Till Daniel: Nyårskrönika: 2013, ett berg och dalbaneår

Nej Daniel, 2013 blev inget direkt bra år. Det kan vi väl konstatera direkt för de som inte orkar läsa vidare.

Jag har sedan jag började blogga för tusen år sedan alltid roat mig med att skriva en nyårskrönika om året som gått, och om saker som hänt, om trender som varit och så en personlig reflektion över året som snart är slut.
Detta år har jag ingen lust att skriva en sådan så jag skriver till dig istället om mitt personliga år och mina personliga tankar.

Det är 575 dagar sedan du lämnade oss.
575! Det känns som en evighet samtidigt som de känns som att allt hände igår.
Vidare är det 420 dagar sedan  jag anmälde NUS, och tja, hur det blir med det vet jag inte.

2013 har på många sätt varit ett helvetes år. Inte bara på grund av sorgen efter dig utan också för så mycket annat som hänt, och som allt mer dragit ner mig i en grop som jag emellanåt har svårt att komma ur. Min styrka har jag samtidigt fått av att jag slagits för det jag tyckt varit rätt.

Kanske var det också därför som ödet igår gjorde att jag på detta årets sista dag med normal postgång fick boken Till Daniel i min hand.
Jag är nöjd med den, och kommer bli ännu mera nöjd när nästa kommer, och den kommer.

Jag har många gånger, väldigt många gånger, skrivit på denna sida hur mycket du förändrade mig, och idag känner jag på så många sätt på vilka sätt du förändrade mig, och det starkaste är att det är slut med att ta skit från folk.
Jag har varit väldigt duktig på det i mitt liv Daniel, skit. Lika mycket som jag är stark och kan slåss för andra, ja lika duktig är jag på att ta skit när det gäller mig själv. Emellanåt har det inte funnits någon gräns för vad folk kan göra när det gäller att trycka ner mig, och vet du vad? Det är slut med det nu.

Idag när jag fick boken i min hand så blev det så verkligt, och jag kände mig så enormt stolt. Jag har redan fått skit som att det är hemskt att jag vill tjäna pengar på din död, och till dom säger jag bara ”Kyss mig i arslet”. Denna bok kommer absolut inte ge några pengar, och den kommer antagligen inte ens täcka vad det kostade för mig att få ut den, och det har heller aldrig varit meningen att det skulle bli en sådan form av bok. Att jag redan gjort upp med de få som har med det att göra, ja det vet ju inte andra om.
Folk verkar tro att allt som sker och allt som jag tycker står på denna sida, men det gör det inte. Något vissa borde vara tacksamma för…

Fast jag har  ändå slutat lyssna på sånt snack, eller i alla fall slutat med att ta åt mig, och tur är väl det för hade jag inte slutat med det hade jag nog legat på samma kyrkogård som du gör just nu.
För av mina minnen från 2013 har varit att det inte funnits någon hejd på vad och hur man kan uttrycka sig när det gäller mig. Jag är fet, ful, knäpp elak, psykiskt sjuk, och så vidare. Ja, det finns värre saker än så sagda, men dom skriver jag inte här men den enda anledningen att jag inte stämt dom som sprungit med sån skit är att det i sista hand skulle drabba den mest oskyldiga person jag vet, och det vill jag inte. Att jag sedan när ingen ser det drömmer om att personerna i fråga ska bli nertrampade av en renhjord, ja det låter jag mig drömma om.

Ensamhet är något jag skrivit mycket till dig om, och den finns där fortfarande. En satans ensamhet som emellanåt nästan kväver mig. Det är en ensamhet som handlar om att jag saknar dig, och det vi gjorde något så enormt. Nätterna vi inte kunde sova då vi satt och fördrev tiden, och fördrev demonerna bort ifrån oss. Nu har jag ingen att sitta med på det sättet, och det saknar jag. Samtidigt är det något jag måste lära mig leva med, och kanske kommer jag göra det så småningom. Kanske har jag redan lärt mig det delvis. Jag vet inte. Det jag lärt mig är att man ibland behöver stanna upp, och då märker man att saker ändå förändrats.

Jag är stolt över mig att jag inte gett mig när det gäller NUS. Min övertygelse är fortfarande att sjukhuset du låg på skickade dig rakt ner mot undergången och att IVO fortfarande inte erkänner att de inte gjort en riktig utredning kommer slå tillbaka mot dom själva. För som jag skrivit så många gånger här så krävs det inte direkt mycket av en för att se att de som utredde händelserna på NUS inte läst dina journaler, och jag kommer dö före det att jag accepterar att en tillsynsmyndighet gör sitt jobb så dåligt. 2014 kommer inte bli annorlunda i det avseendet än vad 2013 blev.

Jag har ju varit en del uppe i Norrland i år, och att jag blivit totalt förälskad i den norrländska naturen och framförallt i Umeå vet du redan. Skellefteå däremot….ja du. Låt mig säga att jag….nej jag säger inget så slipper folk bli sura, men jag förstår i alla fall varför du ville därifrån. Jag trodde aldrig att jag skulle komma till en stad som fick Borås att framstå som en nöjespark i jämförelse, men nu har jag gjort det.
Att jag fick besöka dig i somras betyder enormt mycket, och jag är så enormt tacksam mot Helen och David som hjälpte mig med det. Kvällarna vid din grav var kanske det viktigaste som hänt mig under sorgen, och att få gråta ut, och ”prata med dig” där du nu ligger betydde och betyder så mycket. Det fick mig att få ihop många av dom kaosartade bitar som fanns i min hjärna. Kanske var det inte förrän då jag äntligen vågade acceptera det vi hade, och bara släppte på allt annat.

Jag har också fått vänner detta år tack vare dig, och jag har också insett att en del av de jag började prata med efter att du försvann aldrig var något jag borde pratat med. Dom saknar jag inte, men gläds över vänner i Skellefteå, Umeå, Stockholm och på andra ställen. Människor man delat sin sorg med och som man under resans gång utvecklat en egen vänskap med. Den är jag glad och tacksam för, och att jag hittat en stad som jag vill bo i är ju inte fel det heller. Ja Gud vad vi hade bråkat om Umeå om jag kommit dit som planerna var den 19 september förra året 🙂

Den 12 september ja! Den dagen var speciell, men fin. Vi som träffades uppe vid NUS hade känt dig under olika perioder i ditt liv, men ville hylla dig och visa dig kärlek, och det gjorde vi på ett bra sätt tycker jag. Människor, alla så olika, men som delade minnet av dig. Inte samma minne, men vi tyckte alla så mycket om dig.

Nu är året snart slut, och 2014 står för dörren. Hur det året kommer bli vet jag inte, men jag vet att jag kommer sakna dig nästa år också. Jag vet att jag kommer sörja dig, minnas dig, och önska att du var här.
Jag vet också att jag inte är samma person som för ett år sedan önskade dig Gott Nytt år på denna sida. Jag är starkare på ett sätt idag, svagare på andra. Det jag tror är den viktigaste förändringen i mig själv är att jag förlikat mig med mycket av det som tidigare gjorde mig så ledsen om saker runt dig, och det känns bra i alla fall. Helena brukar säga att jag gått framåt, och hon lyssnar jag på som du vet 😛

Ändå så här årets sista timmar är sorgen över dig tyngre och känns extra jobbig. För vad jag ville fira denna dag med dig. Vi hade fått ta det lugnt för jag har lunginflammation för tillfället och är ganska sliten, men ändå önskar jag så att du var här. Jag ser tillbaka, minns dig och tårarna kommer, för kärleken till dig är också något jag kommer ta med mig in till nästa år. För den dör aldrig, den fanns där när du dog, och den finns där för alltid.

Gott Nytt år Daniel, min älskade tuss

Älskar dig, in i evigheten

/Walle