Hej min ängel
Häromnatten satt jag i fem timmar och pratade med en gemensam vän till oss. Hon kom att betyda så mycket för dig i slutet, och det var så skönt att sitta och prata minnen och tankar. Vi växlade mellan dig, mig, henne, oss, hennes liv, mitt liv och vårt liv. Vi också utvecklat en egen vänskap. Så som du medverkat till med en del andra också.
Det var så skönt på ett sätt att sitta så och prata med henne. Framförallt därför att jag fick prata med någon som bara såg allt så självklart, och där jag inte hela tiden behövde känna tvånget av att förklara mig.
När vi sedan lade på kunde jag inte sova. Jag låg och tänkte på dig, och på allt som hände.
Hur kan man sakna någon så som jag saknar dig än Daniel?
Kommer jag någonsin bli ”normal” igen, eller så normal som jag nu kan bli.
Jag är så ledsen, så sorgsen men också så förbannad för att du togs ifrån mig.
Jag sitter här i mitt rum, men den gigantiska tavlan på dig framför mig och jag ser ofta på den, och ser på ditt leende. Då kommer den där verkligheten över mig igen att jag faktiskt aldrig någonsin mer kommer få se dig skratta eller le.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att få höra din röst igen. Höra dig skratta och höra dig sen alltid avsluta skrattet med det där ”jaaaaaaa”.
Jo, saknaden finns där än, och jag får väl bara acceptera att det är så. Någonstans där borta i framtiden kanske det mest onda släpper i mig, och kanske har det redan gjort det.
Men drömmer om dig än gör jag, och längtar tills dagen kommer då vi ses igen gör jag också.
Gud Daniel, vad gjorde du med mig?
Fast det vet jag ju redan för det du gjorde var att du fick mig att leva.
Nu måste jag försöka leva utan dig.
Du gav mig livet åter, och försvann när jag precis börjat leva igen.
Jag är bara tom, så jävla tom.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
