Till er som arbetar där Daniel låg, och som jag vet läser denna sida….
Det är lördag natt, och jag har för ovanlighetens skull suttit och druckit lite vin. Jag dricker inte vin normalt, tycker inte det är direkt gott faktiskt. Egentligen dricker jag inte alls direkt mycket. Jag är inte så där värst förtjust i droger av något slag så det är väl kanske tur att jag aldrig blivit inlagd på ”ettan”.
Idag sitter jag här dock och dricker och blev lite sentimental. Man kan väl säga att jag blev lite ledsen och så där djup som man kan bli av vin ni vet.
Varför tog ni Daniel ifrån mig?
Kan ni svara mig på det?
Kan ni svara mig på varför ni gjorde som ni gjorde, och kan ni sedan förklara för mig varför ni så totalt vägrar erkänna att ni gjort fel?
Se på kortet här bredvid. Visst är han söt där! Jag har ju lagt upp det kortet många gånger innan men tröttnar aldrig på det.
Vet ni vad Daniel gör just på den bilden där?
Jo han skickar ett SMS till en vän han hade inne på avdelningen då. Han berättade att han skulle gifta sig. Han var helt slut efter att ha hoppat omkring lycklig i lägenheten. Där behövde inte Daniel de enorma mängder mediciner ni stoppade på honom. Där utanför Umeå var han lycklig. Där i sitt nya liv, och i sin nya stad. Det han drömt om så länge. Den dröm som dog ju mer ”medicinering” ni satte in på honom.
Han var så glad där, och där trodde vi ju att den glädjen skulle fortsätta.
Där på den bilden ser ni min framtid, och ni tog ifrån mig den framtiden. Ni tog ifrån mig en person som på så kort tid kommit in och vänt upp och ner på allt, men som också gjorde mig själv levande.
Se sedan på detta kort. Taget samma dag som det förra men några timmar tidigare. Där är Daniel med sin systerson. Den systerson som han älskade över allt annat på jorden.
Vet ni om att systersonen var det första han berättade för mig om när jag lärde känna honom. Vet ni om hur enormt mycket Daniel älskade att vara med sin systerson.
Sade han någon gång till er om hur han planerade att köpa massa presenter till sin systerson i London. Fick ni någonsin se blicken hos Daniel när hans systerson kom springandes emot honom och skrek ”Molblol Danne!”. Fick ni någonsin uppleva den totala villkorslösa kärlek Daniel kände för sin stora trygghet i livet, en liten kille som bara fick 3 år med sin morbror? Förstår ni att Daniel ändrade hela sitt liv tack vare denna lilla pojk?
Fortfarande pratar hans systerson om att han åkte Farfars bilar med Daniel, och förstår ni hur svårt det är att för en fyraåring förklara vad döden är? Vad Danne är nu? Vad han gör och varför han inte är här?
Förstår ni sorgen jag kände i somras när systersonen stolt visade upp sitt åkpass på Liseberg och jag kände i hela mig hur Daniel älskat att åka med honom. Hur stolt Daniel skulle varit för att han systerson hade ett åkpass.
Förstår ni sorgen man känner över att Daniel inte får se sin systerson växa upp? Förstår ni sorgen hos hans syster och familj att dom aldrig mer får berätta för Daniel vad som sker i deras liv eller fråga vad som sker i hans? Förstår ni hur det känns för dom som är kvar? Bryr ni er? Förstår ni vad ni gjort eller var Daniel bara ett personnummer på en person som numera är ett dödsbo istället? Ert agerande känns så mycket så, och det är därför jag ikväll sitter här och gråter och är sentimental.
Ingen ville att Daniel skulle dö. Ni ville det inte heller, och ingen gjorde något medvetet för att Daniel skulle tas ifrån oss.
Men ni har gjort fel, och jag förstår inte varför ni inte kan erkänna det. Jag förstår inte varför ni inte kan visa oss, Daniels närstående och hans familj, den respekten att ni öppet ber om ursäkt. Jag förstår inte varför ni fortsatt skydda er för ni vet ju lika väl som jag att fel begicks. Jag förstår inte hur ni kan skriva i era utredningar som ni gör när ni själva vet att det inte stämmer. Jag förstår inte att en psykavdelning, som i alla fall jag vill se som en avdelning som ska vara bra på känslor, kan agera så fruktansvärt kallt som ni gjort under detta år.
Kanske tror ni att jag gjort vad jag gjort det senaste året för att hämnas på er. I så fall tror ni fel. Hatar er, ja det gör jag. Jag hatar er något så innerligt så det skär sönder mig emellanåt. Jag tror inte det finns några människor på denna jord som jag hyser så lite respekt för som er som jobbade på psyk sommaren 2012, men hämnas på er vill jag inte.
För det får inte Daniel tillbaka och det får inte mig att vare sig bli gladare eller starkare.
Men Daniel har rätt att få sin rätt. Han har rätt att få sin upprättelse och andra patienter har rätt att slippa det kaos som Daniel hade, och det som skrämmer mig så ofta är att ni själva inte vill ge andra patienter den rätten. Det som skrämmer mig ännu mer är att signalerna man får från andra patienter man talar med är att ni inte lärt er något på det som hände med Daniel. ”Ettan” är fortfarande känd som en avdelning där patienter, personal och andra samlas tillsammans och allt är ett enda stort kaos.
Jag har så ofta tänkt en tanke:
Om jag har fel i det jag påstår, varför bevisar ni inte det då? Varför inte sätta mig i ett rum och bevisa att det jag skriver är fel. Varför inte bevisa för mig att det finns rätt dokumentation. Varför inte bevisa att Daniel verkligen behövde de enorma mängder mediciner ni skrev ut. Varför inte bevisa för mig att ni var tvingade att skriva ut allt på en gång den 30 aug. Varför inte bevisa för mig att jag har fel när jag påstår att ni missade att Daniel stod på dubbla recept. Varför inte bara få mig att en gång för alla hålla käft?
För inte kan ni trivas med detta ni heller. Inte kan ni direkt njuta av att allt fler människor får höra om Daniel och att allt fler blir förbannade. Någon direkt bra reklam för eran verksamhet är det ju inte, och jag är säker på att någonstans inom er måste det göra ont.
För som sagt, jag tror inte någon av er ville att det skulle bli så här. Ni är ju människor med hjärta i kroppen, hoppas jag…
Ändå var det ni som tog honom ifrån mig, och en kväll som denna saknar jag Daniel extra mycket. Jag sörjer och saknar den tid vi fick och jag sörjer tiden vi inte fick. Ni verkar tro, vad jag förstått av det jag hört från samtalen ni hade på avdelningen med patienter, att det fanns en naiv tro på att allt skulle lösa sig bara han kom till Göteborg. Inget kunde vara mer fel. Om ni visste vilka samtal jag och hans syster hade tiden innan, och om ni visste hur det planerades. Daniel själv ringde till ”ettan” bara några timmar efter att han kommit hit för han ville försäkra sig om att ni skickat remissen. Alla, inkl Daniel själv, visste att hans resa just börjat, men Lyrica, Sobril, Xanor, Heminevrin, Stilnoct och så vidare satte stopp för den resan. Istället slutade hans resa ensam på ett hallgolv i en lägenhet han brukade kalla för ”sin död” till er.
Ja, ni tog honom ifrån mig och ni har på alla sätt visat att ni aldrig tänker erkänna era misstag. Det skrämmer mig och det gör mig ledsen.
För vet ni vad kära sjukhus uppe på den lilla kullen i Umeå?
Jag älskade Daniel. Jag älskade allt med honom. Även när allt var som jobbigast så älskade jag honom för jag fick se en sida av honom som ni inte ville se.
Jag fick se den Daniel som den 2 september låg på min arm och som, efter att jag frågat om han tagit sin sömnmedicin, svarade ”Jag behöver inte dom när jag är här Walle”, och som sedan somnade där, på min arm.
Honom fick jag se, och honom fick jag träffa, och honom tog ni ifrån mig.
Varför?
Varför kan ni inte erkänna att ni gjort fel?
/Walentine Andersson
