Till Daniel: Det är så mycket jag vill prata med dig om

wishHej min tuss.

Sitter här med kvällskaffet och skriver lite. Det är sen söndag och snart ska man väl sova så man orkar med att jobba igen.
Helgen har varit…..skittråkig, men det är å andra sidan de flesta helger numer.
När fredagen kommer är jag fortfarande totalt slut i kropp och själ och inte blir det lättare när jag har ett arbete där jag egentligen inte vet exakt vad jag ska göra.
Jag är anställd som en sak, men dras hela tiden mellan olika saker……Welcome to kommunen.
Fast jag trivs ändå och i ärlighetens namn kan ingenting bli sämre än vad jag hade innan. Även om min största dröm är en 50% admin tjänst på sockenvägen så vet jag ju att det inte kommer bli så och då får detta duga. Dåligt jobb är det inte och jag får äntligen göra sånt jag är bra på.

Annars är väl livet fortfarande på någon form av paus. Jag känner mig fortfarande matt i själen efter att i 3 1/2 år levt med dels saknaden av dig, kampen om dig mot alla jävla myndigheter och löst folk och samtidigt som man försökt vara ett stöd för andra som befunnit sig i samma sits som du.
Under resans gång kom massor med nya människor in i mitt liv och sakta försvann de igen. Idag är det mer eller mindre ”bara” Jennie och Kevin kvar men det var ju så det var när du levde så varför skulle jag egentligen ha kontakt med någon annan? Kanske behövde jag de andra ett tag, och de behövde mig, ett tag men någon grund fanns inte att bygga på. För grunden var ju du och du finns ju mer inte…

Du finns inte mer…

Gud Daniel vad jag skulle behöva dig nu. En av de saker jag saknar mest med dig är att ha någon i mitt liv som förstår mig. Någon som jag kan dela allt med. Jag har ingen sådan vän fullt ut.
Visst har jag folk jag pratar med, ingen nämnd och ingen glömd, men ingen finns där så som du fanns. Ensamheten som jag känt så stark sedan du försvann finns där än och den gör lika jävla ont idag som den alltid gjort. Fortfarande kan jag komma på mig själv med att vilja ringa och berätta något och sen ”Nej just de ja”
Senast som det var riktigt så där starkt var när jag fått jobbet jag har nu. Jag hade kommit ut från min chef och fått veta att jag fått jobbet och stod i hissen på väg ner och hade till och med lyft telefonen, men det fanns ingen Daniel kvar i telefonen att ringa och då gjorde det ont.
Helgerna när jag går här och bara önskar att någon som faktiskt bryr sig kunde ringa, ja då saknar jag dig så jävla mycket.
Ibland lägger jag mig bara ner och håller om min kudde och blundar och ibland känns det som att du är där då. Som det var när vi kunde ligga och prata om allt från livet, döden, kärleken till ”Lotta på Liseberg”.
Igår var en sådan dag. Hela dagen vankade jag mest omkring hemma och ingenting blev gjort. På kvällen hade jag tvättid så jag växlade mellan att ligga och krama kudden och springa ner till tvättstugan. Vid midnatt när allt var uppburet brakade jag ihop och grät tills klockan var 4 tror jag.  Just då är det svårt att leva Daniel. Just då är det svårt att hålla de där demonerna som brukade tala om för mig för 2 år sedan att ”Avsluta skiten nu” borta från mig.
Fast så ska jag väl inte avsluta allt tror jag. Mest för att jag inte vill ge folk anledning att tro att jag försvinner på grund av dig. De som känner mig, de få som gör det, vet att jag fullständigt saknade liv före det att du kom in i mitt liv och livet kom med dig. Därför försvann det också när du försvann.

Folk säger till mig att jag borde träffa någon men vem fan vill träffa en som jag. En fet, sliten och äcklig människa. För det är exakt det jag är. Det hade dina vänner rätt i när de inte för sitt liv kunde förstå vad du såg hos mig. Ja, äckelkänslan över mig själv är tillbaka men idag orkar jag inte direkt kämpa emot den. Jag kommer dö ensam och det är ok. Det enda jag önskar är att jag inte skulle behöva vandra så jävla ensam i mitt liv som jag gör i allt annat men det är väl det som är min lott kanske.

Gud vad jag saknar dig. Älskade Tussen min! Fy för alla jävla helvetes skit vad jag saknar dig.
Men nu får jag skärpa till mig och sluta tycka synd om mig. I morgon är en ny dag och då ska jag spela glad igen. Då ska jag bli Walle som med sarkastiska uttal alltid är leende även när han är arg. Då ska jag vara hjälpsam, duktig och helt enkelt blir den som jag förväntas att vara.

Jag hatar Walle Daniel. Jag hatar det jävla äcklet.
Hur länge kommer jag orka spela den här pjäsen?

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

dannebild

 


Till Daniel: Mörkret kommer

screen-shot-2014-08-16-at-3-17-05-pmSitter här med mitt kaffe och är trött.
Ännu en gång har jag varit i staden som du själv avskydde så enormt och allt mer känner jag detsamma. Tänk hur det skiftat från att ”Nej han överdrev” till att jag allt mer förstod dig till att jag idag får kalla kårar när jag ser mig omkring. Framförallt när jag ser det där huset uppe på kullen…

Ännu en gång har jag i också försökt göra nytta fast om det blir någon nytta av det får väl framtiden utvisa. Jag känner allt mer att jag slåss i till ingen nytta då ingen direkt annan bryr sig. Jag ska inte säga att jag slagits i blindo men kan jag säga att de jag känner som kände den som ligger till grund för det här, dig, ja dom lyser med sin frånvaro, men alla har ju så mycket att göra…

När jag är i helvetesstaden brukar jag alltid ge mig tid så att jag kan göra min vanliga promenad och det brukar i all skit ändå kännas ”bra”. Det har blivit en tradition att göra det där. Där på platsen du lämnade oss den där tidiga höstdagen.
Ibland önskar jag att jag skulle kunna göra den promenaden med någon men med vem då? Nej din ensamhet har jag tagit över eller fått tillbaka och det som äcklar mig är att om jag dog idag skulle superlativen eka på Facebook. Det skulle bli hjärtan och änglar i drivor och man skulle kunna läsa om vilken fantastisk person jag var och hur vansinnigt enormt älskad jag var.
Skulle då någon göra med mig det jag gjorde med dig, alltså kolla igenom Facebook, sms etc, så skulle den personen säga ”Men vad konstigt? Så många som skriker sin kärlek nu med vart var dom då?”
Vet du var de var? Jo de jagade. De jagade bekräftelse. Som fälla och jaktvapen använde de sig av Facebook. Ut med snyftande inlägg eller liknande och direkt fångar de upp människor på samma sätt som flugor fastnar i flugtejp. När tillräckligt mycket bekräftelse kommit tar man bort inlägget eller så skriver man ett nytt. Låter jag hård? Det bjuder jag på i så fall.
Jag har lärt mig att fullständigt hata delar av Facebook under de här tre åren. Trots det är inte allt skit med sidan. Det är kul att ha kontakt med människor och få kontakt med människor. Det är också ett bra forum för att kunna sprida info men fy fan vilket ytlighet. Jag brukar roa mig med att läsa fylleinlägg kl 5 på lördagsmorgonen från folk för 12 timmar senare vet jag att de är raderade. För inte kan man visa riktiga känslor? Nej, lycka eller ytlig sorg är det som är ok på det stora nätet. Det som i alla fall är tryggt är väl då att alla drabbas lika hårt så ingen direkt som är mer drabbad än andra. Därför har jag bestämt att den dagen jag dör ska det fanimej inte finnas några minnessidor och sån skit efter mig. De 2-3 personer som faktiskt bryr sig om mig, ja de gör det även om de inte behöver påtala det för andra.

Tänk för 1 år sedan var jag helt säker på att bli arbetslös. Allt tydde på det. Äldrevården var ett avslutat kapitel på grund av fötter och värk och ingen verkade vilja ta i mig med tång.
Nu är jag administratör och har fått arbetsuppgifter som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro att jag skulle få från den arbetsgivaren. Ja, det är mycket som hänt Daniel. Häromdagen skrev jag under pappren och numer kan jag säga att äldrevård i alla former är ett avslutat kapitel för min del. Inte för att det enbart känns kul. Jag saknar de gamla och jag saknar samtalen med dem. Alla de där samtalen om allt och inget men som ändå betydde så mycket och inte enbart för dem.
Tänk så mycket den korta tid jag var på Sockenvägen förändrade allt för mig och det stället kommer jag för alltid bära med mig som en av de finaste arbetsplatser jag varit på där det faktiskt finns hjärta och omsorg både mot de boende och mot varandra.

Så jag borde väl bara glad då? Jag borde väl känna mig nöjd och se framtiden med glädje.
Jag kan inte det Daniel Istället känns det som att mörkret i mitt inre allt snabbare griper tag i mig igen och det skrämmer mig för jag har ingen som helst grund att stå på. De senaste 2 veckorna har gråten hela tiden funnits där. På jobbet spelar jag glad och engagerad men hela tiden får jag hålla fast i mig själv för att inte bryta ihop.
I tisdags var det nära. Jag gick ut från jobbet och såg den blåa himmelen och det var vår och direkt kände jag en sådan saknad efter dig. Tårarna kom och jag kunde inte stoppa dem. Sedan var tisdagen så tills jag somnade. Hela helgen innan var likadan och resten av veckan har inte varit direkt mycket bättre.

Jag saknar dig. Jag saknar en vän att dela allt med. Någon som kan lyssna på alla ens konstiga tankar och funderingar men där man också kan berätta att man testade att köpa lättmjölk istället för mellanmjölk den här dagen. Såna där totalt meningslösa saker som ändå kunde bli så viktiga när vi pratade för vi var experter på att kunna få vartenda ämne att bli något mer. Ett samtal om just lättmölk hade lätt kunnat bli ett samtal där vi skulle räkna upp vad kons magar hette. Tiden flög och man kände sig inte ensam.
För det är det jag gör. Jag känner mig så fruktansvärt ensam Daniel. Jag har känt mig ensam sedan allt gick åt helvete 2012 och den känslan släpper inte taget. Istället känns den som att det tar över allt mer.

Jag skriver inte så mycket längre och det beror mest på att jag är fullständigt död när jag kommer hem från jobbet. Jag gick upp i tjänst för tidigt tror jag och därför är jag som en zombie när arbetsdagen är slut. Ibland känner jag att den depression som grep mig så starkt inte är över och samtidigt vet jag inte om jag vill att den ska vara över för vad har jag att leva för Daniel?
När livet var som mörkast kändes det som att jag kunde ta livet av mig när som helst men sedan tänkte jag på Henke, och på Kevin och Jennie men det räcker inte längre. De har sina liv, men jag då? Vad för liv har jag?
Jag hade inte mycket till liv innan du kom in i det och sedan fyllde du så många av de hålen jag hade i min själv. När du togs bort blev hålen tomma igen och ensamheten tog över. Nu är jag bara ensam och problemet har blivit att jag blivit allt mer tillbakadragen. Jag ringer ingen längre, pratar egentligen inte med någon förutom Jennie och jag tja, jag bryr mig inte.
De ”vänner” jag fick efter din död är borta och jag har slutat försöka hålla kvar kontakten. Man tröttnar efter ett tag på när folk ska ringa och gör det 6 månader senare…

Så jag är väl tillbaka.
Jag är tillbaka där allt började en gång. Där som mitt liv var när du kom in i det. Kanske är det så det ska vara, och kanske är det de bästa. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag saknar dig.

Ibland Daniel känns det som att vi kommer ses snart. Ibland känns det som att mörkret tar över allt mer. Ibland känns det som att det är slut och allt mer känns det inte främmande längre. Allt mer känns det som att det är det jag vill. Jag fyller ingen funktion här. Ingen skulle märka om jag försvann. Den enda riktiga vän jag har är ensamheten för den lämnar mig aldrig.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


Till Daniel: Namnsdag

index1

Det är nästan min namnsdag idag, och så det där andra…

Idag har det gjort ont.
Jag hatar de här dagarna där man tvingas minnas.
När ska det sluta göra ont Daniel?
När ska jag sluta se dig framför mig om jag bara sluter ögonen?
När ska jag sluta drömma om att få krypa upp bakom dig och lägga min arm omkring dig?
När ska jag sluta vandra i det här kaoset som gör så förbannat ont?
När ska jag sluta sakna?

Älskar dig, så in i helvete mycket

In i evigheten

 

 


Till Daniel: Saknar som fan

sadness-feeling-blue-seeing-blueEn sådan där natt där jag saknar dig så förbannat.
Så mycket jag vill berätta för dig. Saker som jag inte kan berätta för någon annan.
Jag lär inte träffa någon annan heller i mitt liv som dig som jag kan dela allt med så.
Är så jävla trött på att fråga folk hur de mår och ALDRIG få svaret ”jo det är ok”. Nej istället får man ”åååh jag mår så dåligt”.
Gud vad jag just nu saknar den där känslan som du gav min vän.
Den där känslan att veta att du skulle ringa snart eller att jag skulle ringa dig.
Hur fan kunde du komma så nära mig så snabbt.
Fan fan kunde du ha de nycklar till mitt liv som gjorde att jag öppnade alla dörrar och sen försvinner du med alla dörrar på vid gavel.

Vad jag saknar att inte ha dig på min dator när jag ska sova.
Vad jag saknar att inte få snosa in min näsa i din nacke och känna den där jordgubbsdoften från Body Shop.
Vad jag saknar att inte få stryka min hand över ditt hår, ditt så mjuka hår.
Vad jag saknar att inte få sitta i mitt kök och äta Polly och dricka kaffe med dig.
Vad jag saknar att inte få sitta med dina ben över mina och lyssna på musik och sjunga med.

Fy i helvetes alla jävlars skit vad jag saknar dig just nu Daniel.
Kom tillbaka!
Snälla kom tillbaka.

Hjälp 🙁


Till Daniel: Leif, Leif, Leif, vad har du gjort?

200px-Leif_movie_posterGod Nyårsdag på dig tussen min <3

Tänk ibland hur en film kan direkt få en att tänka till och sedan skratta.
Idag orkade jag inte göra något allt och plockade helt sonika ner första bästa DVD skiva jag såg vilket visade sig vara Galenskaparna % After Shaves film ”Leif”
Jag är inte helt säker på att du sett den filmen och dessutom är filmen 2 år äldre än dig. Jag däremot som ju är ett halvår, *host*, äldre har alltid tyckt om den liksom jag gillat det mesta GAS har gjort.

Kortfattat handlar filmen om Rotums kanoner och krut. Bolaget har under långt tid sålt vapen illegalt till utlandet och plötsligt har någon som kallar sig för Leif skrivit om allt i en insändare.
Direkt väcker det mängder med reaktioner och det var just dessa reaktioner som fick mig att skratta mer än jag någonsin gjort tidigare när jag sett denna film och som också fick mig att inse hur Claes Eriksson som skrivit manus verkligen slår huvudet på spiken. För reaktionerna blir inte att det är bra att det avslöjas. Nej istället ska man vara tyst om vissa saker och inte förstöra den svenska idyllen.

Den svenska idyllen i denna film visas upp genom ett litet hyreshus där hyresgästerna sjunger om diverse triviala ting som TV-program, vilket nattlinne man ska bära till kvällen och hur man bäst sköter om sin pelargon. När Leif sedan avslöjat sanningen om bygdens företag blir stämningen annorlunda och man sjunger då en sång som heter ”Leif vad har du gjort?”
Och det var i refrängen som jag började asgarva:

Leif, Leif, Leif, vad har du gjort?
Ta tillbaka allting fort fort fort!
Leif, Leif, Leif, du måste ta
ditt förnuft till fånga, ja ja ja!
Vi vill inte ha en sanning som är så förbannat mörk!
Vi vill ha idyllen kvar med stuga, sjö och liten björk!
Vi vill inte ha en sanning full med lort!
Leif, Leif, Leif, vad har du gjort?

Ja Leif avslöjar sanningen men det är Leif som är den stygga och som blir problemet För inte vill vi ha en ”Sanning full mer lort” inte!
Nej, då är det bättre att man blundar hårt och låtsas som att det regnar. Den som istället vill ha fram sanningen blir den som blir den dumme för ingenting för förstöra vår svenska idyll. Oavsett hur sjuk verkligheten är eller oavsett hur jävlig sanningen är så är det bättre att man blundar hårt och låtsas som att de regnar.
Ja till och med när människor dör är det bättre att blunda.
För den som då protesterar är dummare än någon annan. Till och med dummare än de som sket i hur det var eller de som utnyttjar andras ungdom och vilsenhet till sina egen förströelses skull.
Eller som man sjunger i titelsången till filmen:

Solen bryter fram,
bakom moln av skam.
I ett hörn nånstans
spelas upp till en dans.

Får jag lov, min dam,
till en dans med kram?
Låt oss drunkna i
en porös melodi.

Låt oss vada bort med ögon slutna.
Låt oss gömma undan det förflutna.
Låt oss fly mot soluppgången, het
i en enda oförarglig, jättelycklig smet.

Nu när filmen är slut kan jag inte låta bli att fundera på…
Har Claes Eriksson träffat de du umgicks med?
Eller är verkligen Sverige så sjukt???

Vet du tussen min?…
Jag tror det är Sverige som är så sjukt!
Låt oss ändra på det!

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


Till Daniel (och alla andra): Gott Nytt År

gottnyttSå var det årets sista dag. Snart är 2015 över och ett nytt år står för dörren.
Jag vet inte hur ni firar nyår i himmeln men kanske sitter du där uppe och ser ner på jorden och ser ljusen från alla fyrverkerier.
Idag är det dessutom lovat norrsken över stora delar av Sverige så idag kommer natthimmeln kanske att lysas upp av naturens egna fyrverkeri.

För fyra år sedan idag stod du vid en kajplats med en vän och sade orden ”2012 ska bli mitt år”
Då visste ingen vad som skulle ske men samtidigt hade du rätt. För 2012 blev i så många fall ditt år. Du förändrade dig, startade om och började om och det ska man aldrig glömma när man tänker på dig. Ändå är det så sorgligt att tänka på hur det sedan slutade på grund av andras vanvård.

Årets sista dag är alltid en dag för betraktelse, funderingar och förväntningar om det nya år som snart ska starta. Jag hoppas att det blir gott, men om det återkommer jag till i morgon. Ska väl försöka skriva någon form av krönika som jag gjort sedan jag började skriva på bloggar. Om inte annat är det ett bra sätt att själv komma ihåg vad som hänt i ens liv.

Nu önskar jag dig och alla som läser den här sidan ett riktigt gott nytt år.
Tack för ert stöd, era mail, era kommentarer och era tankar och tack för att ni finns.

Och tack till dig Daniel för att fanns och för att du fortfarande finns i mitt hjärta <3

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

 


Till Daniel: Godhet

10348227_10153758363489266_4047658746848782888_nHej Tussen min ♥

Det är inte ofta jag nämner Umeå i positiva sammanhang här och i ärlighetens namn tycker jag väl kanske inte direkt att Umeå gjort sig förtjänt av så mycket positivt heller utifrån mitt perspektiv.
Din egna uppfattning om staden var ju heller inte direkt positiv och när jag själv landade där för första gången var jag beredd på att det skulle rinna blod på gatorna och ångestladdade skrik skulle höras från gränderna. Riktigt så var det ju inte, men varför jag inte gillar Umeå direkt vet vi ju och låt oss stanna där för idag vill jag berätta något positivt för dig.

När du berättade om Umeå så var det en sak du pratade om som du alltid nämnde positivt och som du älskade och det var Costas.
Jag kommer ihåg första gången jag bjöd dig på kaffe här hemma och du började hålla en lång föreläsning om något ställe som hette Restaurang Costas och om deras kaffe. Ja du hyllade deras kaffe så enormt så jag började fundera på om kaffet jag nyss kokat till dig smakade skit. ALLT var bättre och bäst med Costas och detta fick jag sedan under sommaren höra gång på gång. När vi sedan planerade din flytt i september så var det lika viktigt att jag skulle hinna besöka Costas som att vi skulle hinna städa din lägenhet. Ok, det där med städningen var det nog mest jag som var engagerad i när jag tänker efter 😛

Den 4 oktober det året fick jag sedan smaka på kaffet du hyllat så. Tommy stod i disken och jag beställde det som du sagt att man skulle testa: Cappuccinon. Direkt förstod jag vad du pratat om för jävlar så gott det var. Så det blev en till och en till och sedan blev det en Norrlands Latte.
Den där dagen blev Costas det första positiva jag upplevde i Umeå.  et var dagen innan din begravning och jag hade före besöket på Costas först varit på NUS, med allt vad det innebar av känslor, och efter det hade jag besökt lägenheten du dog i (hur det helvetet var behöver jag inte ens förklara)
Att då komma till Costas, det enda braiga stället i Umeå enligt dig, gjorde att jag med ens blev lite kär i det där stället.

324133_10151225402212905_1968568454_oDet som också är så fint med Costas är hur de som sköter om stället har hjärtat på rätta stället.
En av de absolut finaste gester som någon gjorde efter att du hade dött var när man på det som var ”din plats” ställde fram en vacker blombukett och ett ljus som brann och jag kommer så ihåg när jag såg kortet på det. Det gjorde så ont i en men berörde mig också så att man visade ett sådant hjärta och omtanke om dig och de som stod dig nära och jag vet hur stolt du hade varit och säkert också var i din himmel. Jag vet att du skulle sagt ”Men Walle, dom tyckte ju om mig ju” på det där oskyldiga sättet som bara du kunde säga de orden på.
Ägarna på Costas har gjort mer för dig. I våras åkte de till dig och gjorde fint vid din grav och det känner både jag och din syster en sådan enormt tacksamhet för. Då gräset inte direkt trampas ner där så betyder det så mycket när någon visar medmänsklighet.

Idag då, den 28 december, har Costas igen visat att de är födda med ett stort hjärta för idag anordnade dem, tillsammans med andra restauranger och Svenska kyrkan, ett julbord för hemlösa, ensamma och de som kanske inte har råd att ordna med julen själva. Eller som det står på bilden ”För dig som bäst behöver det”.
Jag älskar sådana initiativ och jag blir lika glad varje gång jag läser om människor som känner att de kan och vill dela med sig lite till de som har det sämre ställt. Julen är inte den där puttenuttiga helgen för alla där lyckan rinner ur öronen på folk men dagens julbord har gjort julhelgen lite bättre för en del, och som ordspråket säger ”Den som räddar ett människoliv räddar en hel värld”

Jag vet att om du levt idag och sett och läst om detta så hade du stolt sagt ”Jag känner Linda och dom”, och jag vet att du så mycket tyckt om det så därför ville jag berätta det för dig.
För det finns fina saker och fina människor i Umeå också Daniel. Människor som bryr sig om de svaga och människor som känner för de som inte alltid passar in i hur man ”ska vara”. Människor som jag faktiskt tror även såg dig mer än vad du själv förstod och som nog insåg att du var som du var på grund av det och det och som kände så för hur ödet lekte med ditt liv.
I en värld där vi hellre talar om hur vi själva lider än ser hur andra mår behövs människor som gör slag i saken och hjälper till. Sådana människor behövs överallt och de behövs framförallt i en stad som drabbats av storhetsvansinne och som hellre bygger badhus och nya gallerier, och som hoppar jämfota av lycka för att IKEKA ska komma,  istället för att se till de som är i behov av hjälp får den hjälp och det stöd de behöver och förtjänar

För som sagt ”Den som räddar ett människoliv räddar en hel värld”
Idag fick några mat, värme och omtanke.
De fick kärlek helt enkelt.
Vad slår det när det gäller att rädda någon?

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

P.s Jo en helt annan sak.
Fiket på NUS du vet. De har börjat med en ny sak läste jag i tidningen. De delar ut ”kloka” visdomsord på sina kvitton. Senast nu hade de ett som kortfattat gick ut på att ”Klaga inte utan ryck upp dig. Dina problem är ditt ansvar”.
Även om nu fiket inte drivs av NUS så kan jag inte låta bli att fundera lite…
Tror du det kan vara psykiatrin på sjukhuset som skickar tips på vad som ska stå?
http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-kafekvittot-som-fick-manniskor-att-rasa/

D.s


Till Daniel: Funderingar efter en ensam jul

1024px-Remembering_our_dead_(sorrow)_at_cemetery_on_ChristmasHej <3

Så var julen över. Tack gode Gud för det!
Eller God jul ska jag väl inleda med. Jag skrev ju ingenting till dig på julafton men jag har varit ganska avstängd den här helgen och bara känt mig alldeles borta.

I tisdags satt jag på bussen på väg till kyrkogården för att hälsa på Mia. Under bussresan pratade jag med Puttes mamma som berättade att de skulle åka till hans grav och att de köpt med sig ljus som även var från mig. Vi pratade sedan en liten stund om hur jobbigt det var med sådana här helger och hur man då alltid saknade de som inte finns kvar lite extra.
Efter samtalet klev jag sedan av och mötte upp Mias syster och tillsammans gick vi sedan till Mia och gjorde det julfint hos henne. Det var verkligen skitväder med regn och blåst och jag hade feber men orkade inte direkt bry mig.
Två dagar innan hade din underbara syster skickat kort på hur fint hon gjort hos dig i Skellefteå och även där brann ett ljus från mig/oss för dig. Det värmde så att hon tänkte på mig för det gör ju ingen annan direkt trots att de vet att det är 100 mil för mig att ta mig till dig. Det värmde samtidigt som den där smärtan och känslan av orättvisa kom igen att du är där. Den där mycket speciella smärtan som alltid uppstår när jag ser den gravsten.
Efter att jag och Mias syster fixat till graven och pratat lite gick sedan hon, men jag satt kvar en stund. Jag satt där och tittade på hennes sten och på ljusen som brann och så kom tårarna. Jag tänkte på hur vi, jag och hon, en gång planerat en framtid men så försvann hon, och jag tänkte på dig och Putte som inte heller längre finns kvar och det gjorde bara så ont.

Jag har för många döda i mitt liv Daniel. Så är det.
Jag har för många döda i mitt liv.

När jag kom hem den tisdagen stängde jag av mig. Jag skrev till de få som bryr sig att jag kommer stänga in mig under julen och att vi hörs efteråt och sedan gjorde jag vad jag kunde för att inte tänka.
Julafton spenderades helt ensam och jag försökte tänka på allt annat än jul. Jag läste ingenting på FB om lyckliga julfiranden och jag gick med hörlurar och lyssnade på allt som inte hade med julen att göra. Under dagen kom 3 SMS som önskade mig god jul och självklart var ju det fint gjort att skicka dem men de skar i mig.
För jag har för många döda i mitt liv och jag kände och känner att jag nog aldrig mer komma kunna älska.
Visst har jag haft otur men om tre personer man älskar dör….varför skulle det inte kunna ske igen?

Nu är julen över och jag längtar att kunna jobba igen. Jag har fortfarande feber men det vet vi ju att den kommer sitta i ett tag som den brukar. Jobba ska jag göra i alla fall för går jag hemma blir jag galen. Julen gör ingenting annat än påminner mig om hur fruktansvärt ensam jag är. Den påminner mig om hur fruktansvärt lite vänner jag har och att jag saknar familj. Nej julen är ingenting annat för mig än påminnelse om att jag är absolut ingenting värd i så många människor ögon och jag är en skugga av rök som de viftar bort lätt och enkelt.

Det är 4 dagar kvar på det här året Daniel och ibland känner jag att jag står kvar på samma plats som jag var på dagen efter att du dog.
Samtidigt vet jag att det inte stämmer för enormt mycket har hänt och enormt mycket har hänt med mig och min person. Skulle Walle från 2012 träffa Walle från 2015 så är jag inte helt säker på att han skulle känna igen honom. Jag har blivit mer arg, mer bitter, mer cynisk men också mer öppen och jag tror faktiskt också mer ödmjuk. Jag har också blivit mindre naiv för Gud hjälpe mig så naiv jag varit dessa år och kanske beror det på just en längtan efter mindre ensamhet.
Jag har lärt mig enormt mycket om Sverige, sjukvård, sjukdomar, mediciner, myndigheter etc, och frågan är väl nu vad jag ska göra av all den kunskapen. Samtidigt har jag lärt mig mycket om andra sidor av mig mig själv mig som jag inte trodde jag hade och mitt i allt annat har jag lärt mig att jag har en styrka i mig som jag verkligen inte trodde att jag hade. En styrka som gjort att jag faktiskt överlevt. En styrka som gjorde att jag tog en fajt med alla andra skrev hycklande hjärtan på Facebook.

winter_night_by_sedeptraÄndå finns sorgen kvar och kanske är det ensamheten som gör att den känns så stark. Kanske är det att jag fortfarande låter vissa människor få mig att känna mig fullständigt värdelös som också gör att ensamheten känns så stark och frågan jag borde ställa mig är varför jag tillåter det och vad exakt det är som jag är rädd för att förlora. Sånt behöver jag fundera på inför nästa år och jag borde ge mig själv det i hemläxa att fundera på det. För jag är trött på att känna mig ensam Daniel och jag är framförallt livrädd att hamna i samma känsla som jag gick omkring med när du kom in i mitt liv.  Där är jag rädd att hamna igen och ibland känns det som att jag snart är där.
Hur kommer jag ur det?
Hur blir jag normal?

Älskar dig, in i evigheten

/Walle