Det är morgon, och jag är vaken sedan klockan 5.
Gud Daniel, min dygnsrytm är fullständigt fucked up just nu. Jag sover 2 timmar, vaknar av någon mardröm och sedan somnar jag inte om på flera timmar. Sömnproblem är en underbar företeelse….not
I rummet bredvid sover Kevin. Han kom hit igår och vi har firat jul lite. Han fick julkappar av mig, och jag av honom 🙂
Gud! Så söt han var när han sprang omkring i skyddsglasögon, öronskydd och handskar som tillhörde motorsågen han fick. Motorsågen i sig verkade minst spännande men grejer till var desto roligare.
Av alla gånger Kevin vart här så tror jag att gårdagen var den mysigaste hittils. Vi lekte, och pratade om allt. När vi kom hit pratade han mycket om dig i början. Han berättade att han tänt ljus för dig dagen innan på kyrkogården, och att mamma och jag var ledsna för att du var i himmelen. Sedan tittade vi på kort på dig och han när ni åkte farfars bilar, och Kevin konstaterade att ”molbol Danne busar i bilen”
Det är svårt att prata om dig med honom, och jag försöker undvika det men när han tar upp dig är det ju viktigt att man pratar om det. Efter en stund brukas det tvärt byta ämne och det gjorde vi igår också så vi gick från dig till skog i Norrland. ”Moffar har mycket skog i Åbyn”, konstaterade vi innan vi försökte dela Walles dator i två delar med motorsågen.
Efter det tittade vi på Madicken, och jag var så evigt tacksam att slippa Pippi Långstrump för en gångs skull. Visst är Pippi kul, men det är väl mycket ADHD över henne ibland.
Ja, det var en underbart mysig kväll, och jag fick äntligen känna lite jul i alla fall. Den enda detta år, som vanligt ungefär.
Efter att Kev somnat pratade jag med Helena lite, och sen…ja sedan brakade jag ihop.
Tårarna bara kom på mig och jag kunde inte sluta gråta. Det kändes samtidigt inte jobbigt utan det var skönt. Jag grät för att du var borta, för att Kevs morbror är död, för att Jennie saknar dig så och jag grät över hur meningslöst allt bara är.
Någonstans tror jag att jag grät för min egen skull också, och för hur mitt liv är och blev.
Jag läste igenom mina yttranden, och allt det jag skrivit till SoS och IVO om dig och något slog mig:
Jag skriver alltid om alla andra.
Jag skriver om att Daniels familj förlorade dig. Jag skriver att Daniels vänner förlorade dig. Jag skriver att alla som älskade dig förlorade dig. Den ende jag inte skriver om där, är mig själv. Egentligen vill jag ju bara skrika ut NI TOG DANIEL IFRÅN MIG ERA JÄVLA AS, men av någon anledning plockade jag bort mig själv i dom pappren. Kanske är det därför denna sida varit så viktig för mig. För här får jag skriva om mig, dig, oss och det som betyder något. Här får jag skriva ur hjärtat, utan att någon kan ignorera det eller se det som bullshit, för här skiter jag i vad folk tycker.
Jag är så ensam Daniel, och jag inser att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite folk jag har i mitt liv. Jag är ensam i alla fall. Kanske för att ingenting i mitt liv blir som jag vill att det ska bli och jag känner mig allt mer avskärmad från alla. Mycket är mitt eget val, och jag har de senaste veckorna insett att jag behöver ett storröj i mitt liv igen. Mycket, väldigt mycket, av sånt som kommit in i mitt liv efter den 12 september förra året var säkert bra ett tag, men inte i längden, och varför bry sig? Hade du levt så inte hade jag och dom haft kontakt då.
Jag vill bara bli glad igen Daniel, om ens för en liten stund. För jag tror inte jag känt mig riktigt riktigt glad sedan du försvann. Visst är stunderna med Kevin guld värda, och det närmaste glad jag kan bli är när jag är med honom, men ensamheten finns där hela tiden och jag tror att den enda gången jag riktigt känt ett total lugn var när jag var vid Storforsen i början på Augusti. Det var så underbart där, och jag längtar så dit igen. Kanske är det naturens kraft som finns där som påverkar mig, ja vet inte.
Det är inte mycket jag vet förutom att jag inte vet något alls om framtiden. Ibland, som just nu, ångrar jag varenda sak jag gjort sedan du dog. Jag ångrar att jag anmälde sjukhuset, jag ångrar mina brev till IVO och jag ångrar rubbet.
Så många verkar ju kunna leva med konstaterandet att du dog och that’s it. Sedan hör jag ”Det är för jobbigt”. Jo tack, jag vet inte om det framkommit att jag mått ganska skit jag med. Nej jag borde bli mer svensk för vad har detta lett till egentligen? Ja förutom att IVO visar sig bestå av ett gäng fullständiga idioter och jag betraktas som patetisk och så vidare. Jag önskar faktiskt att jag var mer som andra för detta har inte gjort mig bättre.
Tänk om jag skulle räkna upp allt här som jag hört om mig. Allt från mitt utseende, sexuella läggningar, sätt, stil, etc etc etc. Det är en jävla tur jag har Jennie som jag i alla fall kan skämta om sånt med, men visst sätter det sina spår. Undra va du skulle sagt om du hört en del om det. ”Jävla helvetes jävla horfitta”, är nog en mening som antagligen skulle yttras samtidigt som du kedjerökte.
Men men, så är det. Inget att göra åt nu. Det blev som det blev. Ändå önskar jag så att saker blev annorlunda.
Jag är så vilsen Daniel. Så rädd för framtiden, men mest är jag just nu rädd för mig själv. För jag är rädd att den där natten kommer då jag inte orkar mer. Den där natten då jag är ensam, och ingen finns runt om mig. Den natten är inte här än, och den kanske inte kommer, men den finns någonstans där ute.
Saknar dig, älskar dig.
In i evigheten
/Walle
