Och på NUS är allt som vanligt….

Nus fasadbild_02Fick lite ”spännande” information om hur läget är på det berömda sjukhuset uppe på kullen.
Tyvärr är saker ungefär som de brukar vara under sommaren.

Ni som inte bor i Norrland kanske inte känner till det faktum att i Västerbotten inträffar nämligen någonting fantastiskt och lite magiskt under årets sommarmånader. Ja det är sant!
Det som sker är att folk med psykisk ohälsa slutar må dåligt. Ni kanske har svårt att tro på detta men så är det.
Faktum är att det är så få som mår dåligt under sommaren i Västerbotten så sjukhuset kan stänga en av klinikens psykavdelningar för det finns helt enkelt inte patienter så det räcker till. Är inte detta helt fantastiskt!
Under denna tid samlas de med psykisk ohälsa och mår så där mysigt bra och de trivs med livet, och på grund av denna magiska händelse som inträffar varje år i Västerbotten så får de få stackare som inte hamnar i detta glädjerus istället den absolut bästa vård de kan få.

Eller….

Så har inte NUS lärt sig ett dugg och även i år stängde man en avdelning. Även i år är det emellanåt överbeläggningar och även i år funderar patienterna ”Vad fan gör jag här, ingen bryr ju sig i alla fall”, och så skriver dom ut sig. Även i år struntar NUS i de med psykisk ohälsa. Även i år tvingas patienter ligga på andra avdelningar som är inriktade på en helt annan problematik därför att det är fullt på rätt avdelning. Även i år är det emellanåt överbeläggningar, och även i år visar Västerbottens Landsting att de anser att psykvård är en andra klassens vård.
En klinik som, enligt siffror från IVO, haft ett självmord bland patienterna varannan månad under senaste politiska mandatperiod om man slår ut det borde kanske ta saker på mer allvar men det gör man inte.
NUS är en koloss man inte rubbar….. än

Låt oss hoppas att inte fler gravar kommer behöva grävas nu.
Låt oss också hoppas att NI som bor i den där delen av Sverige börjar engagera er. För det är era barn, familjemedlemmar, käraste, vänner och kompisar som dör, inte mina.
Han jag tyckte om är ju redan död….


Till Daniel: Vill så gärna sitta hos dig en stund

danielsgravVill så gärna åka till dig just nu.
Vill sätta mig bredvid din sten och bara få vara.
Bara få vara du och jag en stund.

Fan vad jag hatar att du är så långt bort.
Fan vad jag avskyr det!
Fan vad jag avskyr att jag ska behöva gå i ekonomisk katastrof varje gång jag vill till dig.
Folk säger till mig att ”Det är ju bara en grav”, men de kan kyssa mig i röven.
Jag behöver få sitta där hos dig. Där du är!
För det är ju där du är!
Där i det förbannade jävla Norrland!

Vi kommer nog inte ses i sommar Daniel.
Jag får det inte att gå ihop.
Du anar inte hur ledsen jag är för det.
Inte för att jag direkt tror du reagerar så mycket på det.
Du vet nog i alla fall när jag varit där, och jag har ju varit där mer än de som bor nästgårds…
Nej, jag är ledsen för att jag själv behöver det.
Jag behöver få sitta hos dig en stund.

Allt går bara åt helvete.
Detta var det enda jag sett fram emot.
Men inget blir som man tror.
Inget blir som man vill.
Tänk om vi bara fått den där stämpeln.
Så annorlunda allt varit då.

Saknar dig
Så förbannat :(

 


Nu behöver vi din hjälp!

FF17NTEHEI4LZX2.MEDIUMSom jag berättat om innan så kommer det den 12 september att hållas en manifestation i Umeå. Grundtanken för den manifestationen som kommer bli ett fackeltåg över stan är att vi vill påminna styrande om att tiden är inne då psykisk ohälsa ska börjas tas på allvar, och att vi tröttnat på att se våra barn och närstående gå under.
För att denna manifestation ska bli så bra som möjligt krävs det saker som ska köpas in, tillstånd som det ska ansökas om, resor och boende.
Allt detta kostar pengar och här kan du göra en insats.

Jag/vi frågar alltså efter ett bidrag från dig. Alla bidrag, små som stora, hjälper oss att göra denna manifestation så bra som det bara går.
Jag vet att det finns många där ute som skulle vilja vara med men som inte kan närvara och varför inte då ställa upp med ett bidrag?
Klicka bara på länken nedan så kommer du till Paypals hemsida och kan där själv välja summa du vill skänka. Självklart kommer pengar som kommer in redovisas här, och självklart kommer du som inte kan närvara personligt den 12 september få information om hur allt gått och sett ut.

Mottagare för donationen är föreningen 12 septemberrörelsen som just nu byggs upp som en del i allt annat arbete.
Vi vill sluta se fler unga människor duka under på grund av en cynisk psykvård och ett samhälle som inte bryr sig.
Nu kan även du hjälpa till!

Stort tack på förhand!

/Walentine Andersson




(om du vill ge en summa men inte kan eller vill använda dig av Paypal så kontakta mig så kan vi lösa det i alla fall: walentine(snabel a)tilldaniel.se


Till Daniel: Idag för 2 år sedan började helvetet men jag ska försöka hitta livet igen

lonelyHej Daniel

Det är sent, väldigt sent och jag sitter här och skriver och tänker. Du vet hur jag är med datum, och dagens datum är ett sådant som gör ont att tänka på. Idag var det ju dagen allt började….
För 2 år sedan exakt vid denna tidpunkt hade jag pratat med Jennie och ”Storjenny” i telefon. Jag var alldeles förtvivlad, slut och totalt uppe i varv. Du själv var på NUS då. Du låg på akuten och blev senare flyttad till MAVA. Jag kommer ihåg den 5 juli i detalj.
Klockan 12 den dagen pratade vi i 60 sekunder ungefär. Du hade försovit dig, och skulle jobba dubbelpass. Från början skulle du varit ledig mellan 12 och 16 men du stannade kvar en stund för att kompensera det du kommit försent på morgonen. Du skulle fixa några luckor som bland personalen och sedan skulle du ta ledigt till nästa pass började.
Nästa gång vi pratade var klockan 14. Du var i stan då, och stannade till på BodyShop när jag var i telefon, och skulle sedan äta lite. Efter det skulle du träffa Joakim en stund innan du skulle iväg till jobbet igen. Sedan ringde du mer eller mindre springande för du hade glömt av tiden igen, och var nu superstressad för nu skulle du komma försent igen.
Klockan 16:37 den dagen fick jag ett sms som frågade vad jag gjorde och jag svarade att jag var på Styrsö med Daniel (den andre Daniel). Som svar fick jag ”Vad mysigt”, och sedan pratade vi inte mer förrän….
21:59 den kvällen pratade jag med mamma i telefon och då ringde du. Jag ”klickade bort dig” och skrev att jag ringer så fort jag är klar. ”Lyssna på meddelandet först” fick jag tillbaka som svar, och strax efter pep min telefon om att någon lämnat meddelande på telefonsvaren, och ja det hade du gjort. När jag lyssnat på dig ringde jag dig och det du var så ledsen, och det lät som att du var kraftigt påverkad av något.
När du till slut sade att du tagit 46 Sobril på en gång ringde jag ambulansen och sedan, ja sedan började ett annat kapitel, och det skulle visa sig att det skulle bli det sista kapitlet i din livshistoria.

Idag vet vi att du inte tog en överdos den kvällen. Idag vet vi att allt som senare skulle komma att hända de närmaste 69 dagarna skedde på grund av en överdos som inte inträffat. Polisen sade att de hittat de tabletter du sade dig ha tagit hemma hos dig. Ambulans, akutpersonal och avdelningsläkare misstänkte starkt ”simulering”, men ändå lades du in. Du behandlades alltså från början för en överdos som inte inträffat. Allt är så sjukt, och så jävla dumt agerat från sjukvårdens sida, men faktum är Daniel…
Jag skulle faktiskt också vilja ge dig en hurring för detta. För fattar du vilken sits du satte mig i, och fattar du vilken sits jag fortfarande sitter i?
Skulle jag struntat i det? Skulle jag tänkt ”De skiter väl jag i”? Skulle jag struntat i att ringa ambulansen? Hade du levt idag i så fall?
De där frågorna har plågat mig länge ska du veta, men idag har jag kommit så långt att jag vet att jag gjorde rätt utifrån det jag visste, hörde och fick till mig fast ändå är jag arg på dig för jag vet ju idag varför du gjorde som du gjorde och det var bara så vansinnigt onödigt.
Den 5 juli är en jobbig dag, och det blir liksom starten på nedräkningen nu. Nedräkningen mot det som nu är det oundvikliga: Den 12 september.
Ändå är det en annan Walle idag som sitter här än för bara några få månader sedan.

Jag har förändrat mig väldigt mycket den senaste tiden. Eller egentligen inte förändrat mig utan jag börjar nog bli Walle igen. Den där sanslöst osäkra och självplågande Walle som härjat ganska friskt sedan den 12 september 2012 börjas mattas av och de delar av mig som jag alltid sett som starka börjar komma tillbaka, och vet du? Det känns faktiskt helt ok. Det känns faktiskt väldigt bra. Resan denna tid har varit enormt guppig, jobbig och svår, och framförallt har den varit enormt ensam men nu börjar det liksom lägga sig eller hur man ska säga.
Folk säger det till mig ibland nu. De märker att jag förändrat mig och jag tror att jag snart kommer vara den Walle du träffade när vi lärde känna varandra. Den ganska ”säker på sin sak Walle” som satt och pratade med dig i mitt kök.
Inte den Walle som är osäker på allt och som suger åt sig dålig energi från vissa i hans omkrets. Jo, jag börjar bli mig lik igen och vet du när jag verkligen kände att det faktiskt var så? Det var när jag insåg att jag var klar med Norrland, och att jag var klar med de som egentligen bara gav mig skit eller fick mig att må dåligt. Efter att du gick bort kände jag en sådan enorm dragning dit där du levt i ditt liv. Jag ville så åka dit, och vara där du varit och försöka förstå. Nu har jag gjort det och jag förstår idag, och kan då leva mitt liv med dig från det vi hade, och inte fan hade vi Norrland. Frågan är ens om jag hade sett Umeå någon mer gång förutom när vi skulle packa ihop din lägenhet i september. Jag är faktiskt inte så säker på det, och Skellefteå hade jag då rakt inte fått se. Jag vill egentligen inte se Skellefteå idag heller men du är ju där, och dig kommer jag fortsätta ”hälsa på” när jag kan. Jag har också hittat ett litet smultronställe i Skellefteå, vilket det är skriver jag inte här, men jag tror du skulle sagt något i stil med ”Va där?!” om jag berättat det för dig. (Nej det är inte jättepenisen på torget Daniel :P). Så där brukar jag vara när jag vart hos dig eller ska fara till dig. Där tycker jag väldigt mycket om att vara.

Jag sade ibland efter din begravning att jag var förvånad över hur du beskrivit städerna du levt i. Jag brukade säga ”Ja enligt Daniel kunde man tro det rann blod på gatorna”, och tja det gör det ju inte men jag förstår dig idag och framförallt din känsla av att inte höra hemma. För mer kyla, ignorans och framförallt mer egocentrism än jag fått smaka på där har jag aldrig gjort i hela mitt liv. Så är det och det står jag för. En del människor har fått mig att känna mig som en spetälsk, och tja allt det där vet du så det orkar jag inte gå in på igen, men jag har inte fått den behandingen av alla, och det vet du också, och man kan lätt konstatera idag att de som visade dig respekt, och de du pratade gott om är samma som visat mig respekt. De som visade dig kyla, och ignorans, ja de har hållit den traditionen vid liv. Vissa jag lärt känna kommer jag ta med mig in mot mitt framtida liv, medan andra kommer jag inte ens ta i med tång, och det är som Helena, Emma, Erik, Henke och andra sagt till mig så många gånger: Om de inte brydde sig om honom begriper jag inte varför du tror de skulle bry sig om dig. Det är cyniskt men jävligt sant. Samma personer är också de som försökt få mig att se åt det andra hållet och uppskatta det jag faktiskt har och fått, men det där var/är vi ju lika på. Vi är värdelösa på att se skogen för alla träden helt enkelt. Men jag har träffat några som blivit mina vänner idag, och som kommer vara mina vänner i morgon, och jag tror att det är exakt de människorna som jag fått träffa ihop med dig också, och dom är jag så glada att jag har idag.

Jag nämnde framtiden och där är det kanske också en stor skillnad med mig idag och innan. Jag vill ha en framtid Daniel. Ja, det vill jag!
Jag vill ha en framtid där jag vill göra saker som jag mår bra av. Jag vill förverkliga mina drömmar, hitta mitt liv och leva igen. Där är väl också skillnaden på dagens Walle och den Walle du träffade en gång. Den Walle hade ju redan bestämt sig för att avsluta allt. Kanske har allt som hänt gjort mig starkare på ett sätt. Kanske är det så. Kanske är det så att genom att jag själv ville dö, slutade vilja dö, och sedan under 1 1/2 år bara ville dö samtidigt som jag inte vågade, men visste heller inte hur jag skulle leva, så kom en starkare Walle ur det där.

473e3f17-3458-4f26-894c-5ede13e4e471wallpaperJag har en lång väg kvar men jag ska försöka, och jag vet att du är med mig. Anledningen till att jag vet det är just en dag som denna. För oavsett hur jobbigt det är, hur dumt det är, hur sorgligt det är och hur det än slutade så är det din historia, och det är min historia, och det är vår historia, och den är jag ändå stolt över.
Jag är stolt över att jag fick träffa en ganska kort, jävligt söt, charmig och mysig ung man med världens vackraste blå ögon, och världens charmigaste leende. Jag är lycklig över att jag fick träffa denna unga man, och att jag fick ha mina nätter med honom som hade en sådan värme och en sådan glädje. Nätter som handlade om vänskap, om samtal, om stöd och om att finnas för varandra.
Jag ler för mig själv när jag tänker på hur vi lite blygt kramade om varandra när lagt oss första natten du var här, och hur jag sedan smet upp igen när du somnat för somna kunde då inte jag. Jag saknar våra kramar, och jag saknar att få kyssa dig godnatt.
Jag saknar att få sms av dig, och jag saknar att ha dig ringandes när du jobbade och när du skrek ”jag älskar de här jobbet!”
Jag saknar dig så otroligt mycket, och en dag som denna är den saknaden starkare än normalt, men ändå vet jag idag att vi inte kommer ses på ett tag i alla fall. Jag önskar så att du var här, men det är du inte, men jag lovar dig Daniel att när dagen kommer då vi ses igen så ska jag kunna säga att jag försökte så gott jag kunde att leva. Jag försökte förverkliga mina drömmar, och jag försökte göra det bästa av allt som du, jag och vi tillsammans lärde mig. Jag kommer kunna säga då att de planer du och jag lade för framtiden ska jag i alla fall ha försökt förverkliga.
Jag har ältat, jag har vridit och vänt på allt tusen och åter tusen gånger, och jag har behövt det. Allt som hänt runt om har gjort allt så mycket värre, och en del saker folk sagt om mig och dig har gjort mig mer eller mindre knäpp men de personerna får stå till svars den dagen boken kommer. Många Daniel kommer få svårt att förklara sig då.

Men just nu denna sena natt så är det du och jag. I morgon är en ny dag. I helgen har Erik och Henke varit helt underbara. De har stöttat och visat att de förstår mig. Tidigare ikväll orkade jag inte vara glad och fick gråta hos Erik en stund. Han bara höll om mig, kramade mig och jag fick känna mig liten och jag fick tröst. Sånt behöver jag, och kanske har jag ibland varit lite för dålig att visa det för de som faktiskt finns där och som inte bara säger att de gör de.
Jo jag börjar bli Walle igen, och när vi ses ska vi två kunna sätta oss ner och jag ska då kunna berätta om hur du och jag förändrade världen, för den ska vi förändra.

I morgon kommer jag påbörja mitt skrivande på boken som ska komma efter ”Sjukhuset uppe på kullen”.
Jag har satt som regel att minst 2 1/2 timme per dag ska det skrivas. Den boken kommer bli något helt annorlunda, men jag tror på den. Kanske kommer ingen köpa den men det skiter jag i för jag kan i alla fall säga att jag förverkligade min dröm.

För vet du min älskade tuss där uppe i himmelen?…
Jag börjar så sakteliga tro mig på själv igen. Lova bara att du går med mig Daniel, och lova mig att du orkar med mig när jag kommer in i tvivel igen för det kommer jag göra. Jag kommer falla ihop igen, och jag kommer tveka igen, men jag lovar att jag då ska försöka resa mig snabbt upp igen.
Det är svårt att lära gamla hundar att sitta som du vet, men du vet också att i den här gamla hunden klappar ett ungt hjärta. Ett hjärta som för alltid….

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine


Från idag och fram till den 12 september kommer 276 personer begå självmord i Sverige

FF17NTEHEI4LZX2.MEDIUMIdag är det den 5 juli, och för mig personligen är detta en tung dag för denna dag för 2 år sedan åkte Daniel till sjukhuset och blev sedan inlagd på det sjukhus som jag anser tog hans liv. Det är också idag 69 dagar kvar till den 12 september, den dagen Daniel lämnade oss.
Förra året på den dagen hade vi en minnesstund för Daniel i Umeå, och i år kommer vi också göra något, men i år kommer det inte enbart att handla om Daniel.

Runt 3000 människor.
Så många har dött i  klassificeringen självmord sedan den 12 september 2012. 3000 människor! Det är en ofantligt hög summa, och det är en ofantligt hög summa som går att göra så mycket mindre om alla skulle engagera sig lite, och om samhällets attityd till psykisk ohälsa förändras. För den är idag fullständigt katastrofal.
Därför har vi bestämt att vi klockan 18:00 den 12 september kommer mötas vid Rådhustorget i Umeå och sedan gå en ljusmarsch mot Sjukhusparken vid NUS. Där kommer dom som vill kunna tända ljus för de som inte är med oss och tal kommer hållas.
12 septemberrörelsen ligger bakom initiativet, men vi kommer också bjuda in andra föreningar som vill delta. Vi vill med detta visa att det får vara slut nu med samhällets ignorans när det gäller just frågor som dessa, och lika mycket måste människors attityd förändras.

Jag kommer skriva mer om detta framöver, och jag kommer framförallt skriva en del om den ”fantastiska” ignorans jag stött på när det gäller sådana här frågor.
Men för dig som känner att du skulle vilja vara med och som kan ta dig till Umeå den 12 september så gå gärna in på evenemanget vi startat och klicka i att du kommer. Du hittar länken här under. Ju fler som kan ställa upp desto bättre, och jag vågar påstå att de flesta av er har en stund över från 18:00 fredagen den 12 september.

Man kan inte göra allt här i världen, men alla kan göra lite, och gör alla lite så blir det till slut väldigt mycket, och istället för att enbart skrika DET ÄR FEL! så kan man fortsätta skrika men också agera.

KLICKA HÄR!

1044037_306276712842534_226238027_n

 

 

 


Till Daniel: Wishing You Were Somehow Here Again

Fick en sådan där gråtattack nyss som jag får ibland.
Tårarna bara kom och jag kunde liksom inte sluta.
Kom att tänka på tanten som jag satt bredvid på Phantom of the opera den veckan du gick bort.
Denna underbara tant som jag så skulle vilja få tacka och krama om för hennes stöd och tröst när jag bröt ihop.

De senaste dagarna har jag haft lite kraft Daniel igen. Kraft att se framåt, och det känns bra.
Jag har träffat folk, och pratat om allt och inget. Samtidigt försöker jag få ihop något till den 12 september. Inte bara för dig utan något mer, och något större, men jag är rädd för att det kommer bli fiasko. Tiden får väl utvisa det. Ibland känns det som att folk runt om mig, som känner mig eller som tror sig känna mig, skrattar bakom ryggen på mig och bara tycker jag är patetisk, och kanske är jag det. Jag vet inte. Jag åker så upp och ner hela tiden så jag hinner knappt med själv.

Vad jag saknar dig älskade älskade vän. Vad jag saknar att ha dig att kunna prata dålig självkänsla med och vad jag saknar att ha dig i mitt liv på nätterna när man inte kunde sova.
Om 2 dagar är det 2 år sedan du ringde mig på telefonsvararen där strax innan 22…
”Hejsan Walle, du svarar inte i telefonen, vilket är synd”…
Så inledde du samtalet. Senare ringde jag ambulansen och du hamnade på psyk.
69 Dagar senare var du död.
Jag ringde dödens droska den kvällen.

Fan ta dom, fan ta alla som svek dig. Fan ta alla som aldrig såg dig, och fan ta ödet som gjorde vad det gjorde :(

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


Det är människor som dör för helvete NUS!

10345048_1451457071777405_1344960732_nIdag gick jag in på NUS hemsida och skulle se om de skickat ut några nya pressmeddelanden. Tyvärr hade det gjort det, och ännu ett offer för Västerbottens psykvård är ett faktum.
Mycket kort stod det:

Ärendet rör en ung man med kontakt inom psykiatrin. Vid hans senaste besök planerade man för den fortsatta vården i samråd med patienten. Han förnekade då suicidtankar men tog kort tid därefter sitt eget liv.

Det gjorde ont att se att ännu en ung man fallit offer, och att ännu en utredning kommer skickas till IVO som ännu en gång inte kommer bry sig. För IVO i Umeå skiter ju totalt i hur psykvården i den stan fungerar. Det har de visat på alla plan.

Idag fanns det också något annat att läsa på NUS hemsida, och detta var en rättelse på ett tidigare utskickat pressmeddelande. …

10501258_1451457078444071_746632580_nPå grund av ett misstag skickades ett felaktigt pressmeddelande om en lex Maria-anmälan ut kl. 9.30 idag.
Händelsen som beskrivs i pressmeddelandet med rubriken ”Tog sitt liv under permission” lex Maria-anmäldes och kommunicerades i maj 2013, men skickades av misstag ut som pressmeddelande idag igen.
Den aktuella händelse och lex Maria-anmälan som skulle kommuniceras idag skickades kl. 10.40 ut som ett pressmeddelande med titeln ”Tog sitt liv”.
Vi ber er om ursäkt för misstaget och ber er bortse från det felaktiga pressmeddelandet som skickades ut först.

Kanske är det slumpen, eller kanske är det helt enkelt så att Norrlands Universitetssjukhus någonstans på vägen tappade hjärtat, men jag tycker hela den här händelsen är fullständigt horribel. Människor som legat under vård har dött, och sjukhuset tar så förbannat lätt på det så de har inte ens koll på informationen de skickar ut.
En ung mat har avlidit vilket är en oerhört tragedi, men på sjukhusets pressavdelning har man så lite koll så man skickar ut ett meddelande om ett annat dödsfall som dessutom skickades ut ett år tidigare. Det är fullständigt horribelt! Eller ska vi tänka så att det är så många som dukat under bland NUS psykpatienter så det börjar bli svårt att hålla reda på alla?
Den unga man som dog nu hade familj, vänner och släkt. Han är saknad och sörjd av många, och han var älskad.
På samma sätt är det med den personen som ”Tog sitt liv under permission” och som skedde i maj 2013. Det var en människa bakom det ödet, och att blanda ihop det så får inte ske. Det får absolut inte ske. Det finns heller ingen som helst bra förklaring på det för så förbaskat mycket kan inte sjukhusets pressavdelning ha att göra så de inte kan hålla koll på ett självmord i maj 2013 och ett i juni 2014 eller?
Det är inte bara patienter NUS, det är människor! Förstår ni det, ni där uppe på kullen? Förstår ni att det är människor som dött på grund av en psykvård som inte kan kallas något annat än ett gigantiskt fiasko. Det är M Ä N N I S K OR!

NUS har gjort ännu ett bottennapp och sjukhuset visar gång på gång att nedre gränsen för det kaos som verkar råda på det stället fortfarande inte nåtts. Jag hoppas att ansvariga kontaktar anhöriga och ber om ursäkt för att deras döda barn blandas ihop på det här sättet. NUS är en skam för hela landet, men dagen kommer då ansvariga kommer ställas till svars.

Detta är inte över

/Walentine Andersson


Till Daniel: Ett sånt där roligt minne

Städade här hemma idag och lyssnade på radion. De pratade om att det idag den 29 juli är Sossarnas dag i Almedalen.
Kom då att tänka på dig, och Almedalsveckan 2012.
Jag ringde dig, och du svarade så där stressat som du gjorde ibland,
”Ja”
”Hej, va gör du”
”Jag kan inte prata nu fattar du väl. Det är ju sossarnas dag i Almedalen, jag ringer sen!!”
Det där var en mening jag 2 månader innan inte direkt trott att jag skulle få höra från dig. Du ringde senare och vi pratade politik den kvällen. Gud, du frågade om allt och jag som inte direkt är eller var så insatt försökte svara på det jag kunde.

Det var då när du blivit intresserad av andra saker än innan, och du följde Almedalen mer än någon annan jag träffat innan.
Du började twittra om bostadslöshet och du ville förändra. Du ville förbättra och du ville att livet skulle bli bra.

Mina minnen av dig.
De som gjorde att du var du