Till Daniel: Vilken jävla värld du lämnade Daniel

DOK-Skriet-fran-samtiden_04Jag brukar, när jag kan, lyssna på kvart i fem ekot. Anledningen är väl kanske att jag, fram tills idag, ansett att de levererar nyheter mer än skit….

Låt mig berätta en sak för dig då jag inte riktigt vet hur nyhetsförmedlingen i himmelen fungerar: Det är ganska skit på jorden nu.
Det är krig, elände, svält och katastrofer överallt, och här i vår del av världen börjar allt mer skitsnack om invandrare dyka upp.
Hatobjektet nummer ett bland många, inkl en del av dina egna vänner, är föraktet mot tiggare, och man kan ibland tro att om bara tiggarna försvann skulle Sverige bli ett kanonland att leva i.

Dessutom är det den 27 januari idag och 70 år sedan Auschwitz befriades med medföljande minnesceremonier så det har varit en stor nyhetsdag. Visst nämndes en del av ovanstående, men det som verkligen gällde idag, och det som verkade skapa en sådan panik hos folk så att tsunamin 2004 i jämförelse blir en ren picknick för idag Daniel….
Ja håll i dig nu!…….

Idag gick Facebook ner!
Inte bara det, Instagram gick ner också!
Och de var nere en hel timme!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det var nyheten ekots redaktion ansåg vara bland det viktigaste som hänt idag. Man hade dessutom dammat av någon gammal psykolog som hade åsikter om ämnet.
Vet inte Daniel, men ibland blir jag bara så less. Så jävla less.

Så om det strömmar in folk till himmelen nu tussen så vet du varför. Det beror inte på Syrien där 150 dör varje dag i krig. Det beror inte på utrensningar av hela städer i Afrika, varav den sista skedde förra helgen men som inte en käft brydde sig om. Det beror heller inte på svält eller annat utan på att Facebook var nere!

Suck


Till Daniel: Den gamla damen…

A_young_hand_holding_an_elderly_hand_665_x_400Jag tror jag berättat för dig tidigare om den gamla damen vi hade på mitt jobb.
Hon kom från samma område i vårt land som du, och jag brukade alltid hälsa på henne genom att säga ”Nej men är det inte min favoritnorrlänning!?”. Då brukade hon skratta, och sedan kunde vi prata Norrland. Hon berättade om när hon flyttade från Västerbotten till Göteborg, och hennes beskrivning av Skellefteå var ”Nej fy och usch!”

Hennes största sorg i livet var att hon förlorat sin dotter i cancer. Många gånger hände det att hon grät, och i slutet av sitt liv blev den där sorgen så extra smärtsam för henne för minnet gjorde att sorgen blev så akut gång på gång.
Jag kommer ihåg en morgon, och det var strax efter att du gått bort. Jag mådde skit men jobbade, och jag skulle hjälpa den gamla damen upp. Direkt när jag kom in så märkte jag att hon var ledsen, och jag frågade hur det var fatt. Då började hon storgråta och brast ut ”Har du hört att min dotter är död!”. Jag hjälpte henne upp på sängkanten och satte mig bredvid henne. Jag lade armen om henne och hon snyftade så enormt. Då hade tårarna kommit även på mig, och till slut så satt vi där och grät tillsammans. Efter en stund tittade hon på mig och såg mina ögon och frågade förvånat om jag också kände hennes dotter. Jag kunde ju inte för henne svara hur allt låg till utan svarade bara att jag tyckte allt var så sorgligt. Sedan satt vi en stund till där. Jag med min arm om hennes gamla axlar och försökte ge henne lite stöd.

Jag har tänkt på den där händelsen idag. Den gamla damen lever inte längre, men är en sådan där människa som man alltid kommer komma ihåg från sitt arbete. Vi hade en speciell kontakt hon och jag, men den där händelsen är också speciell för då var det var första gången jag gråtit inför någon efter vad som hände med dig. Livet då var i kaos. Telefonen ringde ständigt, folk frågade och ville veta, och visst fanns det dem som jag kunde vara ledsen i telefon med, men aldrig fullt ut. Aldrig på riktigt.

Jag hade behövt henne nu Daniel, och jag hade behövt dig nu. För någon annan verkar inte finnas.  Jag hade behövt henne just nu, och bara fått krama någon. Även om, som det var i hennes fall, hon inte ens visste om varför jag var så berörd.
I snart 2 veckor har jag varit utslagen av förkylning som ledde till lunginflammation, och jag hann dessutom fylla år också, och så tyst det varit. Det är hela tiden på andras villkor jag får leva mitt liv har jag insett. Det är hela tiden när andra behöver eller känner för det som jag får finnas.
Jag får väl göra som du gjorde, men som du inte vill göra: Jag får väl dö för jävlar vad älskad jag kommer vara då. I alla fall på Facebook….

Nej jag tror jag ska sova lite. Är fullständigt slut efter den här lunginflammationen. Den har tagit rejält på mig. Fast jag har gått ner 6 kilo på 2 1/2 vecka. Det är ju inte illa.

Jag kommer upp till dig snart, men skriver inte när. Har ingen lust att träffa någon annan då.
Bara dig….

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


Till Daniel: Äldre

time_moves_on____by_auditya-d3f3hviIgår fyllde jag år Daniel. Nu är man ännu ett år äldre.
När jag var liten så hatade jag att fylla år i början på januari. Det var så nära jul så ibland fick man julklappar och födelsedagspresenter ihop för ingen hade tid att komma både under jul och sen födelsedag. Så blev man äldre och man struntade i det hela totalt under några år.
De senaste åren däremot har födelsedagen för mig mest betytt ångest. Det är inte direkt kul att fylla år mer, och framförallt blir födelsedagen en sån där dag då ensamheten känns så tydlig.
Förra året tog jag bort datumet då jag fyllde år på Facebook, och inte en käft knappt kom ihåg mig. I år fanns datumet där och FB blev fyllt av ”Grattis!”, men jag kommer aldrig någonsin räkna FB som det verkliga livet. Äckligt söta kattungar, blandande med rasistiska uttalanden om tiggare, och bilder på folks barn som äter yoghurt och där allt går ut på att få skrika ut JAG ÄR LYCKLIG FÖR HELVETE, är inte min bild av verkligheten.
FB har gjort det enkelt att vara vän för nu blir på påmind om att ”Glöm inte att gratta Kalle för han fyller år idag”. Man behöver inte längre engagera sig i något och numer räcker det med att skriva <3 så har man visat sitt engagemang. Vänskap för mig är något som kräver mer än så. Det kräver engagemang och kärlek.
Visst är man tacksam över de grattis som kommer från människor man känner ytligt. Det är inte så att man begär att folk ska ha anslag hemma med mina datum på, men andra människor. Människor man delat allt med, så som sorg, hopp, kärlek och förtvivlan. Kräver man för mycket av dem att de någon gång kan visa….
Kanske gör man det. Jag bestämde mig i alla fall att sluta själv med att gratta folk överhuvudtaget och det har jag hållit på ganska bra förutom vissa väl valda människor.
Fast några SMS fick jag så några hörde ju av sig på ett mer riktigt sätt, och jag var helt utslagen i alla fall i feber så prata med någon orkade jag inte i alla fall.

41E9fwC7nKLJag inledde det här året med att lyssna massor på George Michael. Jag känner att jag behöver ta tillbaka honom igen.
Du fick ju från början lära dig att din kärlek mot Carola inte ens närmade sig den närmast fanatiska kärlek jag hyser till denna artist. Jag är så lycklig över att du gillade honom så mycket också, och Jesus to a child är för alltid en låt som får mig att tänka på dig, och oss.
Däremot har jag haft svårt att lyssna på honom efter att du försvann, och jag kände att jag behövde det. Så under nyårshelgen och dagarna efter har han gått varm i hörlurarna oavsett vad jag gjort, och det känns bra, men Jesus to a child får fortfarande tårarna att komma.

Det är inte det enda jag gjort denna första vecka på det nya året. Jag har också rensat rejält bland ”vänner och bekanta” och många är nu borta för gott. Det gav mig inget att bli kränkt har jag insett. Det är egentligen ganska mycket jag insett det senaste halvåret. Jag tänker på det ibland när jag sitter hos min samtalskontakt. Ja just detta hur mycket insikter som kommit till mig det senaste halvåret, och äntligen, får jag väl säga, förstår jag så mycket när det gäller mina handlanden och känslor efter att du försvann.
För jag har varit så arg Daniel. Jag har varit så jävla arg. Jag har varit så jävla förbannad, och vet du vad? Jag hade och har rätt att vara det.
Jag har blivit kränkt, förnedrad och spottad på, och detta har jag blivit av människor som är värda mindre än skiten under mina skor när jag trampat i koskit. Gång på gång har jag här och på andra ställen kommit tillbaka till vad folk sagt och så vidare. Det tänker jag inte gå in på igen för det där ämnet är utagerat, men känslan är kvar. Känslan av ilska, men också den känsla som gjort att jag blivit löjligt osäker på mig själv och vem jag är. Det där är det slut med nu. För jag lät mig ju spottas på. Hur arg jag än varit så har jag låtit det hända och det har tagit enormt med kraft till absolut ingen nytta.
Lika slut är det med människor som ena dagen skriver vackra små söta meddelanden och som sen två dagar senare ändrar uppfattning totalt. Såna kan jag leva utan, men fram till nu har jag inte vågat leva utan dem. Fast nu är de borta, och det känns jävligt skönt.
Jag gjorde mitt avslut med att be folk dra åt ett varmt ställe och skrev sedan följande text som du ser utdrag ur här…

”….Jag har gjort och agerat märkligt på många sätt de senaste 2 1/2 åren, men jag har jävlar i mig också gjort en förbannat massa bra. Istället för att skrika DUMMA NUS på Facebook och till varandra i tysthet gjorde jag något åt det. Jag slogs, och jag slogs jävligt ensam. Jag är stolt över mig, och jag gjorde det inte som något inlindat patetisk kärlekstjafs runt Daniel utan för att jag inte vill leva i ett samhälle som dödar folk. Oavsett vem det handlar om. Jag slogs för att sjukvården inte ska kunna fabulera ihop saker i efterhand för att skydda sig själva. Jag slogs för att sjukvården ena dagen skriver att det finns risk att personen dör och sen skickar med honom en bärpåse mediciner hem. Därför slogs jag, och därför kan jag idag vara stolt, medan andra för alltid kommer känna ”Varför gjorde jag inte mer.”
Så behöver inte jag känna, för jag gjorde allt jag kunde. Ja, jag gjorde mer än jag kunde för jag offrade min egna psykiska hälsa för alltsammans. Det jag ville ha var ett tack. Det jag ville ha var lite respekt. Det fick jag knappt, och nu kan alla ta den respekten och köra upp den i röven. Nu ska element bort som inte är värda att ha något för jag vill börja leva igen.
2015 kommer bli förjävligt, det vet jag. Jag kommer bli arbetslös, och andra saker lär, och kommer, krascha totalt, men mig kraschar man inte längre, och även om jag kraschar igen kommer jag inte längre känna det som att jag är en skit.
Jag talade inte om för Daniel att det enda värdefulla med honom var att man kund ligga med honom. Jag hämtade inte mediciner utanför Daniels fönster på natten. Jag delade inte mediciner med Daniel inne på avdelningen. Nej, jag försökte få hans liv att handla om annat än mediciner, och jag lärde mig en sak av Daniel: Du är inte så jävla dum i alla fall Walle. Den som försöker få mig att känna annat kommer få mentalt stryk för nu är sorgeperioden över.

Så kom igen 2015. Du kommer bli tuff, men jävlar vad du ska få kämpa för att knäcka mig för jag vill att Walle ska komma tillbaka.

Gott Nytt År”

Och vet du? Det känns faktiskt bra nu. Mitt liv har på väldigt många sätt handlat om att ha haft svårt att sätta gränser. Så har det varit för mig både på jobb och i privatlivet. Herregud om jag kunde berätta om vissa som funnits där. Nu drog jag i alla fall en gräns, och fler kommer sättas och dras.
För när jag öppnar ögonen Daniel så fanns det ju faktiskt några som grattade mig på ett mer personligt plan. När jag då använder ögonen inser jag att jag faktiskt har folk som betyder något, och som inte gör mig illa. Kanske skulle de få lite av min kraft istället för en massa pillertrillande nötter och annat löst folk vars liv funkar bäst när de får pimla i sig en flaska billigt vin framför TV och Idol eller när de får knapra lite Xanor så allt ju känns så mycket bättre. Ja du visste vad jag ansåg om såna skitmediciner och den inställningen har inte direkt ändrats kan jag säga.
Folk tror de behöver sina Benzo, och sedan förstår de inte varför de inte kan sova…. Nåja det där tar vi en annan gång.

Jag behöver lära mig samma sak som du behövde lära dig att inte låta människor som gör en illa få betyda något i ens liv. Vi är så lika i vår desperata längtan efter bekräftelse Daniel, och även om vi levde ut det begäret på olika sätt är det ändå samma beteende. Samma desperata längtan över att få vara älskade så vi märker inte att de vi så gärna vill ska tycka om oss också gör oss illa.
Jo, jag har lärt mig en hel del den senaste tiden tussen min, och ju mer jag lär mig desto mer tacksam blir jag för att du fanns i mitt liv. För hade du inte gjort det hade jag varit död, och då aldrig fått lära mig. Det enda jag önskar mer än allt annat är att vi fått göra denna resa tillsammans, och på ett sätt har vi ju gjort det i alla fall.
Det är bara så gränslöst sorgligt att jag aldrig mer kan få krama dig och sjunga Jesus to a child för dig medan vi står där på golvet i mitt vardagsrum och bara finns, och det är också så sorgligt att du aldrig fick chansen att göra det du satt i mitt kök den 3 september och ville göra men det jag då tyckte du skulle vänta med.Tänk så annorlunda allt skulle låtit då Daniel.
Nej, nu ska jag ta hand om min hals, och feber. Lunginflammation på G igen inser jag.
De e skit att bli gammal :P

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


Till Daniel: Den första nattens första tankar

2981c154-18f2-465b-b2f0-327da3e45af5wallpaperGott Nytt År på Dig Daniel. Nu skriver vi 2015.
Jag sitter här årets första timmar och funderar, och tänker.
Klockan är egentligen alldeles för mycket, men jag kan inte sova. Nyår är för mig alltid en sån där period då jag tänker mycket.
Jag tänker på året som, hur det varit, och vad som varit.
Mitt 2014 kommer inte gå till historien som ett direkt bra år, även om det blev avsevärt lugnare den sista tiden. Fast överlag har det varit mest skit måste jag säga. Nu är det nytt år, och nya tag som gäller och bla bla bla.

Tänk för tre år sedan vid exakt denna tidpunkt. Jag hade kommit hem då vid den här tiden, och jag satt vid datorn och skrev som jag gör nu.
Kvällen hade jag jobbat, och sedan gått ut. Den kvällen bestämde jag mig. Det var den kvällen jag satte ett datum på att avsluta mitt liv.
Den 23 maj 2012 skulle det ske. Anledningen till att det skulle ta tid var att jag ville ordna det så bra som möjligt för Henke och allt innan. Jag ville inte lämna något åt slumpen. Annars fanns det ingen annan anledning att det blev just den dagen. Jag
Min londonresa var beställd, och Henke var så söt när jag sedan fyllde år så han hade ordnat insamling på arbetet för fickpengar till London. Jag tog emot dem, och tackade men visste ju att det inte skulle bli någon resa.
Så sen kom du….
Jag vet fortfarande inte fullt ut vad exakt det var med dig som gjorde att jag så snabbt kände hur viktigt livet var igen. Det hade varit enkelt att bara säga, ”åååh jag blev så kär”, men det blev jag ju inte. Första gången vi pratat så ville jag bara prata mer med dig. Jag hade aldrig mött någon som du, och jag ville veta mer om dig, och jag ville lära känna dig, och det fick jag ju. På så många sätt och på många plan.
Sedan skulle vi resa ihop till London, och vi pratade redan från början om hur underbart kul det skulle bli när du flyttade ner till Jennie.
Ja, det fanns så mycket planer, och sedan kom NUS….

Jag vill åka till dig just nu.
Ja, jag vill sitta hos dig där i den där kalla snön i Skellefteå en stund för mig själv. Bara vara där du är.
Jag kommer under vintern och våren vara en hel del i Umeå. Jag har fått ”jobb” förstår du, eller vad man ska säga. Jag ska vara behjälplig med en del saker i sånt som jag lärt mig under tiden efter du togs ifrån oss, och det känns ganska bra att det äntligen händer något. Nu får jag göra lite av det jag vill.
Jag får väl se hur mycket jag kan ta mig till dig. Det är ju inte direkt gratis att åka buss där uppe i Norr.

Jag hade tänkt skriva lite mer om hur 2014 varit men hjärnan min är så splittrad så jag får spara det, så det får bli lite mer sånt här lösryckt bara.
Det kanske låter eller verkar konstigt, men jag trivs ibland med att skriva till dig så här. Det blir liksom vår lilla värld igen. Du och jag bara. Det som jag samtidigt saknar så förbannat.

Ja, tänk för tre år sedan och allt som man tänkte då, och nu sitter man här, och man lever.
Frågan är väl egentligen om jag lever direkt mycket, men någon mening är det väl med att man hänger med. Frågan är väl mest bara vad.

Nej, nu ska jag försöka sova. Det är ju en dag i morgon också.
Jag skriver mer i morgon! <3

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


God Jul Tussen Min

1324787614Så var det julafton igen Daniel.
För två år sedan frågade jag här om ni firade födelsedag för Jesus i himmelen, och visst är väl det en ganska bra tanke.
Just att ni sitter där runt ett bord med Jesus i mitten som kanske har en sån där hatt på sig och så sjunger ni för honom. Hoppas då att ni sjunger något mer muntert än de bedrövliga julsånger man spelat sönder överallt nu under december.

Jag önskar så Daniel att jag fick fira julen med dig men det går ju inte fast med mig är du i alla fall: I hjärtat, och där är du ju jämt.
Jag tänker ibland på hur det skulle varit om du levt, och hur det skulle sett ut under julen, men inser att det egentligen inte är någon ide att tänka på det för nu är det ju som det är, och livet går ju vidare och bla bla bla
Jag vill så gärna skriva något glatt för det är ändå jul, men det är svårt. Ja, jävligt svårt faktiskt. Herregud, jag vet inte ens om vi skulle firat julen tillsammans, men ändå känns det som att jag saknar dig här och det trots att vi inte ens firat någon ihop innan ens så jag har inget ens att relatera till.
Men det är väl så julen är. Det är en tid för mycket, och också en tid att minnas de som inte finns kvar lite mer än vanligt.

Men du ska veta att du på något sätt finns med mig idag,  och i morgon, och i alla dagar.
Och för alltid kommer du vara den klaraste stjärnan på min himmel för ingen kunde, och ingen kan, lysa som du.
Jag skriver lite mer till dig efter julhelgen för det har hänt saker, massor med saker….

God Jul älskade vän
Älskar dig, in i evigheten

/Walle

54352-Christmas-In-Heaven-What-Do-They-Do-

 

 


Till Daniel: Så närmar man sig…

tumblr_static_23rqwfi6ybfowk0w0w8oww8ksjulen igen då.

Det är morgon och jag sitter här med mitt morgonkaffe och fick för mig att skriva några rader till dig.
Den senaste månaden har nog varit en av de stressigaste månader i mitt liv. Det har handlat om allt från jobb, sjukskrivning, böcker och läkare som får de läkare du träffade på att bli riktigt bra. Den jag fick måste läst sin examen på ett cornflakes paket. (Ja jag har anmält fanskapet till allt som det går att anmäla en läkare till)

I morgon är det julafton, och det kommer bli en lugn jul ihop med den släkt man har, och det ska bli skönt fast samtidigt har jag så svårt att liksom se glädjen i det. Har ju haft ganska svårt att se glädjen i något de senaste åren.

Jag har fått mycket mail och kort den här julen. Folk önskar mig god jul, och de skickar små uppmuntrande ord i stil med ”Ge inte upp”, och ”Fortsätt kämpa”. Det värmer så enormt. Ibland blir jag påmind om hur mycket den här bloggens, om du frågar mig, ganska patetiska texter engagerat folk, och fortfarande gör.
Deras stöttning har varit så betydelsefull ska du veta Daniel. Igår fick jag också ännu en gång en påminnelse om hur fel vissa saker är där uppe i Umeå, men jag gör vad jag kan för att stötta den familjen och trösta.  Jag var på ett möte och efter mötet träffade jag flera vänner till den unga tjej som det handlade om också. Det var fantastisk att se hur de gått ihop, och hur de stöttade varandra. När jag åkte därifrån däremot kom känslan av ensamhet över mig, och bitterhet. Den där bitterheten över synen att ”De där lekte ju affär”, men jag måste lära mig svälja, skita i det, och gå vidare, och har väl kommit en ganska bra bit på vägen.
Jag är ganska less på att vara bitter faktiskt fast bitterhet är väl lite av min melodi…

Nej, nu är mitt kaffe slut och jag ska väl försöka få igång mig lite. Har en del att ordna med innan det kommer folk hit.

Saknar dig Daniel, och jag är ledsen att jag inte kom förbi igår men snart kommer jag upp till dig. För jag behöver det känner jag.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


God Jul NUS och IVO

crappyxmasgiftsarecrappy_LargeWideSnart är det julafton igen. Ni vet den där tiden då människor som tycker om varann brukar samlas och äta gott ihop, dela ut presenter till varandra och umgås lite. Med äta gott menar jag alltså nu inte bärpåsar med mediciner utan mat. Bara så vi har det klart liksom.

I år blir det Daniels tredje jul som han inte får fira. Han kunde fått fira den med människor han ville vara med, men så blev det inte. Istället ligger han i ett iskallt hål i en stad han avskydde, i ett landskap han föraktade, och där ligger han ensam. Han kommer få besök under julen, men den formen av julfirande blir inte samma sak, men vad bryr ni er om det?
Era liv har väl gått vidare. För inte ville ni lära er något. Inte ville ni se ert ansvar i det som hände, och inte ville kontrollmyndigheten skydda de som är utsatta i samhället.
Kanske har fler patienter gått under, vad vet jag? (fast det vet jag ju). Kanske har IVO fått in nya och fler anmälningar som de utreder lite som om Björne skulle utrett dem tillsammans med hans kompis Snigel. Kanske har IVO haft nya möten med arga närstående som inte riktigt förstår hur man kan strunta i fakta och som är upprörda över att unga människors död egentligen inte spelar någon roll. Ja kanske har livet återvänt till vardagen för er, och ni ”jobbar” på i samma form och stil som innan. Avdelningar stängs under sommaren, och patienter skriver ut sig därför att ingen har tid för dem i alla fall men fel gör ni aldrig. Det har ju era vänner på IVO visat. Inga fel sker inom psykiatrin på NUS och när myndigheten vill ha svar räcker det med att svara lite hur som helst, och funkar ingenting annat så sätt diagnoser på den döde som det inte stod om när personen levde. Ja era liv har gått vidare fast vidare i den här beskrivningen betyder att allt är som vanligt..

Snart är det 2015 kära vänner. Då ska vi se till att utnyttja grundlagen till fullo när det gäller tryckfrihet för än är inte sista ordet sagt. Än har inte alla fått veta vad som egentligen sades.
För det handlar inte om Daniel längre. Det var ganska längesedan det slutade handla om honom. Nu handlar det om patienttrygghet och vilken rätt man har i Sverige mot det heligaste vi har, DOKTORN, och det handlar om myndigheter som är inkompetenta och som inte klarar av sitt uppdrag. Det handlar om något som är en jävla rättsskandal utan dess like, och ni kommer få folkets dom, och den är starkare än ett papper där det står ”Beslut” på.

Så God Jul på er kära vänner på IVO och NUS.
Ta en bit skinka och en köttbulle för Daniel också.
Han kan ju inte äta det….