Till Daniel: Amazing

Lyssnar på lite musik, och försöker så sakta ta tillbaka ”min” George Michael, och de låtar som vi alltid spelade.
Denna tyckte vi båda om, och den stämmer så väl på dig tussen min.
För visst var du Amazing!

I was mixed up when you came to me
Too broke to fix said ‘daddy you gone, I’m missing my baby’
Still missing my baby

I was stitched up by the hands of fate

Said how you gonna make it on your own if luck is a lady?
Maybe luck is a lady

I was going down for the third time

My heart was broken, I was not open to your suggestions
I had so many questions
That you just kissed away

Tell me, I guess that cupid was in disguise

The day you walked in and changed my life
I think it’s amazing
The way that love can you set you free


Till Daniel: Guldnatt / Glasklar natt

sorrowSitter och känner mig fundersam Daniel.
Du lär väl ha ett jävla liv runt dig där du vilar nu med tanke på att stan du nu befinner dig i tog guld i hockey igen. Vem vet, kanske någon kommer förbi i glädjeruset…

Jag kommer ihåg en gång när vi ”skypa” du och jag.
Du hade precis lagt dig, och sedan gick allt på 10 minuter.
Du låg på sidan och såg mot kameran, och sedan slöt du ögonen för du skulle sova. Strax efter öppnade du dom och sade ”Nej, detta går inte”. Omedelbart satte du dig upp, lyfte upp datorn och tog med den ut i köket och satte dig och rökte. Sedan kom frågan efter 2 minuter ”Walle, måste man leva när man mår så här?”
Du hade fått ångest, och det gick blixtfort.
Då vet jag att jag först faktiskt trodde att du överdrev för ”så fort kan det väl inte gå”
Idag vet jag annat för jävlar vad snabbt det går när demonerna kommer över en. Man kan skratta ena stunden, och i nästa är allt runt om en kolsvart.
Vi fixade den natten också, du och jag. Att jag minns den så väl beror väl också på att det var den natten vi sjöng för varandra första gången. Du valde Carola, jag Tom Jones….
Gud Danne, om någon sett oss…

Sådana nätter som du hade har jag nu, och dom är för jävliga. Någon att skypa med har jag inte, och de jag pratar med är få, och det är väl egentligen skitsamma. Jag förstår dig bara mer och mer, och tja de e inte lätt de där inte…

Inatt däremot känner jag mig också förbannad, och jag känner mig förbannad på så jävla mycket.
Allt kan sammanfattas med ett ord: Hyckleri.
Jag svär Daniel att en dag, om jag lever så länge, ska jag skriva en bok om hyckleri. För det är något man fått smaka på mycket i många olika former i sitt liv. Både långt långt före jag kände dig, och efteråt. Skola, jobb och annat kan sammanfattas med just ordet hyckleri.
Det som idag gör mig förbannad denna natt är att jag funderat mycket den senaste veckan på hur allt blev, och allt mer inser jag att en stor del av de bitarna i mitt psykiska illamående som jag har just nu och som rör dig kommer av att jag är så jävla trött på att känna att inte ha fått eller får på något jävla sätt vara det vi var. Jag är pisstrött på att vara anonym för i ärlighetens namn så är det ju så att den ”offentlighet” som jag fått har jag skapat. Trots att jag vet saker får jag inte säga det, och då är det inte saker som du själv inte ville skulle komma ut som jag menar.

skrietDet som varit så vansinnigt intressant under den här resan är hur bra det är, och hur ok det är om jag klagar på sjukhuset. Där gör det ingenting om jag går fram som en ångvält, eller slänger kärnvapen mot huset/personerna. Hade jag skrivit upp listor här vad läkarna dina hette etc hade en del tyckt ”Gud va bra” etc, men allt annat ska det hållas tyst om.
Ja, en del saker ska det hållas tyst om, och så ska det vara i all evighet, men allt? Varför?
Ja, en del är självklart respekt för andra, och för dig. En  del saker ska man heller inte rota i, men vissa saker borde man rota lite i, och man borde få ryta till. Ibland känner jag, och du får gärna tycka att jag leker martyr nu för det bjuder jag på i så fall, att jag hela tiden fått visa så helvetes mycket hänsyn hit och dit. Fast någon hänsyn tillbaka vet jag inte om jag direkt tycker att jag fått, och avsaknad av respekt har jag redan gnällt om så mycket så det tänker jag inte gå in på igen.
Just nu finns det en sådan sak som jag vill ryta till om. Det är en sak jag så gärna vill skriva om, och skrika till om så det ekar, men det kan jag inte för om jag gjorde det skulle jag med ens bli elak, dum och respektlös. Att du själv antagligen garvat och gett ifrån dig de där leendet som bara du kunde göra om jag röt till spelar ingen roll. Du finns ju inte mer så nu är det andra regler som gäller. Att jag vill ryta till om en sak som i allra högsta grad rör dig spelar heller ingen roll. Nej, jag får vara tyst och vara irriterad lite så där i smyg. Det är väl också det som gör det så jobbigt för jag är liksom känd för att vara en person som gärna ryter till när jag märker eller ser att något inte är bra. Snacka om att jag fått fan svälja hela min personlighet i den här soppan alltså.
Sedan är det ju så här att jag faktisk anser mig ha rätten att ha åsikter i vissa saker när det gäller dig, men å andra sidan verkade jag ju mer ha varit din godman än något annat, och dom kopplas ju bort i samma stund som…ja…du vet.

Ja, jag är förbannad men jag inser också allt mer att det är nyttigt att vara det. För i grunden handlar allt just nu för mig om att komma tillbaka. Att bli hel igen, och att bli Walle igen. Walle var, som du vet, en man med åsikter. Jag har alltid varit den som fått saker att ske, och den som engagerat sig. Den senaste tiden har jag däremot knappt haft ork att köpa mjölk på Netto, och den mycket dåliga cirkeln måste jag komma ur.
När det gäller mitt jobb har jag redan börjat genom att helt enkelt förklarat att det inte funkar längre. När det gäller delar i mitt privatliv har jag också rett ut både det ena och det andra, och uteslutit element som inte varit bra för mig, men sen kommer vi till dig, och du är faktiskt bland det mest traumatiska jag varit med om.
Hur går jag vidare där?
Jo, genom att bli förbannad, genom att inte låta hyckleriet ta över, och faktiskt genom att våga se mig själv, oss och det som var på det sätt som det var. Det är så jag ska göra, och inget annat sätt finns. Jag har faktiskt redan börjat. Denna vecka tog jag ett beslut som känns bra. Vad det handlar om lär du märka så småningom.
Det får inte handla om att slåss, för så länge jag slåss så går jag inte vidare, utan det handlar kort och gott om att våga sätta sig ner och faktiskt erkänna att man är ganska ok. Det jag gjort är ganska ok. Jag har gjort vad jag kunnat på alla sätt. Det är så man går vidare!

keep-calm-and-don-t-give-up-132Jag måste nämna din vän som skrev förra veckan, för jag insåg nu att det faktiskt hör hit. Det var Elin som skrev en sak som värmde så enormt. Det värmde därför att hon ser och har sett, och hon vet dessutom hur jag mår. Klockan var tio i åtta den kvällen när jag läste det. Jag låg i sängen och hade bestämt mig för att livet var skit och jag skulle dessutom strunta i min tvättid som skulle börja 10 minuter senare.
Så läste jag hennes text, och med ens fick jag en sådan styrka i mig. Jag började faktiskt flänna av texten, men reste på mig och bestämde mig för att ”Här ska tvättas!”
Hennes ord värmde just för att jag fick lite bekräftelse och lite stöd. De orden värmer idag med, och egentligen förklarar ju just den händelsen allt det jag försöker mumla fram här.
Sedan jag läste det har jag haft en annan styrka i mig, och Erik, som du ju känner till….. sade idag att ”Fan är de Walentine som är på väg tillbaka”. Han om någon människa har varit arg, och ibland har han velat åka till Norrland och hälsa på. Något som jag tror är bra att han låtit bli faktiskt.

Hon, Elin alltså, är en av de få som gett mig lite credit, och det lever jag på.
Jag har inte gjort något för dig för att få beröm. Någon hund är jag inte, men alla behöver lite bekräftelse och när man får det tar man åt sig av det och man får en styrka av det. Så enkelt är det bara.

Jag vet idag att jag har en jävla lång väg att gå Daniel. För oavsett hur mycket jag än älskar dig så är faktum det att de sista två åren har varit bland de värsta åren i mitt liv. Att ha fått träffa dig är jag tacksam över, men priset för det, ja det priset har varit enormt högt. Jag är faktiskt ibland avundsjuk på de som så lätt kan hylla sig själva och sin relation med dig medan jag själv slagits med alla mörka tankar, men nu är det ju som det är med det.
Om det varit värt det? Ja du Daniel, ibland vet jag faktiskt inte det om jag ska vara helt ärlig. För vad har jag kvar?
Några papper som du skrivit under på där det står att vi skulle heta Johansson – Andersson. Jag har kort och mail från dig, chattloggar och så självklart minnena. Men ingenting är ju värt något egentligen utåt. För utåt kommer du ju för alltid alltid alltid vara någon helt annat än den Daniel som du själv, och några få andra, hävdade att du faktiskt var.
Jag vet, du vet, och några få andra vet hur det är. Jag vet t.ex sen igår att du och jag var faktiskt det sista du pratade om i ditt liv. Det gör mig inte viktig, men det gör vår relation speciell. Det lever jag på trots allt. Det och andra minnen.

Så, ett år ”för sent”, har väl processen kommit till det stadiet att jag nu faktiskt ser dig som död, och insikten har kommit att om jag själv ska leva måste jag göra det utifrån mig själv. Jag måste komma tillbaka till att bli en Walle som jag trivs med.
Den Walle som slogs/slåss mot idioterna på NUS, ja det är den riktiga Walle, och den Walle vet jag att du tyckte om, men den Walle måste också lära sig att slåss utan bekostnad av sig själv. Det måste jag träna på, och har väl egentligen redan börjat genom att jag avsagt mig kontakten med många som enbart suger ur energin ur mig. Det var ett steg, men det finns många kvar.
Jag måste också börja lära mig leva ett liv som jag vill ha det, inte som andra vill. Jag kan lika lite sörja dig genom andras relation med dig som jag kan leva mitt liv enbart genom att finnas till för andra. Nu måste jag försöka hitta mig själv, och inatt är det lätt att skriva de orden. I morgon kommer det säkert kännas som en omöjlighet, men man får ta en dag i taget.
De dagar som känns ok nu får jag njuta av, av de som är de jobbiga får jag försöka uthärda helt enkelt.

Snart är det sommar Daniel och då ska vi släppa böcker. Jag skulle vilja montera in små kameror i varje bok för jag vet att så många kommer sätta kaffet i vrångstrupen när de läser vissa delar, och jag skulle vilja se varenda min hos dom men jag har en liten känsla av att jag kommer få veta en del hur det tas emot i alla fall…

Nej mitt hjärta. Nu ska en Walle försöka sova lite. Tror jag kommer kunna somna gott idag vilket i så fall är första gången på hur länge som helst. Sådana nätter får man njuta av. På samma sätt som jag får ta dina få vänners fina ord till mitt hjärta, och njuta av dom, och bevara dom där. För där växer dom, och blir en styrka. En värdefull styrka.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle


Till Daniel: Vänskap

blogg_122529Det är sent, klockan är strax fem och jag ska väl försöka sova snart.
Har pratat länge med en vän till dig inatt, en fin vän som jag vet att du älskade enormt mycket.
Vi pratade om dig, om oss, om mig, om henne, om allt, och så pratade vi om saknaden efter dig och hur fel allt blev.

Ibland skrattade jag faktiskt, och log med sådan värme. Hon var verkligen din ”Helena”.
När du var arg på mig skrev du till henne, ”Kolla så dum Walle är!”, samtidigt som jag skrev till Helena ”Kolla så dum Daniel är”. Dom höll med lite lätt men visste att i morgon är allt bra igen, eller så är det bra redan om 20 minuter. Jag tror dom känner/kände oss bättre än vad vi känner/kände oss själva. Dom såg och dom visste att vi nog inte riktigt fungerande utan varandra. Dom visste våra planer och dom visste att det inte fanns någon förljugen askungesaga utan att vi båda var väl medvetna om den verklighet som rådde.
Vet du? Vi fungerande verkligen inte utan varandra. Din sista vecka är ju ett väldigt bra exempel på det, och mitt liv sedan den 4 september när medicinerna ”vann” är ett lika bra exempel på det.
Det är i alla fall så skönt att ha henne, och hon är en av de få jag kommer ha kontakt med i framtiden av de som jag träffade på efter din död. Hon är en person som blivit min egna vän. En person som också saknar dig enormt, och som också ibland fortfarande har svårt att förstå att du är borta.

Jag saknar dig så enormt just nu Daniel. Tänker så mycket på dig, och idag, eller inatt, bestämde jag mig för att göra en sak jag hittills inte klarat av. Platsen du har här i klädkammaren som fortfarande ekar tom förutom några av dina kläder. Det är dags att göra ordning den nu. Ja inte just nu, inte idag men snart. Ett steg till mot livet utan dig. Ett nödvändigt ont som måste göras, även om man inte kanske vill.

Vi ses snart kanske, ja väldigt snart kanske om myndigheterna vill. Jag behöver få komma till dig nu känner jag. Det behöver jag för min egen själ och för andra orsaker.
Nu ska jag sova Tussen min.
Kom till mig i mina drömmar, och kom även till din vän. Vi behöver det.

Älskar dig, in i evigheten
/Walle


Till Daniel: Tankenatt

månljus1Hej tussen min.

Ännu ett litet brev från min hörna på jorden till dig där i himmelen. Det var ett tag sedan jag skrev. Kanske för att jag inte har samma behov att skriva lika mycket längre. Tiden går ju, men också för att jag inte skriver så mycket alls just nu. Faktum är att jag skriver inte ett dugg på något för tillfället.

Jag är sjukskriven nu, och har varit så i en månad. Jag mår faktiskt inte så speciellt bra. Kanske har allt kommit ikapp mig. Jag har en depression säger dom, och det stämmer nog.
Eller nog, det stämmer kort och gott. En depression med inslag av ångest, och nätterna med det Daniel. Ja, sådana nätter känner du ju till.

Vet du, jag hade behövt någon som Skypade med mig just nu. Någon jag kunde ringa till, prata med, bara få vara med. Någon som var som vi var. Fast jag har ingen sån, och vet heller inte om jag vill ha någon annan än dig faktiskt till det.
Något som allt med dig gjort är att jag idag är fullständigt livrädd för att skapa mig nya relationer. Tänk om dom också dör? Tänk om samma jävla nedtryckande mottagande möts mig igen sen efteråt? Nej, inte mer. Jag klarar inte det en gång till.

Så nätterna tillbringar jag gråtandes, och med dödsångest. Ibland vet jag inte om jag är rädd för att dö eller rädd för att leva. Jag vet faktiskt inte längre någonting förutom en sak, och det är att jag är där jag var när vi träffades fast med stor skillnad. Nu har jag ännu mer att sörja, och fundera på. Det är som att livet tog ett steg framåt i 2 år, och sedan hoppade det tillbaka men där alla såren efter de 2 åren är kvar.

Jag har så mycket i mig Daniel. Så mycket som behöver komma ut, men jag är rädd att öppna den ventilen för jag tror inte den går att stänga igen då. Vad gör man i ett sånt läge? Få hjälp av psyk? Knappast! Vem som egentligen får hjälp av dom är en sån där fråga som bara Gud kan svara på. Men egentligen vet jag vad felet är, men hur jag ska lösa det, och få det ur mig vet jag inte.

Det som skrämmer mig är att jag så totalt saknar drömmar idag. Jag har inga planer för framtiden, och inga drömmar om framtiden, och ingenting där framme att se fram emot.
Jag som alltid varit en ”projektmänniska” har fullständigt tappat all form av kraft.
Kanske är det naturligt, och kanske är det ”bra” just nu. För nu ska jag ju läka mina egna sår, och faktiskt Daniel lämnade du en del sår i mig. De flesta av dom kan du inte hjälpa, ja knappt några av dom, men sår finns där och en del går djupt in i mig.
De kommer väl läka kan jag tro. Med tiden, och när den tiden sedan kommit är det väl dags för att försöka pussla ihop en igen till att bli något man trivs med.

Gud Daniel, det är så jävla mycket jag vill skriva här, men av någon anledning så måste jag visa så jävla mycket hänsyn hit och dit. Jag är så trött på att visa hänsyn så du anar inte, och en dag kommer de nog braka, men det är i så fall bara positivt.
Klart är i alla fall att ju mer tiden går desto mer inser jag att allt jag funderat på, tänkt på och skrivit här och för mig själv stämmer. Alla tankar, och alla misstankar jag hade före du försvann stämmer. Allt det du sade stämmer och det enda som egentligen var fel var att vi/du/jag förminskade det vi trodde och anade.

Nej, nu ska jag försöka sova. Ska drömma om dig inatt. Det gör jag ibland ska du veta. Mest då om våra nätter där vi satt och pratade hela natten lång. De nätter då våra förvirrade liv fick lite trygghet, och lugn.

Älskar dig, in i evigheten
/Walle


Viktig information till dig som väntar på 122 dagar

122dagarre

Som alla, eller en del i alla fall, vet om är boken 122 dagar på väg att släppas.
Planerna från början var att boken skulle komma i april, men sköts sedan fram till maj månad. Nu måste jag tyvärr meddela att 122 dagar igen kommer bli uppskjuten :(

Utan att behöva gå in i några direkta detaljer så har jag den senaste månaden varit helt sjukskriven, och kommer med stor sannolikhet att vara sjukskriven ett tag till.
Detta har gjort att jag inte haft möjlighet att göra det som behövts göras för bokens skull, och då jag verkligen vill att 122 dagar på alla sätt ska bli en bra bok känner jag att det är bättre att släppet skjuts fram.
Nu är planerat släpp satt till den 10 juli, eventuellt en vecka tidigare.

Jag har förstått på kommentarer och mail som jag fått att många väntar på denna bok och det värmer ska ni veta, och jag beklagar förseningen, men ibland hittar livet på lite utmaningar som man måste ta itu med först.

Med vänlig hälsning
/Walentine Andersson


Filmerna till Daniel

Som någon form av terapi eller något har jag ofta suttit med movie maker och klippt ihop bilder, musik och lite rörliga bilder till minne av Daniel, från min till Daniel och så vidare.
Här nedan är ett urval av de jag gjort, med lite bakgrund, kommentarer och annat.

TILL DANIEL
Dessa bilder satte jag ihop 5 dagar efter Daniels död. Låten To Where you are passade så bra in, och det var också en som sjöng den på Daniels begravning den 5 oktober.

TILL DANIEL 2.0
Denna satte jag ihop mer från mig till Daniel, och det var också första gångens om jag ”vågade” nämna min egen relation med honom fullt ut.
Denna ”film” lades också upp på QX och sedan satte ryktena igång snabbt i det som jag bland annat bemöter HÄR
I vilket fall som helst är den personlig och min kärleksförklaring till honom som fick mig att köpa röda skor.

6 MÅNADER FRÅN MINNESSIDAN
När sex månader gått gjorde jag denna med texter som andra skrivit på hans minnessida på Facebook. Jag var noga med att ta med ord från alla håll i Daniel liv.
Det blev det en värdig ”film” med ord och kärlek från de som älskade och saknade Daniel, och jag är ”glad” att jag satte ihop den.

6 MÅNADER UTAN DIG
Mina ord tagna från tilldaniel.se

ETT ÅR MED DANIEL
När ett år gått från det att jag träffade Daniel gjorde jag denna. Också den djupt personlig.

I DANIELS FOTSPÅR
I slutet av juli 2013 fick jag besöka Daniels grav och jag gjorde samtidigt en resa i det som var så kaosartat i oktober 2012. Minnen, och många jobbiga minnen, växlades med samma musik som för mig blivit lite av Daniels egna sång för mig själv: Westlife’s I´ll see you again

DANIEL, VI SAKNAR DIG
När Daniel varit borta i 1 1/2 år gjorde jag denna, och det känns också som att det blev den sista.
Här försökte jag med inga medel få fram att tiden och livet går framåt, men vi saknar honom i alla fall, och det kommer vi alltid göra.

PIPPIVÅRD
En gång berättade en att Daniel sagt om mig att ”Walle älskar att provocera och det är skitkul när han blir arg för han är så bra på att retas”
Även om jag egentligen inte ville/vill reta NUS så fick jag ett infall när jag såg på Pippi Långstrump med Kevin en gång.
För samma mentalitet som Pippi har för mediciner, ja samma verkar de ha på det sjukhuset.

HISTORIEN OM DANIEL
Jo, två filmer till gjorde jag ju: Historien om Daniel.
De där ”filmerna”, lika långa som en långfilm totalt, där jag försökte förklara och berätta om Daniel, kaoset runt sjukvården och allt som hände.
Reaktionerna på dessa har varit enorma.
Många, ja väldigt många!, har sett dom, och ser dom än. Jag hoppas att de kanske kanske gjort någon skillnad, även om jag tvivlar på det. En ensam person kan inte slåss mot ett stort sjukhus. Så är det bara. I Sverige gör aldrig doktorn fel…
Synd att ingen sa de till Daniel…

DEL ETT

DEL TVÅ


Till Daniel: Natt

lunar_limb

Det är natt, och jag är så trött Daniel, men sova kan jag inte.
Får jag citera dig lite?
”De e inte så bra med mig nu”
Nej, de e inte det. Jag har väl gjort det som så populärt kallas ”Gått in  väggen”, men det är väl egentligen inte så konstigt kanske.

Jag har så mycket jag vill skriva till dig, men det är som att mina ord tagit slut.
Jag sätter mig gång på gång vid datorn och ska skriva, men ingenting kommer ur mig.
Jag är så trött, och så sliten, och så jävla ensam.
Fast nu har jag själv valt att backa från alla. Jag orkar inte känna att jag är i vägen mer, och jag är trött på folks ignorans.
Vad lika vi var du och jag….

För 2 år sedan vid den här tiden hade jag bestämt mig…
Allt mer kommer den känslan tillbaka.
Allt mer kommer tomheten, och likgiltigheten in i mig igen.
Hur ska jag klara att stå emot det?
Skit samma egentligen, det är inget viktigt.
Ingenting är viktigt.

Inatt har jag haft ångest, men inatt ringde jag ingen, och skickade inga sms.
Ingen svarar i alla fall så varför kränka sig själv?
Jag satt på golvet och rökte istället och försökte svälja de mörka tankarna bara.
Det gör ont i mig, och jag har ingen att dela den smärtan med.

Jag tror vi ses snart Daniel.
Jag vill det faktiskt. Inte bara för din skull.
Nej, jag vill bara sluta leva.
Kan man göra det?
Kan man låta bli att ta sitt liv, men ändå slippa leva?

Jo, det är ångest inatt.

Älskar dig min ängel
In i evigheten….


”Fallet Daniel” – Slutet Del 3 – Lerfiguren

df05c1f629f21ced4b583ba7f8809823Jag har i två långa avsnitt, HÄR OCH HÄR, skrivit om turerna som rått under tiden och efter att Daniel hamnade i klorna på den vårdgivare som jag för alltid kommer anse skickade Daniel rakt mot undergång. Det finns enormt mycket mer att berätta egentligen men ingen lär väl orka läsa allt i alla fall…

Jag skrev då att jag kommer skriva ett till, och det skulle handla om mina egna känslor och tankar, och om hur allt detta påverkat mig. För det har påverkat mig på fler sätt än vad jag önskat.  Nästan löjligt försenad med det här inlägget så kommer det nu i alla fall. En del har stått innan, annat inte, men här är allt sammansatt till ett enda kapitel. Jag vill påminna alla som tänker ge sig på att läsa detta att detta är ett inlägg på min sida. Jag skriver för mig själv och inte för någon annan, och de åsikter och känslor jag har är mina och ingen annan. Jag vet att detta kommer bli långt men det bjuder jag på. Några som verkligen bör läsa detta är ni som av olika anledningar har åsikter om mig, min person, mitt sätt, min stil, mitt utseende, kroppsvikt, ålder, personlighet etc etc etc. För ni kommer snart att få lära er att jag har massor med åsikter om er också. Egentligen är det synd att jag ens lägger ner tid på att skriva mycket av det som kommer så nedan, men då jag ser denna sida som min egna terapisida så kan jag inte bortse från vad jag känner och anser…

medpåse

Bilden ni ser till vänster är tagen med min mobilkamera den 10 februari 2014. Denna dag hade jag fått ett ryck och hade bestämt mig för att storstäda och fick också för mig att dammsuga bakom tvättmaskinen i mitt badrum, något som direkt inte är gjort på *host* väldigt länge. Det var då jag hittade
denna påse. Tvättmaskinen står under det skåp där Daniel hade sina femtioelva saker från Body Shop, andra krämer och allt annat, och det var också där han brukade ha sina mediciner. Påsen, som var tom, hade uppenbarligen ramlat ner bakom maskinen.
Jag blev alldeles ställd när jag fann den och direkt började jag fundera på om jag innan vetat om att Daniel verkligen haft Xanor som behovsmedicin. Att han stod på det som ordinarie medicin visste jag men att han hade det som v.b kände jag inte till. Jag släppte städningen och satte mig för att ännu en gång gå igenom journalerna och mycket riktigt så hade sjukhuset, detta förbannade sjukhus, gett Daniel Xanor mot flygrädsla! Trots de enorma mängder som man stoppade i honom fick han alltså ännu mer, och ännu en gång kom det enorma förakt som jag utvecklat mot Psykiatriska Kliniken vid NUS upp i mig igen. Än en gång väcktes denna vrede men också sorgen över vad de gjorde med honom, och sedan poppade alla minnesbilder upp.
Bilderna från våra samtal i köket, och våra samtal över Skype, och sakerna vi gjorde ihop. Stunderna vi låg tätt ihop och såg på film, och stunderna vi tillbringade tillsammans med andra, och stunderna där det bara var vi.
Sedan kom nästa omgång minnesbilder. De jobbiga stunderna, och de som var så svåra. Min oro över honom, och alla funderingar man hade på hur detta skulle sluta. Tankarna på om man kunde gjort något mer, och så kom förtvivlan över en att Daniel slets ifrån mig och andra så ung, så tidigt och så helvetes onödigt.
Detta är min vardag, och så har min vardag varit sedan den 12 september 2012. Påsen som jag hittade bakom tvättmaskinen blev också en påminnelse om hur nära allt är, och hur starkt involverad jag är i det här och hur jag fortfarande snart 1 1/2 år efter fortfarande blir påmind om det som hände. Samtidigt blev jag påmind om att jag var indragen i det här även före den 12 september 2012.

dannetele1Bilden bredvid är från en lista jag skrev ut i september 2012 med de telefonsamtal som jag ringt och samtal som ringts till mig under sommaren 2012.
Den 5 juni klockan 22:09:02 ringde jag Daniel efter att på telefonsvararen fått meddelande där han inte alls lät bra. Om det har jag ju bland annat berättat om i Historien om Daniel.
Det samtalet ledde sedan till att jag ringde ambulans.
Vidare på listan ser man efter ungefär 1 1/2 timme att jag ringer Daniel gång på gång på gång. Jag trodde då att Daniel tuppat av, eller att han helt enkelt var död. Jag fick inte tag i honom efter att ambulans påkallats och paniken hos mig var total tills dess att larmcentralen ringde mig och meddelade att man tagit med Daniel i ambulans till sjukhuset.
041Detta var sista gången jag ringde ambulans åt Daniel, men det var inte den första. Det var faktiskt den tredje gången under denna sommar även om det denna gång var mer allvarligt.  Några veckor innan hade jag suttit och sett på honom genom Skype när han själv trodde att han skulle dö. Då ringde jag också, och satt sedan med honom i telefon tills dess att ambulansen kom. Redan i mitten på juni hjälpte jag Daniel in till sjukhuset, och det finns också ett kort på hans Instagram där han skriver ”EKG taget å nu kollar läkaren påt”
Den 17 augusti 2012 ringde jag också 112 men då till polisen därför att Daniel då tog farväl av alla och stängde ner sitt Facebookkonto. Efteråt skyllde han på ”missförstånd” men jag har kvar dom loggarna han skrev då, och mycket till missförstånd var det inte. Detta var min vardag, och det var en vardag som redan när Daniel levde fick mig att braka ihop i sömnlöshet och ångest emellanåt.

IMG_20121011_164832Jag älskade Daniel. Ja, jag lärde mig snabbt älska honom något enormt. Jag brydde mig om honom, och gjorde vad jag kunde för att försöka hjälpa honom. Så är det, och så var det. Det var ingen, som en del kanske tror att jag tycker, ensidig hjälp. Daniel fanns där för mig också, och på så många sätt blev han min räddande ängel. Utan Daniel hade jag inte levt idag. Så är det faktiskt, men om det återkommer jag någon annan gång…

Att jag efter Daniels död slagits med näbbar och klor har inte enbart varit för hans skull. Det har varit även för min skull för jag blev indragen i det här vare sig jag ville eller inte. Det var för hans familjs skull och för hans vänners skull. Ja kortfattat: Det var för oss allas skull som förlorat någon vi älskade, och här skulle jag vilja stanna lite…

Jag har de senaste 1 1/2 åren träffat och lärt känna några helt underbara människor.
Det har varit människor som tröstat, stöttat och hjälpt. Människor som lyssnat, förstått och brytt sig. Ja människor som jag sedan utvecklat en egen vänskap med. Människor som jag även ”i morgon” kommer ha kontakt med, och som jag lärt känna utanför ”Danielsfären”, och det känns bra. Utan dessa människor, och utan deras stöttning, vänskap och förståelse hade jag antagligen blivit mer galen för länge sen.
Ändå ska det tilläggas: Den gruppen människor är egentligen sanslöst liten, och en sak vill jag att alla väldigt mycket ska ha väldigt klart för sig: Fy fan så förnedrad, bespottad och ifrågasatt jag blivit under den här resans gång. Den kyla jag fått uppleva från vissa håll är det värsta jag stött på i hela mitt liv utan någon som helst konkurrens. Det har emellanåt varit totalt ofattbart hur sjuk jag upplevt situationen. Man har utan någons om helst pardon kunnat vräka ut sig precis vad som helst om mig och till mig. Som den idioten som redan i november 2012 skrev ”Du var en av de som svek honom”, och personen menade att ”Ja nu går det minsann bra att spela engagerad”. Det kändes bra efter en sommar då man konstant gjort allt man orkat för att försöka få Daniel att komma ifrån det satans sjukhuset och få honom att komma ifrån det träsk som sjukhuset sänkte honom i.

Att jag skrev och berättade ovan om att jag ringt ambulans tidigare och så vidare gjorde jag inte för att jag vill försöka framhäva mig själv som någon hjälte. Jag är så långt ifrån någon hjälte som man kan komma. Jag gjorde det därför att det helt enkelt var så det var. Jag är absolut ingen människa som är godare än någon annan, och att ringa ambulans hade vem som helst gjort, hoppas jag, men nu var det jag som fanns där, och därför gjorde jag det. Så är det med det. Något tack vill jag inte ha för jag gjorde det därför att Daniel fanns där för mig, och för att jag ville finnas där för honom på det sätt som jag fått lära mig att vänner ska agera gentemot varandra. Man ska ställa upp, och man ska finnas där när ens vänner mår skit. Så enkelt är det med det.
Så låt mig också då här, bara för skojs skull, starkt avfärda en annan sak som jag vet att en del går omkring och tror…
Nej, jag gjorde inte vad jag gjorde, och jag har inte gjort det jag gjort efteråt på grund av Daniels och mitt planerade bröllop. I det sammanhanget är det giftermålet fullständigt irrelevant. Min och Daniels relation gick inte ut på att jag så gärna ville komma innanför Daniels boxershorts (något som andra borde fundera lite på när det gäller sin egen roll i Daniels liv) utan den relationen byggde på vänskap och att vi båda var väldigt vilsna i våra liv. Våran kontakt kom upp ifrån ett första extremt ytligt möte, sedan började vi prata och sedan slutade vi inte prata. Det var vänskap som var grunden i allt, och en trygghet. Att saker under sommaren sedan utvecklade sig som dom gjorde är en annan sak, och även om dessa saker inte utvecklat sig så hade jag fortfarande velat köra en bulldozer genom ingången till NUS. Att jag idag är ledsen för att det som vi planerade inte blev av tycker jag personligen inte är så speciellt konstigt, men om någon har någon mirakelkur för hur man kommer över sånt så hör av er! Kanske skulle jag legat runt lite istället direkt efteråt. Det är ju annars ett sätt som flera uppvisat tecken på som en bra lösning på precis allt i hela världen…

Fast låt mig gå tillbaka lite till dessa underbara människor jag faktiskt träffat. Dom är människor som i flera år varit enormt viktiga i Daniels liv. Människor han festade med, hade skoj med, pratade med och faktiskt levde med. Dom var också människor som också fanns där för Daniel när andra inte gjorde det. Människor som såg honom, och som gav honom det som han så gärna ville ha: Bekräftelse och kärlek.
Dom människorna bekräftade Daniel därför att dom älskade honom, och dom älskar honom fortfarande.
Deras berättelser om deras och Daniels liv när de var 17, 18, 19 år har hjälpt mig förstå Daniel, men fick mig också att förstå vilken fantastisk relation dom hade med varandra. Det som gör så ont nu idag är att dessa människor emellanåt också slåss med dåligt samvete och känner ibland att de inte räckte till. Det är så hemskt när de säger så för de enda som ska ha dåligt samvete över hur det gick för Daniel är sjukhuset, och några få andra.
Det som också är så speciellt med dessa människor är att de är glada över att Daniel och jag träffades i slutet av hans liv. De är glada att han hade den relationen med mig som han hade, och det värmer att höra för av någon anledning finns en stor stor spricka runt Daniel och hans liv, och det är tiden före, och tiden efter Umeå. Eller jag skulle faktiskt till och med nästan kunna säga före 2012 och efter 2012 med några få undantag i Umeå och så de vänner Daniel fick inne på psyk som i efterhand alla blivit mycket förvånade av den kö av bästisar och pojkvänner som dök upp efter den 12 september med tanke på att Daniel inte gjorde annat än att sitta och prata om sitt liv inne på NUS och om den ensamhet han kände, och uppenbart glömde han berätta just om dom.

Det är också dessa vänner till honom som varit stöttande och supportande i fajten mot NUS/IVO etc. Dom har visat att dom funnits där, och dagar, kvällar och nätter när man tvekat och känt att man inte orkar mer så är det deras ord och tröst som fått en att gå vidare. Ja utan dom hade jag inte fixat det här, och samtidigt vill jag tro att jag för dom varit till hjälp för de har också haft frågor om Daniels sista tid.

Så finns då den andra gruppen, och det kommer här finns det stor risk att jag kommer använda en del fula ord men det får ni leva med, och låt mig ställa en fråga till er:
Vart var ni?

Denna fråga riktas inte till alla, för alla har inte självutnämnt sig till bästisar med Danne. Som med precis alla andra har man olika relationer med olika människor. Man träffar en del i skola, i jobb eller på andra ställen. Man träffar en del när man är liten och de följer en sedan genom livet. Ibland nära, och ibland på avstånd. En del är man nära ett tag, och sedan tappar man kontakten med dom. Det är helt naturligt i allas liv.
Dessa personer har jag inget att säga om, och har heller inte rätten att säga något även om jag skulle mig anse att ha åsikter vilket jag inte har, men det finns en grupp som efter Daniels död så starkt hävdat sin närhet med honom, och det är till dom jag riktar mig nu. För det är också samma grupp som av olika anledningar verkar ha så fantastiskt mycket åsikter när det gäller mig.

Så kan ni, Daniels alla självutnämnda vänner och pojkvänner, förklara vart någonstans ni var? Kan inte ni förklara var ni var när Daniel mådde skit sommaren 2012? Kan inte ni förklara varför Daniel valde att tillbringa nätterna på Skype med en som bodde 100 mil bort med tanke på att han uppenbart hade så jävla mycket vänner sista tiden i sitt liv. Kan inte ni förklara varför Daniel hellre åkte ambulans till sjukhuset så han slapp ligga ensam hemma? Kan ni förklara varför inte fler hälsade på honom på sjukhuset? Kan ni inte också förklara hur det kommer sig att en del av er inte ens visste om att Daniel återvänt från Göteborg till Umeå den 4 september? (Ja det gäller ju inte er som inte ens visste om att han flyttat ner till GBG, ni lever ju i en annan sjuk värld där stunder där någon kallar sina mediciner för älsklingar blir något fint)

Daniel skrev på Facebook hur han mådde och det gjorde han alltid. Han skrev den 6 juli att han skulle vara borta ett tag för, citat ”De e int bra med mig nu”. Han skrev den 27 juli att han mådde fullständigt skit etc etc.
SÅ VART VAR NI!?

hs-001_1zJag har aldrig varit med om en sådan sjuk situation tidigare än denna som några få personer visat upp.  Sedan allt brakade åt helvete har han blivit en figur i lera som man kan knåda lite hur man vill tills figuren blir som man vill ha den. Man kan utnämna sig till precis vad som helst, och ingen säger emot en. Man till och mer erkänner att vissa saker man sagt inte stämmer, men det verkar inte spela någon roll. Det är fritt fram att skriva om historien precis som man vill.

Daniels liv var komplicerat emellanåt, men måste man göra det ännu mer komplicerat? Han var ingen duvunge heller för den delen men förtjänar ändå den respekten att han inte blir någon jävla barbiedocka som folk kan kasta emellan sig. Ibland undrar jag om vissa planerat att ha delat vårdnad om Daniel om han levt idag.
Men låt mig gå tillbaka till min fråga igen: Vart var ni?

För ni ska veta en sak, och det är att jag hade uppskattat enormt om någon av alla ni fantastiska underbara människor som nu självutnämnt er till bästisar/pojkvänner etc hade uppvisat en promille av det engagemang ni säger er ha haft.  Då hade jag, och några extremt få andra, sluppit oroa oss så som vi gjorde. Det blir nämligen en jävla oro när någon ringer halv tre på nätterna och hallucinerar på grund av de extrema doser mediciner han fick så varför fanns inte ni där då? Ni som Daniel älskade, som han var kär i, som han skulle bli ihop med, och som han såg som den främsta i världen, enligt er själva.
Samtidigt hör man ju saker som att en del minsann såg hur det gick utför men ni upptäckte det för sent och så vidare. Exakt vad upptäckte ni för sent? Kan ni tala om det?
För jag som i alla fall trott att jag hade stadig kontakt med Daniel upptäckte det inte? Och vad menar ni med försent? Och om ni såg att det gick utför, ja varför i helvete gjorde ni ingenting då? Jag ser mig som en allt annat än naiv människa, och jag skulle vilja veta det faktiskt. Vad såg ni, och varför gjorde ni inget? För vi få som försökte hjälpa till fattade ju uppenbarligen inte det smarta som ni gjorde. Gud, jag blir rent förbannad när jag hör saker som ”Ja jag kände de på mig sista gången jag såg honom”, och då pratar vi månader före det att Daniel avled. Så igen: Varför i helvete gjorde ni inget då?
Det kanske kommer som en chock för några men SMS i stil med, ”HAHA! Jag trodde ju jag skulle få se mer av dig på kortet :P”, ja det är kanske inte direkt den bästa hjälp som finns till en person som ligger på psyk, men det säger däremot en del om relationen emellan de som SMS’et skickades. Att Daniel sedan kände sig ensam, och pratade mycket om sin ensamhet enligt journaler, läkare, och de som träffade honom på NUS är säkert också bara en ren tillfällighet, eller hur? Daniel hade uppenbart inga kompisar, men en jävla massa bästa vänner. Så jävla synd då att han själv inte verkade uppleva det så.
Sedan ska det tilläggas att ingen var tvungen att göra någonting, men ge för fan upp i att försöka spela hjälte efteråt då. Den enda hjälten i det här dramat är för övrigt Daniel, och ingen annan.

Som sagt, en lerfigur har gjorts av Daniel och det är på ren svenska rent förjävligt att det fått hållas på. Det handlar inte om att man har en sorg. Det handlar om att man skapar ihop en historia som inte är sann, och man gör det på bekostnad av en död människa, och det ska ni GE FAN I rent ut sagt.

Jag hör ibland, ”Ja men strunt i det Walle”, eller ”Men folk måste ju få sörja”.
Ja det måste dom, men sörj då vad som fanns, och inte någon påhittad jävla Barbra Cartland roman. Att folk sörjer är väl självklart, men sörj verkligheten och inte vad man i efterhand kommer på.
Jag träffade Astrid Lindgren en gång för längesedan och fick till och med skaka hand med henne och prata med tanten i en timme. Betyder det nu att jag kan kalla mig nära Astrid? Fan vet om jag inte är Astrids barnbarnsbarn när jag tänker efter. Jo, så är det!
Shit,  jag är släkt med tanten som hittade på Pippi Långstrump! Hon är dessutom död så jag kan sörja henne, och hitta på precis hur jag vill för vem kan egentligen säga emot mig?

Och då kommer vi också till det personliga:

skrietFörstår ni hur illa ni gjort mig, men också hur fruktansvärt respektlösa ni varit mot Daniel? Förstår ni hur det känns att höra det skitsnack som ni spridit omkring er när det gäller mig? Förstår ni hur det känns att höra att folk säger saker som att jag skulle slängt ut Daniels saker från fönstret mitt i natten, och att jag kastat ut honom och att jag mer eller mindre låg till grund för att Daniel dog?! Jag har själv mer eller mindre skämtat om en del av snacket på den här sidan, men vilken människa som helst med fler än 2 fungerande hjärnceller kan förstå hur fruktansvärt sårande sånt snack är.
Förstår ni hur fullständigt vidrigt det blir att läsa om att jag var Daniels SugarDaddy, och att han fick pengar för ”tjänster” av mig, och att jag egentligen var för fet och ful för honom etc etc. (Lessen bögar men så jävla snygga är ni faktiskt inte själva) Att ni själva tagit på er rollen som domare över vilka Daniel ”föll för” säger dessutom enormt mycket om vilken syn ni har på Daniel. För det ni egentligen säger är ”Daniel fick pengar av Walle för sex”, och säger mer om er syn på honom än på mig. Herregud ni kallar er hans vänner/pojkvänner men ni går samtidigt omkring och pratar om att han var min lilla personliga boytoy som jag stack till lite pengar om han låg med mig.
Förstår ni också hur fruktansvärt vidrigt det är att få frågor om vad jag och Daniel gjorde i sängen etc etc?
Förstår ni samtidigt hur sjuk situationen blir när ni som anser er själva stå som närmast sörjande fullständigt struntat i det öde som drabbade Daniel? Och kom inte med nåt bullshit att man ska låta saker ha sin gång och att det var för jobbigt att engagera sig. Daniel dog av en överdos sponsrad av svensk sjukvård. Om inte det är något man ska bry sig om så vet jag inte vad man egentligen ska lägga ner energi på.

Dessutom: Vad fan vet ni om mig? Inte ett skit faktiskt. Det roliga är ju att vissa av er domare har ju bland annat använt som argument att Daniel inte skrev om mig på Facebook hela tiden (Vilket är lustigt då andra Bästisar/pojkvänner inte nämns alls, och inte ens utanför Facebook), men trots det verkar ni veta precis allt om mig.
Nej, ni känner mig inte och har heller inte varit intresserade att få lära känna mig. Så skit ner er rent ut sagt.
Dessutom så skrev jag och Daniel till varandra om det som betydde något öppet, och som alla som orkade kunde ha läst, men då måste man ju vara intresserad av sånt som inte rör en själv…

Nej, några få har istället gjort om det här dramat till en patetisk homosexuell tantsnusk roman där de får vara den sörjande Julia som tvingas bevittna när deras älskade Romeo slits ur deras famn, samtidigt som Guds änglar gråter, och deras enda trygghet är att det var honom/henne han tänkte på innan han somnade in, och när de själva sedan dör av hög ålder kommer de komma till himmelen och där på ett moln kommer Daniel sitta på en tron och bredvid honom kommer en annan stol i guld finnas, och den kommer vara avsedd för han/henne. Guds änglar kommer sedan stå runt om dem och sjunga Halleluja, och de och Daniel kommer sedan få leva i evig kärlek med varandra i all framtid.

Fast det som gör mig mest ledsen är att de som funnits i Daniels liv i flera år ibland ställer sig frågan ”Varför gjorde vi så”, och ”Varför hände det”. Dom ska inte behöva tänka så för de har egentligen inget att fundera över, och jag vågar påstå att dessa människor var de som höll Daniel uppe under hans första år som ung vuxen.  Daniel visste det, och han kände det. Jag har en lång intervju med honom där han hela tiden bekräftar just detta. Att man sedan med tidens gång förändrar sin relation och att man kanske inte hörs varje dag gör ändå inte relationen mindre viktig eller mindre fin.

despairJag skrev i början att detta varit en ensam kamp, och ja det har det. Det går att på händernas fingrar räkna upp de som på något sätt visat stöd under de här 18 månaderna, och med det menar jag inte att alla skulle anmält sjukvården, men just känslan av att detta gör vi tillsammans för Daniel, ja den känslan har inte direkt funnits.
Att jag anmälde sjukhuset från början gjorde jag bland annat därför att annars hade ingen annan gjort det, och med tanke på den enorma uppmärksamhet som Daniels öde fått från alla håll så kan man ju lugnt konstatera att något var väldigt ruttet i hans sjukvård. Det var det jag ville visa, och har fått visa. Det gör mig stolt, men det tar heller inte ifrån mig känslan av utanförskap, förnedring och sorg som en del människor gjort vad de kunnat för att jag ska känna.

Ja jag har varit jävligt arg, och jag har varit jävligt bitter. Jag har också antagligen varit i någon form av chock över den fullständiga kyla som uppvisats från några få håll.  Så till dig som läser detta och som avskyr mig men som älskade Daniel vill jag ställa en fråga:
Hade det verkligen gjort så mycket om du svarat på inbjudan på minnesstunden som hölls för Daniel den 12 september 2013? Det var ingen minnesstund för mig, jag lovar! Jag lever, och hade jag varit död hade du inte varit välkommen i alla fall.
Nej detta var en dag där alla som haft någon relation med Daniel var välkomna, och där vi skulle minnas Daniel. Skit samma vad vi tycker om varandra, men för hans skull skulle vi mötas och bara visa honom respekt. En dag om året kunde vi lagt ner garden och bara visat honom att han är saknad. Det var tanken med den minnesstunden, ingenting annat.

Många svarade, och många kom. Andra kunde inte komma, och andra kände att de inte riktigt orkade med det psykiskt, och en del ville helt enkelt inte, och allt det självklart helt ok. Det gör inte deras sorg mindre, och det gör inte deras respekt för Daniel mindre, och klarar man det inte ska man heller inte utsätta sig för det. Andra kanske ville göra något ensamma, och ingenting av det är fel, men till er som inte svarade alls vill jag ställa frågan…
Vad är det för fel i huvudet på er egentligen?
Som du t.ex. som svarade genom att inte svara alls men som blockade på Facebook. Är det normalt? Tycker du det är direkt respektfullt? Att sedan skriva till någon annan som inte hade med planeringen att göra och gnälla,  ”Jag vågade inte komma” är så fantastiskt löjligt. Vad tror du vi skulle gjort med dig? Låst in dig på avdelning 41? Ingen fara i så fall, de släpper ju ut alla hur som helst ändå.
Eller du som själv som brukade se dig som tätare med Daniel än hans mest tajta jeans? Ja du som till och med fick inbjudan per vanligt brev, men som sket i att svara? Borde du själv inte fundera på om allt står rätt till med dig. Fast du visade ju senare att allt du sagt bara var bullshit när du som en gräshoppa far fram emellan de som du ena dagen snackar ner totalt och som du sedan blir ”bästis” med. Jag undrar vad Daniel skulle sagt om vilka du valde att bli bästis med sen, samtidigt som det är sådant enormt hyckleri från din egen sida. Fast man ska ju aldrig glömma att även solen har ju sina fläckar…
En person sade en gång till mig, ”Ärligt när man kollar runt är det ju fler utanför psyk som Daniel kände som borde vara inlåsta”, och jag är starkt benägen att hålla med.
Fast vem tror ni egentligen att ni skadar med det beteendet? Mig? Sorry, men jag struntar faktiskt i om ni kom eller inte. Nej, det är bara så in i helvete respektlöst mot Daniel. Faktum är att jag vill påstå att det är det mest respektlösa jag upplevt på mycket länge.
Vad tror ni skulle hänt på minnesstunden? Tror ni att vi skulle haft tävling om vem Daniel gillade mest? Vi skulle sedan utse någon som vi skulle binda fast vid Apberget i Umeå och så skulle vi slängt sten på personen i fråga?
I så fall missförstod ni allt. Vi tände ljus, mindes Daniel och senare på kvällen drack vi några groggar och skålade för hans minne. Det var sorgligt, men också fint att vi kunde mötas och bara visa honom kärlek. Som sagt: Vi hade en minnesstund!
Att ni sedan verkar vara så korkade så ert förakt och avsky för mig går före eran så utskrikande kärlek till Daniel, ja det bevisar ju bara vilka nötter ni är.

Låt mig också sedan svara på en del skit som kommit när det gäller denna sida.
Jag har skrivit massor, ja MASSOR, här. Jag har ältat, ältat och ältat. Jag har funderat, tänkt och tänkt, och jag har gjort det här på denna sida därför att man så starkt visade på Facebook att vissa är mer viktiga än andra. Ganska snabbt slutade jag försöka hänga med på det tåget, och de enda som egentligen ligger bakom att denna sida ens finns är samma personer som tycker att ”Skriver inte Walle väl mycket”. Denna sida är min räddning och min sida om mig och Daniel och allt som hände. För det jag upplevde och kände, och upplever och känner, är ju mina känslor och tankar, och dom låter jag mig ha helt enkelt.

Att denna sida också lett till att mina ord gett lite kraft till föräldrar som själva förlorat sina barn i sjukvården, och att det också lett till att även de vågat anmäla vårdgivaren är jag stolt över, och jag vet att Daniel skulle varit lika stolt han. För som jag berättat innan ville Daniel anmäla sjukhuset som ”vårdade” honom. Daniel var själv jävligt medveten om det helvete han försatts i.
Ändå är detta en privat sida på en egen domän och jag brukar inte ringa folk och säga att något nytt står här, så det är fritt fram att besöka sidan eller inte. Det är bara att strunta i att läsa helt enkelt.
Den lilla händelsen den 23/24 januari på Nadias Facebook visar ju dessutom att tävlingen pågår om att vissa människor är viktigare än andra pågår ju än.
Än en gång: Det är Daniel ni är respektlösa mot, inte mig.

Att jag skriver all denna dynga nu är dels för att få sätta punkt, men också för att jag anser mig ha rätten att göra det med tanke på hur jag anser mig ha blivit behandlad. För mitt ibland anmälningar, sorg, vrede och att må skit över att Daniel är död så har också detta varit min vardag. Det är dessutom väldigt lätt för andra att snabbt avfärda allt med att ”Ja men skit i det bara”, men så lätt är det inte, och även om jag idag ser er som jag anser ha utsatt mig för det här  som mer besläktade med amöbor än människor så har det gjort otroligt ont, och ni har inte gjort min sorg lättare. Det ska ni ha klart för er, även om jag starkt misstänker att ni skiter i vilket.
Jag kan egentligen inte förklara hur sjukt det varit och känts att sitta med en anmälan, läsa Daniels obduktionsrapport, skriva om hur sommaren var, och veta om att Daniel såg mig som närmast anhörig,  och samtidigt läsa ”ÄLSKADE DANIEL KOM TILLBAKA SÅ VI KAN BLI IHOP FÖR JAG ÄLSKAR DIG MER ÄN ALLT ANNAT PÅ JORDEN OCH JAG VET ATT DU ÄLSKAR MIG LIKA MYCKET!”
Alla hade sin tid med Daniel på samma sätt som det är med alla som går bort. Det är det inget konstigt med även om det är jävligt sorgligt att han togs ifrån oss så ung.  Jag försöker inte, trot eller ej, försköna Daniel och göra honom till en värnlös ängel. Daniel hade sina sätt, och sin stil och han var som han var. Han hade sina goda sidor, och sina mindre goda sidor. Han var mänsklig helt enkelt. Jag har absolut ingen som helst egenrätt på honom, och har heller aldrig trott det, och vill heller inte ha det.
Det jag vet är att ingen annan jävel på denna jord skulle kunna förklara för någon hur Daniels sista tid i livet var, och inte ens jag kan göra det fullt ut. Det jag också tycker att folk ska fundera lite på är vad egentligen det skulle vara som jag så dyrt och heligt vill hålla heligt mellan mig och Daniel? Att hans sista 69 dagar i livet blev ett helvete på grund av sjukvården? Tro mig, jag hade ibland velat byta bort många minnen och många dagar från den tiden. För det var ett helvete värre än ni kan, och antagligen har lust, att förstå.
Det som gjorde att jag orkade var allt det som inte var ett helvete, och det viktigaste där var vår relation. Det ni gjort är att ni fullständigt förstört delar av den relationen, och ni har förstört tiden jag fick med honom, och erat beteende har för alltid gjort att hålet i mitt hjärta efter Daniel gör ondare än vad det hade behövt göra. Tack för det!

Slutligen då…
Det är egentligen bara så fruktansvärt synd att det är så här, och jag trodde i slutet av förra året att saker faktiskt kunde bli bättre, men efter det som hände på Nadias Facebook och andra saker så inser jag att ingenting kommer förändras, och då får det väl vara så då.
Det som är sorgligt är att den kraften kunde lagts på att tillsammans protestera mot de som faktiskt skickade Daniel rakt in i döden, och tänkt vilken kraft det skulle varit om alla gått samman istället. Nu blev det inte så, och det är bara så beklagligt. Tänk vilken underbar grej mitt i det sorgliga om alla kunde träffats tillsammans och visat Daniel kärlek. Tänk om vi hade kunnat dela sorgen efter honom, och tänk om vi kunde betett oss som normala människor. Det hade varit så fint, och också ett så fint sätt att vårda Daniels minne på.

Samtidigt har jag faktiskt, trot eller ej, lite egen självbevarelsedrift och skitsnack som det jag hört om mig tolererar jag inte. Några av er ska vara så enormt jävla glada över att jag haft personer som Nadia, Elin, Helena, Tommy, Helen och några få till för hade jag inte haft dom hade jag antagligen exploderat totalt och börjat använda nävarna. För det hat jag känt när jag hört saker som sagts om mig, Daniel och mig och Daniel själv är extremt starkt ska ni veta. Utan dom hade jag flippat ut fullständigt.
Idag känner jag inte samma hat, trots vad som står ovan i denna roman till text. Idag har jag förlikat mig med mig själv, och med allt som hänt och kan se saker utifrån ett annat perspektiv. Därför blir detta min slutplädering om er. Jag avskyr er, och jag föraktar er, men hatar er gör jag inte längre. Mest för att hat är en sådan stark känsla och den kräver energi, och ni förtjänar inte den energin av mig. Samtidigt är det så här jag kommer se er i all framtid, och hur synd det än än så förtjänar ni inget än det djupaste förakt från mitt håll. Jag skulle kunna skriva en roman till om er, men gör det inte för någon gång måste ju saker få komma till punkt. Även mina mörka tankar om er, ni amöbor.

Sedan är det så att jag vill minnas den Daniel som jag kände och som jag fick ha en kort tid i mitt liv. Han som, på gott och ont, förändrade mig, mitt liv och den jag är. Honom vill jag minnas, och jag gör mig själv bara en stor björntjänst om jag låter mig dras ner av människor som er, och att jag skriver detta är mest ett avslut. Ett avslut på det värsta av allt jag gått igenom de senaste 2 åren förutom Daniels död. Det är för helvete så jävla dumt alltsammans. Vi skulle gifta oss dagen han avled på, och det gör en del precis exakt allt för att bortse ifrån. Till Daniel, alltså denna sida, är min oas där jag skriver det jag vill skriva. Om 10 år vill jag kunna gå tillbaka och se hur jag mådde då, kände då, och tyckte då.

Detta inlägg är ett avslut, även om det egentligen avslutet i just denna ”fråga” gjordes för längesen. Jag ligger inte hemma längre sömnlös och tvekar, eller undrar, men jag ville ändå skriva ner det av den anledning som alla andra inlägg på denna sajt är skrivna: För min egen skull.
Så ”Fallet Daniel” blev en kaosartad historia där sjukvården ljuger i sina yttranden, och där myndigheter skiter i att sjukvården ljuger, och där vissa, mycket få ska tilläggas, gjort som dom velat med sanningen och skrivit om den så den skulle passa perfekt i en ballad i nästa års melodifestival. Så är det tyvärr det ser ut.

Ändå vill jag till slut tacka mina vänner, nya som en del gamla, som funnits där och som stöttat mig. Tack för att ni funnits där de nätter man brakat samman.
Tack till Daniels vänner som hjälpt mig, förklarat och mer än dom inser fått mig att se hur saker ligger till.
Tack också till alla er som jag inte känner men som visat sådant enormt stöd och support i form av mail och hjälp. Det har värmt något enormt ska ni veta, och att ni blivit så berörda av ödet som drabbade Daniel gör att jag mer än något annat hoppas att det i framtiden kommer bli svårare för sjukvården att ägna sig åt laglig langning av läkemedel på det sätt som hände med Daniel.
Tack alla ni, om och om igen. Utan er hade jag inte klarat av det, ja utan er hade jag bokstavligt talat gått under!

Fast en fråga finns ju som finns kvar, och den borde ni bästisar/pojkvänner fundera på…

Låt oss säga att Daniel lekte med mig. Låt oss säga att Daniel ljög, och låt oss säga att vigselbevis och hinderprövningar som han skrev på bara var på ”låtsas” eller att han utnyttjade mig (För jag utgår ifrån att folk i alla fall förstår att Daniel skrev under pappren utan att vi var stenhöga eller att han var under pistolhot)
Ja låt oss säga att allt är så, ja då kvarstår ju frågan:
Hur fan kan ni vilja vara ihop med någon som samtidigt planerar bröllop med en annan? Hur fan kan ni drömma om en relation med någon som uppenbart är så jävla elak som Daniel då måste ha varit????
Blir det ändå inte lite svårt att bortse från det faktumet eller den frågan?
Har ni tänkt så någon gång? Knappast, för då måste man ju tänka….

Hälsningar

/Walle


Än en gång gör IVO narr av sig själv

ivo_logga_nyDet är egentligen synd att den nya tillsynsmyndighet som skulle bli en trygghet för patienterna hela tiden motsäger sig själva.

På myndighetens hemsida kan man nu läsa att de släppt rapporterna för året 2013, och där går man igenom vad man kommit fram till, sett och iakttagit.

Redan på webbsidan skriver IVO:
* Händelserna som anmäls enligt lex Maria handlar ofta om samma slags händelser som upprepade gånger inträffat i verksamheterna.

Ja IVO, och det är ju då väldigt märkligt då att ni skiter i att en klinik gång på gång skickar in Lex Maria anmälningar på döda patienter som alla dör i ”självmord” utan att något sker eller görs. Det är ju fantastiskt hur lite fel det sker med tanke på hur många som dör…
Om ni varit lite intresserade av ert uppdrag så skulle ni gjort riktiga utredningar om vad som försiggår, men ert Umeå kontor verkar vara mer upptaget med att inte göra något alls.

Man borde ta med era fina jurister, utredare och så vidare och så skulle ni få träffa varenda en av de dödas anhöriga, och så skulle ni själva få förklara för dom att sjukvården som skickade deras son eller dotter i döden gjorde rätt.
Men som ni brukar avsluta era brev med… ”Skriftväxlingen är avslutad”

Ni är en skam för Sverige IVO!