Ni som följt denna sida vet att jag skrivit en, eller ja två, böcker om min tid med Daniel, och tiden efteråt. Jag har också emellanåt lagt upp små stycken ur den.
Nu när allt är mer eller mindre klart så tänkte jag lägga upp prologen så som den kommer bli i den färdiga boken, om inte annat så för som ett tack till alla er som stöttat mig under dessa snart 19 månader.
122 dagar släpps i mitten av april
Prolog
5 oktober 2012
Kistan är vacker där den står. Ja så vacker som kista på en begravning nu kan bli. Det känns så sjukt alltsammans. Jag vill bara därifrån. Jag vill ut från den här kyrkan, och sedan springa så långt bort jag kan.
Jag ser lite i smyg på hans syster. Hon står framme vid kyrkan och pratar med sin pappa. Hennes blick är så sorgen, men samtidigt ser hon så lugn ut. Samma lugn som jag alltid sett hos henne oavsett hur saker runt om oss varit.
Jag tänker på när jag såg henne för första gången efter att allt brakat samman. Hur ont det gjorde i mig att se hennes sorg samtidigt som jag beundrade hennes styrka.
Samma känsla kommer över mig nu. Man ser sorgen, men styrkan finns där. Jag vill bara gå fram och ge henne en kram. Hon delade så mycket med mig av det som hände under sommaren, och vi delade samma oro. Det var vi som höll kontakten utanför sjukhuset, och det var vi som försökte planera för hans flytt.
Det var hon som meddelade mig vad som hänt den 12 september, och jag vet att hon gjorde det snabbt efter att hon fått beskedet. Jag önskar så att jag kunde ta lite av smärtan hon bar på nu men det kan jag inte. Hon är så lik honom på så många sätt. Skillnaden är styrkan. Medan han var svag så är
hon stark, och starkare än jag tror hon själv förstår.
Ursvikens Kyrka är av en mer modern sort och den har två ingångar. Först den vanliga kyrkporten där man nästan direkt kommer in i kyrksalen. På sidan av salen finns en dörr mot en korridor. Där finns det klädhängare och man kan sedan fortsätta in i ett rum där minneshögtiden senare ska hållas. Där finns det också en utgång som jag väljer att gå ut genom. Några utanför har tänt en cigarett så jag bestämmer mig för att göra det samma. Klockan visar att det är 40 min kvar tills det att begravningen ska börja.
Jag ser hans mamma och lillasyster komma gående över parkeringen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag brukar aldrig känna blyghet men just nu känner jag mig extremt blyg och rädd. Jag känner mig som en inkräktare men beslutar mig för att svälja allt, och så går fram till mamman. Jag hälsar vänligt, och för första gången denna dag säger jag meningen, ”Jag önskar vi träffats under andra omständigheter”. Den meningen kommer nog bli dom närmaste timmarnas mest sagda mening för mig.
Efter det vänder jag mig mot hans lillasyster och hälsar på samma satt. Vi har talat lite med varandra över Facebook tidigare men jag kan inte säga att jag känner henne. Jag känner egentligen ingen här förutom Jennie och deras styvmamma. Mitt liv med honom var utanför detta, och nu mer än någonsin tidigare blir det så stark påtagligt.
Hon säger att det är trevligt att träffas sedan plockar hon fram något ur en påse.
”Denna ska du ha Walle”.
Det är Pippidockan. När jag ser den är det som om benen viker sig men jag lägger all kraft för att inte ramla ihop och får fram ett litet tyst, ”Tack”.
Jag vänder mig och går därifrån och ser hans storasyster igen som nu också ställt sig på utsidan.
”Det är tack vare dig va”, säger jag och håller upp dockan och försöker mig på att le.
”Ja den skulle du ha”, svarar hon med matt röst. Jag nickar lite och går därifrån, men vet inte vart eller till vem jag ska gå till.
Allt är bara så fel. Ja, det är så fruktansvärt fel. Jag ser in genom kyrkporten när jag går förbi. Blommorna är på plats runt kistan och folk börjar sätta sig ner i bänkarna.
Jag hälsar på några av de som står där i klungan. Försöker säga några ord till hans exkille som natten innan skrivit så fint på sin blogg. Ord som gjorde så ont att läsa för hans skull. Jag är inte den ende som slåss med dåligt samvete. Försöker säga till honom att han inte ska ha det, men vad spelar det för roll. Exet ser på mig med avståndstagande blick, och varför bryr jag mig? Jag borde istället kanske lyssna på mig.
Jag går undan och ställer mig lite vid sidan om i gräset och fortsätter maniskt att röka på nästa cigarett. Mina händer skakar och det känns som att jag när som helst kommer falla ihop och dö. Allt känns så typiskt. Än en gång kommer ensamheten över mig. Jag ensam i min sorg, och alla andra ihop. Inget vet vem jag är, och ingen verkar direkt intresserad av att ta reda på det heller, men just nu är alla kanske upptagna med sitt.
Jag ser Nadja komma gående emot mig med några jag inte sett tidigare men som jag utgår ifrån var vänner till honom. Efter våra samtal känns Nadia just nu som den närmaste jag har där. Även om hans storasyster är den jag känner bäst vill jag inte störa henne med min sorg. Hon har fullt upp med sin egna, och den ständigt återkommande känslan av att allt detta är mitt fel får mig ibland att skämmas så enormt inför henne. Nadia ler mot mig när hon kommer gående men slutar le när hon ser mig i ögonen.
”Walle hur är det”, frågar hon.
Jag slänger mig runt hennes hals och börjar gråta och snyfta som ett barn.
”Jag skulle hindrat honom från att åka Nadia. Jag skulle hållit kvar honom i Göteborg”
Nadia lägger båda armarna om mig och kramar mig hårt.
”Walle du måste sluta tänka så”.
Just där och då vill jag inte släppa taget. Jag vill bara krama Nadia tills allt ont försvinner. Än en gång kom ångesten över mig. Än en gång kom den där anklagande rösten om honom tillbaka. Än en gång slår den emot mig, och jag känner mig svagare än någonsin.
Jag märker att folk står och ser på mig så jag släpper Nadia och hälsar så gott jag klarar av på sällskapet. Jag måste se helt galen ut. Rödögd och fullständigt utsliten.
Nadia och sällskapet som är med henne går fram till familjen och hälsar, men jag stannar kvar. Jag har inget med dom att göra. Jag är en outsider här. Någon som inte fanns och jag känner hur folk tittar och undrar vem jag är.
Jag tänder en cigarett till. Jag vill inte gå in. Jag försöker övertyga mig själv om att om jag inte går in kommer begravningen inte starta, och startar den inte är han inte död. Trots att kistan står där vill jag inte acceptera det. Jag är här nu, i Skellefteå, det som vi pratade om, och han ska ju för fan vara här med mig. Jag röker snabbt, och medan jag trampar på det sista av cigaretten så tänder jag en till. Jag börjar bli illamående, och bestämmer mig för att inte röka mer så jag kastar cigaretten i gräset och tittar upp mot himmeln.
”Jag klarar inte detta”, viskar jag och känner hur ögonen fylls med tårar igen.
Efter det kommer jag till sans och bestämmer mig för att jag måste klara detta. Jag trampar på cigaretten som ryker i gräset och går in i kyrkan.
Väl inne blir jag plötsligt osäker på var jag ska sätta mig. Familj till höger och vänner till vänster är ju regeln. Vad är jag? Vad var jag? Vi var ju så nära att bli familj. Jag känner i bakfickan på jeansen. Där ligger vår hindersprövning och vigselbeviset. Dom två papper som jag burit med mig sedan han gick bort. Jag ser på kistan som nu blivit prytt med ett kort på honom. Jag viskar tyst för mig själv, ”Var ska jag sitta?”.
Jag ser mig omkring. Känslan att jag inte hör hemma här kommer åter och jag bestämmer mig för att sätta mig lite avsides i kyrkan på vänster sida. Jag hamnar på samma rad som Nadia och hennes vänner men längst bort från mittengången.
Jag känner mig så vilsen. Som om det jag och han haft inte hörde till den riktiga världen. Två rader framför mig har vännerna från Umeå placerat sig.
Jag önskar att dom var mina vänner nu. Att jag haft någon där som kände honom. På andra sidan ser jag systern och resten av familjen. Jag undviker att titta på dom. Varför vet jag inte.
Sedan fastnar min blick på kistan och på kortet. Det var jag som tog det kortet. Vi hade varit i trädgårdsföreningen den dagen. Jag, han, systern, och hennes son. Det var en underbar sommardag och han hade mått så bra då. Vi hade käkat kinamat först och gick sen dit. Han hade ägnat en bra stund åt att ta kort på en ekorre som han sedan lagt ut på nätet. Jag och systern med vår torra humor hade kommenterat bilden med kommentarer som, ”Snygg trädstam”, och ”Snygg sten”. Vi hade gjort allt för att undvika att just kommentera ekorren. Då hade vi skrattat åt det.
Den kvällen hade jag och han suttit och delat lite vin och senare också lite sprit. Det hade en varit en sådan mysig kväll. Vi hade suttit och pratat vid köksbordet så som vi brukade göra, och sedan myst i timmar samtidigt som vi lyssnat på vår speciella skiva. Det var den kvällen han friade till mig på riktigt och det var den kvällen som…
Jag väcks ur mina tankar när kyrkklockorna börjar ringa.
Jag ska strax ta farväl av Daniel. Hans begravning ska just börja.
