Det börjar bli fullt i himmelen….

20121004_142220Satt och läste på VLL’s hemsida idag och såg en pressrelease på ytterligare ett självmord från en patient tillhörande psykiatrin i Västerbotten.

I texten kan man bland annat läsa…

Den unga kvinnan hade i många år lidit av ångest, svår depression och tankar på att ta sitt liv. Hon hade täta kontakter med vården och utvecklades efterhand som hon själv uttryckte det i positiv riktning.

Trots det fortsätter hon att besväras av ångest. I vården planeras för tät samtalsbehandling och telefonkontakt. Kvinnan tycks ha framtidstro och risken att hon ska ta sitt liv bedöms som låg.
När ångesten ökar under sommaren beslutas om en behandlingskonferens, som missas på grund av arbetsbelastning och semester. Den behandling kvinnan vill ha blir därför inte av. I slutet av sommaren tar hon sitt liv.

Låt mig hoppa tillbaka lite till Daniels fall där en av sakerna jag anmärkte på var att Daniel inte under sin tid på psyk fått någon form av direkt vård. Psyks egna kommentar/försvar till det var att anledningen till att det tagit 6 veckor för dem att ordna en samtalskontakt berodde på semestertider. Nu sker det alltså igen, och ännu en gång verkar semestern vara den bidragande orsaken till att ännu en ung människa dog. Man gör samma sak igen, och igen och igen….

Därför blir man också extra förbannad när VLL (Västerbottens Läns Landsting) skriver:

Landstinget har utrett fallet och tagit fram åtgärder för att minska risken för upprepning. Därefter har ärendet anmälts till Inspektionen för vård och omsorg för granskning enligt lex Maria

Här blir det väldigt enkelt att skrika ut ordet skitsnack
Alla Lex Maria som rapporteras till media avslutas med landstingets försäkran om att åtgärder tagits för att minska risken för upprepning, men uppenbart stämmer det inte för samma misstag upprepas och om Psykiatrin vid NUS hade haft en fungerande och ansvarstagande ledning hade denna ledning insett att människor faktiskt dör här. Vi pratar inte om nageltrång utan om unga människors DÖD!

Det är fullständigt förkastligt hur psykiatrin fungerar och de ansvariga borde skämmas.
Lika mycket borde faktiskt ni som bor i området skämmas för att ni själva inte engagerar er mer. Eller ska vi vänta tills polisen knackar på er dörr för att de har något att berätta….

Det är på alla sätt förjävligt, och det enda jag kan säga är att himmelen börjar bli full nu, och det är så fruktansvärt sorgligt.
Det går att sätta stopp för det här, men då krävs det engagemang.
Synd att knappt ingen verkar ha det…


Till Daniel: Tänker

Har egentligen inget vettigt att säga, eller skriva, men ville bara säga hej.

Tänker på dig, på mig, på allt och resten där emellan.
Funderar ibland på om du verkligen vet och förstår hur saknad du är.
Tänker på hur du fick mig att aldrig känna mig ensam, men samtidigt hur fruktansvärt ensam jag mitt i allt ändå kände mig när sjukvården ställde till det.
Känner också hur ensam jag blev sen, och är fortfarande…

När du varit död i 6 månader tog jag en del av texterna som folk skrivit på din ”officiella” minnessida på FB och satte ihop dom i en liten ”film”
Lägger in den här om du inte sett den innan fast det vet jag ju iofs att du har.

I slutet av helgen min tuss kommer det ske en sak här. Det är dags för ett öppet brev till den där ruttna myndigheten som sägs ansvara för folks säkerhet inom sjukvården….

Puss min tuss


Till Daniel: Såg du alla ljusen?

ljus-hjartaHej min tuss.

Ser du ljusen inatt från din himmel? Ja hoppas det.
Jag är ledsen att jag inte kunde komma upp till dig idag. Jag hade gärna velat det, men det är som det är när man saknar pengar.
Fast jag tror du hade besök idag i alla fall så du får det lite fint hos dig.

Jag hatar den här dagen Daniel. Jag har alltid hatat Alla helgon. För de flesta är det en dag att minnas de döda på, men för mig är den bara en påminnelse om allt som kunde varit, och allt som inte blev. Idag har jag varit hos Patrick och sen åkte jag till Mia. Jag såg alla människor på kyrkogården och någonstans värmde det mig att de gick där tillsammans hos dem de saknar. Själv var jag ensam, och kände väl heller inte för att träffa någon. Den enda jag egentligen ville åka till var dig, men som sagt det är för långt. Har gått och hoppats hela dagen att någon kanske kunde tänkt att de skulle tända ett ljus från mig hos dig, men nej då. Ingen risk och varför skulle någon egentligen göra det? Omtanke går ju bara åt ett håll ibland…

Men här hemma har det brunnit ljus idag, och när det brann ner tände jag ett nytt.  När jag sedan satte mig i soffan så gick det inte direkt lång tid innan TV’n ville visa lycklig homosexuell vigsel så då stängde jag av. Sånt klarar jag inte riktigt än. Då gör det ont, och då minns jag för starkt den där kvällen den 11 augusti och jag är trött på att minnas. Jag är trött på att komma ihåg det som bara är….minnen.

Ja mitt liv är minnen av de som inte finns mer. Några nya minnen tror jag inte att det kommer skapas för jag vill inte ha människor i mitt liv på det sättet mer, och jag tror det är bäst så.
Jag slipper då åka och tända ljus, och jag slipper tänka på att adressen numer är en kyrkogård. Jag slipper tänka på att du skulle bott med adress Göteborg, men idag är din adress ”Skellefteå S:t Örjan Sä KV 06 7″. Ja, jag slipper tänka.

Vad jag skulle vilja krama dig just nu Daniel. Kanske med ett tänt ljus bredvid oss. Ett ljus som då skulle stått för livet.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


Till Daniel: Misslyckad

failureDet är natt och jag sitter här i min vrå.
Den senaste veckan har väl inte varit så där jättetoppen. Det är tomt här utan min Zuzzi, ja otroligt tomt, men hon är väl hos dig nu kan jag tro. Se till att få bort den där tovan hon hade på ryggen e du snäll. Jag hade inte hjärta att krångla med henne sista veckan.

Jag är ett misslyckande Daniel. Ett stort jävla misslyckande. Det har jag kommit fram till, och den tanken/insikten ekar i mig just nu och har så gjort under ett tag.
Jag är ett misslyckat missfoster som nu när man knappt är i medelåldern inser när jag ser tillbaka att ingenting jag gjort i mitt liv lett någonstans, och ingenting finns framför en.
Jag får frågan från min läkare om jag har självmordstankar men det verkar egentligen inte spela någon roll vad jag svarar för ingen lyssnar i alla fall. Kanske skulle jag skära pulsådern av mig precis innan nästa läkarbesök och komma in med blodet rinnande nerför armarna. Kanske skulle det vara en lösning.

Idag är det ett år sedan IVO så tydligt visade att det som hände dig var rätt enligt samhället, och att dom skiter i att psyk ljuger. Det är ett år sedan jag fick lära mig att i Sverige behöver man inte skriva i patienternas journaler för om något händer kan man skriva lite som man vill i utredningen.
Samtidigt var det också ett år sedan jag själv misslyckades med att ge dig upprättelse mot de där sanslösa människorna. Det är ett år sedan den kamp jag påbörjade den 6 november 2012 slutade med…ingenting. Ett misslyckande.
Idag är jag själv sjukskriven och riskerar att förlora jobbet. Jag är trött, sjuk och har ont i min fot hela tiden, men ingen bryr sig direkt. Min arbetsgivare vill flytta på mig från ett tungt arbete till ett tyngre och det kommer jag inte klara av och då kan de sedan sparka mig för ”Då finns det inget att erbjuda”. Någon annan skulle inte ens vilja ta i mig med tång det vet jag så sedan står jag utan den tryggheten.
Jag har inte råd med kläder till vintern och går i en vårjacka som jag fryser ihjäl mig i, och jag har en sådan fruktansvärd tandvärk. Hela huvudet skakar emellanåt av den, men jag har inte råd att fixa tanden så jag får hoppas att det inte sprider sig, eller så gör det väl det. Egentligen bryr jag mig inte.

Vad är min roll Daniel? Varför är jag är? Var det det här som var livet? Är det slut nu?
Ibland önskar jag faktiskt att det var slut för jag känner inte någon mening med något längre. Jag känner allt mer att allt jag sysslar med, eller försöker engagera mig i är fullständigt meningslöst, och jag ställer mig allt oftare frågan till vilken nytta jag gör det. Jag önskar jag var som man ”ska” vara.  Man ska skrika ut sin egen förträfflighet, och sedan behöver man inte göra mer. Det är ju så man ska agera, och sen kan man ge 10 spänn till cancerfonden så har man dämpat sitt dåliga samvete. Fast jag har ingen rätt att vara besviken på någon. Folk är som de är, och jag är som jag är. Mitt sätt att vara är uppenbart inget bra sätt för då hade jag inte mått som jag gjorde.

Ja, jag är ett misslyckande med döda omkring mig som jag älskar. På lördag ska jag först besöka Patricks grav, sedan Mias, och sen kommer jag ha dåligt samvete för att jag inte kan besöka din. Någon självklarhet att tänka ”Måste tända ett ljus från Walle” finns inte så jag får tända ett här för dig istället även om jag så mycket skulle vilja sitta en stund hos dig också men jag hinner inte och kan inte. Mina änglar är spridda över hela landet….
Det är det jag älskar. De döda.
De som jag ville dela mitt liv med, men som jag inte fick. Varför skulle jag bli kvar då? Kan du svara mig på den frågan Daniel? Varför blev jag kvar?
Nog hade det varit bättre att jag togs och du fick vara kvar. Eller Mia. Hon bar ett barn i sig när ödet började jävlas. Varför skulle de ryckas ifrån, och jag fick vara kvar?
Var det mitt lott? Att gå här och se över sina egna misslyckanden, och sina egna besvikelser?

Jag har många gånger dessa 2 år mått skit, och många av mina ord har varit mörka, men idag är jag rädd för mig själv mer än någon gång innan för numer börjar håglöshet och känslan av ”skit samma” bli allt starkare. När vinner den?

Ses vi? I evigheten?

/Walle


Till Daniel: :(

Jag var rädd att bli ensam, men mer ensam blev jag.
Ju äldre jag blev desto mer kröp det mörka emot mig
De ljus jag fick i mitt liv togs alltid ifrån mig,
och idag somnade mitt sista ljus in.

Vem ska ta hand om mig nu?
Vem ska trösta mig när nätterna med ångest blir för svåra?
Vem ska jag nu krama, och vem kommer nu alltid finnas där.
Vem ska nu få mig att vilja vakna på morgonen?

Du var mer än en katt.
Du var bland det viktigaste i mitt liv.
Du var det som var skillnad mellan att ha någon och inget
Nu finns inget kvar, och nu finns knappt jag kvar.
Nu finns inget som håller mig levande

Ja, jag var rädd att bli ensam
Nu är jag ensam

minnezuzzi


Till Zuzzi: Tack för de här åren

191701388Kära Zuzzi.

Ibland, och kanske mest just nu, önskar jag att du kunde förstå allt jag sade. Fast visst förstår du mycket i alla fall. Kanske är det därför du alltid svarat när man sagt ”nej” genom att jama. Eller när man knäpper med fingrarna och du alltid svarat genom att jama ännu högre. Jo, du förstår nog mycket.

Nu ligger du ute på det som blivit din plats det sista. Du ligger där på din handduk på köksgolvet, och du är trött. I morgon min älskling slipper du ha ont mer. Då slipper du vara så trött, och du slipper ifrån. I morgon min älskling klockan 14:50 finns du inte mer.

Vad söt du var när vi hämtade dig i i februari 1999. Du som var sista katten i kullen, och som blivit så illa behandlad av din mamma. Du var så nervös och du var precis överallt, men det gick. Pratig har du alltid varit, och ingen katt kunde som du jama så det ekade. Därför var det skönt när du blev kastrerad och blev en större, lugnare och inte alls så nervös kissekatt mer. Ja, efter det blev du världens goaste katt som skulle vara med överallt, och som dessutom började visa sin syster att nu gick det inte köra med dig mer. Din syster fick vi ta bort 2010, och efter det blev du ännu mer mitt allt.

Du var min bästa vän Zuzzi. Du svek mig aldrig. Du tröttnade aldrig på mig, och du fanns alltid där.
Dagarna när jag hade så ont så jag inte orkade gå ur sängen. Ja, då låg du hos mig. Du låg alltid nere vid fötterna, men först uppe vid huvudet tills jag somnat. När jag ville se på TV kom du och lade dig lite demonstrativt framför som för att poängtera att ”Glöm inte mig nu”. När jag var ledsen så fanns du där och du tröstade mig genom att visa att när ingen annan fanns så fanns du. För du var ju min katt. Din syster hade varit Henkes mest, men du var min, eller så som det är för katter: Jag var ju din.
När Alex vände upp och ner på mitt liv fanns du där. Där Patrick gick bort så fanns du där, och när Daniel lämnade jordelivet var du den som satt hos mig den natten. Den där jävla natten mellan den 12 och 13 september lämnade du mig inte en sekund. Daniel som du också tyckte så mycket om. Han som du till och med lade dig på för att sova på. Det har du inte ens gjort på mig. Men när han lade sig på mage så lade du dig på hans rygg. Fast ibland var du arg på honom också, och när vi alla tre inte fick plats i sängen markerade du det ganska rejält på hans shorts som låg på golvet. Jo, du har alltid haft en stark vilja och ibland visade du det med största tydlighet.
När jag kom hem från begravningen mötte du mig i dörren, och du förstod att Walle behövde någon. Du hoppade upp i sängen, och satt där medan jag packade upp väskan. När så Pippidockan lades på sängen lade du dig på den. Den natten sov jag med pippidockan och dig.

Du har varit så mycket mer för mig än en katt Zuzzi. Jag som aldrig fick egna barn fick ett barn i dig, men också en vän. En villkorslös vän som tog mig för den jag var och är. Någon som tyckte om mig med mina fel och brister, och som alltid fanns där. De senaste 2 åren har du varit en orsak till att jag då de värsta ångestnätterna funnits inte gått under. Ibland när man legat i sin säng och snyftat så är det som att du förstått vad som händer, och man hörde dig komma trippande med ett litet ”mjau” och så upp i sängen där jag behövde ha någon.

Nu det sista har du inte orkat hoppa upp i sängen. Du har inte orkat så mycket allt faktiskt. Din päls är sliten, och du ser illa. Du har ont i dina tassar emellanåt, och du har magrat. Ändå när du ser på mig så är det en sådan kärlek jag känner. För där är du ändå, du min bäste vän. I morgon klockan 15 ska du få sova för alltid. Jag kommer inte klara av att vara med när det sker, men jag kommer krama om dig efteråt. Jag har hela veckan försökt övertyga mig om att ”Men om jag får bort den där tovan, och om vi fixar det så kanske vi slipper”, men nej du ska inte lida. Jag vill komma ihåg dig som en snart 16 årig gammal kissekatt som inte led, och som fick lämna jordelivet med värdighet. Det är jag skyldig dig.

Jag är samtidigt livrädd för vad gör jag nu när ångesten kommer på nätterna Zuzzi? Vad gör jag nu när jag kommer vara fullständigt ensam? Vad gör jag nu när inte du kan trösta? Jag är rädd för det, och jag är rädd för hur jag kommer reagera, men det får gå. Det måste gå. Jag önskar så att jag hade haft råd att ta mig någonstans för att få komma bort lite, men det har jag inte råd med. Skulle vilja slippa gå här i lägenheten dygnet runt just nu, men jag har inget val. Livet är som det är, och just nu känns det jobbigare än vanligt.

Men tack Zuzzi.
Tack för alla de här åren, och tack för att du fanns där. Tack för att du tog hand om mig när sorgen var som värst, och när kroppen min gjorde att jag inte orkade med något. Tack för alla skratt du gett mig, och tack för alla timmar av mys som vi haft, och när du i morgon kommer till vår himmel så leta upp Daniel, Mia och Patrick. Jag är säker på att Daniel luktar sin jordgubbsdoft och den älskade du. Stanna med dem i himmelen sen, och se ner på mig ibland. Skicka lite styrka när jag är ledsen, och skicka lite kraft när jag inte orkar. Lova att för alltid vara med mig på samma sätt som du varit med mig i nästan halva mitt liv.
Ordet älska är för litet för att förklara vad jag känner för dig, men det är ordet jag får använda.

Jag älskar dig Zuzzi, min allra bästa vän

/Walle

399369_10151202136748871_1571120052_n


Till Daniel: En allmänt kass text

IMG_1437Ser upp mot skyn, och om jag nästan blundar ser jag dig.
Där ser ner mot mig, och ditt leende får mig att känna mig bra.
Jag ser dina ögon, dina vackra blåa ögon, och de ser på mig med sådan givande styrka

Du är så vacker där du är i ditt vita linne och i de gröna mysbyxorna.
Håret ditt är lite rufsigt, och du ser bara så där avslappnad ut.
Det är så jag minns dig här hemma hos mig.
Det är så jag minns stunderna vi fick när jorden stod till och när vi snurrade runt solen.

Jag tycker om att se dig där i skyn.
Tycker om att tänka på dig där, nu när du inte är här.
Jag tycker om att känna att du finns, även om du inte gör det.
Jag tycker om att känna att kärleken till dig lever i mig, och den gör att du lever.

Jag håller för mina öron. Då kan jag höra dig.
Din söta röst, din dialekt, och ditt underbara skratt.
Då hör jag dig sjunga, och då hör jag dig berätta.
Jag ler för mig själv för din röst gör mig lugn.

Där står jag på marken med händerna för öronen och nästan helt slutna ögon.
Där under den blåa himmel som du bor i.
Där står jag och minns dig, och känner dig.
Där står jag och jorden står still, och igen snurrar vi runt solen.
Där älskar jag dig
Där saknar jag dig.
För evigt


Till Daniel: Minnen

hämtaSitter och rensar i datorn, och plockade bort MSN vilket det va hög tid för.
Så hittade jag detta…
Det första jag och du någonsin skrev till varann på MSN.
Vi hade addat varandra några dagar innan och pratat lite grann över skype men inget mer. Så en fredagkväll när jag loggade in på MSN stod det att Daniel var online och lyssnade på Westlife och jag bara ville skriva något till den där söte killen :)…..

Walentine: Ok Westlife, de e ganska gay :D
Daniel: HAHA :P

Här bytte det låt till Shirley Clamp….

Walentine: LOL! Fan Daniel, jag trodde jag hade världens gayigaste musiksmak! Vill du också bara ställa dig upp och skaka och skutta när du hör ”Min kärlek” med shirley clamp?
Daniel: JAA GUDJA !” :D
Walentine: Ska du gå ut idag och göra norrland osäkert?
Daniel: Neeej jag ska va hemma bara å ta de lugnt :p
Walentine: *skålar med dig med en kopp kaffe*
Daniel: Skål! men jag dricker cola ja :D

Sedan sade vi inte mer den kvällen, och inte heller kvällen efter.
På söndagen loggade jag in och möttes efter 30 sek online av ett:
Daniel: Goodmorgon !:D
Walentine: Godmorgon! :D
Daniel: Lääget ?

Efter det slutade vi inte prata…..

Tre dagar efter det läser jag:

Walentine: Vi kommer inte se ett skit i london, kommer sitta på hotellrummet och sen ”Fan Daniel, de e söndag vi måste åka nu” :D
Daniel: HAHAHA. Eller hur :P Ja gud jag ser så fram emot detta :D
Walentine: Jag med! :)

Då hade vi också bestämt att du skulle köpa födelsedagspresent till sin systerson som du berättade bodde med sin mamma i Göteborg. Kevin hette den killen, och systern hette visst Jennie.
Under de tre dagarna fick du mig att välja livet framför döden, och du fick mig att känna en lycka jag inte känt på väldigt väldigt länge.
För det älskar jag dig för evigt.

Minnena från msn är fina minnen som man vill spara <3

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


Tänk Daniel….

När sjukvården gör fel, överdoserar och skriver ut mängder av mediciner som leder till människors död, ja då går det inte få media att bli intresserade.
När sedan samma sjukvård ljuger i sina utredningar, och tillsynsmyndigheterna skiter i att bry sig trots att sjukvården uppenbart lekt med en människa med psykisk ohälsa, ja då går det inte heller att få media att bli intresserade.
Att man sedan erbjuder media bevis på att sjukvården ljuger, undanhåller information och framförallt lägger till information i efterhand spelar ingen roll. Media skiter väl i sånt!
Fast när en partiledare drabbas av psykisk ohälsa, eller som här utbrändhet, ja då jävlar!
Då skrivs det milslånga artiklar, analyser, och granskningar, samtidigt som experterna får komma och förklara hur allt ligger till.

Det är skillnad på folk och folk fast du var ju bara 23 år när du dog Daniel och ingen känd person heller. Varför skulle media bry sig om sånt liksom. Då gör det ju inget att skyddet mot medborgarna inte fungerar.

Låt oss nu bara hoppas att partiledaren som inte gjort ett skit för personer med psykisk ohälsa inte behöver drabbas av samma skit som du fick gå igenom.

Fy fan för detta land ibland, fy fan!