Fyra jävla år

sad-manKlockan var 16:10 den 12 september 2012 när SMS’et kom ”Är Daniel på väg till dig?”
Sedan rasade världen.
Så snabbt allt gick den där eftermiddagen. Kaoset och den där känslan i magen från det att jag ringde Jennie till att vi sedan fick veta: Du var död

Fyra år har gått och det känns som en evighet samtidigt som det känns som om allt hände igår. Jag minns varje sekund den dagen och sedan alla de andra dagarna som följde. Jag minns känslan av paniken, ilskan och förvirringen.
Då det första dygnet kunde jag inte gråta riktigt. Det satt liksom fast i mig. Som en stor klump som var för stor för att kunna komma ut. Den värkte och gjorde så ont.
Explosionen kom dygnet efter på hotellet. ”Congratulations to the wedding MR and MR Johansson – Andersson”…
Då kom den. Då skrek jag och då grät jag. Jag har aldrig gråtit så i hela mitt liv.

Ja Daniel. Fyra år har gått och det är väl en ganska lång tid. Samtidigt är allt som att det sker just nu. Jag försöker att inte tänka på allt som brukar finnas där i huvudet på mig. Jag försöker att inte tänka tankar på ”hur det kunde blivit” för det orkar jag inte, inte idag.

Det enda jag vet är att jag dog lite den 12 september 2012. Du tog med dig en del av mig. Den del som betydde att livet var värt att leva. Den del som du hade gett mig innan som gav mig själv en längtan efter ett liv. Jag har inte fått tillbaka den riktigt och dagar som denna vill jag bara lägga mig ner, stänga ögonen och aldrig vakna mer förrän du ligger där bredvid mig.
Jag vill så gärna känna din lukt igen. Jag vill så gärna se in i dina blåa ögon. Jag vill så gärna se ditt leende igen.
Jag vill så gärna ha dig att prata med. Jag vill ringa dig och skälla för att mjölken är slut på Netto och jag vill så gärna kunna dela allt med dig igen.

Fy fan vad jag saknar dig Daniel. Jag är väl en i alla fall hygglig användare av ord men jag kan inte förklara hur ont det gör idag. Inte helt och inte fullt ut.
Det är som ett sår som värker och jag vill bara ställa mig högt upp och skrika rakt ut ”FAN TA ER NORRLANDS UNIVERSITETSSJUKHUS!”
Men idag orkar jag inte ens hata ens dom. Idag är det dagen jag bara sörjer och saknar dig.
För det gör jag min älskade vän.
Jag saknar dig så in i helvete.
Tussen min

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

 

580061_10151031943843871_1404893834_n

Till Daniel: Så börjar då de nya livet

Hej min vän ♥

Det är söndag och här sitter jag och skriver till dig i himmelen.
Jag har en fruktansvärd ångest över att semestern är slut och i morgon ska man börja jobba igen…..Usch

Har tänkt så mycket på dig i helgen. Gud Daniel vad jag önskar att jag inte var så förbannat datumfixerad! Vad jag önskar att jag inte kom ihåg allt och ibland önskar jag att jag bara fick glömma glömma glömma.
Jag hatar den där tiden! Jag h a t a r den!
Allt som skedde nu. Tiden då allt gick i 500km/h och jag emellanåt inte hann med även om jag försökte. Jag som skulle vara den starka och duktiga och ha koll på allt. För det var så mycket som skulle fixas och medan medicinerna som läkarna förgiftade dig med tog över allt mer fick jag försöka ännu mer att planera flytt, livet, oss, läkare här nere och framtiden.
17 augusti…det var dagen de skrev på din dödsdom. Det inser man så här i efterhand när man läser journalerna. Varför i helvete gav dom dig Heminevrin och varför i alla helvetes jävla as gav de dig dubbel dos?

Nej, jag ska inte tänka på det nu! Jag ska istället tänka på de fina minnena. Som Lotta på Liseberg eller på våra samtal på nätterna. Då gick det prata med dig för då fick du inga mediciner. Jag ska tänka på hur jag låg här i min säng och du låg i Umeå och viskade för att inte väcka den som delade rum med dig på sjukhuset. Jag ska tänka på hur vi planerade och hur du längtade hit ner. Sådant ska jag tänka på!

Så i morgon är det jobb igen. Jag har som sagt ångest över det men ska gå dit, göra mitt jobb och gå hem. Jag har hela denna vecka planerat för hur mitt liv ska se ut från och med i morgon. Små steg i planeringen för att komma någonstans dit jag vill. Jag kommer inte fixa allt tills denna vecka är slut men små steg framåt ska jag ta.
Jag tror jag behöver lära mig det: Att just ta små steg framåt. Jag är som du var, allt eller inget och det funkar inte alltid.

20160729_221845Jag är så glad efter min resa i Norr. Den gav mig en sådan kraft och jag hoppas att jag kan hålla fast vid den. Jag skulle behöva spara delar av den i en burk och ta en bit när jag känner att jag tvekar. På så sätt skulle allt hålla längre men någon sådan burk har jag inte. Istället har jag mina kort och mina minnen. Jag har lagt en solnedgång i Skellefteå som bakgrund på skrivbordet på datorn. Varje gång jag ser bilden ler jag lite och tänker på de stockholmare som jag hörde skrika ”Kolla solen!” när jag stod och såg på den. Vi är många som blir tagna av det vackra i Norr, den saken är klar.

Så jag har i alla fall varit duktig denna vecka. Jag har förberett mig på hur jag ska lägga upp mina dagar och nu ska det äntligen bli till nytta av att jag valt att bara arbeta 50%. Jag gör det jag ska och går sedan hem och sedan får GBG gärna rasa ihop om det vill. Jag är i sammanhanget en fullständigt oviktig person och det jag gör på arbetet kan ett väldresserat marsvin klara av.
Det jag gör hemma däremot kan bara jag klara av och därför är det så viktigt att jag tar i tag i det och det ansvaret ligger på mig och absolut ingen annan.

Jag tänker på när vi satt vid köksbordet här hemma efter Lotta på Liseberg. Du hade tagit en dusch och satt i de där gräsligt fula gröna joggingbyxorna och vi planerade för nästa sommar. Ja eller du planerade väl mest för vi skulle gå på alla Lotta och Gud så kul vi skulle ha! Det var liksom ingen idé att jag snällt försökte förklara att Lotta på Liseberg inte var mitt favoritprogram. Vi skulle gå och därmed basta. Sedan planerade vi mer och du längtade så till jobb och skola och….Ja så mycket framtidshopp det fanns då Daniel.

Jag vill känna den där framtiden igen. Jag vill känna att jag kan bli något och jag vill känna att jag faktiskt kan nå dit jag vill. För målet jag har är inget orealistiskt. Det är ingen ouppnåelig dröm.
Så i morgon börjar jobbet igen men det är inte samma Walle som går dit som för 3 veckor sedan gick därifrån.

Jag ger livet en chans till Daniel.
Jag ger mig själv en chans till och lova att du stöttar mig fast det vet jag att du kommer göra.
För jag har världens finaste ängel i min himmel,du min tuss ♥

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Till Daniel: En väldigt massa rader från Norrland

Hej tussen min.

Detta inlägg kommer bli långt, väldigt långt, det kan jag varna för redan nu.
Denna sida har ju varit min skrik och gråtsida de senaste åren och har faktiskt blivit mitt sätt att hålla någon form av kontakt med dig.
När jag for omkring uppe i norr förra veckan skrev jag massor till dig. Det blev som en dagbok där jag hoppade mellan städer och platser och jag lade inte upp något när jag var där utan satte ihop allt till ett istället. Så nu har du att läsa till jul…

Jag har låtit alla känslor komma som de ville så om jag låter elak mot vissa i ditt umgänge etc så är det helt med mening då jag är hemskt ledsen att säga det men va fan var det för folk du hade i ditt liv egentligen?? Och så var det du som låg på psyk? Någon borde låsa in vissa av dem och slänga nyckeln i älven…
När jag tänker efter tror jag att jag sade det till dig redan före du dog och när jag tänker efter….det sade du också…..

20160728_17313728 juli, Skellefteå

Så var man här igen. I den där staden som du hatade så och som du nu på grund av ödets förjävligt perversa humor får sova i för all framtid.
Jag sitter nere vid älven och ser ut över vattnet. Här är fint och allt så jag ska inte klaga. Jag tycker om det här området. Det är lugnt och stilla och faktiskt ett av de få områden inne i Skellefteå som är lite inbjudande.
Älven rinner på och man ser en del fiskar hoppa omkring. Det är så avslappnande att bara sitta här med sin platta. Önskar bara att appen jag skriver på var lite bättre men det får gå.

I morgon fyller du år. Då kommer säkert Internet explodera i kärlek och saknad och bilder på änglar i himmelen. Så som det brukar göra när  någon som är död fyller år. Jag har gjort en egen bild till dig som jag antagligen lägger här och på din ”officiella” minnessida. Om allt går efter hur det brukar vara komma inlägget på min sida få massa kärlek medan inlägget på den andra sidan kommer bli behandlad med iskyla. Det är bara en som man ”tycker synd” om där……
Trots att jag är här i ”Skellan” så kommer jag inte förbi i morgon. Kanske cyklar jag ut till dig senare idag men i vilket fall kommer på lördag. Jag vill helt enkelt inte dit på din födelsedag. Har ingen lust att träffa någon alls här faktiskt. Nej, jag åker till Luleå istället. Känns som ett bättre val.

Det är ändå så skönt att vara här. Luften, naturen och allt gör mig lugn och kreativ och samtidigt sorgsen. Men det är väl en ganska normal känsla i mitt liv numer: Sorgsenhet.
Vad jag i alla fall tycker om är att jag slipper jobba på några veckor och det gör mig ännu mer glad att känna att det är 120 mil ner till jobbet. Önskar ibland att det var 15 0000000  mil eller helst att jag aldrig behövde gå tillbaka alls.

Nej, nu ska jag börja röra på mig. Det går inte sitta här så länge inser jag.  Även om jag är begåvad med blod som myggor inte tycker om så är de fan överallt. Sanslöst irriterande djur det där!

20160729_13531229 juli, Luleå

Sitter här i Luleå och har redan hunnit bli lite förälskad. Här är så fint och allt som Skellefteå inte har verkar den här staden ha fått istället men först…
Grattis på födelsedagen Daniel!

Det känns egentligen så sjukt att säga de där orden för någon födelsedag blir det ju inte. Fast det var det ju denna dagen du föddes på för 27 år sedan och det är ju ändå värt att fira.
Jag vaknade idag och sade ”Grattis tussen” för mig själv och bestämde mig sedan för att inte tänka mer på det för då hade jag inlett dagen med att gråta.
Jag lade upp en liten bild på din sida på FB så vi får väl se hur många som gillar den. Kanske blir det 10! :p
Jag sitter här vid ett bord i kyrkbyn som visst heter Gammelstad. Här är så fint! Jag älskar Norrland Daniel!
Jag är glad att jag åkte upp hit. Nu är ytterligare en punkt på kartan struken över saker  man ska ha sett 🙂 Dessutom är det just sånt här som är semester för mig. Vandra och gå omkring och se sådant som jag inte sett innan. Solresor och sån skit överlämnar jag till andra. Jag tycker om Sverige och tycker det borde vara lag på att man åtminstone en gång i sitt liv borde se detta.

—————————–

20160729_161428Är inne i stan nu och sitter vid det som visst är gamla hamnen i Luleå. Om jag inte minns alldeles fel från det hon berättade så var det här du stod med ”Sol” på nyårsaftonen den 31 dec 2011 och du sade då att nästa år skulle bli ditt år.
Det var det första jag tänkte på när jag kom ner hit och det gjorde ont i mig att tänka på det. Hon pratade så ofta om det och det är bara så rörande. Fast man ska inte glömma att 2012 faktiskt också blev ditt år för du gjorde mycket det året du aldrig gjort innan och du gjorde faktiskt väldigt mycket bra saker. Det glömmer man gärna när man tänker på någon som inte finns mer men så var det. 2012 var verkligen ditt år fram tills dess att några läkare fick för sig att leka pillertrillare.

Jag trivs här! Folk verkar trevliga och jag tycker de gjort staden så inbjudande. Medan Skellefteå är lite mer ”Va Fan gör du här” så är Luleå ”Hejsan och välkommen hit!” Sånt tycker jag om 🙂

Nu ska jag snart tillbaka till Skellefteå och lär däcka när jag kommit tillbaka till rummet mitt. Är helt död efter dagens promenad.

20160729_22175329 juli, Skellefteå

Insåg direkt att jag inte kunde eller ville vara på rummet så jag kokade mig lite kaffe och gick ut för att hitta ett ställe att sitta ner på. Jag gick ner mot kyrkogården vid Lejonströmsbron och sitter här nu. Det är underbart stilla och tyst här. Visst är det spännande att de enda jag umgås med här är döda människor? Är det inte dig jag hälsar på så brukar jag sitta här. Fast jag klagar inte. Ser jag till de flesta som jag träffat på de senaste 4 åren så är ett gäng döda ett ganska bra sällskap.

Himmelen här är helt bedårande vacker Daniel! Det är detta jag älskar med att vara här uppe. Naturen, färgerna, luften och så dessa helt otroligt vackra sommarkvällar. Sånt har vi inte i Göteborg. Där är det mest regn, moln eller så jävla kvavt så man dör.
Fy fan, jag har redan ångest att behöva åka tillbaka. Jag inser mer och mer att jag måste lämna ”min” stad. Absolut inte för att flytta hit. Jag i en stad som Skellefteå skulle funka i ungefär 4 minuter sedan skulle jag slå ihjäl tre norrlänningar medan 4 andra slog ihjäl mig. Nej men ifrån Göteborg måste jag.

Nu ska jag in och sova. Måste ladda plattan och telefonen. Köpte en Power bank innan jag skulle hit men den är slut den också. Har tagit en miljard kort tror jag.

20160730_16234730 juli Skellefteå , Sävenäs kyrkogård

Så var man här då…
Usch! Fan! Helvete! Skit!

Sitter på stenmuren här på kyrkogården. Plattan ligger ner och jag har tangentbordet i knät och kaffekoppen bredvid mig. Termosen jag för evigheter sedan fick låna av din syster är perfekt att ha med sig. 3 koppar räcker den till precis och den håller värmen hur bra som helst. Jag får nog snart lämna tillbaka den där termosen tror jag. Det är 3 år sedan jag låna den nu…

Har precis fixat till blommorna lite på din grav. Eller klippt till dem lite. Jag har ganska mycket att säga om kyrkogårdsförvaltningen och om hur de sköter sitt uppdrag på den här kyrkogården men det har jag ju redan gjort en gång i en insändare i Norran så jag låter bli nu men såpass mycket kan jag ju berätta att nyss gick bevattningssystemet igång! Kl 16 en lördag sätter man på sprinklersystemet! Det är en jävla tur att de som ska vattna där du ligger inte fungerar för annars hade jag blivit dränkt. Jag har fina kort och filmer på hur kyrkogården annars dränks i vatten.
Jag har tvättat din sten också med sånt där joxmedel jag köpte på Fonus. Det känns bra att ha det som uppgift. Låter kanske löjligt men så är det.

Din pappa med familj hade varit här igår och ställt så fina blommor hos dig med en sån fin färg. Annars verkar det inte direkt har varit den vildaste av trafik här.
Det är för övrigt fullständigt sinnesjukt att du ens ska behöva ha gravvård! Ärligt. Den där jävla pinnen som talar om det och som nu står bredvid din sten gör mig rosenrasande. Jag kommer ihåg en gång när jag frågade här varför i helvete du skulle ligga i Skellefteå. Jag fick svar i stil med ”Det fattar du väl att han ska ligga nära sina nära och kära” etc. Yeah right.
Men nej jag ska sluta vara arg för det för det är ingen ide. Det där är verkligen att slåss mot väderkvarnar och nu är saker som de är.

Det är en annan sak jag inte förstår med din grav Daniel: Varför växer det så dåligt? Gräsmattan framför din sten finns ju knappt kvar och allt verkar….dött. Det är inget jag hittar på. Det är faktiskt så. Varför???
Är det du som inte är klar? Att du inte vill ligga där vet jag ju. Det enda det där gör är att det blir bara mer fel att du är där du är just nu.

Jag har grävt ner en sak hos dig på en plats jag inte skriver ut här. Det är något som för mig betyder väldigt mycket men som nu passar bättre hos dig. Jag grävde långt ner så den är nära dig och lär inte råka åka med när de drar upp blommorna. Nu får du ta hand om den saken min Tuss ♥

Jag skulle kunna sitta här hur länge som helst. Lika mycket som jag hatar att vara här så behöver jag vara här. För här är du ju. Jag behöver få sitta här och bara vara. Jag har pratat med dig, skällt på dig, gråtit för dig och med dig, skrattat och gråtit mer. Ja idag har jag låtit känslorna komma som de velat och de kom i floder. De kommer inte lika ofta länge så när det väl sker så känns det på något sätt ”skönt”. För de måste ju få komma.

Jag känner mig så ensam Daniel just nu. Inser det sjuka i att jag är här, 120 mil eller något sånt där hemifrån, och jag är här ensam. Samtidigt är det ju bara en normal förlängning av hur det var. Jag kände ingen annan och de kände inte mig. Nu när jag sitter här kommer också den där ilskan upp i mig. Ilskan mot alla de skitsnackare och hycklare som så ofta och gärna vill ta åt sig äran. Kanske är jag hemsk men jag känner också att de gärna fått visa sig där i slutet. Så kunde jag fått sova en natt. Ledsen om det låter elakt men det är så jag känner.
Oavsett hur mycket jag saknar dig Daniel och oavsett hur nära vän jag såg dig som så var det ett högt pris att ha dig i mitt liv under den perioden. Det var absolut värt det men priset var högt. Det är lite så jag känner just nu faktiskt. Jag skulle inte vilja byta ut en sekund, inte ett ögonblick, men det har kostat på och kanske är jag småaktig när jag blir förbannad för att vissa andra som enbart efteråt själva framställt sig som några jävla hjältar uppenbart vunnit några andras hjärtan och respekt. Tänk om de visste Daniel vad jag vet. Fast de skulle väl inte bry sig i alla fall.
Nej nu ska jag sluta sura och vara bitter för jag är ändå ”glad” att jag åkt hit till dig och jag kommer tillbaka tussen min. Så länge jag lever ska jag ta mig hit, det lovar jag ♥

Jag var förbi din mormors grav också. Henne kände jag då rakt inte men jag brukar gå förbi henne och hälsa på finska. Hon undrar säkert vem jag är men det får du förklara om du vill. Hon verkade så snäll efter vad du berättade så det känns liksom bara som en fin gest att säga hej när jag är är.

Nu ska jag snart samla ihop mig och ta bussen tillbaka in till stan. I morgon lämnar jag Skellefteå och åker in mot Umeå. Ikväll ska jag nog vila lite tror jag. Jag behöver vila fötterna mina för de gör sig påminda hela tiden. Kanske går jag på bio ikväll. Så kan jag skryta med att jag varit på bio i Skellefte! Jag är säker på att det blir en upplevelse!


20160731_16493631 Juli Umeå

God tid Daniel. Vars har jag hamnat.
Fy fan så jobbigt det var att komma hit idag. Detta har varit en av de jobbigaste dagarna i mitt liv på länge.
Jag är nästan chockad själv över att det var så jobbigt.
Redan när jag klev av bussen och kom in mot stan fick jag en fruktansvärd ångest. Jag vandrade ner mot hotellet och såg kyrkbron och kom direkt att tänka på dig och där bakom ser man det förbannade jävla sjukhuset på kullen. Sedan fullständigt forsade alla känslor över mig. Det var fan som Storforsen i hjärnan på mig och jag kunde liksom inte stå emot.
Sedan kom nästa smäll och det var demonerna efter dina så kallade vänner, en del av dem, pojkvänner och annat löst folk som ansett och anser sig ha rätten att tycka, skriva och agera precis som de vill.
Jag trodde faktiskt det var över men uppenbart inte. Deras avtryck sitter där djupt i mig så något här i Umeå väckte uppenbart upp det igen.
Jag måste härifrån!
Ikväll går jag på bio igen bara för att komma ifrån allt och sen får jag se vart jag åker i morgon. I Umeå vill jag inte vara.
Fy fan vad jag hatar de jävla asen som knäckt mig så och fy fan vad jag hatar mig själv för att jag tagit åt mig av vad de svinen sagt. Jag är ledsen att säga det Daniel men när det gäller en del av ditt så kallade umgänge så hatar jag dem! Just nu slår jag emot arga känslor som verkligen vill skriva vad jag vet, sett och hört. Jag vill berätta om vem som låg med vem, vem som sade vad, vem som gjort vad och så vidare. Jag vill visa varenda människa som läser det jag skriver vilka små jävla råttor du hade i ditt liv Daniel! Jag vill fullständigt krossa varenda fin bild och tanke som finns om dem… men…. jag gör det inte.
För gör jag det måste jag också berätta om dig och det vill jag inte. Så jag försöker svälja och tänka på annat. Det går så där kan jag säga. När jag tänker på hur man ena sekunden sitter och lipar i en kyrka och några timmar senare låter sig styras av sin penis, ja då äcklas jag och det är precis vad de där råttorna gör. De äcklar mig och en dag kommer de få igen
Tack gode Gud för att jag i alla fall de här åren fått träffa och prata med en del vettigt folk också. Det är väl också det som håller mig tillbaka kan jag tro. För trots alla miljarder inlägg jag skrivit på tilldaniel.se så har jag hållt mig tillbaka. Ja Gud vad jag skulle kunna berätta. Det är ibland bra när folk ringer till en kl 3 på nätterna aspackade. Det är då man oftast får veta sanningen.

Det som gör mig arg är att de jävlarna förstört Umeå för mig. Nog fan för att du hatade staden och med tanke på en del av det avskum som bott/bor här så förstår jag dig, men det är inget direkt fel på staden i sig. Umeå är fint! Men demonerna de jävlarna satt här lever uppenbart fortfarande starkt.

Kanske är det för att när jag flänger här annars är jag inte mig själv. Jag är någon som ska vara stark, påläst och duktig. I morgon i en timme ska jag vara just så där påläst och duktig men annars är jag bara Walle nu och jag tror inte jag var beredd på det. Nej, jag var inte beredd på att vara Walle helt enkelt. Den pålästa, kalla och duktiga Walle som kommer hit och går på möten biter ingen på, men den vanliga Walle, den jag är, fungerar inte så. Han är jävligt vilsen och har ett väldigt dåligt självförtroende och när råttor uttrycker saker som som *nej jag tänker inte skriva sånt här i respekt för dig men jag tror det kanske framkommer i alla fall*, ja då tar den Walle åt sig. Nej, de kunde dött istället de jävlarna. Varenda en av dem! Men nu lever ju dom så jag önskar dem istället precis all olycka som kan drabba en annan människa. De jävlarna….

Nej, nu ska jag ge fan i att skriva mer idag och gå på bio.

Usch!

20160801_1353351 augusti, Lycksele

Jag hamnade i Lycksele! Dels för att bussarna går hit på ok tider och också för att tja…de ligger ju i Lappland 😀
Så nu sitter jag på en bänk i djurparken här. Har precis fått möta en äkta norrlänning som hatade allt med Stockholm och som sade ”De e skit med de här landet” på en helt underbar norrländsk dialekt. Jag tror han var mitt norrländska alter ego Daniel 🙂 När jag berättade att jag kom från Göteborg sade han ”Ja har en syster i Stockholm”….så sött 😀

Här är så fint! Jag har sett in i ögonen på vargar och klappat björnungar. En skogsren försökte äta min kexchoklad och jag blev nästan biten av en utter. En helt ok dag i en Walles liv kan man säga.
Mina fötter är minst sagt förbannade på mig då detta måste vara den backigaste djurparken i världen men jag har tagit det lugnt och vilat fötterna emellanåt. Det kommer bli surt i morgon bitti det vet jag och jag borde kanske tagit med mig kryckan hit upp. Fast skitsamma! Jag älskar att vandra omkring så här.

Lycksele verkar mysigt och är ett ställe jag tänker komma tillbaka till. Det känns som att här kan man bara börja gå åt vilket håll som helst och sedan fortsätta gå. Sånt tycker jag om. Vandra i min ensamhet. Jag känner mig samtidigt mindre ensam när jag är ute och går så här där det är totalt okänd mark jag sätter fötterna på.
Annat är det i den där jävla lervällingen som man bor i och som heter Göteborg. Där får man ta bussen om man ska komma till något som räknas till natur. Ja om det inte regnar då eller är så kvavt så man dör. Usch jag vill inte tillbaka till Göteborg! Fan vi föddes verkligen i fel landsända Daniel! Det var ju du som gillade dyra kläder och lite manligt smink! Jag skulle växt upp med EPA-traktorer, skoters och surströmming istället! Jag skulle hatat ”de där i stockholm” och jag skulle heja på Skellefte AIK!

Jag ska vara här några timmar till innan det bär av tillbaka till Umeå. Hoppas det kommer kännas bättre idag men å andra sidan lär jag inte orka känna efter. Det blir en tidigt kväll ikväll.

Gud, nu idag har jag verkligen känt att jag har semester! Jag har gått och småmyst hela dagen och bara varit liksom. Är det så här det känns att vara ledig? I så fall gillar jag den känslan i mängder!

20160802_141358 augusti, Umeå

Tänk så det kan skifta! I förrgår ville jag bara fly från Umeå men idag har det varit en riktigt trevlig dag! Jag mötte Sara på ”nya” Costas och sedan också Alexandro. Var så kul att träffa Sara igen. Trots att vi inte ses så ofta så är hon så lätt att prata med och är också en av de få i den här stan som jag litar på. Alexandro var också väldigt kul att äntligen fått träffa. Vi har pratat en del men aldrig setts men nu så blev det av minsann.
Vi satt länge på Costas och tog sedan bussen upp mot Gammlia.

Jag saknar gamla Costas. Utopia som det ligger i nu är alldeles för glassigt och modernt men kaffet i sig gör att man känner igen sig. Baristan var inte dum att se på han heller 😛
Jag tycker så mycket om Costas för dels var det ju ditt favvisställe och har blivit mitt när jag är i Umeå men också för att Linda och Costas är såna underbara människor. I morgon ska jag äntligen få köpt min bukett blommor till Linda som tack för att hon åkte till dig förra året. Det är och kommer för alltid att bli en av de finaste gester någon gjort för dig sedan allt brakade ihop. Hon har alltid sedan dess en sån där speciell plats i mitt hjärta ♥

Jag fick mig också ett gott skratt under dagen när jag fick se vad någon skrivit om dig på din födelsedag. Massor av fina fraser utan någon som helst innebörd och så kort som andra tagit.
Det där förstår jag inte riktigt. Hur kan personen som faktiskt tog korten acceptera det? Det var ju er dag! Det var ju ert minne i ert förhållande! Det var dessutom en dag som jag vet att du efteråt tyckte väldigt mycket om och som du berättade om. Sedan kommer en annan person och tar samma kort och skriver utifrån sig?! Det är bara sjukt sjukt sjukt och något så in i bomben respektlöst.
Ja, jag har kort på denna sida som jag absolut inte tagit. Jag visste inte ens om att det fanns en Daniel när de korten togs men aldrig att jag skulle ta credit för dem! Jag skulle kunna ha massor att säga om en del personer du haft i ditt liv men vad jag tycker om det är i sammanhanget helt irrelevant och fullständigt oviktigt! Det var ER tid ihop och att man accepterar att någon bara snor den tiden så säger det en hel del om personerna i fråga. Fast samma personer verkar ju inte ha det minsta problem av vad som finns på nätet så. Kommer du ihåg när jag skrev här att du var och blev en lerfigur som man kunde bända, böja och vrida hur man ville? Hade jag fel? Nej det hade jag inte….

20160802_170731Gammlia var det ja! Där vandrade jag och Sara och satte oss sedan ner vid de samiska husen och snackade. Det var riktigt mysigt. Vi gick också förbi en kurs i folkdans så det är ju bra att veta vars sånt sker om jag skulle vilja lära mig det någon gång 🙂

Nu är klockan sent och jag ska snart sova. Det har faktiskt varit en bra dag idag och det var kul att faktiskt prata med lite människor. Något jag knappt inte gjort sedan jag kom till Norrland. Idag var det en sådan dag då man känner att nu skulle man kunna stanna i en vecka till.
I ärlighetens namn vill jag faktiskt inte åka hem i morgon! Usch för att behöva komma tillbaka till Göteborg igen 🙁
Jag har redan ångest över att semestern är slut om 1 1/2 vecka. Jag vill verkligen inte tillbaka till det stället och jag kommer ägna varenda ledig stund hemma åt att söka jobb. Något jävla ställe måste väl ha nytta av mig Daniel?!

20160802_221447Nu sitter jag här nere vid Umeälven och det är löjligt mysigt. Jag är så glad över att myggor och knott inte gillar mitt blod. Tänk att jag varit i Norrland en vecka och inte ett enda myggbett. Det är fan otroligt för de är precis överallt. Jag tror jag nog svalt 1 miljard knott istället när jag druckit kaffe men va fan! Kan fågelungar äta knott så kan väl jag. Känns som bra dietmat i alla fall 😛

Nej, nu ska jag lyfta på mig och gå ”hemåt”.

I morgon blir det färd hemåt ….men jag vill inte. Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte!

Hata Hata Hata Göteborg!

3 juli, Bromma Flygplats

Oj! Det blev en dramatisk sista dag här uppe.
Bestämde mig för att vandra omkring på Gammlia lite till på förmiddagen innan jag skulle möta Sara och där i en trappa bestämde sig mina fötter för att ”nu räcker det”. Foten gav upp och jag rasa ner och slog i skallen. Tack vare hjälpsamma personer omkring så kom jag på fötter igen och jag förklarade dessutom att något NUS inte skulle bli av. Ja så det kan gå!

Nu sitter jag på Bromma och väntar på flyget hem. Jag har precis innan träffat Elin inne i stan! Efter 4 år tyckte vi väl att det var dags att ses och det var riktigt trevligt. Alltid kul att få ett levande ansikte på de jag pratat med så mycket. Om en stund går planet och sedan är man hemma igen.
Jag har absolut ingen som helst lust att fara hem. Hade gärna stannat borta ett bra tag till eller varför inte för evigt. Nu ska man hem till den där gråa jävla skitstan man bor i och om en och halv vecka är det dags för jobbet att börja igen.

Trots att det emellanåt varit väldigt tufft så har jag verkligen haft semester Daniel. Gud vad jag sett massor och jösses vad jag gått och vandrat. Jag har skrivit det så många gånger men jag skriver det igen: Fy fan vad jag älskar Norrlands natur!

________________________________________________________

Dannebus411 augusti, Hemma

Så nu sitter man här igen. Jag försöker sitta ganska mycket just nu då jag har en spricka i benet efter fallet i Umeå så jag har fått ta det väldigt lugnt men det var det värt.

Kortet på dig här…..det är 4 år sedan på dagen idag sedan jag tog det. Där var vi i mitt kök och ingenting dumt, ingen ondska och ingen död fanns. Det trodde vi då.
Där skriver du till Savannah och jag hade precis innan skrivit till Jennie. Det var en av de dagar då jag var så där löjligt lycklig bara. Samma dag tog jag också kortet på stenen på dig.  Jag tog många kort på dig. Många minnen att spara för alltid. Många minnen har jag delat medan andra är mina. Bara mina och dina.

580061_10151031943843871_1404893834_nNu sitter det ingen Daniel i mitt kök mer och så här en vecka efter att jag kom hem från Norrland känns det extremt tomt men…
Det finns också någonting annat i mig. En styrka jag inte känt innan. En kraft som säger till mig att jag ärr värd mer och bättre och kanske behövde jag den där smällen jag fick mentalt när jag satte fötterna på Umeås mark. Kanske behövde jag faktiskt få komma dit som enbart Walle. Inga krav, inga manifestationer och inga möten. Bara vara jag själv med det som är jag, på gott och ont.

Jag vill inte arbeta kvar där jag är nu och kommer söka vartenda jobb som finns. Jag kommer inte få något nytt jobb i morgon eller i övermorgon men det är samtidigt skit samma för jag bryr mig inte mer. Jag vet vad jag vill göra med mitt liv och det är inte att arbeta för någon kommun eller något företag heller. Jag har mina planer och jag måste satsa allt på att nu faktiskt göra de planerna till verklighet. Jag har kraften Daniel. Det tror jag att jag visat ganska mycket trots allt de här fyra åren att jag faktiskt har när jag så vill. Nu behöver jag rikta om den kraften och lägga den på mig själv lite. Under tiden ska jag jobba, jag ska göra mina arbetstimmar per dag och inte en sekund mer och resten av tiden ska jag lägga på det som jag vill göra och kan göra och som jag vet att jag är jävligt bra på att göra.

Jag måste lära mig att inte slåss mot de där demonerna som etsat sig fast i mig när det gäller skitsnack och bullshit som en del hållit på med.
Vart var dom Daniel då? Kom de och hälsade på dig? Brydde de sig? Varför skrev den självutnämnde pojkvännen som använder andras kort ”Men skulle han inte flytta till GBG?” om han var så jävla nära dig? Svarade folk när du kontaktade dem? Varför var din telefon alltid stendöd när du var här nere? Så in i helvete älskad som du var enligt dem?
Det där är demonerna som självutnämnt sig till hjältar samtidigt som de använde mig som slagträ men jag behöver inte slåss mot dem för de talar sitt tydliga språk själva. Jag hade så önskat att jag här kunnat skriva ”Daniel var en enormt älskad person av alla” men så var det inte. Älskad var du, enormt älskad var du, av vissa men inte alla och det är sanningen. Jag har stiftat ett cyniskt ordspråk…”Vill du bli älskad av alla? Dö då!”
Sanningen biter röven av mina demoner och då får demonerna tycka att jag är fel, ful och äcklig. Det bjuder jag på.

Så jag är glad att jag åkte till Umeå. Jag åkte väl dit som en Walle, knäcktes där som någon annan Walle och kom tillbaka till Göteborg som bara Walle. Därför är jag också så glad att jag träffade Sara och Alexandro efter den ”stora kraschen” för det gjorde ju att jag faktiskt fick ha det trevligt i Umeå. De gav lite mänsklig fägring i det som före det var ett kaos.
Nu känner jag att jag vill och kommer kunna åka tillbaka till Umeå igen som mig själv, ja som Walle.
För helt jävla fel kan ju inte den fete och äcklige Walle vara. Du kom ju faktiskt ner för att hälsa på honom och sedan kom du hit igen, och igen och igen….

Nej jag har bestämt mig för att inleda hösten med nya tag. Jag låter Göteborgs Kommun leka affär och jag står i den och gör exakt det som förväntas av mig på bästa sätt. Ingen ska få nöjet att säga att jag inte sköter mig och under tiden ska jag satsa mot de mål som är mina. För jag kan nå dit Daniel. Jag vet att jag kan nå dit!
Vägen kommer bli lång men i ärlighetens namn har jag redan vandrat en bra bit på den. De här åren har varit så jävla tuffa men jag sitter ju här än. Jag klarade det och under tiden har jag fått sjukhuset på kullen att bli känt som ett sjukhus där kaos, lögner och idioti råder. Allt det där har J A G gjort och ingen annan. Kanske är det just det som hänt. Att jag faktiskt insett att jag vandrat en ganska lång bit på min väg. Jag har kanske tittat så mycket på himmelen så jag har inte sett hur långt jag gått.

Norrland då? Jo, ännu en gång måste jag nog konstatera att om du fått leva är Norrland en sak vi hade ”bråkat” om för jag hade älskat det och jag är inte lika säker på att du delat den glädjen. Fast du och jag var väldigt bra på att få den andra att se saker ur ett annat perspektiv så kanske kanske kanske hade även dina demoner från norr lugnat ner sig med tiden.
Fast nu finns du inte i livet mer och Norrland har under de här åren blivit min tillflyktsort men också mitt paradis. Att sitta vid en älv och se ut över den där fantastiska himmelen som finns där uppe ger mig en sådan enorm ro och samtidigt livsglädje och det behöver jag. Norrland är inte bara ”din plats” nu utan har också blivit min egna. Ett ställe jag saknar när jag inte är där och som jag vill se mer av när jag är där. Medan resten av svenska folket åker till utlandet och sandstränder åker jag till Norrland och myggorna och det är jag glad för.
Så dit kommer jag komma tills den dagen jag dör och det samma är det med dig min älskade vän. Dig kommer jag komma att besöka tills den dagen jag inte själv är i livet mer. När jag är där ska jag sitta och dricka kaffe och prata med dig. Kanske kommer jag gråta en stund också men mest kommer jag älska dig.
För det gör jag så enormt mycket än Daniel En dag som denna då det var 4 år sedan du satte dig på knä framför mig och tittade upp på min med dina blåa ögon så älskar jag så innerligt på precis alla sätt.
Det är väl det som är kärlek kan jag tro…

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Till Daniel: Några rader från Costas

wp-1470223934419.jpgHej min Tuss.

Det är ju en tradition att skriva till dig från Costas när jag är på semester och ja fick för mig att skriva lite till dig igen.
Du hade inte känt igen dig här. Numer finns Costas inne på en galleria som heter Utopia. Det är väldigt modernt här och de har krossade bilar i taket men kaffet…..ja kaffet är lika underbart som det  brukar vara!

Jag sitter här med Sara och vi pratar om allt och inget och det är riktigt trevligt så här innan  man ska fara tillbaka ner till stora stan igen. Det här varit långa dagar med långa promenader här uppe så nu får jag vila lite.

Det är mycket känslor när man är här men om det skriver jag mer när jag kommer hem. Jag har gjort mig en liten dagbok när känslorna tagit över.

Saknar dig Daniel, och önskar så du suttit med oss här idag. Costas var ju det enda i Umeå som du pratade väl om och jag förstår dig.

Hörs snart igen

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Grattis på födelsedagen Daniel

Danieldag

Idag  den 29 juli skulle Daniel ha fyllt 27 år.
Det blir också en sådan dag då sorgen över att han inte får fira fler födelsedagar blir extra stark och saknaden gör sig extra påmind.

Jag hoppas så att de firat dig i din himmel Daniel. Jag hoppas du fick massor med presenter och jag hoppas också att du känner kärleken från oss som är kvar. 

Du är för alltid älskad och för alltid saknad

Till Daniel: Sommaren går

travel-blog-gadlingHej tussen min.

Det var ett tag sedan jag skrev…
Jag har semester nu och jag kan inte med ord säga hur förbannat skönt det känns att vara ledig lite. Jag har före det att semestern började arbetat mer än jag egentligen orkat så jag har mest gått omkring som en zombie när jag inte suttit framför datorn på jobbet och grävt ner mig i individutskott, arkiv, telefonfrågor och allt annat.

Samtidigt måste jag tyvärr inse att jobbet jag fick inte direkt var så mycket annorlunda än det jag jag hade tidigare när det gäller verksamhetsutövning.
Jag var så glad i början. Jag trodde att jag fått ett jobb där jag faktiskt kunde få göra lite av sånt som jag är bra på och iofs har jag fått det. Jag har fått massor med arbetsuppgifter där jag i alla fall hoppas att jag kommer till användning men samtidigt är allt i en enda röra och jag känner mig hela tiden som att jag egentligen inte räknas. På pappret lät allt så bra men verkligheten är oftast väldigt annorlunda från hur det ser ut på pappret när det gäller kommunal verksamhet. Det positiva i mitt arbete är en del kollegor.
Samtidigt är jag glad för jag har genom mitt jobb kunnat täppa igen en del av de luckor i kunskap som jag haft efter de senaste årens turer med myndigheter och sjukvård och annat. När det gäller att kunna ”jävlas” med folk som kör med legitim drogutdelning så som psykvården ser ut idag så lär jag nu kunna ”jävlas” ännu mer.
Ändå är jobbet inget för mig och därför gör jag också någonting åt det.

Den stora skillnaden på då, för fyra år sedan, och nu är att jag under de senaste årens alla händelser lärt mig att ”Du är värd något bättre Walle” så istället för att stanna kvar och må skit går jag vidare. Jag vet med mig att jag är en jävel på det jag gör och det kommer någon ha nytta av. Jag hade en plan när jag började här att jag skulle få ordning på livet såpass mycket så att jag skulle kunna gå tillbaka till mitt skrivande men det har det varit sådär med men nog ska jag nå dit för eller senare. Det vet jag…

Det är mycket sånt som hänt med mig den senaste tiden Daniel: Jag tar ingen skit mer.
Ibland önskar jag att en del av dina så kallade vänner som hade så jävla mycket åsikter om mig fått träffa dagens Walle istället för den som var helt knäckt när du dött. Då jävlar säger jag!
Jag hade mentalt klätt av dem en efter en tills de varit så knäckta så det hade nog vart ännu fullare på ”ettan” än vad det redan var. Jag hade pulveriserat sönder dem mentalt rent ut sagt och jag hade gjort det med glädje.
Då på den tiden slogs jag för dig, din sak, din person och den du var. På resans gång glömde jag mig själv och mådde dåligt när tid fanns över.
Idag har jag lärt mig att faktiskt jag är viktigast. Jag har ingen anledning att ta skit för saker jag inte förtjänar. Det gäller saker runt dig lika mycket som det gäller mitt arbete, mitt liv, den jag är eller något annat. Jag har nog på vissa plan kommit starkare ur det här även om det ibland inte känns så.
Ibland ekar sånt som folk sagt och jag kan fortfarande inte se mig själv i spegeln utan att må fysiskt illa av att se det monster som jag är. Jag kan fortfarande ibland få de där demonerna över mig som skriker ”De har ju rätt, du är äcklig. Du är ful. Du såg ut som en knarkare” Ibland kommer till och med rösten som ekar i mig som säger ”Hon hade rätt. Du kunde gjort mer. Du svek honom”.
Ja de där rösterna finns där men idag låter jag dem finnas. Jag orkar inte bråka med dem mer utan det blir mer som att jag bara säger ”Men håll käften för fan”, och då försvinner dem.

Kanske har jag gjort en vandring jag med de här åren. Kanske har jag kommit ut på andra sidan som en lite starkare person men som ändå bär sår.
Jag tänker på vad du skrev i din dagbok den 2 september, 10 dagar innan du dog:

Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är de något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag. Varför skulle jag vara svag? Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten å säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra

Jag var så stolt över dig då. Din styrka och din kampvilja och som inte alls var något som ”Det var ju Daniel” Du var så medveten om hindren som fanns och du var så medveten om att det inte skulle bli lätt men du ville försöka.
Allt jag gjort de här åren har varit baserade på just meningarna ovanför, dem och det du sade.
Jag trodde på dig och jag visste att du ville klara det. Hade jag inte trott på dig hade jag inte vänt upp och ner på himmel och jord. Ja, jag trodde på dig så starkt.

Nu har jag jobbat på att tro på mig själv och den jag är. Jag har jobbat stenhårt på det och på vägen har jag medvetet backat från mycket. Av de som var dina vänner har jag egentligen bara kontakt med Jennie och en vän till. De andra pratar jag inte med mer och jag är ganska glad över det. Det fanns liksom inget när inte du fanns och när minnet av dig allt mer blev svagare så försvann det lilla som egentligen inte fanns från början. Dessutom: Handen på hjärtat….hur mycket kontakt hade du och dem det sista året? Nej just det.
Fast jag tror det är normalt. När någon dör ska de som är kvar samlas i grupp och sörja man tror att sorgen är något man kan dela men det går inte. Min sorg är inte den samma som någon annans och det samma är det ju för dem. Jennie är ju kvar och din underbara syster är min lillasyster idag. Inte på pappret men inga på denna jord betyder mer för mig än hon och Kev. Hon, Kevin och Henke är min familj. Så är det med det.

Nu är det semester i alla fall och om några dagar kommer jag och hälsar på dig. Jag ska fara omkring i de trakter du själv avskydde som pesten men där du ju idag tvingats ligga för alltid i.
Jag tycker nog mer om Norrland än vad du gjorde eller rättare sagt det gör jag. Fast jag gillar det å andra sidan därför att jag tycker om ensamheten där. Jag får vara ifred med mina tankar där uppe och jag kan bara filosofera.
Skellefteå är faktiskt mysigt. Det är en småstad som inte försöker göra sig till något annat heller än just småstad. Annat är det med Umeå. Den staden står enbart för död i mina ögon. Död och en jävla hybris som gör att staden försöker växa ikapp Stockholm. Det som är positivt är att färre personer dör i alla fall på psyk, men de hade väl inga patienter kvar kanske som kunde dött….

Jag kommer inte förbi dig på din födelsedag. Enda direkta anledningen till det är att jag inte vill träffa någon. Jag vill dit ensam och vill absolut inte möta personer som jag ska behöva le åt när jag egentligen vill ta din gravsten och slänga den i skallen på dem. Så jag kommer en annan dag istället. Jag tar med kaffe och Polly för det ville du ju ha. ♥

Vet du Daniel? Jag ser på mig själv och känner inte igen mig helt men känner ändå att jag vet vem jag är.  Mycket av det som var jag försvann trodde jag när du försvann men sakta har jag på resan hittat det igen. Jag har en enormt lång bit kvar men jag tar små steg framåt. Ibland ramlar jag baklänges men hittills har jag ju lyckats stappla mig framåt igen så skam den som ger sig.
Det som är den största sorgen är att inte du är här och vi kunde vandra den där stigen framåt samtidigt. Jag hade behövt din vänskap emellanåt ska du veta. Lika mycket som jag hade behövt dig för allt annat vi pratade om. Jag saknar våra samtal så enormt mycket. Jag saknar dig så enormt mycket.
Jag tror jag älskar dig än, lika förbannat enormt mycket.

Det är inte rättvist att du dog Daniel. Det är bara fel fel fel, och det slutar aldrig vara fel.
Du ville leva, du borde fått leva och du skulle ha levt.
Jävla idioter på NUS

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Till Daniel: 6 kort, 4 år sen

Idag är det en sån där minnesdag.
En av alla de dagar som på olika sätt är så starka och så levande ännu.120608-2
Så mycket hände denna dag. Jag fick träffa alla dina sidor, dina underbara spralliga upptåg, din humor, din värme men också det bekräftelsebehov som gör att vissa än från denna dags sena kväll fortfarande är bundis med det största sveket som drabbade dig i ditt liv, men de skiter jag i nu.
För nu idag vill jag minnas det roliga och det fina.
Korten har de flesta sett förut och mer kort finns men de korten är för oss som var med…

Vi började dagen på Universeum. Eller som du skrev på ditt Instagram: Nu leker vi barn !!:D

Vi lekte ju faktiskt lite barn där inne. Bollar som flög i luften var skoj liksom att akvariet med hajarna var spännande.
Vi skrattade när vi försökte klappa rockorna och barnen, ja de som faktiskt var barn runt om oss, uppenbart tyckte vi var fruktansvärt omogna när vi skrek ”Blääää” för de var så slemmiga.

 

FB_IMG_13391581472442634 (1)Sedan kom vi in i regnskogen och där fanns aporna.
Om jag skulle göra en top 3 lista på när jag skrattat mest i mitt liv så skulle episoden när apan hoppade emot dig efter att du fått tagit ditt kort på den komma väldigt högt upp. Du skrek till så högt och i falsett så jag tror faktiskt att hela regnskogen stannade till och jag skrattade så jag nästan kissade ner mig.
Kanske var det för att jag stått och väntat på dig i något som kändes som en hel dag innan du fick till det där perfekta kortet med din alldeles nya Samsung S3 och kanske var det för att du hoppade lika högt som apan.
Kanske också för att du var totalt genomsvett för det var ju varmt som sjutton där inne i regnskogen men mössan kunde du inte ta av för du hade ju inte gjort ordning håret. Ja, du var allt lite noga med det där Daniel :p

 

FB_IMG_13391586497159964 - kopia

Sedan lekte vi Jurassic park och det var spännande. Jag kommer ihåg att du imponerat lyssnade när jag försökte leka duktig och berättade att ”Numer tror man att de hade fjädrar de där ödlorna”. Tänk om du fått leva ett år till Daniel och sett hur de sedan gjorde om dinosaurerna på Universeum. Dom fick fjädrar och ser numer ut som förväxta höns i glada färger med för stora tänder.
Men då när kortet togs var det mer riktiga ödlor och jag tog en hel radda kort på dig varav detta är det bästa
Du ser så busig ut och om folk hört vad vi sade innan kortet togs hade de nog kanske tyckt att vi båda var lite väl busiga men den konversationen passar sig inte här 🙂

Efter det gick vi till Liseberg och på vägen dit ringde Jennie och det bestämdes att hon och Kevin skulle komma till parken dom med. Snart skulle jag få träffa din syster och du sade gång på gång hur glad du var över det. Snart skulle jag få träffa din familj!

20120608_151753 - kopiaFast innan besökte vi Evert Taubes värld och det blev ett väldigt märklig besök.
För du gillade det så och det hade jag inte direkt räknat med om jag ska vara ärlig men där visade du en väldigt annan sida av dig vilket jag är glad över att jag fick se.
Jag tror vi var där inne i över en timme och du lyssnade, såg och läste allt. När jag frågade varför sade du ”Jag vill lära mig allt om min nya stad” och då kommer jag ihåg att jag klappa dig på kinden.
Vi dansade vals till ”I Roslagens famn” innan vi gick ut och vandrade sedan upp mot Lisebergshjulet för jag tänkte att ville du nu lära dig allt om Göteborg så skulle du få se Göteborg också.
Även om jag var 100% säker på att hjulet skulle ramla ihop och döda oss så köpte vi glatt biljetter och det var bara vi som åkte i hjulet den stunden så skulle det rasa så skulle i alla fall bara vi två dö

20120608_153812

Det var där uppe jag tog det här kortet.
Detta kort som senare skulle pryda din minnessida på FB.
Du är så vacker där Daniel men för mig blev det där kortet också något annat. För det var där jag kallade dig för Tussen första gången.

Vi satt där på var sin sida och var fullständigt livrädda. Det blåste lite den dagen och det kändes som att vi snurrade runt runt runt i den där jäkla korgen. Fast självklart kunde ingen visa den andre att han var livrädd så istället var det först knäpptyst.
Till slut fick jag väl ett litet infall av ”Cool kille” så jag frågade ”Är du rädd lille tussen” och försökte le.
Då svarade du på ett sånt sätt som bara du kunde. Inte alltid helt genomtänkt och spontant, ”Vad betyder det? Är det danska?”
Då brast skräcken över att hjulet skulle rasa ihop och jag garvade till och sedan pratade vi som vanligt. Jag pekade mot olika ställen i Göteborg och till slut satte du dig på min sida, tog tag i min arm och sade ”Tänk snart bor jag här Walle”
”Ja, det gör du tussen”, svarade jag och längtade lika mycket jag.

Efter det fick du heta tussen och det kommer du för alltid göra <3

Sedan var det då dags att möta Jennie och Kevin och om det mötet har jag skrivit många gånger men fortfarande minns jag kärleken i dina ögon när du såg dom. Jag minns hur lycklig du blev och jag kände mig också lycklig då för att jag kunde vara med om det här. Jag var stolt då att jag fått ner dig till Göteborg efter en fruktansvärt jobbig vecka i Umeå och att se dig nu så här glad gjorde mig glad. Att slippa se dig sitta ledsen framför webcamen och fråga ”Varför är jag så ensam Walle” utan nu istället se dig bära och jaga din älskade systerson gjorde mig så gott att se.

FB_IMG_13391663916432198Du och Kevin åkte Farfars bilar sen och efter det gick du och Jennie och åkte Balder.
Efter åkningen tog de två sällskapen en paus ifrån varann och medan du och jag gick och åt smörgåsbord så gick Jennie och hennes sällskap och såg på Evert Taube. Hon gillade det inte direkt:)
Under middagen var jag tvungen att poängtera att ”Jennie är ju skitsnygg” och det där var inget som du direkt gillade. Jennies mycket vackra utseende skulle sedan bli lite av en följetong mellan dig och mig. Inte för att du inte höll med. Nej du var själv noga med att poängtera att din syster ”såg väldigt bra ut!”, men jag skulle inte tycka det.
Fast jag fick gärna tycka att du var snygg 😛

Där den 8 juni 2012 var jag så otroligt glad över att jag hade fått en vän som fick mig att leva upp så enormt.
En vän som jag suttit och pratat fram till morgontimmarna med och som kände mig mer och bättre än kanske någon annan på denna jord. En vän som visste allt om mig och jag kände mig för första gången på mycket mycket länge som att jag var omtyckt.

Allt det där står den dagen för 4 år sedan för. För lycka, för kärlek, för vänskap och för framtiden.
För då fanns framtiden. Då fanns allt!

Nu ska jag försöka sova lite. Igår gick det knappt och idag vet jag att jag kommer gråta när jag lagt mig ner, men idag ska jag hålla om min kudde och blunda hårt och drömma om att det är dig jag håller om. Om jag ligger helt still kan jag känna din lukt från Body Shops jordgubbsparfym som du alltid hade på dig. Jag kommer sedan viska tyst ”Godnatt Daniel, tussen min”

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

 

Till Daniel: Några rader från en varm balkong

1067088_20141022211942292_sbigDet är natt, klockan är strax fyra när jag börjar skriva det här…

Sitter här ute på balkongen och njuter av lugnet som råder och njuter dessutom över att det inte är så jävla varmt just nu. För just nu är Göteborg varmast i landet och det är inget som jag själv direkt känner är det bästa med Göteborg just nu. Här är varmt som fan rent ut sagt och det där ligger inte direkt för mig.
Jag brukar lite avundsjukt se på väderkartan ibland och längta till Skellefteå där det är kallare. Just i skrivande stund är det 14 grader i GBG och en grad i ”Skellan”, Go Norrland!….

Kan inte låta bli att tänka på när vi satt här ute första gången vi träffades in real så att säga. Jag kommer också ihåg hur förvånad jag blev när jag såg dig på Landvetter och hur jag brast ut i ”Men vad liten du är!”. Minns du hur blyga vi var, i 2 minuter och sen var det som om vi känt varann hela livet.
Den där kvällen och natten satt vi länge ute på balkongen och drack kaffe, rökte, gjorde mackor och drack mer kaffe och vi pratade om allt allt allt.
Gud vad jag saknar den kvällen Daniel och alla andra såna kvällar.

Jag känner mig så vansinnigt ensam och samtidigt vill jag inte träffa någon att umgås med. Folk frågar om jag ska med ut men jag får panik av att tänka på att sitta på en krog och spela glad. Det räcker med att jag får ta i från knäna på jobbet för att orka spela Walle där. När jag sedan kommer hem har jag ingen energi kvar till något. Att spela teater 8 timmar om dagen kräver mycket av en. Den saken är klar.

Jag vill dö Daniel.
Så är det.
Jag vill inte leva längre men vill heller inte ta livet av mig. I helvete heller att jag skulle vilja det men leva vill jag inte för egentligen lever jag inte.
Jag är fast i någon jävla dålig pjäs där jag försöker vara något eller någon jag inte är och jag känner mig som att ingen förstår mig. Du gjorde det. För dig kunde jag berätta alla mina innersta tankar och funderingar. För dig kunde jag berätta om kärlek och svek, jobb och fritid, tankar och viljor och med dig hade jag någon som inte heller alltid kände att han passade in.
Nu är det tredje sommaren utan dig efter att NUS medicinförgiftade dig och det är tredje sommaren där minnena blandas med saknaden och där samtidigt insikten att mitt liv är som det var innan slår emot mig varje dag, varje timme och varje sekund.
Jag har ingen att dela tankarna med och har tröttnat på att skriva till folk när konversationen ALLTID är ”Hej”, från min sida med en fråga om hur personen mår och sen får man en harang om att allt är skit, piss och ingenting är som det ska. Det hade ju varit småkul om det i alla fall en gång uppstod en fråga i stil som ”Hur mår du då?”. Jag har fått lära mig väldigt mycket om vad narcissistisk personlighetsstörning är för något och såna drog du till dig som getingar dras ett glas med sockervatten. Tro heller inte för en sekund att någon skillnad dykt upp i hyckleriet: Din mormors grav är fortfarande mer välstädad än din…..

Ja jag saknar den där natten då vi sågs första gången på riktigt och där vi satt på min balkong. Du var så glad för dagen efter skulle du överraska Jennie som inte visste att du var här nere och du skulle få träffa Kevin. Du ville också att jag skulle få träffa dem och så blev det ju några dagar senare. Allt blev där som vi trodde, men resten blev det inte.

Ja Daniel, jag är trött. Så fruktansvärt trött mentalt sett men jag kör tills jag rasar och det kommer jag göra igen. Det känner jag i hela mig. Jag är där jag var innan du kom in i mitt liv och nu går jag på sparlågorna från motorn som fått sig så många törnar. Pjäsen jag spelar på dagarna tar på mig och allt mer sjunker jag in i något som jag mött förut. Ibland vill jag bara sticka in kniv rakt in i ögat på mig själv så hjärnan min slutar fungera och så jag slipper minnena men då skulle jag ju glömma dig och det vill jag inte.

Jag vill bara att det ska sluta göra så jävla ont.
När slutar det göra ont Daniel?

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Till Daniel: 4 år

man-with-head-down-300x300Hej tussen min

Det är söndag och jag får inte direkt mycket gjort.
Helgen har varit jobbig och tom. Ja väldigt tom faktiskt. Känner mig å ena sidan fylld med känslor men å andra sidan är det som att jag är fullständigt slut på känslor på samma gång.
Igår vann Ukraina Eurovision Song Contest. Låten var enormt tråkig och jag tror mest den vann därför att Ryssland inte skulle vinna vilket passar mig väldigt bra.
Det var annat 2012 när Loreen vann. Kommer du ihåg det? Hur du skrek och tjoade. Fast hon var ju bra och låten hon vann med är fortfarande en sån där låt som gör att man tänker på dig.

Fyra år har gått nu sedan allt hände Daniel. Fyra jävla år och det känns på samma sätt som en evighet som om att allt skedde igår. Jag kommer ihåg dagen så väl. Den där dagen då du bokstavligt talat slumpades in i mitt liv.
På förmiddagen hade jag varit med en boende nere vid hamnen. Vi hade fikat och vi tittade på folk. På eftermiddagen hade vi schemamöte på jobbet. Något vi haft många gånger med tanke på fiaskot med införandet av Optimerad bemanning. På mötet frågade vi oss vad och hur vi skulle göra när nu våra vikarier försvunnit bort till bemanningsenheten och plötsligt hade vi luckor precis överallt. Detta ihop med att schemaplaneringen inför sommaren var i kaos gjorde att stämningen inte direkt var på topp.
Jag kommer ihåg att jag satt där och någonstans visste jag att detta skulle bli mitt sista möte. Snart skulle allt vara över och jag skulle slippa det här. Jobbet, att vara sjuk, smärtorna, ensamheten och ångesten som alltid kom krypande emot mig på nätterna och så dök du upp…

Senaste gången jag var hos min samtalskontakt så pratade vi om den där tiden då vi träffades och hur alt förändrades så snabbt. Hur du fick min nyfikenhet på livet att komma tillbaka igen och hur jag kände att jag faktiskt hade någon i mitt liv som brydde sig. Någon som skickade små SMS från jobbet eller ringde när han var ute och tog en rökpaus.  Ja någon som fanns där. Långt borta var du men med mail, telefon, sms och framförallt Skype så kom du så nära.
Att det var en annorlunda relation förstod jag ganska tidigt men kanske inte förrän långt efter att du var död förstod jag hur annorlunda den var.
Så många har i efterhand vävt in dig i ett patetiskt romantiskt skimmer, men det gör inte jag.
När vi sågs första gången gjorde vi det som vänner och som två personer som mådde väldigt dåligt över att vara ensamma. Sedan under tiden som gick förändrades saker och ting men just den där motsatsen till ensamhet var det som band oss samman.

Vi kunde dela allt och vi delade allt. Från diskussioner om pizzor till Liseberg och vi kunde vara ledsna och glada. Vi kunde vara arga och lyckliga, ja vi kunde dela våra känslor och det gjorde på nätterna och dagarna och det blev en egen värld.
De gånger vi var ledsna så kunde vi trösta varandra och vi vågade också tala om för varandra när vi tyckte att den andre var dum.
Jag vet att jag aldrig kommer få en sådan relation med någon annan igen och det både sörjer och saknar jag samtidigt som det gör dig så speciell i mitt liv.

Jag kommer ihåg den gången du ringde mig på Skype och du var så ledsen. Du hade träffat ditt ex på stan av en slump och det ni pratat om på FB på kvällen hade gjort dig så ledsen. Du läste upp konversationen för mig och du grät. Du var så enormt kränkt och sedan tittade du på mig och sade ”Lova att aldrig se mig sån Walle”
Jag kommer Daniel att du aldrig trodde jag såg dig sån. Jag hoppas att du, även senare när sjukvårdens förgiftning av dig förstörde dig, någonstans inom dig visste att jag aldrig såg på dig så.

Jag känner mig ensam igen Daniel. Jag ha så mycket att berätta och så mycket som gör ont och sakta är jag på väg tillbaka till ett liv där jag under arbetstid spelar den starke, arge, glade men hjälpsamme Walle. Han som alltid får saker gjort och som folk tror de känner.
Sedan kommer jag hem till min håla där klockans visare sakta drar framåt mot en ny dag men där jag egentligen redan är död. Tiden står still samtidigt som den går.

Ja livet är tillbaka i det som det var. Förutom Kevin och Jennie har jag ingen direkt kontakt med någon som kände dig längre och kanske är det lika bra för det var ändå inte samma Daniel vi kände.
Jag längtar just nu så jag dör efter att få komma upp till dig och sitta hos dig. Jag behöver det men har inte råd. Jag hatar att du ligger där i det där jävla Skellefteå.
Nu måste jag köpa nya sulor till fötterna igen för de gamla har mina snea fötter trampat sönder och de kostar en förmögenhet. Så jag får välja på det eller äta riktig mat. Väljer jag bort sulorna kan jag inte jobba och så…. ja livet går i cirklar…

187242Jag saknar dig Daniel. Jag saknar min bäste vän. Jag saknar dina blåa ögon som kunde få en att må så bra när de log. Jag saknar din röst och jag saknar att ingen lär mig ord som ”flänna” längre.
Jag saknar att kunna skratta åt olikheterna mellan Göteborg och Norrland och jag saknar att höra dig prata om framtiden där du ville jobba med människor som haft det som du. Jag saknar att krama dig och jag saknar din doft från Body Shops jordgubbsparfym. Jag saknar att inte ha någon som kunde lyssna på mig och ge mig råd. Jag saknar att vi aldrig hann se klart Riket och jag saknar att inte ha någon att låtsas att jag kan allt om Göteborgs historia inför.

Just nu saknar jag dig så fruktansvärt mycket och det värker i mig när jag skriver orden. Tårarna rinner men jag låter de rinna. Du är så värd att sakna men du var så mycket mer värd att få leva.
Fan ta Umeå! Fan ta alla läkare som förgiftade dig! Fan ta alla som lät dig lida i din ensamhet i den där jävla stan. Fan ta allt vidrigt hycklande som kommit efteråt och fan ta de som såg men inget gjorde för de var så självupptagna i sin egna vidriga narcissistiska självupptagenhet och fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan ta livet som tog dig ifrån oss.
Det är inte rättvist Daniel.
Det är inte rättvist.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Till Daniel: Det är så mycket jag vill prata med dig om

wishHej min tuss.

Sitter här med kvällskaffet och skriver lite. Det är sen söndag och snart ska man väl sova så man orkar med att jobba igen.
Helgen har varit…..skittråkig, men det är å andra sidan de flesta helger numer.
När fredagen kommer är jag fortfarande totalt slut i kropp och själ och inte blir det lättare när jag har ett arbete där jag egentligen inte vet exakt vad jag ska göra.
Jag är anställd som en sak, men dras hela tiden mellan olika saker……Welcome to kommunen.
Fast jag trivs ändå och i ärlighetens namn kan ingenting bli sämre än vad jag hade innan. Även om min största dröm är en 50% admin tjänst på sockenvägen så vet jag ju att det inte kommer bli så och då får detta duga. Dåligt jobb är det inte och jag får äntligen göra sånt jag är bra på.

Annars är väl livet fortfarande på någon form av paus. Jag känner mig fortfarande matt i själen efter att i 3 1/2 år levt med dels saknaden av dig, kampen om dig mot alla jävla myndigheter och löst folk och samtidigt som man försökt vara ett stöd för andra som befunnit sig i samma sits som du.
Under resans gång kom massor med nya människor in i mitt liv och sakta försvann de igen. Idag är det mer eller mindre ”bara” Jennie och Kevin kvar men det var ju så det var när du levde så varför skulle jag egentligen ha kontakt med någon annan? Kanske behövde jag de andra ett tag, och de behövde mig, ett tag men någon grund fanns inte att bygga på. För grunden var ju du och du finns ju mer inte…

Du finns inte mer…

Gud Daniel vad jag skulle behöva dig nu. En av de saker jag saknar mest med dig är att ha någon i mitt liv som förstår mig. Någon som jag kan dela allt med. Jag har ingen sådan vän fullt ut.
Visst har jag folk jag pratar med, ingen nämnd och ingen glömd, men ingen finns där så som du fanns. Ensamheten som jag känt så stark sedan du försvann finns där än och den gör lika jävla ont idag som den alltid gjort. Fortfarande kan jag komma på mig själv med att vilja ringa och berätta något och sen ”Nej just de ja”
Senast som det var riktigt så där starkt var när jag fått jobbet jag har nu. Jag hade kommit ut från min chef och fått veta att jag fått jobbet och stod i hissen på väg ner och hade till och med lyft telefonen, men det fanns ingen Daniel kvar i telefonen att ringa och då gjorde det ont.
Helgerna när jag går här och bara önskar att någon som faktiskt bryr sig kunde ringa, ja då saknar jag dig så jävla mycket.
Ibland lägger jag mig bara ner och håller om min kudde och blundar och ibland känns det som att du är där då. Som det var när vi kunde ligga och prata om allt från livet, döden, kärleken till ”Lotta på Liseberg”.
Igår var en sådan dag. Hela dagen vankade jag mest omkring hemma och ingenting blev gjort. På kvällen hade jag tvättid så jag växlade mellan att ligga och krama kudden och springa ner till tvättstugan. Vid midnatt när allt var uppburet brakade jag ihop och grät tills klockan var 4 tror jag.  Just då är det svårt att leva Daniel. Just då är det svårt att hålla de där demonerna som brukade tala om för mig för 2 år sedan att ”Avsluta skiten nu” borta från mig.
Fast så ska jag väl inte avsluta allt tror jag. Mest för att jag inte vill ge folk anledning att tro att jag försvinner på grund av dig. De som känner mig, de få som gör det, vet att jag fullständigt saknade liv före det att du kom in i mitt liv och livet kom med dig. Därför försvann det också när du försvann.

Folk säger till mig att jag borde träffa någon men vem fan vill träffa en som jag. En fet, sliten och äcklig människa. För det är exakt det jag är. Det hade dina vänner rätt i när de inte för sitt liv kunde förstå vad du såg hos mig. Ja, äckelkänslan över mig själv är tillbaka men idag orkar jag inte direkt kämpa emot den. Jag kommer dö ensam och det är ok. Det enda jag önskar är att jag inte skulle behöva vandra så jävla ensam i mitt liv som jag gör i allt annat men det är väl det som är min lott kanske.

Gud vad jag saknar dig. Älskade Tussen min! Fy för alla jävla helvetes skit vad jag saknar dig.
Men nu får jag skärpa till mig och sluta tycka synd om mig. I morgon är en ny dag och då ska jag spela glad igen. Då ska jag bli Walle som med sarkastiska uttal alltid är leende även när han är arg. Då ska jag vara hjälpsam, duktig och helt enkelt blir den som jag förväntas att vara.

Jag hatar Walle Daniel. Jag hatar det jävla äcklet.
Hur länge kommer jag orka spela den här pjäsen?

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

dannebild