Till Daniel: Att våga ta språnget

Hej min tuss ♥

Tro inte jag glömt dig där i din himmel. Anledningen att jag inte skriver mer är egentligen två:
Dels är jag så totalt slut i kropp och själ så jag får liksom inte fram några bra ord. Egentligen är jag väl efter sjukdomar och annat rejält utbränd men jag orkar inte riktigt tänka på det nu. Gör jag det är jag rädd för att jag istället brakar ihop totalt och det har jag inte tid med.
Den andra anledningen är att jag, igen, fick lära mig att skriver jag för personligt på nätet så finns det alltid vissa som, genom att ta i från tårna, kan tolka det jag skriver så man blir tvungen att ta upp det på möten. Ja jag vet vad du tycker och hör dig Daniel men det är som det är.

Fast inatt vill jag skriva lite till dig för nu var det alldeles för länge sedan.
Sova kan jag inte så jag tog på mig och gick ut så nu sitter jag mitt ute i skogen här en bra bit från hemmet och skriver. Det är kolsvart ute och kallt som fan och det enda ljus som finns är det från telefonen. Det är hur mysigt som helst! Om jag blundar hårt kan jag nästan drömma att jag är ensam någonstans i Norrland istället. Förutom att man känner av den äckliga luft vi har här nere men man kan ju inte få allt.
Jag var duktig i alla fall och jobbade länge hemma ikväll och försökte komma ikapp mig lite. Sedan gick jag ut.

Hade annars en helt ok kväll innan. Jag och två goa kollegor gick till saluhallen och satte oss en stund på taket. De drack öl medan jag så klart drack cola. Du hade gillat dom två. Den ene är vild och galen och hörs femtio mil bort. Inte helt olik mig faktiskt 😛 Hon är också väldigt charmig och omtänksam och har hjärtat på rätta stället. Ja titta som jag med ju! 😛
Enda skillnaden är väl att hon inte ser ut som ett monster som jag gör då.  Hon är attans så söt. Fast som jag brukar säga, ”Jag umgås ju bara med snygga” :D. Framförallt är hon en person som lever i nuet och inte leker Gud på jobbet samtidigt som hon tar det på allvar. Sådana tycker jag om. Man kan lita på henne också och det är bra.

Den andra kollegan är….tja….fan hon är så lik dig! Jag brukar säga det till henne och har sagt att det är den finaste komplimang jag kan ge någon. För ni är så lika. Det finns liksom ett ljus omkring er som gör att om ni skulle plocka en burk champinjoner som står i en stor uppbyggd hög så skulle ni ta den understa så allt i högen skulle rasa. Så lika är ni! Ja förutom den lilla detaljen då att hon är en hon och hon pratar inte norrländska men annars.
Ibland när hon säger något är det som en flashback tillbaka 6 år och jag bara ler. Hon är också, liksom du, smart som fan men det skulle jag aldrig säga till henne högt 🙂 Det ska väl tilläggas att hon har andra kvalitéer också än att bara vara lik dig. Hon är helt enkelt en väldigt rar person. Dessutom äger hon lika många mobila abonnemang som du gjorde, haha!

När vi ändå är inne på goa människor på jobbet så är Amira på väg tillbaka till huset igen och henne ”känner” du ju. Tänk Daniel att trots att 6 år gott kan jag i allra största hemlighet bli tårögd ibland när jag ser henne och tänker på hur du fullständigt föll för henne. Amira är en go tjej vilket du upptäckte efter ca 17 sek. Det är piss och skit att du inte fick träffa henne mer. Det ska i alla fall bli kul att se henne lite oftare igen. Om det nu blir så…..

Annars är det spännande på jobbet just nu. Faktum är att det är spännande i hela stan nu. Våra styrande politiker har bestämt att skola och förskola ska bli egna gigantiska nämnder så halva stadsdelarna ryker. Det är väl inget fel i det. Allt som gör skolan bättre är bra. Det är väl mer hur det är just nu som spelar in men det drabbar ju alla så.
I början försökte jag inte bry mig även om jag tidigt fick veta att jag den 1 juli blir övertalig. Fast ju längre tiden gått desto mer otåligare har jag blivit och till slut når man väl en punkt när man bara säger ”näääää”
Det känns så intressant att när man haft det absolut mest stressiga jobbet man haft i hela sitt liv så bestäms det sen att ”Det behövs inte”. Ingen frågar innan beslutet tas och ingen kollar vad man gör men uppenbart gör man inget.
Så vad gör man nu då?

Ja nu står jag inför det faktum att jag kan ta det där språnget jag tänkt på så mycket och som jag redan funderade på när du fanns i mitt liv. Jag kan lämna allt och börja om men frågan är om det blir en början. Av anledningar som stavas k o n s t i g a m ä n n i s k o r så vill jag inte skriva i detalj här vad saken handlar om än, men det handlar om att jag kommer till en stad jag varit så enormt kluven till. Samtidigt har jag inget kvar här. Eller jo! Det har jag visst!
Jennie och Kevin och Henke finns ju här och några, väldigt få, andra vänner. Alla de betyder ju allt för mig men någonstans på vägen måste jag ju se just på min egen väg. Vem är jag Daniel? Vart är jag på väg?
Jag vet att jag kommer leva ensam i resten av mitt liv. Anledningen är inte, som en del tycks tro, att jag jämför världen med dig utan på grund av att jag inte passar i relationer. Jag ÄR konstig, osocial och fantastisk ointressant. Jag ser dessutom ut som ett monster och blir bara äckligare för var månad som går. Ja jag vet att det låter dramaqueen men så är fallet. Jag ÄR vidrig och lider med folk som måste se på mig. Jag försöker, har jag insett, att inte se folk i ögonen för länge när jag pratar med dem. Jag tror det är min egna hjärna som på det sättet får det att verka som att folk då inte ser på mig. Ja ensam är jag och ensam kommer jag att dö och det är något jag har accepterat.
Att få ett riktigt jobb kommer heller inte ske för jag kan ju inget.
Nu skulle alla som känner mig säga i kör ”Men Walle du kan ju massor med saker” och då svarar jag:
Ja JAG vet att jag kan en massa saker men de som ger ut jobb vet inte det. För jag saknar ju utbildning och utan utbildning är man lika mycket värt som ett ruttet kadaver. Allt i Sverige handlar idag om utbildning. Du kan vara en total idiot med social inkompetens men har du utbildning är du förlåten. Det sistnämnda är det ju bara att se på vissa utvalda personer på NUS för att få den teorin bekräftad. För att inte tala om IVO…

Så jag har också insett att mitt liv tills jag går i pension/dör i förväg är att ha ett jobb där jag bara vackert får gilla läget. För varför ska jag bli specialbehandlad för. Ingen annan i min situation blir ju behandlad på annat sätt så varför skulle jag bli det? Nu har jag möjlighet att dels byta jobb och dels byta liv helt och hållet.
Jag önskar att det enbart kunde kännas underbart men det gör det inte. Det är en enormt kluven känsla i mig och den hade jag gärna levt utan.
Samtidigt på toppen av allt annat blir jag ju heller inte friskare. Jag är såpass smart så jag förstår att min kropp så sakteliga börjar tacka för sig just nu. Jag behandlas samtidigt som jag ständigt har värk i tänder, rygg och fötter. Folk skulle se mig på mornarna. När man skriker rakt ut när man trycker ner fötterna i skorna. Då är det väldigt långt från den Walle folk tror de känner.
Fast ingen känner ju mig även om de tror jag är som en öppen bok. Det var en person som gjorde det fullt ut och det var du.
Du är nog den enda som visste precis allt om mig. Fast man hinner med mycket när man har telefonsamtal som varar i 14 timmar ♥

Så här står jag nu, eller sitter och fryser som fan. Ska jag hoppa ut och ta språnget eller ska jag vänta? Vad väntar jag på? Vem väntar jag på?
Jag skulle vara naiv om jag tror att saker kommer bli bättre. Sånt slutade jag tro på när jag var 25. Det handlar egentligen mest just nu om att:
Här står jag nu i den här gyttjepölen. Ska jag flytta den pölen dit bort eller så kvar här?

Gud vad jag önskade jag kunde ringa dig nu och prata med dig. Få vända på allt tusen gånger och sedan vända på allt igen.
Jag önskar du var här nu och satt i Alex gräsliga gröna fula joggingbyxor och hade dina ben över mina och vi satt och drack kaffe och åt chokladfyllda kex och bara pratade.
Och där kom tårarna! Tänk jag höll så här länge i alla fall. Det är väl en signal på att man ska gå hem igen för nu har jag suttit här i över en timme och det börjar bli väldigt väldigt kallt.

Jag vet inte vad jag ska göra Daniel men jag tror jag bestämt mig. Det är kanske dags att hoppa nu. Ramlar jag ner och det går åt helvete fick jag ju några ok år så då kan jag leva på dem sedan när allt är åt helvete. Går det bra är det ju rakt positivt, eller hur.

Oavsett vad ses vi väl snart. Tar jag inte hoppet kommer jag nog inte upp till dig i sommar för jag har inte råd. Men vi får se…..
Just nu vet jag ingenting.

Det enda jag vet är att jag trots allt tycker att det vore bra om du kom tillbaka igen.
Du kan ju gömma dig hos mig så berättar vi det bara för Jennie och Kevin.
Förresten har du en syster som du ska vara så enormt jävla stolt över. Jag är det varje dag!

Nej nu ska jag gå hem igen och försöka sova. Det är läkarbesök i morgon och sen ska jag försöka jobba lite. Då ska jag bli ”Walle” igen tills dess att jag får gå hem och bli den gråa döda massa jag annars är….

Saknar dig, älskar dig, in i evigheten

/Walle

Till Daniel: En sån där dag

Firar ni alla hjärtans dag och Valentine’s day i himmelen? Antagligen inte.
Gillar egentligen inte den här dagen men den får mig ändå att tänka lite extra på dig.

Saknar dig som fan och slutar aldrig sakna dig. Ibland tror jag att jag kommer bli galen.
Det är så mycket jag vill berätta för dig nu. Det är så mycket som hänt och jag har ingen som kan förstå det där så som du kunde. Ibland önskar jag att jag fick komma dit du är men inte än Daniel. Än får jag vandra omkring här nere i kaoset.

Ja idag tänker jag extra mycket på dig. Du min allra finaste tuss

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

5 år sedan världen förlorade en ängel

Tio över fyra var klockan den där eftermiddagen den 12 september när jag förstod att du var död.
Efter samtalet från Umeå där jag fått frågan om du var här kände jag att något inte stod rätt till och när du sedan inte svarade på Jennies telefonsamtal så visste jag att du inte fanns mer.
Jag ringde Sanna och sade också att ”Han är död Sanna”. Hon sade att ”Det vet du inte”, men det gjorde jag. Då förstod jag inte varför jag redan visste men nu när jag ser tillbaka på allt så var det inte så konstigt att just den övertygelsen slog mig så hårt. Inte efter vanvården från psyk och omgivningen där uppe.  1 1/2 timme senare fick jag det bekräftat. Polisen hade hittat dig död i din lägenhet på golvet och mitt liv…
Ja Daniel, mitt liv rasade samman på mer sätt än ett och världen förlorade dig.

Nu är det fem år sedan den där dagen. Fem långa år som ibland krupit fram i snigelfart samtidigt som det just nu känns som om allt hände igår. Så mycket har hänt Daniel och så mycket har skett som jag önskade du fick se och uppleva.

Jag har en miljon saker jag vill skriva här och nu. Jag vill skälla på de som tog ditt liv och jag vill håna de som ägnat sig åt hyckleri efter din död men idag gör jag inte det. Idag minns jag dig bara för den du var och för den du var i mitt liv. Det finns 364 andra andra dagar på året man kan ägna åt det.
Många minnen har svept genom kroppen idag och många av dem går mot den där bilden på stenen. Du är så vacker där. Så vansinnigt vacker! Vilken dag det var Daniel! Vilken underbar dag. En av många.

Jag är glad för alla de dagarna. Alla de dagar som jag fick med dig och alla de stunder vi tillsammans, genom nätet eller i ”verkligheten” kunde göra våra liv lite lyckligare. Stunder där vi höll ensamheten borta och stunder där vi kunde prata om allt, dela allt och vända på allt. Stunder där vi kunde berätta våra ljusaste minnen och berätta om våra mörkaste demoner. Jag är så tacksam för de stunderna.

Lika ledsen är jag att det inte blev fler. Att du inte fick gå in i det nya liv du längtade och kämpade så efter. Att du inte fick studera och få det jobb du drömde om. Jag är ledsen över att du inte fick se Kevin växa upp. Han som betydde så mycket för dig och som du betydde så mycket för. Idag är han en stor kille som går i andre klass och han växer och utvecklas så det knakar, och du, ja du kommer alltid alltid alltid vara ”molblol Danne”.

Idag kommer jag tända ljus för dig och jag kommer sedan göra det som fler borde göra. Kämpa för att inte fler ska behöva dö, men just nu tänker jag på dig och på oss.
Jag tänker på den där natten den 12 september 2012. Jag tänker på det sista livstecknet vi har ifrån dig klockan 4:09 när du var inne på min blogg och läste min text till dig:


Jag har alltid älskat berg & dalbanor. Mina favoriter är Lisebergsbanan och på senare år Balder. Fast denna sommar har jag åkt i en annan bana, den med dig och jag vill påstå att den varit den bästa berg & dalbana jag någonsin åkt med. Det har varit jobbigt ibland, det har varit skitjobbigt ibland, men stunderna där emellan…
Ja, jag kan egentligen inte förklara hur underbara dom varit. Jag kan inte med ord förklara hur underbart det känts.
Att säga till någon att man älskar den människan kan vara svårt. Att dessutom säga till samma människa att man älskar honom eller henne trots att det ibland varit extra svårt runt om, ja det kan vara ännu svårare.
Med dig är det inte svårt, för dig älskar jag. Jag älskar dig på alla sätt och det med dig jag inte förstår gör dig spännande, och det med dig jag förstår gör dig mänsklig. Så mycket vi hunnit gå igenom, och så mycket vi ska gå igenom. Berg & dalbanan har varit väl vild ibland, men den ibland skräckfyllda färden har alltid avlösts av de mest underbara kurvor och underbara gupp. Då när vi funnits i vår värld. Då när framtiden planerats, och då när ingenting längre spelar någon roll förutom en sak: Att saker ska bli bättre.
Allt kommer bli bättre, allt kommer bli bra. Vägen dit kommer fortfarande vara fylld av branta backar upp och ner, men vi kommer nå målet för du har kraften i dig. Jag har fått se den, och tillsammans med oss här kommer vi ta fram hela din styrka.

Jag tror på dig, jag älskar dig och jag älskar det vi har.
Vårt liv tillsammans, på våra villkor.
Vårt liv, jag, min tuss och min familj.
Jag, du och din familj här.
Jag och du.
För alltid

Jag är tacksam för att du läste den då. Det får mig att känna att jag var med dig in i slutet för det var jag och jag var med dig efteråt.
För efter din död Daniel var det många många där uppe i Norr som fick lära sig att ”oj, här gjorde vi visst fel”, och det tar jag personligen åt mig hela äran för.

Jag älskar dig Daniel. Jag älskar dig och kommer tills den dagen jag dör älska dig. För alltid kommer du vara en del av mitt liv. Jag kommer för alltid sakna våra stunder ihop och jag kommer för alltid sörja den framtid vi aldrig fick. Jag kommer alltid längta efter dig och ibland drömmer jag om den dagen vi kan vara tillsammans igen.
För du var min själsfrände Daniel. Du var den som fick mitt hjärta men också min vänskap. En vän som jag kunde dela allt med och som förstod mig bättre än någon annan.
Du var också en skör vän som sökte bekräftelse och där hade många utnyttjat dig. Jag är därför också glad att vi tillsammans kunde lära varandra att man inte behöver bli utnyttjad. Att man duger som man är och duger man inte är det den som inte accepterar en som kan fara, inte vi.

Den 12 september kommer för alltid vara en svart dag, och på något konstigt sätt blir den både mer och mindre svartare när jag tänker på allt det som gjorde att man nu sörjer dig. Eller som jag skrev om dig i mitt tal på din begravning:

Du var en ängel Daniel, redan när du fanns på vår jord var du det. Du var en skör ängel som aldrig riktigt ville passa in i de regler som människan skapat. Du gick din egen väg, och du hade din egen syn. Kanske är inte vår planet gjord för änglar. Kanske borde vi ändra på det då.
För du kunde älska Daniel. Alla som känner dig vet hur mycket du kunde älska. Allt med dig gick snabbt, men din kärlek var den renaste som funnits. Din kärlek var äkta.
Tiden med dig var en tid med mycket skratt, mycket glädje men också mycket oro. För jag märkte att min ängel inte mådde bra, men kärleken fanns alltid hos dig, och det är så jag vill minnas dig, och det är det som ska vara ditt arv.
Vi borde alla lära oss av dig. Vi borde alla lära oss att älska på ett äkta sätt och att bry sig om dom i vår närhet. Vårt land har blivit kallt, och det avskydde du för du ville ha kärlek och du ville visa kärlek.

Så var det. Du ville ha kärlek och du ville visa kärlek.
Och du var så älskad. Så innerligt älskad min tuss

Och jag, ja jag älskar dig, in i evigheten

/Walle

 

Till Daniel: Födelsedagar, minnen och Norrland

Hej min tuss
Har skrivit till dig lite från och till med inte lagt ut det. Mest för att jag inte riktigt velat men här kommer det i samlad form.
Jag var en stund i Norrland i sommar och en del är skrivet där uppe.

__________________

Sitter utomhus och skriver detta.
Galen som jag är bestämde jag mig för att se hur det känns att sova utomhus bredvid Piteälven strax innan Storforsen startar. Nörd som jag är tog jag med mig plattan…

Har gång på gång skjutit upp att skriva något om din födelsedag. Är det ens födelsedag när personen inte lever längre? Födelsedagar ska ju vara något kul, inte ”idag skulle du blivit 28 år gammal”
Jag tänker på det ibland. Just hur du skulle firat din födelsedag. Du ändrade ju dig så när det gäller att ”bli gammal”. Tror jag kan ha en liten del i det efter våra samtal. Kommer ihåg blicken jag fick när vi satt vid köksbordet och jag frågade dig om exakt vad det var du var rädd för när det gäller att bli gammal med tanke på hur ditt liv varit.

Tänker på dig mycket just nu. Det är ju den tiden på året. Eller kanske ska jag jag säga att jag tänker på dig mer än vanligt för du är alltid med mig på något sätt.
Jag kommer förbi dig inom några dagar. När skriver jag inte här då jag inte vill riskera att träffa på någon. Jennie och Kevin, de är de enda jag vill träffa som jag lärde känna genom dig. Resten kan faktiskt dra åt helvete. Nu har ju Jennie ordnat också så det städas runt din grav så slipper det se ut som skit och så slipper man bli irriterad på ursäkter som att det regnar, det snöar etc.

Det är så skönt att vara här i Norrland. Ibland när jag vandrar här så tror jag att du och jag blev födda i helt fel del av landet.  Jag hatar Göteborg som du älskade och jag älskar Norrland som du hatade. Kanske kunde vi i och för sig lärt varann att gilla ställena vi kom ifrån. Gudarna ska veta att de gånger du och jag vandrade i Göteborg och du skulle veta allt om stan var bland det roligaste jag gjort i den där lervällingen. Annars ger jag inte mycket för Sveriges så kallade framsida. Det enda positiva med klimatförändringarna blir väl att de kommer lägga Götet under vatten kanske. Då kommer det i alla fall något gott av saken. Nej, hellre att vara här uppe och njuta av stillheten, naturen och ljuset. Det är också för ensamhetens skull. För i ärlighetens skull är jag ju ensam i Göteborg också men där lider jag av det. Där finns det ju folk som jag i alla fall har känt. Här uppe finns ingen. Därför blir jag också annorlunda här. Jag hälsar på folk och blir social. Norrlänningar är ju sociala människor så länge du inte pratar med dem om något allvarligt. Så länge man håller sig till väder, vind och att jag kommer från Göteborg så går det bra. Jag gillar det medan jag i Göteborg drabbas av ångest när det är för mycket folk omkring mig. Så jag är social på jobbet och sedan går jag hem till min bubbla där ingen kan komma innanför skalet.

Ser på ett kort på dig. Det var det du tog på bussen efter att du hade klippt dig. Du var så glad för presenten i form av att fixa till håret och jag blev glad för att du uppskattade det så. Fan va jag saknar dig när jag ser bilder som den. Tagen tiden innan allt brakade åt helvete och psyks dödande satte fart.
Tro inte att det slutat. Folk dör än men ingen bryr sig. Som sagt så länge man pratar om väder och vind går det bra…

Om 2 veckor ska jag börja på ett nytt jobb. Det är i samma hus som det förra men på en ny avdelning och jag tror aldrig jag haft sån ångest för något som det där jobbet. Snacka om att ha skrivit under ett avtal med den lede själv. Jag vill absolut inte dit men med tanke på hur min arb.givare utnyttjat mig de här åren så verkar det vara så man får göra om man ska få en i alla fall någorlunda rättvis lön.
Du förstår att i Göteborg kan man anställa människor med mindre ansvarsområden än dig själv ett år senare och de får 3000 mer i månaden. Välkommen till gamla goa Göteborg!
Så nu ska jag gå från askan till elden kan man säga och för varje dag knyter det sig i magen på mig för jag vet redan från början att det kommer gå åt helvete.
Samtidigt orkar jag inte bry mig mer för i ärlighetens namn är jag redan död. Jag har insett det under våren och sommaren. Jag är död.
Jag gör ingenting och jag har faktiskt absolut ingenting att se fram emot. Dagarna går in i varandra och den ena dagen är exakt sig lik den andre. Jag lever och andas men är ändå död. Därför trivs jag här uppe. Här mitt ute i ingenstans i Norrbotten. Jag älskar så enormt att vara här. Här är jag min egen kung, min egen drottning och min egna själ. Här är det bara jag och ingenting annat än naturen, skogen, vattnet, fåglarna och en älg jag såg nyss som gick och åt.
Nej nu ska jag försöka sova. Det regnar men skogen skyddar bra mot vattnet. Skriver mer i morgon.

_______

Jo du, man sov inte mycket i natt men gud så skönt det var. Känner att jag börjar bli förkyld men det gör inget för det var det värt. Vädret är inte på topp annars här idag. Det regnar, åskar och det är solsken på samma gång men inatt ska jag sova inomhus i alla fall.
Sitter och ser ut över forsen och ljudet är så hypnotiserande. Jag tror att Storforsen är magisk på något sätt. Det är  som att man glömmer allt när man står bredvid den och det öronbedövande ljudet från vattnet gör att inga andra tankar får plats. Jag tror jag behöver det ibland. Att inte tänka och bara vara liksom. Jag tänker ju för mycket och ibland behöver även min hjärna vila lite.
Sitter nere vid vattnet vid en brasa jag gjort. Så förbannat mysigt. Är ganska tacksam kan jag säga att myggorna inte tycker om mitt blod. Mest mygg får jag i munnen faktiskt men men kan fåglar äta mygg så kan väl jag det.

Snart ska jag åka härifrån och besöka nästa ställe. Tänkte att jag skulle lära mig lite mer om samernas historia så det får bli ett stopp i Jokkmokk och sedan uppåt ännu mer innan jag far ner. Ja det är ett jävla flängande på mig men det tycker jag om. Att bara dra iväg med min väska och se vars jag hamnar.

Jag vet inte Daniel men ibland känns det som att det snart är över. Jag är så trött på att kämpa. Jag försöker ska du veta. Jag försöker hitta det där i livet som gör att det faktiskt känns meningsfullt att gå upp på morgonen men det blir allt svårare. Jag är så oerhört trött. Jag är trött på jobbet, på allt och på livet. Jag är trött på mig själv och allt mer inser jag det bittra faktum att jag är en fullständigt misslyckad människa. Samtidigt är jag trött på alla andra människor och jag får allt svårare att förstå hur detta kan vara livet. Var det så här det skulle bli och är det så här det ska vara?
Går livet ut på att stiga upp och gå till ett arbete där en massa kostymnissar styr och där ingen jävel längre vågar ifrågasätta något. Vi har ett underskott där jag jobbar nu. Ett jävla underskott och vad gör man? Jo man berättar hur det ligger till, politikerna bordlägger allt för nu ska vi ju ha semester och samtidigt forsar pengarna ut. Är det på grund av sånt jag inte får ett bra jobb? Är det därför man ska ha 10 års högskoleutbildning?
Fast vem lyssnar på mig? Jag har ju som sagt ingen fin utbildning så därför räknas jag inte. Jag har ingen fin titel som gör att jag är viktig. Fast det visste vi ju redan om. Ja menar titta på ditt liv. Det slutade ju på grund av att överläkare lekte pillertrillare. Fast de var ju överläkare så då får man ju göra vad man vill. Fan heller att de får men med tanke på vilka lata jävlar du hade omkring dig så blev det inte mycket av protest, från deras håll i alla fall.

__________

Är i Umeå nu. Sista dagen innan jag far hem och vet du? Det har faktiskt varit kul. Gud vad jag önskar att du kunde fått se det Umeå jag fått se de här dagarna. Jag träffade A och vi har vandrat och vandrat. Sedan mötte jag Sara på Costas och hällde i mig massa kaffe! Gud vad jag älskar deras kaffe! Pratade med Linda också. Hon är så snäll den tjejen. Ja, jag önskar igen vi kunde fått chansen att se varandras ställen. Jag tror du till och med tyckt om Umeå då. Tänker ofta på det. Hur dåligt du mådde här uppe och jag förstår dig. Du sade ju knappt hej då till folk när du for. Det säger en del. Även om allt så enormt förskönades efter din död. Men sanningen kommer för alltid vara ett meddelande på Instagram som de flesta inte ens hade läst.

Jag var hos dig i Skellefteå häromdagen. Blev först så glad när jag kom dit då jag trodde att någon varit där och satt blommor hos dig. Jennie skickade en bild för någon månad sedan på din grav och där syntes de vita blommorna som kyrkogården planterat hos dig. Nu satt det söta lila blommor där som någon satt dit. För en liten stund trodde jag som sagt att någon varit där och planterat dem men sedan upptäckte jag att alla som har gravvvård på din kyrkogård hade likadana blommor så det var inte som jag trodde. Fast strunt samma. Det var fint hos dig och det är det som är det viktiga. För det är ju inte direkt någon kö av folk som hälsar på där men det har det ju aldrig varit. Fast det struntar jag i nu. Jag skiter i alla i Skellefteå och de kan på ren svenska fara åt helvete.
Sorry för att jag försökte hålla liv i Danne alla! Jag gjorde ju bara det som NI borde ha gjort…
Jag bestämde mig också för att detta bli sista gången jag sover i Skellefteå. Det blir inte sista gången jag kommer till dig. Absolut inte. Besöka dig behöver jag men sova i Skellefteå behöver jag verkligen inte.
Det är en helt sjuk situation egentligen. Jag går omkring och gömmer mig på smågatorna, livrädd för att möta någon jag ”känner”. Jag hoppade bokstavligt talat in i en buske och gömde mig när jag var där då jag trodde för en stund att en jag ”känner” gick framför mig. Så sjukt är det! Nej, Skellefteå kan dra åt helvete. Att du ligger där är ingenting annan än ren skam och trots att folk tycker att jag är dum i huvudet som inte förstår varför du ska ligga där och trots att folk då skriker på FB ”Men hans nära och kära bor ju där fattar du väl” så svarar jag igen, ”Ja men åk till honom då för helvete!” En som dog 23 år gammal ska inte behöva ha intorkad fågelskit på sin gravsten.
Jaja nu ska jag sluta skälla. Skellan kan dra åt skogen men jag kommer och hälsar på dig så snart jag kan för det är du värd.
Fast jag kan slutligen berätta för dig att Skellefteå verkligen gjorde allt för att göra sig så trist som möjlig när jag var där. Först kom det en åska som var den jävligaste åska jag hört nånsin och efter det kom det en tromb LOL! Tyvärr blåste den inte sönder stan, men stan visade verkligen att ”ge dig härifrån Walle” så jag drog” 😛

Nu ska jag hem igen. Hem till det förbannade Göteborg och snart börjar jobbet. Vill redan åka tillbaka hit upp igen. Räknar dagarna redan kan jag säga. Detta är mitt paradis Daniel. Min tillflyktsort från en stad och ett liv jag så enormt hatar. Här uppe känner jag någon tillstymmelse till liv i alla fall. Här trivs jag.

___________

11 augusti 2012…

Det var där jag tog den där bilden. Den där kvällen i mitt kök.
Där du och jag bara var. Där inga problem fanns. Där inga andra fanns. Där bara framtiden fanns.
Det är fem år sedan idag och nu sitter jag här.

Jag är hemma igen och mår bara allmänt skit. Jag vill inte vara här Daniel! Jag vill inte vara här alls.
Längtar tillbaka upp så jag blir galen och samtidigt saknar jag dig så det bara spär på galenskapen ännu mer.

Tänk så lätt livet var där i mitt/vårt kök den där kvällen den 11 aug. Där när du satt och log så glatt och smsade Savannah medan jag smsade Jennie. Där när vi satt med vår San Fransisco drink och livet bara var så jävla underbart.
Fem år sedan, det är inte klokt. Det känns som igår alltsammans samtidigt som det känns som en annan tid. En annan värld. Där var jag så jävla lycklig. Där hade vi ju planerat alltsammans. Där bestämde vi när du skulle flytta ner, när du skulle söka jobb och allt annat. Där fanns framtiden.
Det är fem år sedan nu vi sedan satt i vardagsrummet, du halvliggande i mitt knä och vi lyssnade på George Michael. Den natten glömmer jag aldrig.  Ja jag glömmer ingenting när det kommer till det.

Har jag tackat dig någon gång Daniel för att du lät mig komma in i ditt liv? Har jag tackat dig för att delade med dig av dig själv, dina drömmar och planer men också dina demoner. Har jag tackat dig för att du lät mig bli en del av ditt liv?
Om inte så tackar jag dig nu. För trots hur det slutade är jag så glad att du var en del av mitt liv då. Jag är så glad över den korta stund vi fick tillsammans. Jag är så glad över allt det.
Sorgen jag känner idag att inga fler kvällar med George Michael kommer ske gör ont. Det gör så fruktansvärt ont men de vi fick vårdar jag så ömt i mitt hjärta och de kommer för alltid finnas där.

Det finns så mycket mer jag vill skriva nu, men jag orkar inte. Orden liksom fastnar i mig numer. Det gör ibland ondare att skriva om saker nu än det gjorde för 3 år sedan. Varför det är så vet jag inte men om det finns ett liv efter detta hoppas jag du kan läsa mina tankar. Då vet du exakt hurt jag känner och hur jag fortfarande älskar dig min tuss.

Nu ska jag försöka sova lite. Klockan är 4 på morgonen och jag ska snart upp igen. Nu är livet som vanligt igen. Nu sitter man här och det enda jag egentligen väntar på är när jag själv ska hamna under jorden. För det är det som är mitt liv Daniel. En helvetes lång landningsbana tills livet är slut.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Till Daniel: 5 år sedan och jag står nu där jag stod då

För fem år sedan idag kom jag hem från jobbet och satte mig ner och bara stirrade.
Ännu en meningslös dag var avklarad. Ännu ett jävla APT var genomlidit där dumheterna och idiotin inte hade någon gräns. Det hade varit två timmar APT av totalt meningslöst bladder som man enbart hade därför att man var tvungen att ha det. Själv var jag begravd i arbete och utanför jobbet stod livet stilla.
Kränkningen jag upplevde på arbetet drog ner mig totalt. Jag var precis överallt och gjorde precis allting men uppskattning fick jag ingen. Jag låg lägst i lön och såg på hur timanställda utan utbildning kom in och fick högre timlön än vad jag hade. Allt mer växte ett hat upp inom mig mot allt och alla och mest kanske mot mig själv.
Då hade jag sedan tidigare redan bestämt mig att jag skulle bort. Jag skulle bort från jobbet, bort från mig själv och bort från allt.

Den kvällen träffade jag dig Daniel. Idag är det fem år sedan mitt liv förändrades. Det var då jag fick en vän. Jag fick någon som alltid fanns där och jag fick någon som jag längtade efter.
Slumpen förde oss verkligen samman och aldrig någonsin kunde jag tro att jag skulle få någon i mitt liv som så snabbt och så totalt skulle förändra mig, saker omkring mig ,och som så snabbt fick mig att tro på framtiden. Ja, jag som köpte röda skor. Jag fick färg i mitt liv och var paletten av färger som jag så ofta och så innerligt saknat var du.

Nu har fem år gått och vart är jag idag?
Jag är inom samma stadsdel men nu leker jag något som jag inte riktigt vet vad man ska kalla det. Jag är överallt, jag försöker ställa upp så fort någon behöver hjälp. Jag tar på mig allt jag kan för att visa framfötterna men till vilken nytta? Jag har antagligen lägst lön i hela staden med tanke på vad jag gör. Nya människor kommer in och får på ett bräde 3000 mer än mig.
Jag har hand om arvoden, jobbar mot nämndsekreterare, lägger upp nya anställningar, har hand om larmsystem och skalskydd för huset. Jag hjälper till med IT saker och jag skickar fakturor. Jag gör rutiner och jag gör fanimej precis allt och för det kallas jag receptionist och har 23 500 i månaden. Ett jävla hån!
Samma känsla av ”Du är ingenting värd” växer i mig. Jag känner mig kränkt. Varje jävla dag känner jag mig kränkt.
Varje morgon bestämmer jag mig för att ”Nej nu ska jag fan inte ta på mig mer. Varför i helvete ska jag visa framfötterna för” men sen kommer jag dit och det är väl någon patetiskt idé om att saker kan bli bättre som tar över. Sedan kommer jag hem, stirrar tomt framför mig och inser att allt är som det var för fem år sedan. Skillnaden är bara att nu har jag dig att sakna dessutom.

Ibland frågar folk mig ”Hur lång tid sen är det han dog?” och jag svarar ”Snart fem år sedan”.
Med ens ser jag hur de tänker ”Men det är ju lång tid sen ju” och vad ska jag säga? Ja, fem år är en lång tid men samtidigt är det som att allt hände igår.
Allt det där som var blev vår tid. Denna så intensiva tid där himmel ibland blandades med psykiatrins helvete och där sedan döden tog över efter att läkare lekt medicinsk slaskhink med dig, ja allt det där känns som att det fortfarande pågår. De fega jävlarna på NUS som inte vågade stå upp för vad de gjort, och idioterna på IVO som struntade i fakta som lögner, och påhittade diagnoser och som själva ljuger genom att den ene inte verkar veta om vad den andre skriver. Allt detta samtidigt som folket runt dig istället för att offra en kvart av sitt liv till att kämpa för rättvisa istället blev upptagna med att påvisa vem som var bästis med Danne….
Allt det där finns i mig, runt mig och kring mig än. Min totalt avsmak för myndigheter som kan göra vad de vill för att ingen vågar säga emot dem är lika stark idag och mitt brinnande hat mot falsk vänskap brinner lika mycket i mig fortfarande.

Men mest finns just saknaden av vår tid ihop där. Saknaden av att inte ha någon att kunna berätta saker för på samma sätt som jag kunde berätta det för dig. Saker som kunde röra det allra svåraste men de kunde lika gärna handla om precis det motsatta. Ja saknaden av en vän.
Det var en sådan jag fick där av en slump den där kvällen jag träffade på dig. Det var glädjen över att dela saker med någon som gör att jag idag fortfarande ibland känner mig så totalt vilsen.
Därför har jag fasat för den här dagen för den här dagen står för mig när livet blev ljust men där också jag vet hur mörkt det skulle komma att bli.

Ja Daniel, livet blev inte som man ville och sorgen efter dig blandas med sorgen över att ha ett arbete där kränkningarna ständigt pågår. Ett arbete där man varje dag ”leker affär”.
Varje morgon kokar jag kaffe och sätter mig sedan vid datorn för att kolla mailen och nyheterna. Efter det reser jag på mig och där hänger du. Jag ser på dig och ibland ler jag, ibland slänger jag en slängkyss till dig men varje morgon är du där. Det ger mig lite styrka ändå att känna att du är där. Jag tänker ibland på vad du skulle sagt om jag berättat för dig hur det fungerar på mitt arbete. Du skulle mer än en gång sagt på rungande norrländska ”Men nu får de väl ändå ta och ge sig”
Under arbetsdagen när jag känner ”Jag måste ut!” går jag ut en stund och vandrar för mig själv nere vid vattnet som rinner utanför kontoret. Jag går där och bara finns bland fåglarna som direkt tror jag har mat till dem. Ibland tittar jag upp och bara känner ”Rädda mig Daniel”. Jag trivs där vid vattnet och fåglarna. De som så lätt bara kan flyga iväg när det blir för jobbigt och där i din himmel finns du över mig. Ja du är med mig mig tussen min. Alltid.

Det som håller mig uppe nu är att jag snart ska få åka till Norrland och vem vet, kanske kommer jag snart bo lite närmare dig. Kanske kommer jag snart få komma ifrån denna helvetes lervälling som är Göteborg. Kanske kommer mitt liv förändras till det bättre eller så kommer det inte det och jag vet samtidigt inte längre hur mycket jag faktiskt bryr mig.
Sakta börjar uppgivenheten ta över igen för rösten i mig har slutat tro och den skriker bara ”Det kommer inte bli bättre!!”.
Så är det och så kommer det nog vara tills den dagen jag själv får dö. Jag kommer aldrig nå någonstans och kanske är det så att mitt livs kamp blev kampen mot kvacksalvarna på NUS. Efter det är jag tillbaka till ingenting.

Fem år har gått och allt har hänt samtidigt som ingenting hände.
Tiden med dig var en tid då jag kände något jag inte känt på väldigt väldigt länge. Det var lycka.
Den lyckan togs ifrån mig och kvar finns…..ingenting.
För jag är ingenting
Jag är ingen

Vad jag hade velat krama dig idag Daniel….

Älskar dig tussen min, in i evigheten

/Walle

Till Daniel: Alla hjärtans dag

Jag har aldrig varit en direkt vän av den här dagen men de senaste åren känns den bara jobbig.
Det blir inte mindre jobbigt heller. Det borde det kanske bli men det blir det inte.
I år är det värre än förra året.

Fan vad jag vill du ska va här idag.
Vill så gärna ge dig en kram Daniel.
Vill vi ska laga middag ihop. Vi ska laga ”Daniels röra” med kassler och sen ska vi bara vara.
Så som det var. Det var du och jag i vår egna värld

Fan fan fan fan fan vad jag saknar dig.

Kom tillbaka Tussen.
Jag är inte hel utan dig.
Jag kommer förbli halv i resten av mitt liv.
Jag vill inte leva utan dig för jag kan inte leva utan dig.
Snart fem jävla fucking skitår bevisar det.
Du fick halva mitt jag och det följde med dig in i döden.

För jag älskar dig tussen min, in i evigheten

Till Daniel: Idag fick ni en ny ängel i himmelen

Idag fick ni en ny ängel Daniel.
Idag nåddes världen av beskedet att George Michael inte längre finns med oss.

Jag brukar inte ta direkt åt mig när kända personligheter dör men detta var jobbigt för det var ju han!
Han som följt mig i mitt liv. Han vars sånger alltid betytt så mycket.
Han som kom ut samtidigt som jag. Han som kunde sätta ord och ton på så mycket av det jag kände
Han som är den ende artist jag följt sedan jag var 10 år och som jag aldrig slutat lyssna på.
Just han lämnade oss idag och det gjorde mig så ledsen och så sorgsen. För med honom dog liksom en del av mitt liv.
När listor på mina mest spelade artister kommer från Spotify så ligger han i topp. Jag spelar honom jämt vilket alla kan intyga som känner mig. Han är verkligen den ende idol som jag haft och nu finns han inte längre.

Så kom jag att tänka på dig och sedan jag träffade dig är också George Michael en del av oss.
Det var hans musik vi spelade den första kvällen när vi satt och pratade på balkongen.
Samma skiva spelade vi den där kvällen när vi lekte rollspel.
Samma skiva spelade vi när vi gjorde drinkar och samma skiva spelade vi…

Jesus to a child kommer för alltid vara din sång hos mig och än idag gör det ont att höra den samtidigt som den låten för mig står för allt annat än just sorg. Den låten är vår sång. Trots sin sorgliga text väcker den sån kärlek och såna minnen av dig och de där kvällarna tillsammans när det var vi mot världen och där ingen ondska, inga problem och ingen död fanns.
Jag kommer ihåg när jag gjorde minnesfilmen från din sida på FB och många sade ”men du är ju inte med Walle. Ingen av dina texter är ju där”. Nej, men låten var ”min” och låten var ”vår” och det visste jag och det visste du och det räckte.

Så idag fick ni en ny ängel i himmelen. Jag hoppas han sjunger för dig och när du ser honom så tacka honom för den han var och för det han gjorde.
Hälsa honom att jag älskade hans musik och jag älskade hans texter och hälsa honom framförallt för kvällen när jag dansade till Jesus to a child med dig. Hälsa honom att han är en del i att jag…

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

 

Till Daniel: Ensam fattig jul

Tre dagar till julen och jag vill inte Daniel.

Vet inte varför men i år saknar jag dig mer än jag gjorde förra julen. Kanske är det normalt. Kanske är det beroende på att jag är så trött jämt eller så är det helt enkelt så att jag bara inte vill vara här utan dig.

Det blir inte mycket till jul alls i år för mig. Jag kommer sitta ensam och kanske är det lika bra. Jag har gått med en sådan där klump i halsen i veckor nu och jag känner att på lördag exploderar den så då får den väl göra det då. Pengar till julmat har jag inte heller så tja…skitsamma. Pengarna gick till att inte gå under i akut tandvärk igen så.  Jag är så trött Daniel. Jag är så fruktansvärt trött på precis allt. Jag känner mig samtidigt så förbannat ensam men vill inte ha någon omkring mig.  Nu ska jag arbeta i 2 veckor i receptionen och jag vill bara be alla fara åt helvete som jag ser. Fast det går ju inte. Jag ska ju vara trevlig, glad och tillmötesgående. Hur kunde jag vara så dum så jag tackade ja till detta? Var det detta som blev belöningen efter att man gått omkring som en zombie i 2 år nästan? Att hamna i det här? LOL! Och så säger dom att det är jag som har problem med gränser. Kyss mina gränsdragningsproblem i arslet säger jag.

Om 2 veckor fyller jag år och jag har insett att jag inte vill fylla år mer. Det vill väl ingen min ålder men jag vill bara inte fylla år. Jag vill inte leva ett år till me detta så kallade liv.
Jag är så fruktansvärt trött på att vara trött. Jag är trött på att komma till ett arbete och där stämningen är att jag vill hoppa ut genom fönstret och springa därifrån. Jag är trött på att komma hem och va fullständigt slut psykiskt och jag är trött på att aldrig aldrig aldrig veta hur en dag kommer bli.
Jag har insett att jag aldrig kommer längre än så här. Vem fan vill anställa mig? En fet, haltande, outbildad idiot som snart inte kan äta längre för inflammationen i munnen spridit sig så det värker när han äter något som är mer svårtuggat än kokt potatis. Vem vill anställa någon som iofs är ganska bra på att vara lösningsfokuserad, som ALLA säger, och som är snabb som en vessla när han ska utföra något, säger samtidigt ALLA, men han har ju ingen fin jävla titel att komma med. Han har ju inte gått på universitetet och läst en utbildning som egentligen inte tillför hans arbete ett skit. Nej, en sådan vill ingen ha.

Jag vill inte leva ett liv där jag hela tiden vet att när 2 veckor gått är pengarna slut och ångesten kommer allt snabbare över hur jag ska klara sommaren. Kommer jag kunna komma till dig i sommar? Det är det enda jag vill. Du är den ende jag vill träffa även om du ligger 3 meter ner i jorden.
Ibland blir jag avundsjuk när jag hör folk prata om ”Nej vi ska väl bara vara med familjen i jul”. Bara vara med familjen???? Jag hade kunnat sälja en njure för att ha en familj att vara med. De fattar inte hur lyckliga de är som har sin familj som de ”bara” ska träffa.

Fan vad jag saknar dig! Jag tog fram min gamla laptop idag. Den jag hade när vi skypa och bara såg på den. Vet egentligen inte varför men kanske skulle du dyka upp där i din svarta morgonrock igen.
Jag vill inte va ensam mer. Jag vill inte va fattig mer. Jag vill inte vara Walle mer.
Jag vill inte mer….

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

 

Till Daniel: ”Vi viskar tyst de orden ”Du var det käraste på jorden”

heartfbHej min Tuss.

Sitter här och är så trött så ögonen ser ut som att jag vart ute och supit i 4 dagar i sträck utan sömn.
Det har jag inte utan istället kan man väl säga att jag haft det enormt stressigt på jobbet och jag är inte direkt stresstålig för tillfället.
Nästa vecka gäller det Daniel. Det är sista chansen annars tackar jag för mig när det gäller det stället.

Jag har lärt mig en sak de här fyra åren och det är att faktiskt kunna sätta gränser. Hit men inte längre är det som gäller och jag blir faktiskt hellre arbetslös än arbetar kvar i något som mest kan liknas vid kaos.

I skrivande stund har jag varit vaken i 1 1/2 dygn och kroppen är så övertrött så den vill inte sova så därför sitter jag här och skriver lite.
Saknande dig idag vilket jag inte tycker om att göra på torsdagar, men jag kommer dit om en stund.
Jag saknade dig för jag ville ha nån att berätta saker för så som jag kunde berätta det för dig. Du var en expert på att lyssna, eller så var vi experter på att lyssna på varandra. Jag visste att ”Nu är Daniel arg” och så lät jag dig häva ur dig allt som hade hänt som du var förbannad på. Det var fan, skit, helvete, hora, jävla as, etc och jag höll med. När du sedan lugnat dig kunde jag komma in med vad jag höll med om och inte. Sedan blev det min tur nästa gång och allt upprepade sig. Ibland ville jag ge dig en spark i arslet om du inte höll med och då sa de (på norrländska) ”Men nu får du väl ändå ta och ge dig Walle”, och då lyssnade jag. På samma sätt kunde jag säga ”Hej ADHD!” när du gjort något sånt där ”Danielaktigt”.
Ja, Gud vad jag saknar våra samtal Daniel!

Dannebus4Vet du! Det är fyra år sen och jag kan fortfarande inte ställa datorn på vardagsrumsbordet. Står den där får jag såna flashbacks från våra skypesamtal på nätterna. Fan, jag har inte ens kunnat ta bort dig från Skype än men du är aldrig online längre 🙁
Fortfarande när jag sitter i mitt kök kan jag ibland rycka till och se dig sitta där mitt emot drickandes ditt kaffe och ätandes på chokladkexen vi alltid åt. Jag kan se dig le, skratta och bara vara så jävla underbart mycket Daniel.

Jag saknar fortfarande när jag känner mig ensam att inte ha dig sovandes bredvid mig på datorn så att du var så nära även när du var uppe i Umeå.
Då på den tiden kunde jag ibland ligga och bara se på dig och le. Du såg så rofylld ut och jag var bara så glad att du var där.
Tänk att det kan kännas så starkt än, fyra år senare. Kanske för att jag vet att jag aldrig mer kommer känna så. Det är inte på grund av någon patetisk tanke i stil med ”Jag kommer aldrig kunna älska någon igen”, utan det handlar mer om att jag faktiskt inte vill älska igen.
När Gud två gånger tar ifrån en den man ska gifta sig med efter att man skrivit under vigselpappren, ja då är inte kärleken avsedd för en. Så är det med det.
Men giftermålet är inte och kommer aldrig bli det viktigaste med dig. Du var min själsfrände som i ditt liv gått igenom så mycket som jag kände igen mig i. Även om vi mött sakerna på olika sätt så har/hade vi båda använt oss av samma destruktiva syn på oss själva, vår omgivning och vårt liv.
Jag blev till utseendet monstret som istället blev den starke som hade svar på allt i hela världen. Som var den starke som alltid ställde upp. Han som jobbade gratis för att alla skulle ha det bra och som alltid hade en famn till den som var ledsen. Jag vandrade samtidigt omkring och försökte hitta någon där jag bara kunde vara Walle. Jag var så sanslöst trött på mig själv och mitt liv och kände mig ibland som den som står mitt i ett rum med tusen människor omkring mig men där ingen känner mig.
Du var den söta, vackra killen som lät dig utnyttjas på andra sätt för att få bekräftelse och som i hela ditt liv letade efter någon som bara tyckte om Daniel för den han var. Vi är/var båda dåliga på att se att vi faktiskt hade några få innan, men jag vill tro att vi ihop visste att här kunde vi vara den vi var. Vi kunde vara svaga och vi kunde vara flummiga och därför kunde våra samtal på fem minuter gå från att prata om de mest djupa sakerna till att diskutera om Carola var skit eller inte. Därför kunde vi också sitta på min balkong ena minuten och prata om det mest svåra för att i nästa sekund sitta i soffan och rollspela med mig som stockholmare och du som resande Norrlänning som träffar en stockholmare på krogen.

Vi hade båda blivit svikna av de som borde funnits där under livets gång och det hade gjort oss rädda men också gjort oss till fantastiska skådespelare där du alltid var glad och Walle alltid var arg. Att ångesten kom på nätterna visste inte många och ingen ville veta det heller.
Ja du var min själsfrände och ingen annan människa på denna jord kommer någonsin veta så mycket om mig som du gjorde. Så mycket vi hann berätta för varandra Daniel och Gud vad jag saknar det.
Fast nu är du död och har automatiskt blivit den mest älskade personen i världshistorien…..på Facebook.

Idag är det torsdag och jag har gjort min vanliga rond på nätet. Idag hittade jag lite som jag försöker få bort och idag hade det även lämnats en kommentar. Det avslutades med ”…what a f-cking ashole” och jag kan inte annat göra än att hålla med. Tänk att ingen av dom bryr sig Daniel! Det är helt otroligt. Skämmas kan de ju inte för då måste man ju ha ett hjärta och hjärna men jag hoppas att du i alla fall ser i din himmel vad jag ägnat mer än 400 timmar av sen du dog. Jag hoppas också att du ser att de som skrek mest om ”ååh jag är kär igen” och annat bullshit inte brytt sig ett skit men hjärtan på Facebook löser ju allt. Jag hoppas faktiskt också att du förstår att just detta är det mest genomvidriga jag har gjort i hela mitt liv och kanske låter det som en martyr nu men då får det göra det. Därför avskyr jag att sakna dig på torsdagar men det positiva i eländet är väl i alla fall att det blir mindre av skiten ju längre tiden går.

Nej, nu måste jag försöka sova. I morgon är det fredag sedan ledig helg. Jag äger 7 spänn och det är en vecka kvar till lön så jag tror jag skippar att åka till Bahamas denna vecka också. Tror jag skippar att äta med för den delen.
Heja livet!

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

P.s Bilden längst upp hade Henke lagt på Facebook och jag tycker att den var så jävla bra. Passar liksom in i allt hyckleri. Därav titeln på dagens inlägg D.s

Till Daniel: Mörkret kommer

darkness-003Jag är på väg ner Daniel.
Spiralen som under ett tag snurrade uppåt har vänt och nu åker jag neråt.

Jag är i ett mentalt helvete. Ett helvete där mörkret sakta sluter sig omkring mig. Det är ett mörker värre än innan för jag ser inget ljus. Det är svart och klibbigt och jag kan inte se eller finna någon väg ut från det.

Mitt arbete, om man ens kan kalla det för arbete, är ett jävla skämt.
Det lät så bra. Jag skulle få administrativa uppgifter och allt skulle bli så fint. Jag frågade om det stämde flera gånger och jo det gjorde det så jag tackade nej till ett annat arbete men det finns ingenting annat än att kalla det för att jag blev lurad.
Jag är ju ett omplaceringsfall och i sann kommunal anda verkar man ha glömt av varför jag blev omplacerad. Det var inte för psykets skull utan för mina fötter men jag känner mig straffad. Jag känner att jag inte är värd ett piss för jag är som sagt ett omplaceringsfall.
Alla, mer eller mindre, är så tacksamma för att jag finns där men allt är en lek. Allt jag ska göra får jag göra om inget annat händer….

Ångesten är tillbaka. Igår på jobbet fick jag ett sådant ångestanfall så jag fick krypa under skrivbordet. Där satt jag så att ingen skulle se det med skakande händer, tårar rinnandes tills det var över. Sedan upp igen och så igen bli ”Walle”.

Jag hatar honom Daniel. Jag hatar Walle. Jag hatar den äckliga lilla vidriga person som borde ligga död istället för du. Jag hatar honom och hur han ser ut. Jag hatar honom för att han inte får hjälp med sin mun och nu inte längre kan äta kött. Jag hatar varje DNA, varje atom och varje stund han finns i livet. Jag hatar att han drömmer om att få vara ledig men när ledigheten väl kommer så kommer också ångesten och ledigheten blir dagar av rent helvete.

Vad jag önskar att du var här nu. Då skulle jag ringt dig och bara genom att säga ”Hej, de e Walle” så hade du hört hur jag mådde. Sedan hade timmarna gått och när vi sedan till slut säger godnatt skulle jag mått bättre och jag skulle kunna se dig på min skype ligga där och sova. Om du inte varit här då vill säga.

Ja, jag är på väg ner igen och jag vet inte ens om jag orkar försöka hålla mig ovanför ytan. Varför skulle jag? Vad har jag som gör att jag borde finnas där, i ljuset?

I övermorgon är det jobb igen. Leksaksfabriken jag arbetar på har flyttat nu och ingenting där kommer bli bättre. Något nytt jobb får jag inte heller och handen på hjärtat: Vem skulle vilja ha mig?
Jag skulle inte anställt mig. Den saken är klar.

Mörkret….
Låt det ta mig

Älskar dig, in i evigheten

/Walle