Author Archives: walentine

Hej.

Gud, jag är sjuk! Ja nästan döende!
Alltså är jag bara förkyld, men jag får spela man i alla fall och män blir ju döende när dom är förkylda.

Jag har spenderat denna förkylningsomgång med att skriva, dona och göra böcker.
Ja nu är vi med bok Daniel. Till Daniel heter den!
Jag räknar med att sälja i alla fall tre ex, varav mamma ska köpa två och jag en själv, men jag gör det inte för att direkt bli rik. Jag gör det för jag vill göra det, och jag gör det för att du aldrig någonsin ska bli bortglömd. Kan meddela dig förresten att du kommer bli tre böcker totalt. Tvåan kommer i början på nästa år om allt går som jag vill, vilket det säkert inte gör men jag jobbar på det. Boken Till Daniel går i alla fall att köpa om några veckor om vår herre, tryckpressen och bokhandlarna vill.

Om mindre än en vecka är det jul, och jag kan inte direkt säga att jag längtar dit. Vet inte men denna julen känns nästan värre än förra. Då, för ett år sedan, var allt så kaosartat. Nu har det sjunkit in och man har kommit till den insikten att du faktiskt är borta, och då blir det en annan saknad.
Vi fick ju aldrig fira jul ihop, men det hjälper inte för man tänker ändå på om vi hade gjort det i år. Hade vi tillsammans med Jennie och Kevin firat den här nere? Hade vi firat den där uppe? Eller hade vi firat den på vart sitt håll.
Jag vill ju köpa julklapp till dig ju, men nu kan jag inte ens besöka din grav och säga God Jul. Emma som ska till Byske i jul är så snäll så hon kommer åka förbi dig men jag vill ju samtidigt dit själv. Ja, det är mycket tankar nu och jag saknar dig så förbannat.

Samtidigt känner jag mig allt mer nöjd med hur allt gjorts det senaste året från mig själv.
Jag har ägnat tid åt att läsa igenom vartenda inlägg här och jag märkte snabbt vilken resa jag gjort, på gott och ont.
Idag har jag väl landat någonstans och har nog accepterat att det som jag då mådde som sämst över, förutom att du var död, ja det bekommer mig inte idag. Jag gör det jag gör, och skiter ganska högaktningsfullt i andra. De som jag har mig nära, ja de är mig nära. Andras hyckleri kan dom ha för sig själv.

Jag kanske inte gjort en enda sak rätt detta år med anmälningar och annat, men jag har i alla fall försökt göra något och det är jag stolt över.
Jag har fått till stånd att jag har ett papper idag där det står att alla är rörande överens om att du inte ville dö. Det är jag nöjd med att ha åstadkommit. Fast Gud vad jag önskar att jag inte hade behövt göra något av det här egentligen Daniel. Sedan är det ju konstigt att man är överens om att du inte ville dö samtidigt som inga fel begicks, men det sista ordet är inte sagt i den soppan, det lovar jag dig.
Mest stolt är jag att jag den 12 september i år faktiskt fick till stånd en liten träff med många oavsett vad vi anser om varandra. Där skulle du varit med. Jag tror du både garvat och skällt om jag ska vara ärlig. Tydligt var i alla fall att tanken eller synpunkter på mig eller andra närvarande var viktigare även den dagen än vad dom var om dig. Alla kunde ju inte komma och det av naturliga skäl som att man kanske jobbar eller helt enkelt inte orkar eller mäktar med det. Det måste man respektera och det ska inte ifrågasättas, men att vissa inte ens kan svara på ett vanligt sketet brev, ja det är ju deras huvudvärk, men även solen har ju sina fläckar.

Jag ville ha återträffen för alla dom som känt dig, tyckt om dig, älskat dig, eller för dom som kanske inte ens var så förtjusta i dig. Strunt samma, den dagen var din dag.
Dom som kom visade det, och det tycker jag var rart faktiskt. Att jag sedan lärt mig att se det positiva i dom som kom istället för tvärtom är väl också en del av den resa som jag gjort detta år. Jag var duktig på att se allt svart innan, men börjar lära mig!

Vet du om att jag har den här bilden precis ovanför skrivbordet. Den är förstorad kan jag säga, jävligt förstorad. Ungefär 1 1/2 meter bred är den. Skulle inte blitt så bred men nu blev den det och sen fick den hänga här. Jag älskar den där bilden. Det är från en av de där speciella dagarna med dig som man fick. Det var den dagen vi var på Universeum, och sen fick jag träffa Jennie och Kevin, och sen åt vi smörgåsbord och drack skumpa.
Ja, en av alla de där minnena jag har från dig, och dessutom är du så söt på bilden.
”Se busig ut” sade jag, och lite busig ser du allt ut att vara.

Ja mina minnen, dom har jag, och dom vårdar jag. Dom tänker jag på ofta, och jag minns dig med sådan glädje. Alla dom fina minnena som gör att det mörka och det jobbiga känns mindre jobbigt, och demonerna som vi slogs emot försvinner ibland då.

Ändå vill jag inte fira jul, för jag vill inte fira jul utan dig. Jag vill egentligen inte göra något utan dig, men måste ju.

Nu ska jag lägga mig, och ikväll kommer jag inte be dig lägga dig bredvid mig. Jag hostar och nyser hela tiden, så jag får klara mig själv inatt.
Gud, jag får klara mig själv i morgon med inser jag, och alla andra nätter också.

Saknar dig så, min tuss.
Men vi ses snart!
Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Gud Tussen, så här långt uppehåll tror jag inte jag haft någonsin från att skriva på den här sidan. Jag lovar dig att en del nu firat och tänkt att, ”Va bra att han börjar komma över det”. Till dom säger jag som vanligt ”Skit ner er”. Alla med minst 2 hjärnceller vet varför jag skriver och de sista 2 veckorna har jag haft det fullspäckat på alla håll. Privatlivet har växlats mellan läkarbesök och sånt, och ihop med det har jag varit begravd i arbeten, både när det gäller dig men också med annat.

Nu är det i alla fall kväll och jag sitter här med en cigg och en kopp kaffe och saknar dig väldigt mycket. Kanske för att jag de senaste 3 dagarna ägnat mig åt att läsa igenom vartenda inlägg jag någonsin skrivit här, och shit Daniel så skit jag mått.
Tanken är att jag ska försöka sammanställa allt, och det tar både tid och energi, men jag tror att det samtidigt är nyttigt. Jag har gjort en jävla resa det här året inser jag allt mer, och det som verkligen slår mig när jag går tillbaka och läser alla inlägg är hur fruktansvärt dåligt jag mådde av allt runt dig, och då menar jag inte främst NUS.
Nu har det gått ett år och man börjar väl landa, och det enda jag kan säga att jag önskar är att jag lyssnat mer på dom som faktiskt stod där bakom mig. Hade jag gjort det då hade jag inte mått riktigt så dåligt.

Annars är det som vanligt. Jag försöker hitta någon mening med livet, och det går det väl inte fullt så bra med. Jag saknar dig något enormt, och det är en annan saknad idag än tidigare. Idag är det en saknad som handlar så mycket om vad som kunde skett, hur saker skulle skett och hur saker borde blivit. Om 2 veckor är det jul t.ex. Hade vi firat den ihop? Hade vi firat den här i Gbg? Hade vi plockat ner min mamma och sen bjudit hit Jennie och Kevin, och hennes kille (Som för övrigt är hur go som helst. Jennie har verkligen träffat rätt, bara så du vet! 😉  )
Hade vi gjort det, eller hade vi firat det på vars sitt håll? Hade du varit tomte då? Ja, det hade du självklart. Gud vad jag skulle vilja se dig som tomte Daniel.

Sådana tankar far igenom skallen och man sörjer det som aldrig blev av, men jag sörjer också att jag aldrig hittat tillbaka till livet när du försvann. Min ensamhetskänsla kväver mig emellanåt, och det är nog så som jag skrivit så många gånger att du tog med dig en del av mig när du försvann, och utan den delen kan jag inte leva.

Ändå, trots allt sånt och trots dom känslorna, så är jag så tacksam att jag fick möta dig. Tänk om jag inte gått in på den där sidan den där dagen våren 2012. Tänk om jag inte helt hysteriskt installerat Skype igen bara för att kunna prata med dig. Tänk om jag aldrig svarat när du skrev på MSN några dagar senare. Ja tänk om.
Då hade jag inte sörjt dig idag, men jag hade aldrig heller fått chansen att älska någon som jag så snabbt lärde mig att älska dig och vet du min tuss: Jag hade inte velat byta ut det mot något.

För vad jag älskade dig Daniel, och vad jag älskar dig än

In i evigheten

/Walentine

Det är kväll och jag sitter här med ett glas saft, mormorsaft med smultronsmak.
Jag och Kevin tömde det sista av mormorssaften idag förutom ett glas och det tar jag nu. Tur man ska till Umeå nästa vecka så man kan fylla på förråden.

Haft haft en helmysdag med Kev idag. Vi var på Liseberg först, vilket resten av Sverige också hade bestämt sig för att åka till, men det gjorde inget. Du hade antagligen blivit lika irriterad på mig på alla som trängdes och jag kunde inte låta bli att tänka på det hur det skulle varit om vi tre hade varit där ihop. Du och jag som tyst inom oss och när Kevin inte hörde svor över alla dårar och idioter, och Kevin som liksom lever i sin värld från 4 års hållet och struntar i folket för han ska åka Hoppalång och Flygis. Om Jennie varit med hade hon tittat på oss med den där blicken som bara Jennie kan ge till någon som stressar upp sig för ingenting 🙂

Efter Liseberg åkte vi hem till mig och lagade Pizza och sedan såg vi på Trolltider.
Vet inte om du någonsin såg den men när jag var ung, på 1800-talet, så gick den som julkalender och den har alltid varit min favorit.
Vet inte men jag tror Kevin gillade den i alla fall. Häxan Mara var i alla fall väldigt busig. Det var vi överens om bägge två.
Att Dorabella är det mest gayiga som någonsin varit med i en julkalender var inget jag berättade för Kevin utan det får stanna mellan dig och mig.

Det var så mysigt att sitta där med han, och till slut var han så trött och då är det mysigt att sitta i knät och se på TV och äta godis.

Nu sover han sedan några timmar tillbaka. Han hade vaknat tidigt idag berättade mamma så han var egentligen jättetrött, men när man är hos Walle vill man inte sova tidigt så han somna ganska sent i alla fall.
Jag tycker så mycket om den pojken Daniel. Han är bland det finaste jag fick i mitt liv tack vare dig, han och hans syster. Utan dom så…..ja herregud, tänk om jag inte haft dom detta år.

Det har varit en bra dag, ändå sitter jag är med tårarna rinnandes igen och försöker låta bli att vara ledsen. Jag ska snart lägga mig för jag kommer ju bli väckt tidigt i morgon, men försöker bara lugna ner mig lite innan. Känner mig så ensam, så fruktansvärt ensam.

Jag har inga vänner kvar har jag insett. Inga av de jag en gång pratade med eller umgicks med. Det gör mig ibland så ledsen att känna att den främsta anledningen till att jag valt att inte ha någon begravning den dagen jag dör är för att jag inte vill bli ihågkommen som just ensam. En tom kyrka kan liksom kvitta.
Kevin är faktiskt den ende person jag umgås med nu för tiden, och inte för att jag direkt klagar över det som du vet, men han är 4 år som sagt. Någon gång hade det varit mysit med vuxet umgänge.

Varför skiter jag inte bara i allt Daniel? Varför släpper jag inte taget och låter allt rasa? Varför låter jag mig inte hamna där som jag egentligen mest vill hamna i. Det stället där du är. Varför släpper jag inte bara taget om det som inte ens kan kallas för spillror av ett liv.
På måndag blir min arbetsplats om möjligt ännu värre. Efter något beslut över oss ska halva personalstyrkan kastas om i huset, och jag är placerad på den enhet som jag avskytt ända sedan huset öppnade. Det hade varit bättre att arbetsgivaren bara snällt sade, ”Snälla Walle säg upp dig”. Skitsamma, det är bara en spik i kistan till och jag säger egentligen inte nej till dom längre.

Nej Daniel. det är int så bra med mig just nu.
Jag saknar dig, så in i helvete. Mycket för att den roll du fick i mitt liv har ingen annan haft sen Mia. Ingen fick mig att känna mig så lite ensam som du och när du försvann kom ensamheten tillbaka som en smäll på käften. Jag hatar nätterna när allt känns skit, och så är dom flesta nätter nu för tiden.

Kan du inte komma tillbaka? Kan vi inte låtsas att det senaste året inte hänt. Jag går in och lägger mig nu och tar bärbara datorn med mig och kopplar upp mig mot Skype. I samma stund jag går online kommer det stå att Daniel ringer mig.
Nu gör vi så, ok!
Vill så gärna se dig igen, vill så gärna prata med dig igen. Jag behöver ju dig nu Daniel. Jag behöver ju berätta allt som sker. Jag behöver ju få prata av mig med dig. Jag behöver ju få höra om din dag, och om hur den varit.
Fan, vi kan sjunga Carola ihop om du vill det. Jag kan till och med sträcka mig till att sjunga en psalm med henne tillsammans med dig ju.
Fan va jag saknar dig!

Varför skulle du komma in i mitt liv om du ändå skulle försvinna igen? Varför varför varför?
Varför i helvete fick dom göra som dom gjorde mot dig och varför kunde inte jag dö istället? Hade jag gjort det så hade jag sluppit sitta här nu, ännu en jävla fucking natt och saknat dig så in i helvete.

Jag älskar dig Daniel, och sanningen är nog den att jag aldrig kommer sluta göra det.
Jag levde upp med dig, och dog med dig.
Jag lever inte längre.
Det är bara mitt satans hjärta som slår i alla fall.

Du var ju min framtid ju, du var ju…..
Du var ju min Tuss

/Walle

Kommer du ihåg ett av våra samtal när vi pratade om vänner, och hur vänner ”Borde vara”. Hur viktigt det var att kunna lita på dom och att dom fanns där i vått och torrt.
Jag fick mig en påminnelse om det idag Daniel.
Jag blev också påmind om att lita på min magkänsla. Något jag varit dålig på den senaste tiden.

Av allt kränkande jag hört och fått kastat mot mig det senaste året tog denna dag priset. Är fortfarande lite chockad över det, men det går över.
Det hemska är bara att denna gång var det från ett håll som faktiskt stått bredvid dig…

Livet tar sina vändningar ibland du, och ibland hinner man knappt med fast det är ok det också. Allt löser ju sig så småningom.

Nu ska jag sova, ville egentligen bara mest tala om för dig att på fredag skickas två brev från mig till samma adress. Adressen är Justitieombudsmannen.
Än ska inte IVO och NUS andas ut. Lustigt egentligen, att en vårdgivare och tillsynsmyndighet står på samma sida i ens synfält. Borde vara annorlunda egentligen.

Fast efter idag ska man inte bli förvånad över något för det finns ingen lägre gräns för vad folk kan hitta på.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej Tussen.

Det var längesedan nu jag skrev till dig sådär privat. Har haft så mycket att göra, och vet inte men drar mig ibland för att sätta mig för att skriva ner vad jag känner och tänker. Kanske för att det jag känner allt mer blir svartare och svartare, och även om jag tror att det är bra för mig att skriva ur mig allt, blir jag samtidigt rädd för mig själv.

Jag saknar dig Daniel, och just nu saknar jag min vän Daniel mest. Den Daniel som visste mer om mig än någon annan någonsin fått göra. Honom saknar jag för vad jag behöver dig i mitt liv nu. Jag har ingen som jag kan eller vill öppna mig för totalt, inte som jag kunde göra för dig. Under en tid denna höst har jag haft en i mitt liv som jag trodde jag skulle kunna hitta lite av den vänskap med som jag hade med dig, men den personen visade sig vara allt annat än just en vän. Jag tror inte jag träffat någon som ljugit så om precis allt som han gjort och det roliga är att trots att jag mer eller mindre tryckt upp exempel under näsan på honom att jag vet att han ljuger så erkänner han inte i alla fall. Påminner en hel del om en vän du hade i ditt liv en gång faktiskt. Depp för det är jag inte för jag har lärt mig en sak det senaste året: Låt inte de som tar din energi vinna. Förlusten ligger hos dom, inte hos dig.

Tänk så du fick mig att öppna mig under de där nätterna framför webcamen och i mitt kök. Tänk vad vi kunde prata och hur mycket vi pratade.
Just nu saknar jag det. Jag saknar det som så snabbt gjorde att vi kunde hitta varandra så och som gjorde att nätterna blev något man stod ut med.

För jag står inte ut med nätterna just nu, och jag vet faktiskt inte hur längre jag står ut med något alls.
Alla runt om mig vet att jag inte mår så bra, men jag tror inte att någon vet hur dåligt jag faktiskt mår. Ibland har har funderat på att sätta mig ner med någon och berätta allt om hur jag ser på livet, mig och allt där emellan men jag ångrar mig alltid. Jag är en öppen person men det finns grindar i min själ som jag inte öppnar för någon, inte för någon utom dig. Därför hade jag behövt dig hos mig nu.

Är det så här livet ska vara nu Daniel? Är det så här jag ska leva? Är det så här det kommer bli nu. Är det olycklig jag ska fortsätta vara? Hur blir jag lycklig igen? Vill jag bli lycklig igen?
Kommer jag träffa någon ny och hur ska jag kunna det? Hur ska jag kunna träffa någon som får mitt hjärta att hoppa så där som du fick det att göra? Allt det där funderar jag på, och samtidigt saknar jag dig så.
Samtidigt funderar jag på hur det skulle ha varit nu. Skulle vi firat julen ihop i år? Hos Jennie? I Norrland? Hos mig? Vart skulle vi gjort av mor min? Gud vad du hade charmat henne förresten.
Ja, tankarna far omkring och inga svar finns förutom ett enda och det är att ingenting av det där spelar någon roll för du är ändå död.

Jag skriver ofta att vi ses snart och snart kan i det här sammanhanget vara 50 år, men allt mer inser jag att det är inte några 50 år vi pratar om för allt mer inser jag att vi kommer ses snart igen Daniel. Mörkret sänker sig allt snabbare över mig, och det handlar inte bara om sorgen efter dig. Nej, mitt liv är som en godispåse med skit som trycker ner en.
Inget blev som jag ville, så som mitt liv alltid varit.

Saknar dig, älskar dig,
in i evigheten

/Walle