandra omkring här nere i kaoset.

Ja idag tänker jag extra mycket på dig. Du min allra finaste tuss

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Tio över fyra var klockan den där eftermiddagen den 12 september när jag förstod att du var död.
Efter samtalet från Umeå där jag fått frågan om du var här kände jag att något inte stod rätt till och när du sedan inte svarade på Jennies telefonsamtal så visste jag att du inte fanns mer.
Jag ringde Sanna och sade också att ”Han är död Sanna”. Hon sade att ”Det vet du inte”, men det gjorde jag. Då förstod jag inte varför jag redan visste men nu när jag ser tillbaka på allt så var det inte så konstigt att just den övertygelsen slog mig så hårt. Inte efter vanvården från psyk och omgivningen där uppe.  1 1/2 timme senare fick jag det bekräftat. Polisen hade hittat dig död i din lägenhet på golvet och mitt liv…
Ja Daniel, mitt liv rasade samman på mer sätt än ett och världen förlorade dig.

Nu är det fem år sedan den där dagen. Fem långa år som ibland krupit fram i snigelfart samtidigt som det just nu känns som om allt hände igår. Så mycket har hänt Daniel och så mycket har skett som jag önskade du fick se och uppleva.

Jag har en miljon saker jag vill skriva här och nu. Jag vill skälla på de som tog ditt liv och jag vill håna de som ägnat sig åt hyckleri efter din död men idag gör jag inte det. Idag minns jag dig bara för den du var och för den du var i mitt liv. Det finns 364 andra andra dagar på året man kan ägna åt det.
Många minnen har svept genom kroppen idag och många av dem går mot den där bilden på stenen. Du är så vacker där. Så vansinnigt vacker! Vilken dag det var Daniel! Vilken underbar dag. En av många.

Jag är glad för alla de dagarna. Alla de dagar som jag fick med dig och alla de stunder vi tillsammans, genom nätet eller i ”verkligheten” kunde göra våra liv lite lyckligare. Stunder där vi höll ensamheten borta och stunder där vi kunde prata om allt, dela allt och vända på allt. Stunder där vi kunde berätta våra ljusaste minnen och berätta om våra mörkaste demoner. Jag är så tacksam för de stunderna.

Lika ledsen är jag att det inte blev fler. Att du inte fick gå in i det nya liv du längtade och kämpade så efter. Att du inte fick studera och få det jobb du drömde om. Jag är ledsen över att du inte fick se Kevin växa upp. Han som betydde så mycket för dig och som du betydde så mycket för. Idag är han en stor kille som går i andre klass och han växer och utvecklas så det knakar, och du, ja du kommer alltid alltid alltid vara ”molblol Danne”.

Idag kommer jag tända ljus för dig och jag kommer sedan göra det som fler borde göra. Kämpa för att inte fler ska behöva dö, men just nu tänker jag på dig och på oss.
Jag tänker på den där natten den 12 september 2012. Jag tänker på det sista livstecknet vi har ifrån dig klockan 4:09 när du var inne på min blogg och läste min text till dig:

Jag har alltid älskat berg & dalbanor. Mina favoriter är Lisebergsbanan och på senare år Balder. Fast denna sommar har jag åkt i en annan bana, den med dig och jag vill påstå att den varit den bästa berg & dalbana jag någonsin åkt med. Det har varit jobbigt ibland, det har varit skitjobbigt ibland, men stunderna där emellan…
Ja, jag kan egentligen inte förklara hur underbara dom varit. Jag kan inte med ord förklara hur underbart det känts.
Att säga till någon att man älskar den människan kan vara svårt. Att dessutom säga till samma människa att man älskar honom eller henne trots att det ibland varit extra svårt runt om, ja det kan vara ännu svårare.
Med dig är det inte svårt, för dig älskar jag. Jag älskar dig på alla sätt och det med dig jag inte förstår gör dig spännande, och det med dig jag förstår gör dig mänsklig. Så mycket vi hunnit gå igenom, och så mycket vi ska gå igenom. Berg & dalbanan har varit väl vild ibland, men den ibland skräckfyllda färden har alltid avlösts av de mest underbara kurvor och underbara gupp. Då när vi funnits i vår värld. Då när framtiden planerats, och då när ingenting längre spelar någon roll förutom en sak: Att saker ska bli bättre.
Allt kommer bli bättre, allt kommer bli bra. Vägen dit kommer fortfarande vara fylld av branta backar upp och ner, men vi kommer nå målet för du har kraften i dig. Jag har fått se den, och tillsammans med oss här kommer vi ta fram hela din styrka.

Jag tror på dig, jag älskar dig och jag älskar det vi har.
Vårt liv tillsammans, på våra villkor.
Vårt liv, jag, min tuss och min familj.
Jag, du och din familj här.
Jag och du.
För alltid

Jag är tacksam för att du läste den då. Det får mig att känna att jag var med dig in i slutet för det var jag och jag var med dig efteråt.
För efter din död Daniel var det många många där uppe i Norr som fick lära sig att ”oj, här gjorde vi visst fel”, och det tar jag personligen åt mig hela äran för.

Jag älskar dig Daniel. Jag älskar dig och kommer tills den dagen jag dör älska dig. För alltid kommer du vara en del av mitt liv. Jag kommer för alltid sakna våra stunder ihop och jag kommer för alltid sörja den framtid vi aldrig fick. Jag kommer alltid längta efter dig och ibland drömmer jag om den dagen vi kan vara tillsammans igen.
För du var min själsfrände Daniel. Du var den som fick mitt hjärta men också min vänskap. En vän som jag kunde dela allt med och som förstod mig bättre än någon annan.
Du var också en skör vän som sökte bekräftelse och där hade många utnyttjat dig. Jag är därför också glad att vi tillsammans kunde lära varandra att man inte behöver bli utnyttjad. Att man duger som man är och duger man inte är det den som inte accepterar en som kan fara, inte vi.

Den 12 september kommer för alltid vara en svart dag, och på något konstigt sätt blir den både mer och mindre svartare när jag tänker på allt det som gjorde att man nu sörjer dig. Eller som jag skrev om dig i mitt tal på din begravning:

Du var en ängel Daniel, redan när du fanns på vår jord var du det. Du var en skör ängel som aldrig riktigt ville passa in i de regler som människan skapat. Du gick din egen väg, och du hade din egen syn. Kanske är inte vår planet gjord för änglar. Kanske borde vi ändra på det då.
För du kunde älska Daniel. Alla som känner dig vet hur mycket du kunde älska. Allt med dig gick snabbt, men din kärlek var den renaste som funnits. Din kärlek var äkta.
Tiden med dig var en tid med mycket skratt, mycket glädje men också mycket oro. För jag märkte att min ängel inte mådde bra, men kärleken fanns alltid hos dig, och det är så jag vill minnas dig, och det är det som ska vara ditt arv.
Vi borde alla lära oss av dig. Vi borde alla lära oss att älska på ett äkta sätt och att bry sig om dom i vår närhet. Vårt land har blivit kallt, och det avskydde du för du ville ha kärlek och du ville visa kärlek.

Så var det. Du ville ha kärlek och du ville visa kärlek.
Och du var så älskad. Så innerligt älskad min tuss

Och jag, ja jag älskar dig, in i evigheten

/Walle