Gud Tussen, så här långt uppehåll tror jag inte jag haft någonsin från att skriva på den här sidan. Jag lovar dig att en del nu firat och tänkt att, ”Va bra att han börjar komma över det”. Till dom säger jag som vanligt ”Skit ner er”. Alla med minst 2 hjärnceller vet varför jag skriver och de sista 2 veckorna har jag haft det fullspäckat på alla håll. Privatlivet har växlats mellan läkarbesök och sånt, och ihop med det har jag varit begravd i arbeten, både när det gäller dig men också med annat.
Nu är det i alla fall kväll och jag sitter här med en cigg och en kopp kaffe och saknar dig väldigt mycket. Kanske för att jag de senaste 3 dagarna ägnat mig åt att läsa igenom vartenda inlägg jag någonsin skrivit här, och shit Daniel så skit jag mått.
Tanken är att jag ska försöka sammanställa allt, och det tar både tid och energi, men jag tror att det samtidigt är nyttigt. Jag har gjort en jävla resa det här året inser jag allt mer, och det som verkligen slår mig när jag går tillbaka och läser alla inlägg är hur fruktansvärt dåligt jag mådde av allt runt dig, och då menar jag inte främst NUS.
Nu har det gått ett år och man börjar väl landa, och det enda jag kan säga att jag önskar är att jag lyssnat mer på dom som faktiskt stod där bakom mig. Hade jag gjort det då hade jag inte mått riktigt så dåligt.
Annars är det som vanligt. Jag försöker hitta någon mening med livet, och det går det väl inte fullt så bra med. Jag saknar dig något enormt, och det är en annan saknad idag än tidigare. Idag är det en saknad som handlar så mycket om vad som kunde skett, hur saker skulle skett och hur saker borde blivit. Om 2 veckor är det jul t.ex. Hade vi firat den ihop? Hade vi firat den här i Gbg? Hade vi plockat ner min mamma och sen bjudit hit Jennie och Kevin, och hennes kille (Som för övrigt är hur go som helst. Jennie har verkligen träffat rätt, bara så du vet! 😉 )
Hade vi gjort det, eller hade vi firat det på vars sitt håll? Hade du varit tomte då? Ja, det hade du självklart. Gud vad jag skulle vilja se dig som tomte Daniel.
Sådana tankar far igenom skallen och man sörjer det som aldrig blev av, men jag sörjer också att jag aldrig hittat tillbaka till livet när du försvann. Min ensamhetskänsla kväver mig emellanåt, och det är nog så som jag skrivit så många gånger att du tog med dig en del av mig när du försvann, och utan den delen kan jag inte leva.
Ändå, trots allt sånt och trots dom känslorna, så är jag så tacksam att jag fick möta dig. Tänk om jag inte gått in på den där sidan den där dagen våren 2012. Tänk om jag inte helt hysteriskt installerat Skype igen bara för att kunna prata med dig. Tänk om jag aldrig svarat när du skrev på MSN några dagar senare. Ja tänk om.
Då hade jag inte sörjt dig idag, men jag hade aldrig heller fått chansen att älska någon som jag så snabbt lärde mig att älska dig och vet du min tuss: Jag hade inte velat byta ut det mot något.
För vad jag älskade dig Daniel, och vad jag älskar dig än
In i evigheten
/Walentine
Så vacker och fint skrivet. Var stolt över dig Walentine, var stolt över Daniel. Jag vet att du är det, det märks i texterna. Glöm inte bort dig själv. Jag menar då att du ska uppskatta dig själv för ditt fina sorgearbete och att du delar med dig. Det är inte meningen att du ska glömma. Meningen är att du ska gå vidare med detta i din ryggsäck. Det viktiga är att du orkar bära ryggsäcken. Med tiden blir du stark nog att bära den hela tiden. Men lämna den – nej!