Till Daniel: Piss, skit och allt sånt

lonely

De senaste dagarna har varit skit. Ja riktigt riktigt skit.
Kanske är den min fina kombinerade lunginflammation, öroninflammation och luftrörskatarr som satt sina spår för jag har varit fullständigt slut.
Resan till Norrland knäckte mig verkligen fysiskt denna gång, men å andra sidan kändes det inte lika jobbigt psykiskt att komma hem.
Eller hem och hem…

Vart är jag Daniel? Vart finns jag? Och lever jag?
Ibland undrar jag väldigt mycket över det sista. Vad är egentligen ett liv?
Här sitter jag nu, och känner mig jävligt ensam, men samtidigt läser jag hela tiden hur jävla älskad jag är och ska jag vara ärlig mot dig så äcklar det mig lite.

Av någon anledning lyckas jag träffa människor som verkar trivas i att vara i någon form av jojo-relationer. Ena dagen hör jag hur fantastisk jag är och sen PANG byts det ut mot ena sidan iskyla eller så får jag veta hur totalt värdelös jag är.
Tänker på förra veckan till exempel, som fredag den 12 september. Då får jag läsa att jag minsann är ”bästa vännen”, och visst låter det väl rart Daniel?
Jo, det var då det, men sen hände något och ja…..så är det med det.

Nej jag lever inte, för det här är fanimej inget liv och egentligen ska jag väl inte ha något liv. Jag ville ju inte leva när vi möttes, och vill egentligen inte leva nu.
Det blir helt sjukt egentligen när jag tänker på att jag desperat försöker skriva och engagera mig i andras väl när jag själv undrar varje dag varför jag ens ska kliva upp.
Samtidigt tornar de mörka molnen upp sig igen, och gamla saker gör sig påminda. Saker som jag inte orkar med just nu, men har inget val.

Fan vad jag saknar dig Daniel. Fan vad jag saknar att ha någon som jag kunde prata med om allt detta nätter som dessa. Fan vad jag saknar att inte ha dig på min datorskärm, i min soffa eller mitt emot mig i köket där vi kunde dela allt. Fan vad jag saknar det!!!
När det blir så här undrar jag också meningen med varför vi möttes. Om vi inte gjort det hade jag varit fiskmat idag och sluppit allt det här. Nu ska jag sitta här ensam och bara sakna och försöka hitta någon jävla form av liv igen, men jag vill ju inte. Nej, jag vill ju inte hitta det för jag vet ju inte ens vad ett liv är längre.

Alla är skittrötta på mig, det vet jag. Eller de flesta i alla fall och jag blir allt mer tillbakadragen. Jag spelar bra, som vanligt. Jag spelar stark och rask, och har svaren på alla frågor, men ibland skulle folk se mig. Jag somnar hopkrupet som ett litet barn på nätterna och jag gråter mig till sömns. Jag är rädd för något som jag inte ens vet vad det är, och jag väntar bara på slutet.
Så känns det, och så är det och det känns och är förjävligt.

När jag satt hos dig förra veckan kände jag mig närmare dig än någon annan i mitt liv. Där fick jag städa och göra fint hos dig, och sedan bara sitta där, och senare på kvällen lade jag mig en stund där. Jag kände mig så nära dig då, och hade också den där rösten i mig som sade att ”Där ligger den ende som förstod mig”. Tänk min bäste vän är död, och har varit död länge men är ändå närmare mig än någon annan.

Du lämnade mig till en jävligt vilsen framtid Daniel. Det hoppas jag du förstår. För jag är vilsen, ledsen och rädd, och mest rädd är jag för mig själv just nu. Jag är rädd för morgondagen, för gårdagen och för framtiden, och mest är jag rädd för jag vet inte om jag vill ha någon framtid. Jag vet inte ens om jag vill ha en dag till samtidigt som jag inte kan göra något åt det nu.

Ska sova nu, eller försöka i alla fall. Hostar som en idiot just nu, och jag har nog hostat sönder alla blodkärl jag har i halsen för det skvätter fan blod när jag hostar nu.
Men skitsamma…

Vi ses snart min tuss.
I evigheten

/Walle


Till Daniel: Några rader från Costas

image

Hej min tuss.

Det är dagen efter och jag sitter på Costas och håller traditionen vid liv att skriva lite till dig då. Costas var ju liksom det enda ställe du brukade tala gott om här uppe, och jag måste väl erkänna att ju mer jag är i Umeå desto mer förstår jag dig att du ville ner till sydligare breddgrader.
Är förkyld som tusan, och har feber just nu. Jag skulle nog inte sovit hos dig häromnatten, men det var i vilket fall som helst mysigt på sitt sätt. Är dessutom glad att jag fick åka till dig.
Ja trivs att åka till Skellefteå ibland. Det är ju där du är och när jag vandrar omkring där blir jag så lugn. Undviker allt och alla mest just nu men att få åka till dig,  och sedan vandra utmed älven ger mig en sådan ro.  En del tycker säkert att jag åker till dig alldeles för ofta, men det skiter jag i.
Jag har lärt mig det allt mer Daniel. Att skita i vad folk tycker om mig, och när det gäller Skellefteå är det ju så att jag numer har dig där och ingenting annat. Hade du levt hade jag å andra sidan antagligen knappt sett Skellefteå alls, och det vet ju alla som kan våga se saker från hur de är.

Igår höll jag tal. Det kom fler än jag trodde det skulle komma på vår manifestation, och det är jag självklart glad över. Jag skulle inte ens under pistolhot kunna berätta exakt vad jag sade, men folk verkade nöjda i alla fall, och blev rörda. Jag hoppas de blev det för din, och andras öde, är värda att bli rörda över.
Jag kände en sådan kraft igår, och kände hur stark min vilja är att arbete med det här på heltid. Tänk om vi kunde få något stort bidrag Daniel så man kunde ägna en stund av sitt liv på heltid åt det här. Tänk om man kunde få jobba med detta hela tiden. Jag vet att jag kunde bidraga till att göra nytta och skillnad. Ja, jag vet att jag kunde göra något bra helt enkelt.
Idag när jag gick genom stan på väg mot Costas så mötte jag några som log emot mig, och två kom fram och tackade för igår. Det värmde och gav mig ännu mer kraft.

Det kom många du kände igår. Savannah, Hanna, Mary, Sara och andra som du lärde känna i slutet var med. Tommy gick ifrån Costas en stund och även Linda var med honom. Det var fint gjort tycker jag. Det blev en blandad skara och även om manifestationen i sig inte handlade just om dig så var det många där som delade sorgen, och där 12 september alltid kommer stå för något jobbigt och hårt.
Själv försökte jag vara så avstängd som möjligt för jag kände under hela dagen att om jag krashar så kraschar jag totalt, och det hade jag ingen lust med just då i alla fall.

Allt det där kom inattt….
Av någon anledning inföll den här dagen med stora solstormar vilket resulterade i norrsken, och när jag gick vid älven i natt sprakade himmeln upp och då kom det. Då bröt jag ihop och grät för det som jag själv förlorat den här dagen. Då var det inte längre ”Vi som förlorade Daniel” utan just då var det jag som grät för det jag förlorat. Då brände mitt Walentine & Daniel smycke på halsen på mig, och jag tänkte på hur livet blev. Då kände jag hur fruktansvärt det är att min/vår bröllopsdag är just den 12 september. Då kom allt, och jag fick sörja dig. Jag fick gråta för allt som jag förlorat, och jag kände hur jag saknade vår relation, och det som var vi. Jag saknade våra samtal i mitt kök, våra nattliga samtal över Skype, våra stunder i min soffa där vi satt och pratade om livet, döden, kärleken och allt annat. Jag saknade dig något så oerhört mycket, och jag grät mer än jag gjort på flera år.
Efter det gick jag bort mot kyrkbron och såg det förbannade sjukhuset uppe på kullen och skrek rakt ut ”Jag HATAR ER JÄVLA MÖRDARE. BRINN I HELVETET MED ER!”
Efter var jag helt slut, men samtidigt lättad för det var en stor klump som släppte i bröstet då. Jag behövde det och kanske har jag också börjat lära mig att låta mig vara ledsen ibland.

Om  2 dagar åker jag tillbaka till Göteborg, och det känns inte lika jobbigt denna gång att lämna Umeå. Jag ska ju på kalas på måndag! Kevin fyller ju 5 år och jag har köpt presenter här uppe till honom. Tänk att han blir 5 år Daniel! Han är stora killen nu!

Jag kan också lämna Umeå med en stolthet i mig. Ser jag tillbaka på de här åren så kan jag säga att ingen slagits för dig som jag gjort. Ingen har gjort så mycket som jag gjort, och ingen har försökt göra det bästa av en pissig situation som jag gjort. En del tycker säkert att man ska släppa och gå vidare, och till dem säger jag ”Men gör de då, vem stoppar dig?”. Jag har valt ett annat sätt, och om det är rätt vet jag inte men jag har i alla fall valt det sättet. Utan problem har det inte varit, och Gud hjälpe mig vad skit jag har fått, och får emellanåt fortfarande men idag lyssnar jag inte mer. Jag är som jag är, och det är ju faktiskt på grund av hur jag är som gjorde att vi fick den relationen vi fick. Emellanåt får folk utbrott och då är jag djävulen själv, men jag skiter i det nu. Det är ju fritt att läsa det jag skriver, och det är fritt att bry sig.
Jo jag är stolt just nu, och vill väl tro att du sitter i din himmel och är lite stolt du med.

Nej min skatt. Nu ska jag plocka ihop och gå och lägga mig lite. Har feber ju och som man är jag döende nu :P
Jag saknar dig Daniel. Saknar dig något så oerhört mycket, och ibland vill jag fortfarande inte tro på att du inte är här.  Ibland vill jag tro på att om jag skriver ett sådant här brev till dig så kommer du svara, men kanske gjorde du det igår. Kanske gjorde du det genom att göra himmelen grön. Kanske gjorde du det genom att ge mig kraft så jag kunde hålla mitt tal. Kanske gjorde du det och gör det så att jag orkar fortsätta.

Fast jag önskar att du var här hos mig, och att du satt mitt emot mig på Costas just nu. Att vi gick tillsammans nere vid älven, och att vi sedan flög hem ihop till det som faktiskt var ditt hem när du dog, Göteborg. För jag kommer alltid alltid alltid tycka att den finns en stark cynisk ironisk känsla av att du ligger i Skellfteå, och den känslan kommer nog aldrig släppa tror jag, men jag kommer hälsa på dig igen, och igen och igen. För det är så man gör när någon man älskar inte är i livet, och det är så jag behöver göra för att få kraft för det är ju så älskade Daniel att…

Jag älskar dig, in i evigheten

/Walle


2 år

image

Idag är det en svart dag.
Idag är det den svartaste av alla dagar.
Idag är det dagen då ljuset slocknade.
Det ljus som var du Daniel.

Idag för två år sedan togs du ifrån oss.
Idag blev katastrofen ett faktum,
och ljuset blev till mörker.
Idag började en ny tid,
en tid utan dig.

Du är så saknad,
och du är så älskad.
För alltid,
in i evigheten.

image


Till Daniel: Några rader från en sten vid älven

image

Klockan är snart tio på kvällen och jag sitter här och fryser. Är i Skellefteå och var hos dig idag.
Har dåligt samvete att jag inte kan åka till dig på fredag men jag hinner inte om jag ska hinna med allt annat när det gäller manifestationen och allt.
Köpte jättefin ljung till dig idag, och så hade jag med en hälsning till dig från Kevin som han skrivit alldeles själv. Hittade en liten söt sak från mig också som jag satte dit. Det som alltid vid din sida på den, och det känner jag väl att jag gör kan man säga.

Det var jobbigt att vara hos dig idag. Vet inte hur många gånger jag fick små gråtattacker men jag lät de komma. Emellan det satt jag mest där och pratade med dig, och gick omkring och kollade runt på området. Var där ute i över 2 timmar, och är glad att jag åkte dit.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam Daniel. Vet inte om det är att det är den här pissveckan just nu som gör det, men ensam känner jag mig. Undrar ibland hur jag ska palla fredag. Ska jag stå där och se stark ut, och hålla tal. Ska jag prata om allt och låta vettig när det enda jag vill göra är att åka upp till NUS och skrika åt varenda läkaren jag ser ”NI DÖDADE HONOM ERA JÄVLA IDIOTER!”. Men jag får skrika inombords istället, och se stark ut på utsidan. Det är något jag blivit lite av en expert i de här 2 åren.
Jag såg en av dina läkare igår, och det var pinsamt uppenbart att han såg och visste vem jag var också. Jag vinkade så tyket jag kunde bara åt honom. Fy fan vad jag föraktar dem allihop.

Kommer jag klara fredag? Kommer du va med mig? Snälla var det! För jag är rädd att jag kommer braka ihop. Det är kanske en dum dag att ha manifestation på, men nu är det som det är.
Nu är det snart den 12 september, vår bröllopsdag. Din dödsdag, och på många sätt så även min.

Saknar dig min tuss. Saknar dig något så in i helvete mycket.

Älskar dig, in i evigheten.

/Walle


Kära politiker, varför tog de livet av min pojkvän?

politikerKära politiker.

Sitter här och känner mig ledsen. Är ledsen över ganska mycket faktiskt, men främst är det två saker.
Den ena är att på fredag är det två år sedan han som fick mitt hjärta, Daniel, dog ensam på ett hallgolv i Umeå. Han dog där därför att den sjukvård som skulle tagit hand om honom istället ledde honom rakt in i fördärvet.

Har ni sörjt någon som dött så någon gång? Har ni haft den där känslan av overklighet i er som en sådan död medför? Har ni någon gång legat i er säng med en person på er arm som ni kysser och säger ”Godnatt, jag älskar dig” till och som 8 dagar senare dör på ett hallgolv full med sjukvårdens utskrivna mediciner?
Jag hoppas att ni inte har det kära politiker, och jag hoppas att ni aldrig någonsin kommer behöva genomlida det helvete som den erfarenheten leder en in i.

Den andra saken som gör mig ledsen nu är att det samhälle som ni styr i säger att behandlingen av honom var korrekt. Samhället säger att det var ok att öka hans mediciner med över 100%. Samhället säger att det var ok av sjukvården att ignorera det faktum att han hade  en impulsproblematik, och det var ok att strunta i att han tidigare behandlats för missbruk. Samhället säger också att det var helt ok att han fick ut en månadsranson av sina mediciner trots att han även inne på sjukhuset visat tydligt att han inte kunde handskas med dem hemma. Samma Samhälle säger att det var ok att skriva ut honom mitt i natten 1 1/2 dygn efter en överdos där han redan då kunde dött. Ja man kan säga att samhället säger att allt som hände honom var hans egna fel, och sjukvården gjorde allt rätt. Att sjukvården ljuger i sina skrivelser till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) spelar ingen roll för det struntar eran tillsynsmyndighet i.

Se här kära politiker vilken dagsranson han hade…

Concerta 54mg 1 X 2
Lyrica 150mg 1 X 3
Lyrica 50mg 1 X 2
Xanor depot 0.5mg 1 X 2
Zolpidem 10 mg 2 X 1
Heminevrin 300mg 2 X 1
Metropolol 25 mg 2 X 1
Sobril 15 mg Vid Behov

Detta skrev läkarna ut till honom den 30 aug 2012 för en hel månad på en gång. Det blev en bärpåse med mediciner.
2 1/2 vecka innan hade han varit på väg att dö inne på sjukhuset av en överdos men ändå skrev man ut det. Sjukhusets förklaring till IVO blev:

”Vid förskrivningen iakttogs rimlig försiktighet genom att förskrivningen skedde i begränsade mängder och iterade uttag. Den tragiska händelsen kan således inte kopplas till oförsiktig förskrivning av läkemedel”

På hans läkarintyg kan man läsa:
”Nedsatt impulskontroll som tillsammans med ångest ger risk för självskador”

Kan ni kära politiker förklara för mig varför samhället tycker att det är ok att en 23 åring med livet framför sig dör på det sättet? Kan ni kära politiker förklara för mig hur en tillsynsmyndighet som ska finnas till för den ”lilla” människans rättigheter så totalt struntar i saker som är så uppenbart fel? Kan ni kära politiker förklara för mig meningen med det hela, och varför ni som ansvariga inte tar psykvård, psykisk ohälsa och självmord på större allvar?

Ni slåss som vilda katter i en bur just nu för att locka till er väljare, och ni lovar hit och dit men ni gör allt ni kan för att undvika en grupp människor: De med psykisk ohälsa.
Dem sviker ni igen, och det intressanta med er, kära politiker, är att ni även detta val utelämnar denna grupp människor. Gamla ska få det bra, barn ska få det bra, jobb ska det bli, och nya hus ska byggas, men att självmorden ökar pratar ni inte om, och gör inget för att den siffran ska vända heller. Oavsett vänster eller högerkant så uppvisas samma ignorans och respektlöshet mot en stor grupp människor. En grupp människor som ni som politiker verkar se och sky som pesten.

Ska jag berätta en sak för er?
Daniel ville inte dö. Han ville leva och drömde om en framtid. Vet ni att han drömde om att utbilda sig till sjuksköterska och att han en dag ville arbeta med unga människor som hamnat i trubbel. Han drömde om att hjälpa de som hade samma problem som han haft, och han ville göra världen omkring sig bättre. Det var hans dröm, och att han sökte hjälp från sjukvården gjorde han för att kunna bygga upp sig själv igen. Istället dog han 69 dagar efteråt, och de mediciner sjukvården skrivit ut för en månad hade nästan helt tagit slut efter en vecka.

På onsdag ska jag besöka Daniels grav. Jag kommer gråta där, och jag kommer må skit. Det kommer göra ont när jag ser hans sten där och smärtan i mig när jag än en gång kommer bli påmind danielsgravom att jag aldrig mer kommer få ha honom på min arm kommer göra så fruktansvärt ont.
På fredag kommer jag må ännu sämre för den 12 september är det inte bara hans dödsdag utan det är också den dagen som skulle bli vår bröllopsdag. Förstår ni hur ont det gör i mig, kära kära politiker? Förstår ni hur lycklig jag var när insåg att jag träffat någon som var som jag. En person som jag tillsammans kunde bygga en framtid med på våra villkor, efter vår smak och tro. Förstår ni också då hur det känns att fira sin bröllopsdag genom att veta att den dagen dog han. Nej, det gör ni inte kära politiker, och jag tror inte ni är så intresserade av det heller.

Ni har så starkt visat under denna valrörelse att ni helt saknar respekt för psykisk ohälsa. Ni har visat att självmord inte är något man pratar om, och ni har visat att samhället, vårt samhälle, blivit hårt, kallt och cyniskt.
Så egentligen vet jag ju varför de tog livet av Daniel. För det är ok att man gör så. I Sverige får man inte döda någon, men om någon dödas genom samhällets försorg gör det ingenting. Att ge en människa som innan fått hjälp mot missbruk en bärpåse med mediciner och säga ”Sköt dig själv nu”, är ok. Att siffrorna för självmord vänt uppåt är ok, och att självmord idag är den vanligaste dödsorsaken bland unga män gör ingenting. Det är samhället som ni styr i som säger det, och absolut ingenting i årets valrörelse har pekat på att ni vill förändra det.

Nu, kära politiker, ska jag försöka sova. Jag sover dåligt den här perioden och jag saknar Daniel enormt mycket just nu.
Blundar jag kan jag se han framför mig. Han står där då med sina vackra blåa ögon. Jag kan höra han prata på sin breda norrländska dialekt, och jag kan känna pirret i magen när jag får krama om honom.
Så öppnar jag ögonen och verkligheten kommer ikapp mig. Då är jag tillbaka i den värld som Daniel lämnade mig kvar i. Den värld som säger: Skyll dig själv Daniel.

Hur kan ni tillåta det? Kära politiker.

/Walentine Andersson

 

580061_10151031943843871_1404893834_n


Till dig som bor i Västerbotten….

Den absoluta majoriteten av er som läser Till Daniel bor i områdena runt Umeå och Skellefteå, och den absoluta majoriteten av er som hört av er per mail eller kommentarer bor också i dessa områden.
Många av er är och har varit förskräckta över det öde som drabbade Daniel, och det öde som drabbat så många andra för det är ju ingen direkt överdrift att säga att många i Västerbotten mår, på ren svenska, skit.
Jag som skrivit alla inlägg på denna sida har alltid ansett att grunden till förändring ligger hos en själv, men den uppfattningen verkar inte delas av alla har jag förstått varje gång jag försökt få med folk på något, men nu kan du visa att jag har fel.

Den 12 september kommer vi, som du säkert redan vet, genomföra en manifestation i Umeå som på ett enkelt sätt vill visa att det får räcka nu med samhällets ignorans när det gäller psykisk ohälsa, och jag hoppas att även du tänker delta. Jag vågar nämligen gissa att du faktiskt har en timme över i ditt liv om du bor i Umeå, och om du bor i Skellefteå går det säkert ordna så att du kan undvara några timmar.

Som en extra service kan jag därför till dig, som bor i Skellefteå, berätta att det från Skellefteå busstation den 12 september går en buss klockan 15:35 mot Umeå, och du är då framme 17:35. Hem kan du sedan fara från Umeå centralstation klockan 19:27 eller, om du vill stanna längre, 20:57.
Bor du i något annat område och vill fara till manifestationen, eller om du kanske bor i Umeå men inte vet hur du ska ta dig till stan så finns sajten www.tabussen.nu

Jag hoppas att någon av er i alla fall kommer. Inte bara för Daniels skull utan för alla de vi förlorat i självmord/samhällsmord, och för alla de som varje dag kämpar med sin psykiska ohälsa och som drömmer om ett annat och bättre liv.
Gör man heller ingenting så ska man heller inte klaga, och en sak kan jag tyvärr med största sorg lova er alla…

Det som hände Daniel kommer ske igen och igen, och så kommer det fortsätta vara tills de som styr det här landet, och våra myndigheter, börjar ta allt det här på allvar. För att nå dit måste man väcka opinion och få de styrande att inse att de leker med folks liv. Att gömma sig i tystnad är ingen bra lösning, och då krävs det engagemang från alla.

Vi ses på fredag! (Hoppas jag)

10435661_1478916709031441_1112735006634845591_n


Ur 122 dagar: Sjätte september

Några rader från 122 dagar som på grund av just datumet passar in idag….
Som vanligt är det den okorrigerade versionen av texten som läggs ut. 

_______________
Vi kom igen att börja prata om allt och inget, och till slut kom vi in på ämnet musik.
Jag berättade att min enda riktiga idol jag haft i livet var George Michael och att jag följt honom ända sedan Wham.
”Konstigt”, sade Daniel efter en stund.
”Vad är konstigt?”
”Jag trodde liksom att du gillade mer äldre musik”
Jag skrattade till och skakade på huvudet.
”Varför får du det alltid att låta som att jag är från tiden då flintan var det vanligaste redskapet i hushållet”
”Nej men liksom. Du är ju äldre än mig Walle”
”Jo tack, jag vet”, svarade jag och drack lite av det nu iskalla kaffet, ”Fast å andra sidan slog ju Wham igenom på 80-talet”.
”Och tänkt”, sade jag och log emot honom, ”Jag var med när Carola vann i sin fula gula dräkt”
”Åh tänk om man varit med där”
”Jag kommer ihåg min mammas reaktion när Carola började prata om bibeln”
Jag tvekade om jag skulle våga säga något med tanke på reaktionen förra gången Carola kom upp, men bestämde mig för att strunta i eventuellt drama som skulle följa,
”Men för helvete sade min ömma moder då”
”Varför sade hon så”, frågade han nästan lite upprört.
”Min mamma har svårt för när man blandar in religion i melodifestivaler”, sade jag och log.
Vi tände var sin cigarett, och blev tysta en stund medan bägge kollade igenom sina telefoner.

”Fast du tror väl att jag gillar dansbandsmusik, Vikingarna, och Flamingokvintetten mest va”, frågade jag efter en stund.
”Haha är det inte dom som sjunger den där Sjätte september”
Jag blev förvånad över att han kände till den.
”Jo, vi hade den på LP när jag var liten”
”Hade ni den inte på CD?”, frågade han förvånat.
”Daniel, det fanns inga CD när jag var liten”, suckade jag samtidigt som jag försökte dölja den deppiga känsla som alltid kom över mig när jag insåg att jag faktiskt kom ihåg en tid när CD’n inte fanns.
”Ja just de ja”, hånlog han.
”Men hur kommer det sig att du känner till låten Sjätte september”
”Jag vet inte, men tycker den är så söt”
”Söt?”
”Ja söt”
Jag visste inte om jag skulle våga berätta att jag själv var ett stort fan av just den låten. Varför visste jag inte, men hade redan som liten tyckt om den när mamma brukade spela den hemma. Skivfodralet hade varit brunt och jag brukade sitta och titta på omslaget till LP-skivan som fullständigt skrek 70-tal framför stereon som jag tyckte var jättehäftig för skivspelaren var helt automatiskt och det var bara att trycka på en knapp så åkte skivspelarens nål ut genom ett fack på höger sida.
”Brukar du dansa till den när du är ute”, frågade Daniel och avbröt mina tankar på min barndoms musikupplevelser.
Jag brast ut i gapskratt,
”För helvete nu får du mig att känna mig ännu äldre”, sade jag och slog honom lätt på benet, ”Jo, för jag brukar gå till Folkets Park och dansa till alla dansband som finns”
Han skrattade och sade sen ”Förlåt, men har du aldrig dansat till den låten?”
”Skulle väl vara med någon pensionär på jobbet kanske, men inte annars. Har nog fan aldrig dansat till dansbandsmusik alls fast å andra sidan brukar jag inte dansa. Tjocka noshörningar ska inte röra sig på det sättet”
”Sluta upp med sånt Walle”, sade han och såg på mig nästan sorgset.

Jag vet inte vart ifrån jag fick modet men plötsligt reste jag på mig, plockade fram mobilen och kopplade sedan ihop den med förstärkaren och startade Spotify.
Efter några sekunders letande hade jag hittat låten som jag ville ha fram, och vände mig sedan mot Daniel som kommit in i vardagsrummet.
”Får jag lov”, sade jag och sträckte ut handen emot honom och klickade på play på telefonen.
Någon sekund senare började låten spela och snabbt blev jag livrädd för att jag nu gjort bort mig totalt, men Daniel log,  tog min hand och vi började dansa.
Det blev ganska snabbt uppenbart att ingen av oss var några direkta hejare på att dansa till just svensk dansbandsmusik men vi stod där och höll om varandra, och gungade ihop i takt, och igen slog det mig hur kort han var i förhållande till vad jag trott, men det vågade jag inte säga.

När vi kommit till andra versen började jag sjunga med,

” Sjätte september,
det var väl dagen
När vi förlova oss,
Först en stor middag,
Mammor och pappor,
Ringar och tal förstås”

”Kan du texten också”, sade han och såg imponerad ut.
”Tja, det är ju det där med mitt minne liksom. Den är bättre än sångrösten”
”Nej men du sjunger fint ju”
”Yeah right”, sade jag samtidigt som jag förde upp hans hand så han kunde snurra ett halvt varv så att han istället stod med ryggen emot mig. Jag lade min haka lätt mot hans axel och fortsatte sedan sjunga,

Sjätte september det är väl löjligt,
fick jag ditt sista brev.
Och jag ska aldrig någonsin glömma,
raderna som du skrev

”Det här är ju mysigt ju”, sade han och skrattade.
”Jo men visst är det”, sade jag och kramade om honom bakifrån.

Låten tog slut och han vände sig emot mig igen. Jag lyfte hans hand och pussade den lätt på ovansidan,
”Tack för dansen min sköna”, sade jag överdrivet artigt, ”Om jag ska va pensionären här får du vara kvinnan i så fall”
Han lyfte upp handen och gjorde sig extremt feminin och log och sade med ljus röst,
”Gillar herrn yngre kvinnor”
”Bara om de pratar norrländska”, sade jag och daskade till honom lätt i baken.
”Ska vi dansa mer, det var ju roligt”, frågade han och innan jag hann svara brast han ut i hög volym, ”Jag vill dansa vals Walle!”


Till Daniel: Har tänt ett ljus för dig

wpid-20140904_194145.jpgPå min hylla som blivit din hylla brinner ett ljus ikväll.
Ovanför hänger det första kortet jag tog på Kevin när vi umgicks själva för första gången. Det betyder kanske inte något för nån förutom mig själv, men det är ju så det ska vara. Mina två favviskillar tillsammans liksom på ett sätt.

Känns som att det kommer bli en jobbig kväll och natt Daniel, jävligt jobbig.
Fast det får gå. Det måste ju gå

Älskar dig, saknar dig
In i evigheten

/Walle


Till Daniel: Vad jag hatar denna dag Daniel

solar-eclipse-scorpio-2012Så var det då den 4 september. Denna jävla dag, denna helvetes dag. Denna dag då början på slutet inleddes.
Sitter här och minns, och tänker och försöker fortfarande förstå de bitar jag inte har förstått, och de bitar jag inte kommer kunna förstå. Även om jag idag förstår mer än jag gjort innan så finns det, och det kommer för alltid finnas, saker man funderar på.

Tänker på morgonen, och morgonkaffet. Du skrev till Jennie att du snart skulle åka och sen PANG!
Sedan slog medicinerna till, eller nej jag tar tillbaka det för det var inga mediciner som slog till utan droger. För du stod inte på någon medicinering utan det var ingenting annat än rena drogerna.

Ja, jag hatar denna dag, och jag försöker nästan desperat emellanåt att tänka på annat. Jag försöker sysselsätta mig så mycket det går för att inte tänka på att denna dag blev början på slutet.
”Om du åker tillbaka till Umeå så går det åt helvete. Du dör om du åker tillbaka Daniel”
Så sade jag, och jag hatar att jag fick rätt. Jag hatar att du åkte ut och in som en jojjo sista veckan till psyk, och jag hatar att ingen gjorde något. Mest hatar jag att det sedan skulle bli den 12 september och då skulle allt vara slut.

Tänk två år har gått och jag minns allt som igår, och ibland önskar jag att jag fick glömma allt. Att de här dagarna inte skulle spela någon roll, och att de här dagarna bara var som vilka dagar som helst. Ibland tänker man att det varit skönt, men då hade jag å andra sidan heller inte fått behålla de fina minnena av dig, och den du var, och det som var vi och hur jobbigt det än är så betyder de minnena mest av allt.

Jag fasar för nästa vecka Daniel, och nu av fler anledningar än innan. På grund av min egen otålighet är jag rädd att jag i måndags drog igång något som totalt höll på att knäcka mig våren 2013, och jag vet inte om jag idag har orken att ta itu med det också men det är som det är.
Jag försöker just nu tänka att jag ska klara den 12 september, och sedan får det vara bra. Ibland känns det mer som att jag ska försöka överleva 12 september, men det lär jag väl göra.

Känner en sådan besvikelse på många just nu. Har försökt få med dina vänner från Umeå på manifestationen men de ”enda” som svarat, och agerat är, förutom en person, dina vänner du träffade genom psykiatrin, och det sårar faktiskt. En timme av deras liv frågade jag dem om, men de kan inte ens svara.
Nu frågar jag inte mer, och då tanken med det vi ska göra på torget handlar om psykiatrin i stort, och inte enbart om dig väljer jag att tolka det som att de är nöjda med hur psyk och vården fungerar och tja då ska de ju inte protestera. Är så less på att höra tårfyllda beklaganden över din död och andras men när man själv ska agera blir det knäpptyst.
Allt mer inser jag varför du ville ifrån Norrland Daniel för som jag skrivit innan så finns det mer än en form av kyla där uppe…

Gud vad jag vill att denna och nästa vecka ska dra förbi snabbt. Jag har så fantastisk liten lust att åka upp nästa vecka så du anar inte. Det enda jag vill göra är att besöka dig, vilket jag självklart kommer göra. Det är det enda jag vill just nu, men jag ska göra resten med, och på kvällen den 12 september ska jag hålla ett tal som är, om jag får säga det själv, så jävla bra! Det är det bästa jag skrivit i hela mitt liv vågar jag påstå, och det enda jag hoppas nu är att i alla fall 2-3 personer kommer höra det.

Ska försöka sova nu. Vill hålla om dig inatt, och bara se dig ligga där. Fan, jag kan sitta vid sängkanten igen om du vill. Jag kan göra vad som helst, bara jag fick se dig igen.
Men vi ses ju igen, någon gång.

Skriver mer i veckan. Godnatt min älskade vän, själsfrände och framtid…

Älskar dig, in i evigheten

/Walle