Några rader från 122 dagar som på grund av just datumet passar in idag….
Som vanligt är det den okorrigerade versionen av texten som läggs ut.
_______________
Vi kom igen att börja prata om allt och inget, och till slut kom vi in på ämnet musik.
Jag berättade att min enda riktiga idol jag haft i livet var George Michael och att jag följt honom ända sedan Wham.
”Konstigt”, sade Daniel efter en stund.
”Vad är konstigt?”
”Jag trodde liksom att du gillade mer äldre musik”
Jag skrattade till och skakade på huvudet.
”Varför får du det alltid att låta som att jag är från tiden då flintan var det vanligaste redskapet i hushållet”
”Nej men liksom. Du är ju äldre än mig Walle”
”Jo tack, jag vet”, svarade jag och drack lite av det nu iskalla kaffet, ”Fast å andra sidan slog ju Wham igenom på 80-talet”.
”Och tänkt”, sade jag och log emot honom, ”Jag var med när Carola vann i sin fula gula dräkt”
”Åh tänk om man varit med där”
”Jag kommer ihåg min mammas reaktion när Carola började prata om bibeln”
Jag tvekade om jag skulle våga säga något med tanke på reaktionen förra gången Carola kom upp, men bestämde mig för att strunta i eventuellt drama som skulle följa,
”Men för helvete sade min ömma moder då”
”Varför sade hon så”, frågade han nästan lite upprört.
”Min mamma har svårt för när man blandar in religion i melodifestivaler”, sade jag och log.
Vi tände var sin cigarett, och blev tysta en stund medan bägge kollade igenom sina telefoner.
”Fast du tror väl att jag gillar dansbandsmusik, Vikingarna, och Flamingokvintetten mest va”, frågade jag efter en stund.
”Haha är det inte dom som sjunger den där Sjätte september”
Jag blev förvånad över att han kände till den.
”Jo, vi hade den på LP när jag var liten”
”Hade ni den inte på CD?”, frågade han förvånat.
”Daniel, det fanns inga CD när jag var liten”, suckade jag samtidigt som jag försökte dölja den deppiga känsla som alltid kom över mig när jag insåg att jag faktiskt kom ihåg en tid när CD’n inte fanns.
”Ja just de ja”, hånlog han.
”Men hur kommer det sig att du känner till låten Sjätte september”
”Jag vet inte, men tycker den är så söt”
”Söt?”
”Ja söt”
Jag visste inte om jag skulle våga berätta att jag själv var ett stort fan av just den låten. Varför visste jag inte, men hade redan som liten tyckt om den när mamma brukade spela den hemma. Skivfodralet hade varit brunt och jag brukade sitta och titta på omslaget till LP-skivan som fullständigt skrek 70-tal framför stereon som jag tyckte var jättehäftig för skivspelaren var helt automatiskt och det var bara att trycka på en knapp så åkte skivspelarens nål ut genom ett fack på höger sida.
”Brukar du dansa till den när du är ute”, frågade Daniel och avbröt mina tankar på min barndoms musikupplevelser.
Jag brast ut i gapskratt,
”För helvete nu får du mig att känna mig ännu äldre”, sade jag och slog honom lätt på benet, ”Jo, för jag brukar gå till Folkets Park och dansa till alla dansband som finns”
Han skrattade och sade sen ”Förlåt, men har du aldrig dansat till den låten?”
”Skulle väl vara med någon pensionär på jobbet kanske, men inte annars. Har nog fan aldrig dansat till dansbandsmusik alls fast å andra sidan brukar jag inte dansa. Tjocka noshörningar ska inte röra sig på det sättet”
”Sluta upp med sånt Walle”, sade han och såg på mig nästan sorgset.
Jag vet inte vart ifrån jag fick modet men plötsligt reste jag på mig, plockade fram mobilen och kopplade sedan ihop den med förstärkaren och startade Spotify.
Efter några sekunders letande hade jag hittat låten som jag ville ha fram, och vände mig sedan mot Daniel som kommit in i vardagsrummet.
”Får jag lov”, sade jag och sträckte ut handen emot honom och klickade på play på telefonen.
Någon sekund senare började låten spela och snabbt blev jag livrädd för att jag nu gjort bort mig totalt, men Daniel log, tog min hand och vi började dansa.
Det blev ganska snabbt uppenbart att ingen av oss var några direkta hejare på att dansa till just svensk dansbandsmusik men vi stod där och höll om varandra, och gungade ihop i takt, och igen slog det mig hur kort han var i förhållande till vad jag trott, men det vågade jag inte säga.
När vi kommit till andra versen började jag sjunga med,
” Sjätte september,
det var väl dagen
När vi förlova oss,
Först en stor middag,
Mammor och pappor,
Ringar och tal förstås”
”Kan du texten också”, sade han och såg imponerad ut.
”Tja, det är ju det där med mitt minne liksom. Den är bättre än sångrösten”
”Nej men du sjunger fint ju”
”Yeah right”, sade jag samtidigt som jag förde upp hans hand så han kunde snurra ett halvt varv så att han istället stod med ryggen emot mig. Jag lade min haka lätt mot hans axel och fortsatte sedan sjunga,
Sjätte september det är väl löjligt,
fick jag ditt sista brev.
Och jag ska aldrig någonsin glömma,
raderna som du skrev
”Det här är ju mysigt ju”, sade han och skrattade.
”Jo men visst är det”, sade jag och kramade om honom bakifrån.
Låten tog slut och han vände sig emot mig igen. Jag lyfte hans hand och pussade den lätt på ovansidan,
”Tack för dansen min sköna”, sade jag överdrivet artigt, ”Om jag ska va pensionären här får du vara kvinnan i så fall”
Han lyfte upp handen och gjorde sig extremt feminin och log och sade med ljus röst,
”Gillar herrn yngre kvinnor”
”Bara om de pratar norrländska”, sade jag och daskade till honom lätt i baken.
”Ska vi dansa mer, det var ju roligt”, frågade han och innan jag hann svara brast han ut i hög volym, ”Jag vill dansa vals Walle!”
