Till Daniel: En litet brev så här på förnatten

saknad1_82053259_142330553Hej Tussen.

Det var längesedan nu jag skrev till dig sådär privat. Har haft så mycket att göra, och vet inte men drar mig ibland för att sätta mig för att skriva ner vad jag känner och tänker. Kanske för att det jag känner allt mer blir svartare och svartare, och även om jag tror att det är bra för mig att skriva ur mig allt, blir jag samtidigt rädd för mig själv.

Jag saknar dig Daniel, och just nu saknar jag min vän Daniel mest. Den Daniel som visste mer om mig än någon annan någonsin fått göra. Honom saknar jag för vad jag behöver dig i mitt liv nu. Jag har ingen som jag kan eller vill öppna mig för totalt, inte som jag kunde göra för dig. Under en tid denna höst har jag haft en i mitt liv som jag trodde jag skulle kunna hitta lite av den vänskap med som jag hade med dig, men den personen visade sig vara allt annat än just en vän. Jag tror inte jag träffat någon som ljugit så om precis allt som han gjort och det roliga är att trots att jag mer eller mindre tryckt upp exempel under näsan på honom att jag vet att han ljuger så erkänner han inte i alla fall. Påminner en hel del om en vän du hade i ditt liv en gång faktiskt. Depp för det är jag inte för jag har lärt mig en sak det senaste året: Låt inte de som tar din energi vinna. Förlusten ligger hos dom, inte hos dig.

Tänk så du fick mig att öppna mig under de där nätterna framför webcamen och i mitt kök. Tänk vad vi kunde prata och hur mycket vi pratade.
Just nu saknar jag det. Jag saknar det som så snabbt gjorde att vi kunde hitta varandra så och som gjorde att nätterna blev något man stod ut med.

För jag står inte ut med nätterna just nu, och jag vet faktiskt inte hur längre jag står ut med något alls.
Alla runt om mig vet att jag inte mår så bra, men jag tror inte att någon vet hur dåligt jag faktiskt mår. Ibland har har funderat på att sätta mig ner med någon och berätta allt om hur jag ser på livet, mig och allt där emellan men jag ångrar mig alltid. Jag är en öppen person men det finns grindar i min själ som jag inte öppnar för någon, inte för någon utom dig. Därför hade jag behövt dig hos mig nu.

Är det så här livet ska vara nu Daniel? Är det så här jag ska leva? Är det så här det kommer bli nu. Är det olycklig jag ska fortsätta vara? Hur blir jag lycklig igen? Vill jag bli lycklig igen?
Kommer jag träffa någon ny och hur ska jag kunna det? Hur ska jag kunna träffa någon som får mitt hjärta att hoppa så där som du fick det att göra? Allt det där funderar jag på, och samtidigt saknar jag dig så.
Samtidigt funderar jag på hur det skulle ha varit nu. Skulle vi firat julen ihop i år? Hos Jennie? I Norrland? Hos mig? Vart skulle vi gjort av mor min? Gud vad du hade charmat henne förresten.
Ja, tankarna far omkring och inga svar finns förutom ett enda och det är att ingenting av det där spelar någon roll för du är ändå död.

Jag skriver ofta att vi ses snart och snart kan i det här sammanhanget vara 50 år, men allt mer inser jag att det är inte några 50 år vi pratar om för allt mer inser jag att vi kommer ses snart igen Daniel. Mörkret sänker sig allt snabbare över mig, och det handlar inte bara om sorgen efter dig. Nej, mitt liv är som en godispåse med skit som trycker ner en.
Inget blev som jag ville, så som mitt liv alltid varit.

Saknar dig, älskar dig,
in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.