Hej.
Gud, jag är sjuk! Ja nästan döende!
Alltså är jag bara förkyld, men jag får spela man i alla fall och män blir ju döende när dom är förkylda.
Jag har spenderat denna förkylningsomgång med att skriva, dona och göra böcker.
Ja nu är vi med bok Daniel. Till Daniel heter den!
Jag räknar med att sälja i alla fall tre ex, varav mamma ska köpa två och jag en själv, men jag gör det inte för att direkt bli rik. Jag gör det för jag vill göra det, och jag gör det för att du aldrig någonsin ska bli bortglömd. Kan meddela dig förresten att du kommer bli tre böcker totalt. Tvåan kommer i början på nästa år om allt går som jag vill, vilket det säkert inte gör men jag jobbar på det. Boken Till Daniel går i alla fall att köpa om några veckor om vår herre, tryckpressen och bokhandlarna vill.
Om mindre än en vecka är det jul, och jag kan inte direkt säga att jag längtar dit. Vet inte men denna julen känns nästan värre än förra. Då, för ett år sedan, var allt så kaosartat. Nu har det sjunkit in och man har kommit till den insikten att du faktiskt är borta, och då blir det en annan saknad.
Vi fick ju aldrig fira jul ihop, men det hjälper inte för man tänker ändå på om vi hade gjort det i år. Hade vi tillsammans med Jennie och Kevin firat den här nere? Hade vi firat den där uppe? Eller hade vi firat den på vart sitt håll.
Jag vill ju köpa julklapp till dig ju, men nu kan jag inte ens besöka din grav och säga God Jul. Emma som ska till Byske i jul är så snäll så hon kommer åka förbi dig men jag vill ju samtidigt dit själv. Ja, det är mycket tankar nu och jag saknar dig så förbannat.
Samtidigt känner jag mig allt mer nöjd med hur allt gjorts det senaste året från mig själv.
Jag har ägnat tid åt att läsa igenom vartenda inlägg här och jag märkte snabbt vilken resa jag gjort, på gott och ont.
Idag har jag väl landat någonstans och har nog accepterat att det som jag då mådde som sämst över, förutom att du var död, ja det bekommer mig inte idag. Jag gör det jag gör, och skiter ganska högaktningsfullt i andra. De som jag har mig nära, ja de är mig nära. Andras hyckleri kan dom ha för sig själv.
Jag kanske inte gjort en enda sak rätt detta år med anmälningar och annat, men jag har i alla fall försökt göra något och det är jag stolt över.
Jag har fått till stånd att jag har ett papper idag där det står att alla är rörande överens om att du inte ville dö. Det är jag nöjd med att ha åstadkommit. Fast Gud vad jag önskar att jag inte hade behövt göra något av det här egentligen Daniel. Sedan är det ju konstigt att man är överens om att du inte ville dö samtidigt som inga fel begicks, men det sista ordet är inte sagt i den soppan, det lovar jag dig.
Mest stolt är jag att jag den 12 september i år faktiskt fick till stånd en liten träff med många oavsett vad vi anser om varandra. Där skulle du varit med. Jag tror du både garvat och skällt om jag ska vara ärlig. Tydligt var i alla fall att tanken eller synpunkter på mig eller andra närvarande var viktigare även den dagen än vad dom var om dig. Alla kunde ju inte komma och det av naturliga skäl som att man kanske jobbar eller helt enkelt inte orkar eller mäktar med det. Det måste man respektera och det ska inte ifrågasättas, men att vissa inte ens kan svara på ett vanligt sketet brev, ja det är ju deras huvudvärk, men även solen har ju sina fläckar.
Jag ville ha återträffen för alla dom som känt dig, tyckt om dig, älskat dig, eller för dom som kanske inte ens var så förtjusta i dig. Strunt samma, den dagen var din dag.
Dom som kom visade det, och det tycker jag var rart faktiskt. Att jag sedan lärt mig att se det positiva i dom som kom istället för tvärtom är väl också en del av den resa som jag gjort detta år. Jag var duktig på att se allt svart innan, men börjar lära mig!
Vet du om att jag har den här bilden precis ovanför skrivbordet. Den är förstorad kan jag säga, jävligt förstorad. Ungefär 1 1/2 meter bred är den. Skulle inte blitt så bred men nu blev den det och sen fick den hänga här. Jag älskar den där bilden. Det är från en av de där speciella dagarna med dig som man fick. Det var den dagen vi var på Universeum, och sen fick jag träffa Jennie och Kevin, och sen åt vi smörgåsbord och drack skumpa.
Ja, en av alla de där minnena jag har från dig, och dessutom är du så söt på bilden.
”Se busig ut” sade jag, och lite busig ser du allt ut att vara.
Ja mina minnen, dom har jag, och dom vårdar jag. Dom tänker jag på ofta, och jag minns dig med sådan glädje. Alla dom fina minnena som gör att det mörka och det jobbiga känns mindre jobbigt, och demonerna som vi slogs emot försvinner ibland då.
Ändå vill jag inte fira jul, för jag vill inte fira jul utan dig. Jag vill egentligen inte göra något utan dig, men måste ju.
Nu ska jag lägga mig, och ikväll kommer jag inte be dig lägga dig bredvid mig. Jag hostar och nyser hela tiden, så jag får klara mig själv inatt.
Gud, jag får klara mig själv i morgon med inser jag, och alla andra nätter också.
Saknar dig så, min tuss.
Men vi ses snart!
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
