Dags för en liten julsaga, som ändå inte är någon julsaga för den har ingenting med julen att göra. Det har ju å andra sidan inte Kalle Anka heller och den skiten ser ju 4 miljoner människor på varje år…
Jag skrev denna för länge sen när jag inte hade något att göra, och detta var den första grejen som jag läste in som podcast. Kommer ihåg att du sade att du gillade den när du låg på sjukhuset och lyssnade.
Nu får den bli årets julsaga för jag har ingen inspiration att skriva något nytt utan att bli elak. Under julen ska man ju vara snäll.
Så här här den i alla fall…
Sagan om den annorlunda ankungen
Det var en gång för länge sedan en liten vik. I viken bodde det massor med ankor, svanar och andra fåglar och alla levde i stor lycka och harmoni.
Alla de glada fåglarna hade fått sina ungar och dom lekte och stojade och stod i. Ja alla barnen hade fötts utom en. Nu fann det bara en liten ankmamma som fortfarande ruvade. Hennes lilla ankbebis verkade inte vilja komma ut och alla väntade rastlöst. Den lilla ankmamman blev allt mer orolig för att något var fel på hennes lilla bebis men en dag bestämde sig till slut ankbebisen för att krypa ur sitt skal.
Den lilla ankbebisen var en oerhört söt liten krabat. Alla de andra fågelmammorna tittade och berömde den söta lilla ankan. Bebisens mamma var självklart väldigt stolt och blev glad av allt beröm.
Tiden gick och nästan direkt märkte man att den lilla ankungen var annorlunda. Medan de andra fågelbarnen lekte och stojade så tyckte den lilla ankungen mer om att lyssna på musik, gärna klassisk, och spela teater och skriva.
De andra ankungarna retade den lille ankungen men han stod på sig och lät sig inte knäckas. Han kände att han inte var som alla andra, det fanns något inom honom som gjorde honom annorlunda och han ville så gärna ta reda på vad. Ibland slog de andra ankorna honom, och de mobbade honom för att han var konstig men den lille ankungen ville inte bli som dom, för han var ju inte som dom. Detta kände han ut i varenda fjäder.
Den lilla ankungen blev större och större. En dag när han var ute och simmade för sig själv så träffade han på en annan ankpojk. De hälsade på varandra och började prata lite. Den lilla ankungen blev så tagen av denna nya bekantskap. Han kände något han inte känt innan. När han kom tillbaka till sitt bo kunde han inte sova. Han tänkte bara på ankan han talat med innan och han kände att han ville träffa honom igen.
När det blev morgon så vaknade den lille ankungen riktigt tidigt och genast slängde han sig i vattnet och simmade bort till samma plats han varit igår, men det var ingen där.
Den lille ankungen gick upp på land och lade sig och väntade. Han hoppades att ankpojken han talat med igår skulle komma tillbaka. Hela dagen och hela kvällen låg han där och väntade och väntade. Han hoppades så innerligt att ankpojken skulle komma men han dök aldrig upp. Ledsen simmade den lille ankungen hem igen för att lägga sig att sova.
Nästa dag återupprepade ankungen proceduren och då hade han tur. När han kom fram till platsen där han träffat ankpojken simmade redan pojken omkring. Den lilla ankungen blev så glad så han rusade fram och nästan skrek ut ett kvackande Hej!
Hela dagen pratade de två ankpojkarna med varandra och de lekte. De jagade varandra i vattnet och de putsade fjädrar på varandra. Båda två kände sig så lyckliga.
Det visade sig att ankpojken också var retad av sina kamrater och hade känt sig annorlunda men nu kände de båda att de träffat någon som var som dom. De hade fått en vän som förstod dom. En vän som inte retades eller slog dom, utan istället hade de fått en vän som tyckte om dom för den de var. När kvällen kom sade dom ajö och precis innan de skulle skiljas lade den lille ankungen sitt huvud mot ankpojken och viskade ett litet kvack. Ankpojken svarade med att göra det samma.
När nästa dag kom gick den lille ankungen ut i solen. Han kände sig riktigt lycklig och längtade efter sin ankpojke. När han kom ner till stranden märkte han att det inte fanns en fågel omkring honom. Detta tyckte han var konstigt och undrade var alla tagit vägen.
Han simmade och tittade sig omkring. När han närmade sig viken där hans små möten skett såg han att det fanns massor med fåglar framför honom och dom förde ett fasligt liv. Han simmade dit för att se vad som hänt. När de andra fåglarna såg honom komma emot honom tystnade alla och de flyttade på sig så att han kunde komma fram. Där framför honom flöt hans ankpojke, död.
Den lille ankungen blev alldeles förskräckt och skrek till.
Plötsligt hörde han en röst skrika, ”Detta är ditt fel, du har dödat min son”
Han vände sig om och en stor anka kom simmandes emot honom i full fart. Han förstod ingenting och skrek bara, ”Vad har jag gjort?”
”Igår var allt bra men nu, titta du har dödat min son”, skrek den arga ankan igen mot den lilla ankungen.
Den lilla ankungen simmade så fort han kunde förbi alla andra och fortsattade skrika och be om hjälp. Till slut kom en stor vacker svan och skyddade honom. Svanen berättade för den lille ankungen att ankpojken dränkt sig under natten. Han hade berättat för sin mamma att han träffat en annan ankpojk som han tyckte om och ankpojkens mamma hade blivit rasande. För ankpojkar som tyckte om andra ankpojkar kunde man inte ha.
Ankppojken hade då blivit så ledsen så han gått ner i vattnet och dränkt sig. Han ville ju att folk skulle tycka om honom i alla fall, även om han var annorlunda. Han ville inte känna att folk tyckte att han var annorlunda och han hade känt sig så ensam och som att ingen förstod eller tyckte om honom.
Den lille ankungen grät och bad den snälla svanen om hjälp. Han var rädd för att de andra ankorna skulle hacka ihjäl honom. Svanen lovade att hindra de andra ankorna medan den lille ankungen flydde, och genast lämnade ankpojken viken där han växt upp. Han simmade och flög så långt han kunde bort från viken. Hela tiden grät han för sin ankpojkes skull. Överallt såg han ankpar som kramades och ankbebisar som lekte i vattnet. När den lille ankungen flytt i flera dagar orkade han inte fly mer.
Han hade kommit fram till en vik där det inte verkade finnas några ankor, så han bestämde sig för att stanna där.
Tiden gick och den ensamma lilla ankungen kändes sig mer ensam än någonsin. Han hade ingen att tala med och ingen att vända sig till. Varje dag simmade han ensam i viken. Ibland kom det en annan anka till viken men den ensamma ankungen vågade inte hälsa. Han var rädd för att någon skulle känna igen honom.
Sommar blev till höst och hösten blev vinter.
En dag kom den snälla svanen till viken som den ensamma ankungen bodde i. Han hade på ryktesvägar hört om att det fanns en ensam anka här och ville se om det var den anka han kände till och som han tyckt så synd om. Svanen simmade där det gick att simma och gick på isen där isen lagt sig. Till slut fick han framför sig se en ensam anka som låg och guppade i det iskalla vattnet. Svanen gick emot ankan men såg ganska snart att ankan var död. Den lille ankungen hade frusit ihjäl. Han hade inte orkat letat efter något bra ställe att tillbringa vintern på. Den ensamma ankungen hade känt sig så ledsen så ingenting spelade någon roll längre.
Svanen blev så sorgsen när han såg den döda lilla ankan framför sig. Han stannade en stund och bestämde sig sedan för att gå sin väg igen. Då såg han något i isen framför ankan. Den lille ankungen hade med sin näbb ristat in en mening i isen. Det stod ”Jag älskar dig”
