Såg denna bild idag och tyckte så mycket om den i all sin sorg. Den väckte så mycket minnen i mig.
Kom att tänka på när jag besökte dig uppe i Sävenäs i somras och känslorna som då exploderade fram, men minns också den där känslan av att du faktiskt fanns där hos mig.
Jag är ingen religiös människa som du vet, och jag tror inte på andar och sånt, men ändå vill jag tro.
Jag kommer aldrig glömma när jag, Helen, David och Nadia besökte dig när du fyllt år. Vi stod där vid din grav och jag fick för mig att jag ville läsa mitt begravningstal för dig. Det tal som jag inte fick läsa i kyrkan. Jag kommer ihåg att Helen sade, ”Ja men gör det då”, så det gjorde jag.
Jag kommer ihåg att jag reflekterade över att jag en gång under tiden fick torka bort några vattendroppar på telefonens skärm, men jag fortsatte läsa.
När jag var klar tittade alla på mig, och sedan sade David ”Tänkte ni på att det började regna när Walle började läsa och det slutade i samma stund talet var klart”
Jag rös, och jag vet att jag tittade upp, och jag tänkte ”Är du här Daniel?”
Var du det tussen min? Var du där när jag läste? Hörde du mina ord? Jag hoppas det. Gud, vad jag hoppas det.
Dagen efter besökte jag dig igen, och det var då kraschen kom. Det var då jag bröt ihop och jag grät, skrek, skällde och grät ännu mer. Det var så otroligt jobbigt, men samtidigt så otroligt skönt att få sitta där med dig ensam. Du och jag igen, så som det var. Så som det brukade vara.
Kan du inte komma hit? Kan du inte sitta här på sängkanten och bara vara här en stund?
Saknar dig, och älskar dig
In i evigheten
/Walle
Jag har alltid trott på andar. Men när min mamma dog vågade jag plötsligt inte tro, just för att jag inte fick några tecken på att hon var här. Nu har jag fått det ibland, men jag är ändå osäker. Jag vill också tro mer.