Till Daniel: 4 år

man-with-head-down-300x300Hej tussen min

Det är söndag och jag får inte direkt mycket gjort.
Helgen har varit jobbig och tom. Ja väldigt tom faktiskt. Känner mig å ena sidan fylld med känslor men å andra sidan är det som att jag är fullständigt slut på känslor på samma gång.
Igår vann Ukraina Eurovision Song Contest. Låten var enormt tråkig och jag tror mest den vann därför att Ryssland inte skulle vinna vilket passar mig väldigt bra.
Det var annat 2012 när Loreen vann. Kommer du ihåg det? Hur du skrek och tjoade. Fast hon var ju bra och låten hon vann med är fortfarande en sån där låt som gör att man tänker på dig.

Fyra år har gått nu sedan allt hände Daniel. Fyra jävla år och det känns på samma sätt som en evighet som om att allt skedde igår. Jag kommer ihåg dagen så väl. Den där dagen då du bokstavligt talat slumpades in i mitt liv.
På förmiddagen hade jag varit med en boende nere vid hamnen. Vi hade fikat och vi tittade på folk. På eftermiddagen hade vi schemamöte på jobbet. Något vi haft många gånger med tanke på fiaskot med införandet av Optimerad bemanning. På mötet frågade vi oss vad och hur vi skulle göra när nu våra vikarier försvunnit bort till bemanningsenheten och plötsligt hade vi luckor precis överallt. Detta ihop med att schemaplaneringen inför sommaren var i kaos gjorde att stämningen inte direkt var på topp.
Jag kommer ihåg att jag satt där och någonstans visste jag att detta skulle bli mitt sista möte. Snart skulle allt vara över och jag skulle slippa det här. Jobbet, att vara sjuk, smärtorna, ensamheten och ångesten som alltid kom krypande emot mig på nätterna och så dök du upp…

Senaste gången jag var hos min samtalskontakt så pratade vi om den där tiden då vi träffades och hur alt förändrades så snabbt. Hur du fick min nyfikenhet på livet att komma tillbaka igen och hur jag kände att jag faktiskt hade någon i mitt liv som brydde sig. Någon som skickade små SMS från jobbet eller ringde när han var ute och tog en rökpaus.  Ja någon som fanns där. Långt borta var du men med mail, telefon, sms och framförallt Skype så kom du så nära.
Att det var en annorlunda relation förstod jag ganska tidigt men kanske inte förrän långt efter att du var död förstod jag hur annorlunda den var.
Så många har i efterhand vävt in dig i ett patetiskt romantiskt skimmer, men det gör inte jag.
När vi sågs första gången gjorde vi det som vänner och som två personer som mådde väldigt dåligt över att vara ensamma. Sedan under tiden som gick förändrades saker och ting men just den där motsatsen till ensamhet var det som band oss samman.

Vi kunde dela allt och vi delade allt. Från diskussioner om pizzor till Liseberg och vi kunde vara ledsna och glada. Vi kunde vara arga och lyckliga, ja vi kunde dela våra känslor och det gjorde på nätterna och dagarna och det blev en egen värld.
De gånger vi var ledsna så kunde vi trösta varandra och vi vågade också tala om för varandra när vi tyckte att den andre var dum.
Jag vet att jag aldrig kommer få en sådan relation med någon annan igen och det både sörjer och saknar jag samtidigt som det gör dig så speciell i mitt liv.

Jag kommer ihåg den gången du ringde mig på Skype och du var så ledsen. Du hade träffat ditt ex på stan av en slump och det ni pratat om på FB på kvällen hade gjort dig så ledsen. Du läste upp konversationen för mig och du grät. Du var så enormt kränkt och sedan tittade du på mig och sade ”Lova att aldrig se mig sån Walle”
Jag kommer Daniel att du aldrig trodde jag såg dig sån. Jag hoppas att du, även senare när sjukvårdens förgiftning av dig förstörde dig, någonstans inom dig visste att jag aldrig såg på dig så.

Jag känner mig ensam igen Daniel. Jag ha så mycket att berätta och så mycket som gör ont och sakta är jag på väg tillbaka till ett liv där jag under arbetstid spelar den starke, arge, glade men hjälpsamme Walle. Han som alltid får saker gjort och som folk tror de känner.
Sedan kommer jag hem till min håla där klockans visare sakta drar framåt mot en ny dag men där jag egentligen redan är död. Tiden står still samtidigt som den går.

Ja livet är tillbaka i det som det var. Förutom Kevin och Jennie har jag ingen direkt kontakt med någon som kände dig längre och kanske är det lika bra för det var ändå inte samma Daniel vi kände.
Jag längtar just nu så jag dör efter att få komma upp till dig och sitta hos dig. Jag behöver det men har inte råd. Jag hatar att du ligger där i det där jävla Skellefteå.
Nu måste jag köpa nya sulor till fötterna igen för de gamla har mina snea fötter trampat sönder och de kostar en förmögenhet. Så jag får välja på det eller äta riktig mat. Väljer jag bort sulorna kan jag inte jobba och så…. ja livet går i cirklar…

187242Jag saknar dig Daniel. Jag saknar min bäste vän. Jag saknar dina blåa ögon som kunde få en att må så bra när de log. Jag saknar din röst och jag saknar att ingen lär mig ord som ”flänna” längre.
Jag saknar att kunna skratta åt olikheterna mellan Göteborg och Norrland och jag saknar att höra dig prata om framtiden där du ville jobba med människor som haft det som du. Jag saknar att krama dig och jag saknar din doft från Body Shops jordgubbsparfym. Jag saknar att inte ha någon som kunde lyssna på mig och ge mig råd. Jag saknar att vi aldrig hann se klart Riket och jag saknar att inte ha någon att låtsas att jag kan allt om Göteborgs historia inför.

Just nu saknar jag dig så fruktansvärt mycket och det värker i mig när jag skriver orden. Tårarna rinner men jag låter de rinna. Du är så värd att sakna men du var så mycket mer värd att få leva.
Fan ta Umeå! Fan ta alla läkare som förgiftade dig! Fan ta alla som lät dig lida i din ensamhet i den där jävla stan. Fan ta allt vidrigt hycklande som kommit efteråt och fan ta de som såg men inget gjorde för de var så självupptagna i sin egna vidriga narcissistiska självupptagenhet och fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan ta livet som tog dig ifrån oss.
Det är inte rättvist Daniel.
Det är inte rättvist.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


Till Daniel: Det är så mycket jag vill prata med dig om

wishHej min tuss.

Sitter här med kvällskaffet och skriver lite. Det är sen söndag och snart ska man väl sova så man orkar med att jobba igen.
Helgen har varit…..skittråkig, men det är å andra sidan de flesta helger numer.
När fredagen kommer är jag fortfarande totalt slut i kropp och själ och inte blir det lättare när jag har ett arbete där jag egentligen inte vet exakt vad jag ska göra.
Jag är anställd som en sak, men dras hela tiden mellan olika saker……Welcome to kommunen.
Fast jag trivs ändå och i ärlighetens namn kan ingenting bli sämre än vad jag hade innan. Även om min största dröm är en 50% admin tjänst på sockenvägen så vet jag ju att det inte kommer bli så och då får detta duga. Dåligt jobb är det inte och jag får äntligen göra sånt jag är bra på.

Annars är väl livet fortfarande på någon form av paus. Jag känner mig fortfarande matt i själen efter att i 3 1/2 år levt med dels saknaden av dig, kampen om dig mot alla jävla myndigheter och löst folk och samtidigt som man försökt vara ett stöd för andra som befunnit sig i samma sits som du.
Under resans gång kom massor med nya människor in i mitt liv och sakta försvann de igen. Idag är det mer eller mindre ”bara” Jennie och Kevin kvar men det var ju så det var när du levde så varför skulle jag egentligen ha kontakt med någon annan? Kanske behövde jag de andra ett tag, och de behövde mig, ett tag men någon grund fanns inte att bygga på. För grunden var ju du och du finns ju mer inte…

Du finns inte mer…

Gud Daniel vad jag skulle behöva dig nu. En av de saker jag saknar mest med dig är att ha någon i mitt liv som förstår mig. Någon som jag kan dela allt med. Jag har ingen sådan vän fullt ut.
Visst har jag folk jag pratar med, ingen nämnd och ingen glömd, men ingen finns där så som du fanns. Ensamheten som jag känt så stark sedan du försvann finns där än och den gör lika jävla ont idag som den alltid gjort. Fortfarande kan jag komma på mig själv med att vilja ringa och berätta något och sen ”Nej just de ja”
Senast som det var riktigt så där starkt var när jag fått jobbet jag har nu. Jag hade kommit ut från min chef och fått veta att jag fått jobbet och stod i hissen på väg ner och hade till och med lyft telefonen, men det fanns ingen Daniel kvar i telefonen att ringa och då gjorde det ont.
Helgerna när jag går här och bara önskar att någon som faktiskt bryr sig kunde ringa, ja då saknar jag dig så jävla mycket.
Ibland lägger jag mig bara ner och håller om min kudde och blundar och ibland känns det som att du är där då. Som det var när vi kunde ligga och prata om allt från livet, döden, kärleken till ”Lotta på Liseberg”.
Igår var en sådan dag. Hela dagen vankade jag mest omkring hemma och ingenting blev gjort. På kvällen hade jag tvättid så jag växlade mellan att ligga och krama kudden och springa ner till tvättstugan. Vid midnatt när allt var uppburet brakade jag ihop och grät tills klockan var 4 tror jag.  Just då är det svårt att leva Daniel. Just då är det svårt att hålla de där demonerna som brukade tala om för mig för 2 år sedan att ”Avsluta skiten nu” borta från mig.
Fast så ska jag väl inte avsluta allt tror jag. Mest för att jag inte vill ge folk anledning att tro att jag försvinner på grund av dig. De som känner mig, de få som gör det, vet att jag fullständigt saknade liv före det att du kom in i mitt liv och livet kom med dig. Därför försvann det också när du försvann.

Folk säger till mig att jag borde träffa någon men vem fan vill träffa en som jag. En fet, sliten och äcklig människa. För det är exakt det jag är. Det hade dina vänner rätt i när de inte för sitt liv kunde förstå vad du såg hos mig. Ja, äckelkänslan över mig själv är tillbaka men idag orkar jag inte direkt kämpa emot den. Jag kommer dö ensam och det är ok. Det enda jag önskar är att jag inte skulle behöva vandra så jävla ensam i mitt liv som jag gör i allt annat men det är väl det som är min lott kanske.

Gud vad jag saknar dig. Älskade Tussen min! Fy för alla jävla helvetes skit vad jag saknar dig.
Men nu får jag skärpa till mig och sluta tycka synd om mig. I morgon är en ny dag och då ska jag spela glad igen. Då ska jag bli Walle som med sarkastiska uttal alltid är leende även när han är arg. Då ska jag vara hjälpsam, duktig och helt enkelt blir den som jag förväntas att vara.

Jag hatar Walle Daniel. Jag hatar det jävla äcklet.
Hur länge kommer jag orka spela den här pjäsen?

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

dannebild

 


Till Daniel: Mörkret kommer

screen-shot-2014-08-16-at-3-17-05-pmSitter här med mitt kaffe och är trött.
Ännu en gång har jag varit i staden som du själv avskydde så enormt och allt mer känner jag detsamma. Tänk hur det skiftat från att ”Nej han överdrev” till att jag allt mer förstod dig till att jag idag får kalla kårar när jag ser mig omkring. Framförallt när jag ser det där huset uppe på kullen…

Ännu en gång har jag i också försökt göra nytta fast om det blir någon nytta av det får väl framtiden utvisa. Jag känner allt mer att jag slåss i till ingen nytta då ingen direkt annan bryr sig. Jag ska inte säga att jag slagits i blindo men kan jag säga att de jag känner som kände den som ligger till grund för det här, dig, ja dom lyser med sin frånvaro, men alla har ju så mycket att göra…

När jag är i helvetesstaden brukar jag alltid ge mig tid så att jag kan göra min vanliga promenad och det brukar i all skit ändå kännas ”bra”. Det har blivit en tradition att göra det där. Där på platsen du lämnade oss den där tidiga höstdagen.
Ibland önskar jag att jag skulle kunna göra den promenaden med någon men med vem då? Nej din ensamhet har jag tagit över eller fått tillbaka och det som äcklar mig är att om jag dog idag skulle superlativen eka på Facebook. Det skulle bli hjärtan och änglar i drivor och man skulle kunna läsa om vilken fantastisk person jag var och hur vansinnigt enormt älskad jag var.
Skulle då någon göra med mig det jag gjorde med dig, alltså kolla igenom Facebook, sms etc, så skulle den personen säga ”Men vad konstigt? Så många som skriker sin kärlek nu med vart var dom då?”
Vet du var de var? Jo de jagade. De jagade bekräftelse. Som fälla och jaktvapen använde de sig av Facebook. Ut med snyftande inlägg eller liknande och direkt fångar de upp människor på samma sätt som flugor fastnar i flugtejp. När tillräckligt mycket bekräftelse kommit tar man bort inlägget eller så skriver man ett nytt. Låter jag hård? Det bjuder jag på i så fall.
Jag har lärt mig att fullständigt hata delar av Facebook under de här tre åren. Trots det är inte allt skit med sidan. Det är kul att ha kontakt med människor och få kontakt med människor. Det är också ett bra forum för att kunna sprida info men fy fan vilket ytlighet. Jag brukar roa mig med att läsa fylleinlägg kl 5 på lördagsmorgonen från folk för 12 timmar senare vet jag att de är raderade. För inte kan man visa riktiga känslor? Nej, lycka eller ytlig sorg är det som är ok på det stora nätet. Det som i alla fall är tryggt är väl då att alla drabbas lika hårt så ingen direkt som är mer drabbad än andra. Därför har jag bestämt att den dagen jag dör ska det fanimej inte finnas några minnessidor och sån skit efter mig. De 2-3 personer som faktiskt bryr sig om mig, ja de gör det även om de inte behöver påtala det för andra.

Tänk för 1 år sedan var jag helt säker på att bli arbetslös. Allt tydde på det. Äldrevården var ett avslutat kapitel på grund av fötter och värk och ingen verkade vilja ta i mig med tång.
Nu är jag administratör och har fått arbetsuppgifter som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro att jag skulle få från den arbetsgivaren. Ja, det är mycket som hänt Daniel. Häromdagen skrev jag under pappren och numer kan jag säga att äldrevård i alla former är ett avslutat kapitel för min del. Inte för att det enbart känns kul. Jag saknar de gamla och jag saknar samtalen med dem. Alla de där samtalen om allt och inget men som ändå betydde så mycket och inte enbart för dem.
Tänk så mycket den korta tid jag var på Sockenvägen förändrade allt för mig och det stället kommer jag för alltid bära med mig som en av de finaste arbetsplatser jag varit på där det faktiskt finns hjärta och omsorg både mot de boende och mot varandra.

Så jag borde väl bara glad då? Jag borde väl känna mig nöjd och se framtiden med glädje.
Jag kan inte det Daniel Istället känns det som att mörkret i mitt inre allt snabbare griper tag i mig igen och det skrämmer mig för jag har ingen som helst grund att stå på. De senaste 2 veckorna har gråten hela tiden funnits där. På jobbet spelar jag glad och engagerad men hela tiden får jag hålla fast i mig själv för att inte bryta ihop.
I tisdags var det nära. Jag gick ut från jobbet och såg den blåa himmelen och det var vår och direkt kände jag en sådan saknad efter dig. Tårarna kom och jag kunde inte stoppa dem. Sedan var tisdagen så tills jag somnade. Hela helgen innan var likadan och resten av veckan har inte varit direkt mycket bättre.

Jag saknar dig. Jag saknar en vän att dela allt med. Någon som kan lyssna på alla ens konstiga tankar och funderingar men där man också kan berätta att man testade att köpa lättmjölk istället för mellanmjölk den här dagen. Såna där totalt meningslösa saker som ändå kunde bli så viktiga när vi pratade för vi var experter på att kunna få vartenda ämne att bli något mer. Ett samtal om just lättmölk hade lätt kunnat bli ett samtal där vi skulle räkna upp vad kons magar hette. Tiden flög och man kände sig inte ensam.
För det är det jag gör. Jag känner mig så fruktansvärt ensam Daniel. Jag har känt mig ensam sedan allt gick åt helvete 2012 och den känslan släpper inte taget. Istället känns den som att det tar över allt mer.

Jag skriver inte så mycket längre och det beror mest på att jag är fullständigt död när jag kommer hem från jobbet. Jag gick upp i tjänst för tidigt tror jag och därför är jag som en zombie när arbetsdagen är slut. Ibland känner jag att den depression som grep mig så starkt inte är över och samtidigt vet jag inte om jag vill att den ska vara över för vad har jag att leva för Daniel?
När livet var som mörkast kändes det som att jag kunde ta livet av mig när som helst men sedan tänkte jag på Henke, och på Kevin och Jennie men det räcker inte längre. De har sina liv, men jag då? Vad för liv har jag?
Jag hade inte mycket till liv innan du kom in i det och sedan fyllde du så många av de hålen jag hade i min själv. När du togs bort blev hålen tomma igen och ensamheten tog över. Nu är jag bara ensam och problemet har blivit att jag blivit allt mer tillbakadragen. Jag ringer ingen längre, pratar egentligen inte med någon förutom Jennie och jag tja, jag bryr mig inte.
De ”vänner” jag fick efter din död är borta och jag har slutat försöka hålla kvar kontakten. Man tröttnar efter ett tag på när folk ska ringa och gör det 6 månader senare…

Så jag är väl tillbaka.
Jag är tillbaka där allt började en gång. Där som mitt liv var när du kom in i det. Kanske är det så det ska vara, och kanske är det de bästa. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag saknar dig.

Ibland Daniel känns det som att vi kommer ses snart. Ibland känns det som att mörkret tar över allt mer. Ibland känns det som att det är slut och allt mer känns det inte främmande längre. Allt mer känns det som att det är det jag vill. Jag fyller ingen funktion här. Ingen skulle märka om jag försvann. Den enda riktiga vän jag har är ensamheten för den lämnar mig aldrig.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


Till Daniel: Namnsdag

index1

Det är nästan min namnsdag idag, och så det där andra…

Idag har det gjort ont.
Jag hatar de här dagarna där man tvingas minnas.
När ska det sluta göra ont Daniel?
När ska jag sluta se dig framför mig om jag bara sluter ögonen?
När ska jag sluta drömma om att få krypa upp bakom dig och lägga min arm omkring dig?
När ska jag sluta vandra i det här kaoset som gör så förbannat ont?
När ska jag sluta sakna?

Älskar dig, så in i helvete mycket

In i evigheten

 

 


Till Daniel: Saknar som fan

sadness-feeling-blue-seeing-blueEn sådan där natt där jag saknar dig så förbannat.
Så mycket jag vill berätta för dig. Saker som jag inte kan berätta för någon annan.
Jag lär inte träffa någon annan heller i mitt liv som dig som jag kan dela allt med så.
Är så jävla trött på att fråga folk hur de mår och ALDRIG få svaret ”jo det är ok”. Nej istället får man ”åååh jag mår så dåligt”.
Gud vad jag just nu saknar den där känslan som du gav min vän.
Den där känslan att veta att du skulle ringa snart eller att jag skulle ringa dig.
Hur fan kunde du komma så nära mig så snabbt.
Fan fan kunde du ha de nycklar till mitt liv som gjorde att jag öppnade alla dörrar och sen försvinner du med alla dörrar på vid gavel.

Vad jag saknar att inte ha dig på min dator när jag ska sova.
Vad jag saknar att inte få snosa in min näsa i din nacke och känna den där jordgubbsdoften från Body Shop.
Vad jag saknar att inte få stryka min hand över ditt hår, ditt så mjuka hår.
Vad jag saknar att inte få sitta i mitt kök och äta Polly och dricka kaffe med dig.
Vad jag saknar att inte få sitta med dina ben över mina och lyssna på musik och sjunga med.

Fy i helvetes alla jävlars skit vad jag saknar dig just nu Daniel.
Kom tillbaka!
Snälla kom tillbaka.

Hjälp 🙁


Till Daniel: Leif, Leif, Leif, vad har du gjort?

200px-Leif_movie_posterGod Nyårsdag på dig tussen min <3

Tänk ibland hur en film kan direkt få en att tänka till och sedan skratta.
Idag orkade jag inte göra något allt och plockade helt sonika ner första bästa DVD skiva jag såg vilket visade sig vara Galenskaparna % After Shaves film ”Leif”
Jag är inte helt säker på att du sett den filmen och dessutom är filmen 2 år äldre än dig. Jag däremot som ju är ett halvår, *host*, äldre har alltid tyckt om den liksom jag gillat det mesta GAS har gjort.

Kortfattat handlar filmen om Rotums kanoner och krut. Bolaget har under långt tid sålt vapen illegalt till utlandet och plötsligt har någon som kallar sig för Leif skrivit om allt i en insändare.
Direkt väcker det mängder med reaktioner och det var just dessa reaktioner som fick mig att skratta mer än jag någonsin gjort tidigare när jag sett denna film och som också fick mig att inse hur Claes Eriksson som skrivit manus verkligen slår huvudet på spiken. För reaktionerna blir inte att det är bra att det avslöjas. Nej istället ska man vara tyst om vissa saker och inte förstöra den svenska idyllen.

Den svenska idyllen i denna film visas upp genom ett litet hyreshus där hyresgästerna sjunger om diverse triviala ting som TV-program, vilket nattlinne man ska bära till kvällen och hur man bäst sköter om sin pelargon. När Leif sedan avslöjat sanningen om bygdens företag blir stämningen annorlunda och man sjunger då en sång som heter ”Leif vad har du gjort?”
Och det var i refrängen som jag började asgarva:

Leif, Leif, Leif, vad har du gjort?
Ta tillbaka allting fort fort fort!
Leif, Leif, Leif, du måste ta
ditt förnuft till fånga, ja ja ja!
Vi vill inte ha en sanning som är så förbannat mörk!
Vi vill ha idyllen kvar med stuga, sjö och liten björk!
Vi vill inte ha en sanning full med lort!
Leif, Leif, Leif, vad har du gjort?

Ja Leif avslöjar sanningen men det är Leif som är den stygga och som blir problemet För inte vill vi ha en ”Sanning full mer lort” inte!
Nej, då är det bättre att man blundar hårt och låtsas som att det regnar. Den som istället vill ha fram sanningen blir den som blir den dumme för ingenting för förstöra vår svenska idyll. Oavsett hur sjuk verkligheten är eller oavsett hur jävlig sanningen är så är det bättre att man blundar hårt och låtsas som att de regnar.
Ja till och med när människor dör är det bättre att blunda.
För den som då protesterar är dummare än någon annan. Till och med dummare än de som sket i hur det var eller de som utnyttjar andras ungdom och vilsenhet till sina egen förströelses skull.
Eller som man sjunger i titelsången till filmen:

Solen bryter fram,
bakom moln av skam.
I ett hörn nånstans
spelas upp till en dans.

Får jag lov, min dam,
till en dans med kram?
Låt oss drunkna i
en porös melodi.

Låt oss vada bort med ögon slutna.
Låt oss gömma undan det förflutna.
Låt oss fly mot soluppgången, het
i en enda oförarglig, jättelycklig smet.

Nu när filmen är slut kan jag inte låta bli att fundera på…
Har Claes Eriksson träffat de du umgicks med?
Eller är verkligen Sverige så sjukt???

Vet du tussen min?…
Jag tror det är Sverige som är så sjukt!
Låt oss ändra på det!

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


Till Daniel (och alla andra): Gott Nytt År

gottnyttSå var det årets sista dag. Snart är 2015 över och ett nytt år står för dörren.
Jag vet inte hur ni firar nyår i himmeln men kanske sitter du där uppe och ser ner på jorden och ser ljusen från alla fyrverkerier.
Idag är det dessutom lovat norrsken över stora delar av Sverige så idag kommer natthimmeln kanske att lysas upp av naturens egna fyrverkeri.

För fyra år sedan idag stod du vid en kajplats med en vän och sade orden ”2012 ska bli mitt år”
Då visste ingen vad som skulle ske men samtidigt hade du rätt. För 2012 blev i så många fall ditt år. Du förändrade dig, startade om och började om och det ska man aldrig glömma när man tänker på dig. Ändå är det så sorgligt att tänka på hur det sedan slutade på grund av andras vanvård.

Årets sista dag är alltid en dag för betraktelse, funderingar och förväntningar om det nya år som snart ska starta. Jag hoppas att det blir gott, men om det återkommer jag till i morgon. Ska väl försöka skriva någon form av krönika som jag gjort sedan jag började skriva på bloggar. Om inte annat är det ett bra sätt att själv komma ihåg vad som hänt i ens liv.

Nu önskar jag dig och alla som läser den här sidan ett riktigt gott nytt år.
Tack för ert stöd, era mail, era kommentarer och era tankar och tack för att ni finns.

Och tack till dig Daniel för att fanns och för att du fortfarande finns i mitt hjärta <3

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

 


Till Daniel: Godhet

10348227_10153758363489266_4047658746848782888_nHej Tussen min ♥

Det är inte ofta jag nämner Umeå i positiva sammanhang här och i ärlighetens namn tycker jag väl kanske inte direkt att Umeå gjort sig förtjänt av så mycket positivt heller utifrån mitt perspektiv.
Din egna uppfattning om staden var ju heller inte direkt positiv och när jag själv landade där för första gången var jag beredd på att det skulle rinna blod på gatorna och ångestladdade skrik skulle höras från gränderna. Riktigt så var det ju inte, men varför jag inte gillar Umeå direkt vet vi ju och låt oss stanna där för idag vill jag berätta något positivt för dig.

När du berättade om Umeå så var det en sak du pratade om som du alltid nämnde positivt och som du älskade och det var Costas.
Jag kommer ihåg första gången jag bjöd dig på kaffe här hemma och du började hålla en lång föreläsning om något ställe som hette Restaurang Costas och om deras kaffe. Ja du hyllade deras kaffe så enormt så jag började fundera på om kaffet jag nyss kokat till dig smakade skit. ALLT var bättre och bäst med Costas och detta fick jag sedan under sommaren höra gång på gång. När vi sedan planerade din flytt i september så var det lika viktigt att jag skulle hinna besöka Costas som att vi skulle hinna städa din lägenhet. Ok, det där med städningen var det nog mest jag som var engagerad i när jag tänker efter 😛

Den 4 oktober det året fick jag sedan smaka på kaffet du hyllat så. Tommy stod i disken och jag beställde det som du sagt att man skulle testa: Cappuccinon. Direkt förstod jag vad du pratat om för jävlar så gott det var. Så det blev en till och en till och sedan blev det en Norrlands Latte.
Den där dagen blev Costas det första positiva jag upplevde i Umeå.  et var dagen innan din begravning och jag hade före besöket på Costas först varit på NUS, med allt vad det innebar av känslor, och efter det hade jag besökt lägenheten du dog i (hur det helvetet var behöver jag inte ens förklara)
Att då komma till Costas, det enda braiga stället i Umeå enligt dig, gjorde att jag med ens blev lite kär i det där stället.

324133_10151225402212905_1968568454_oDet som också är så fint med Costas är hur de som sköter om stället har hjärtat på rätta stället.
En av de absolut finaste gester som någon gjorde efter att du hade dött var när man på det som var ”din plats” ställde fram en vacker blombukett och ett ljus som brann och jag kommer så ihåg när jag såg kortet på det. Det gjorde så ont i en men berörde mig också så att man visade ett sådant hjärta och omtanke om dig och de som stod dig nära och jag vet hur stolt du hade varit och säkert också var i din himmel. Jag vet att du skulle sagt ”Men Walle, dom tyckte ju om mig ju” på det där oskyldiga sättet som bara du kunde säga de orden på.
Ägarna på Costas har gjort mer för dig. I våras åkte de till dig och gjorde fint vid din grav och det känner både jag och din syster en sådan enormt tacksamhet för. Då gräset inte direkt trampas ner där så betyder det så mycket när någon visar medmänsklighet.

Idag då, den 28 december, har Costas igen visat att de är födda med ett stort hjärta för idag anordnade dem, tillsammans med andra restauranger och Svenska kyrkan, ett julbord för hemlösa, ensamma och de som kanske inte har råd att ordna med julen själva. Eller som det står på bilden ”För dig som bäst behöver det”.
Jag älskar sådana initiativ och jag blir lika glad varje gång jag läser om människor som känner att de kan och vill dela med sig lite till de som har det sämre ställt. Julen är inte den där puttenuttiga helgen för alla där lyckan rinner ur öronen på folk men dagens julbord har gjort julhelgen lite bättre för en del, och som ordspråket säger ”Den som räddar ett människoliv räddar en hel värld”

Jag vet att om du levt idag och sett och läst om detta så hade du stolt sagt ”Jag känner Linda och dom”, och jag vet att du så mycket tyckt om det så därför ville jag berätta det för dig.
För det finns fina saker och fina människor i Umeå också Daniel. Människor som bryr sig om de svaga och människor som känner för de som inte alltid passar in i hur man ”ska vara”. Människor som jag faktiskt tror även såg dig mer än vad du själv förstod och som nog insåg att du var som du var på grund av det och det och som kände så för hur ödet lekte med ditt liv.
I en värld där vi hellre talar om hur vi själva lider än ser hur andra mår behövs människor som gör slag i saken och hjälper till. Sådana människor behövs överallt och de behövs framförallt i en stad som drabbats av storhetsvansinne och som hellre bygger badhus och nya gallerier, och som hoppar jämfota av lycka för att IKEKA ska komma,  istället för att se till de som är i behov av hjälp får den hjälp och det stöd de behöver och förtjänar

För som sagt ”Den som räddar ett människoliv räddar en hel värld”
Idag fick några mat, värme och omtanke.
De fick kärlek helt enkelt.
Vad slår det när det gäller att rädda någon?

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

P.s Jo en helt annan sak.
Fiket på NUS du vet. De har börjat med en ny sak läste jag i tidningen. De delar ut ”kloka” visdomsord på sina kvitton. Senast nu hade de ett som kortfattat gick ut på att ”Klaga inte utan ryck upp dig. Dina problem är ditt ansvar”.
Även om nu fiket inte drivs av NUS så kan jag inte låta bli att fundera lite…
Tror du det kan vara psykiatrin på sjukhuset som skickar tips på vad som ska stå?
http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-kafekvittot-som-fick-manniskor-att-rasa/

D.s