Fick beröm idag för ”Till Daniel”, boken alltså.
Det värmde, men när jag kom hem så blev jag bara depp.
Önskar så att jag aldrig hade mått så.
Så som jag gjorde då,
så som jag gör ibland än.
Saknar dig idag.
Känner mig ensam idag.
Om jag bara hade någon som visste….
som visste allt.
Nån som brydde sig…..
Det är söndag kväll, och jag är trött. Känner mig sanslöst sliten.
Den senaste tiden har jag haft stora problem med min andning, och även andra saker som du känner till sedan vår sommar har gett sig tillkänna, men de får vi klara. Hade önskar du var med mig, men jag får blunda och låtsas att du är hos mig.
Den senaste veckan har varit ett helvete Daniel. Det är så enormt mycket som hänt, men samtidigt också mycket nyttigt. Jag har fått lära mig mycket om mig själv, men också om andra. Jag har fått lära mig att om jag ska ha någon chans att överleva så måste jag lära mig att lita på mig själv, tro på mig själv, och se till de fördelar jag ändå har som människa. Kort sagt så måste jag börja acceptera Walle.
I sorgen efter dig finns smärtan över att jag fick bevittna på så nära håll det som sjukvården utsatte dig för, och känslan av att man inte räckte till kommer ofta över mig fortfarande.
Sommaren 2013 lärde jag känna en person, som jag iofs inte fick samma känslor för som jag hade för dig, men en person som jag trodde jag kunde rädda, och som jag tyckte väldigt mycket om. Då förstod jag det inte, men nu gör jag det, att det jag inte lyckades med dig, ville jag göra med denna person. Jag ville hjälpa honom för han mådde inte bra då.
Tyvärr insåg jag försent att den personen inte var som du. Den personen hade en helt annan agenda, och alldeles försent insåg jag att personen lekte med min sorg efter dig. Personen visste vad som skulle sägas för att få min oro att explodera totalt.
Tyvärr är jag dålig på att lyssna på mig själv. Så istället svalde jag det och låtsades om att ”Det blir bättre i morgon”, men det blev aldrig bättre. Istället slutade det med att ingen person någonsin gjort mig så illa som denna människa. Fast det är jag som varit dum! Det har personen starkt poängterat. Personen själv är offret i detta som i exakt precis allt annat i sitt liv.
Varför utsätter jag mig för sånt här Daniel? Hur kan jag tillåta mig själv att prata med människor som vet allt jag gått igenom och ändå ringer mig och berättar att ”De beställt Lyrica” enbart för att de vet vilken jävla ångest bara det namnet ger mig?
Varför tillåter jag inte min ilska som poppar upp att fortsätta vara just ilska utan varför kväver jag den hela tiden? Varför vill jag inte lita på min magkänsla för den brukar ju stämma. Personen och jag träffades nåra gånger och det var helmysigt, och trots att varje hjärncell sade till mig att det inte kommer ske igen att vi skulle ses så ville jag inte lyssna på det. Istället försökte jag tänka ”Jo då, du har fel Walle”, men saken är den att jag inte haft fel i något av det som jag trott skulle hända, men ändå lyssnar jag inte på mig själv.
Vi är några hejare på att va självdestruktiva du och jag Daniel.
Samtidigt är jag ledsen för de minnen jag har av denna människa, ja dom vill jag ändå att dom ska få vara det jag trodde att dom var. Ställen vi besökte och speciellt en kväll när vi satt ute och rökte ihop nere vid en älv. Det var så underbart då, och jag blir tårögd bara av att tänka på att det antagligen inte var så speciellt fint ändå, och framförallt gör det ont för att man trodde att man skulle få uppleva det igen. För den kvällen var en av de finaste kvällar jag upplevt, och framförallt blev personen där någon som efter dig blev så viktig. Där den kvällen kände jag att mitt liv skulle gå vidare, men sen när allt som jag trodde funnits visade sig vara allt annat gjorde det ännu ondare än innan.
Jag önskar så att det inte slutade som det gjorde, men allt är egentligen mycket enkelt. Jag behövdes inte mer….
Ja denna vecka har varit jobbig på många plan. De närmaste veckorna kommer jag få tillbringa mestadels på sjukhus, och emellan där ska jag väl försöka leva men det får gå.
Det måste väl gå eller nåt.
Det är annat som skett också, saker som gjorde att jag en gång för alla fick ur mig lite av det jag känt omkring dig till vissa, och det kändes bra. Två idioters beteende en sen natt fick mig över tröskeln där också, och deras agerande blir bara värst för dom själva.
Men om det berättar jag i morgon, nu ska jag försöka vila lite. Att ha svårt att andas tar enormt med kraft har jag lärt mig.
Du som alltid sa att jag va gammal hade skrattar nu för nu känner jag mig som 90 🙂
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Vilken dag Daniel, jag säger bara det! Vilken jävla dag.
Jag skriver på femtioelva saker samtidigt just nu, och kommer inte bli klar med mitt inlägg om IVO inatt så jag får göra färdigt det i morgon.
Allt har varit upp och ner idag, men det blir väl bättre i morgon. Natten avslutades i alla fall för att jag fick garva enormt mycket åt något helt annat som bara är så extremt dumt. Det kändes skönt att skratta så. Lite på samma sätt som man skrattar åt nakna pistolen för att det är så korkat, och i det här fallet är det ju inte så långt till nakna pistoler……
(om du drar dig till minnes den 1 september så vet du vad jag pratar om)
Om inte annat så har jag fått 2 svar idag på saker jag funderat på:
1. Myndigheter är inte kloka
2. Synen på mig hos andra kvarstår
Vet du Danne. Jag är trött nu, och less. Det är för mig en farlig kombo. För när jag blir sån blir jag ännu mer envis, men jag får va envis en annan dag.
Nu ska jag sova.
<3
Tänk Daniel, tänk så fel jag hade.
Tänk så fel det var av mig att känna att den där ambulansen som tog dig till sjukhuset den 5 juli tog dig till helvetet.
Tänk så fel det var av mig att känna att du nästan direkt förändrades så av dina mediciner.
Tänk så fel det var av mig att tycka att de gett dig för mycket när du emellanåt var så hög av Sobrilen.
Tänk så fel det var av mig att reagera på att det var dumt att du hade egna mediciner inne på sjukhuset.
Tänk så fel det var av mig att tycka att de borde kollat dig med tanke på att du var på väg att dö redan den 6 augusti i en händelse som de själva menar berodde på dina impulsproblem.
Tänk så fel det var av mig att tycka att det var förjävligt att du fick vänta på psyk vecka ut och vecka in på en samtalskontakt utan att något hände.
Tänk så fel det var av mig att tycka att det var förfärligt att psyk skrev ut en bärpåse mediciner till dig på en gång.
Tänk så fel det var av mig att tycka att läkaren var värdelös som ena dagen kallar dig suicidal och nästa dag skriver ut dig mitt i natten.
Tänk så fel det var av mig att tycka att psyk inte gav dig en bra vård.
Tänk så fel det var av mig att tycka att det var jättekonstigt att psyk hävdade saker som inte stod i journalerna.
Tänk så fel precis allt jag tyckt om det som hände dig var.
Allt är ju ditt eget fel. Ingen annan gjorde fel. Ingen annan gjorde misstag. Allt låg på dig.
Det säger nämligen IVO. Myndigheten som skriver att de gör fel men ändå inte gör fel, och även om de gjort fel så är felen inte så allvarliga så att felen direkt spelar någon roll.
Men att du dog Daniel, ja det är ditt fel.
Tänk så fel jag hade…..
IVO skickade idag mail till mig som svar på den skrivelse som jag skickade in den 1 januari.
I denna skrivelse meddelar IVO att dom iofs gjort lite fel, men ändå inte.
Felen menar man är inte tillräckliga för att ändra beslutet, och så vidare.
Att jag hävdat att vårdgivaren ljugit i sina yttranden och allt spelar uppenbart ingen roll.
Så då kan vi konstatera att Daniel får skylla sig själv. Det var hans eget fel att han dog och den stackars vårdgivaren som jag skrivit så mycket dumt om står helt och hållet utan skuld.
Absolut INGA fel begicks under Daniels vårdtid.
Fyyyyyyy på dig Daniel!
Jag återkommer ikväll med mer information i frågan.
De senaste 24 timmarna har jag fått veta att två unga människor hittats döda.
Det börjar bli trångt i himmelen nu.
Hur länge ska detta få hålla på?
Jag vet inte om jag ska bli förbannad eller ledsen längre.
Jag tror jag väljer att bli bägge delar.
Som en del säkert redan vet så släpptes boken ”Till Daniel : Ett år av sorg, tankar och kaos”, i slutet av 2013.
I boken har jag sammanställt det första årets texter från denna sida med förklaringar runt hur jag mådde, och vad som hände runt om.
Min idé med boken var att försöka visa den resa man gjorde från det att man nåddes av beskedet av att Daniel var död tills dagen då exakt ett år gått.
Jag vill tro att mycket av det jag skrivit om också kan hjälpa andra som befinner sig i sorg. och när allt är totalt upp och ner.
Sorgen har en tendens att ta kål på det logiska tänkandet ibland och jag har tagit med både de djupaste dalarna och brantaste backarna som uppstått men också där emellan de fina minnena och tankarna om Daniel.
För framförallt är Till Daniel en kärlekshyllning till en person som på kort tid kom att förändra hela mitt liv, och allt jag trodde på. För Daniel var och är en person som förändrat synen jag har på mig själv. Det är min berättelse utifrån den ibland stängda värld som var min och Daniels.
På baksidan av boken står det..
Detta är en bok om sorg, smärta, och förtvivlan, men framförallt är detta en bok om kärlek.
När Daniel rycktes ifrån oss den 12 september 2012 började jag skriva brev till honom. Brev där jag fick skrika ut allt det jag kände.
Där kunde jag berätta hur jag saknade honom och hur mycket jag älskade honom. Jag skrev också brev där jag fick skriva om den ilska jag kände mot sjukvården som jag ansåg hade skickat honom rakt ner mot undergången.
Breven publicerades på bloggen Till Daniel som ju mer tiden gick fick allt fler läsare, och fler och fler människor blev gripna av det tragiska öde som drabbat Daniel efter att han själv begärt hjälp av sjukvården.
Detta är det första årets brev och texter där sorgen efter Daniel blandas med den kärlek som jag kände och fortfarande känner för honom.
Detta är en bok om sorg, och om hur känslan av ensamhet ibland nästan kan förgöra en.
Det är också en årskrönika över ett år som aldrig borde ha skett. Ett år som på alla sätt kan kallas för ett riktigt skitår.
Om någon skulle vilja vara intresserad av att köpa boken går den att beställa hos alla bokhandlare. Billigast för er blir nog Bokus som nu tar 149:- för boken inkl frakt.
Boken kommer också inom kort att finnas tillgänglig för dig med appleprodukter som ”e-bok” på ibookstore.
Vill du köpa boken redan nu så klicka på bilden till vänster.
Tack på förhand!
Webbsidan smakprov har ett kort utdrag ur boken HÄR
P.s Det ska kanske tilläggas att denna bok inte finns till för att jag ska tjäna pengar på den. För varje sålt exemplar får jag 2.44 euro, nej det är inte mer, och jag kan meddela att eventuella pengar som denna bok drar in (vilket knappast lär bli mycket) kommer gå till något som jag vet att Daniel själv skulle bli väldigt glad över. Vad det är har ingen förutom de som vet om det med att göra så där får ni tro på mitt ord, och dom som vet om det, ja dom vet om det… D.s
Vaknade för en stund sedan och gick upp och satte på kaffe, och hälsade på Zuzzi som var både hungrig och kelsjuk. Hon spinner fan så de hörs i hela lägenheten.
Hade en jobbig natt, och hade svårt att sova. Såg på TV och självklart är det alltid någon jävel som ska gifta sig eller dö, helst bägge delarna, när jag ska se på TV numer.
Det är vid sådana tillfällen jag inser hur genomkänslig jag är fortfarande, och hur lätt jag har till tårarna bara komma. Inatt kom dom i floder.
Så det blev inte bättre när jag kom in i datorrummet och man ser den enorma tavlan på dig …
Vad jag minns den dagen Daniel! Vad jag minns allt som hände. Den dagen då jag även träffade Jennie och Kevin, och allt vi gjorde då. Jag saknar det så förbannat just nu. Den där känslan av hur bra allt kändes, och hur kul det var att du var här.
Våra samtal, och våra diskussioner. Våra planer för vår bok, och den där dagen vi satt i timmar i sträck och du pratade, och berättade medan jag skrev och skrev och skrev.
Känner mig så ensam igen, så jävla ensam. Jag inser för varje gång jag har besök att jag inte kommit över detta. Jag inser att jag fortfarande bara vill skrika rakt ut, och när de känslorna kommer över mig känner jag mig på samma sätt som jag gjorde när jag vandrade i London dagen efter att du dött.
Tro inte att jag ger upp tussen min. Det gör jag inte. Jag försöker kämpa och jag gör vad jag kan för att planera och ordna, och jag jobbar som en dåre för att sjösätta föreningen och hjälpa alla de som jag hjälper med anmälningar och sånt, men ibland så vill jag ändå bara hoppa av. Jag vill bara krypa ihop i min säng, gråta och sakna dig och sedan vill jag aldrig mer gå upp.
Idag är en sådan dag. Jag saknar vårt liv Danne. Jag saknar den där kraften som du gav mig. Den kraft som jag fortfarande inte kan förklara. Den känsla som hela jag fylldes av och som gav mig en sådan kraft och vilja och tro.
Ja, denna dagen kommer bli skit, men det får gå.
Skriver nog mer inatt känns det som. Har lite annat jag behöver få ur systemet som legat där och grott sedan i somras….
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
