Puh, har skrivit hela kvällen, och sedan har jag ändrat, raderat och strukit och lagt till. Nu inser jag att jag inte kommer blir klar ikväll, men vill ändå skriva lite till dig.
Jag har ju den senaste tiden förstått att en del människor verkar tro att jag faktiskt tror att dessa brev når dig. Att denna sida från början startade som min egna sorgesida, och även en sida som jag en gång vill komma tillbaka till och se på i framtiden verkar inte alla förstått. Andra är ju också ”Oroliga” för att jag skriver för mycket, hur jag skriver, när jag skriver, om jag skriver etc så det är fantastiskt vilken otrolig uppslutning det finns omkring mig Danne….. yeah right.
Det som är komiskt i allt elände är att allt jag publicerar gör jag här på till Daniel, och ingen annanstans. Så det måste va jobbit att först ”gå hit”, och sedan läsa och sen ja…
Men va fan Daniel! Jag har ju under 2013 fått veta att jag är misshandlare, för fet, ful, dum, elak och så det där med att jag kanske va Peddo också.
Tänk vad man lär sig om sig själv ibland tussen min.
Jag borde känna mig nedslagen idag, och va helt knäckt. Idag meddelade ju JO att de fina myndigheterna inte gjorde några fel och det finns ingen anledning till vidare utredning. Så jag borde vara knäckt men det är jag inte.
Som du vet är vi i startgroparna att starta en förening, och den kommer gagnas av detta. Inte av ditt fall enskilt. Vi har redan bestämt att föreningen inte ska ”handla om dig”, utan om Sverige i allmänhet och om all skit runtom. Du är vår inspiration har vi bestämt, och du finns med i föreningens stadgar som en ledstjärna och där ska du va, men samtidigt handlar det ju i grunden om vilket samhälle vi vill ha, och just nu suger det samhället tycker jag. JO visade idag att jag dessutom har rätt för uppenbart finns det inga rättigheter som patient i Sverige.
Så nej, slagen är jag inte utan mer säker på att jag gör rätt.
I oktober 2012 skrev jag ett inlägg som jag döpte till Lex Daniel.
Där tyckte jag att man skulle införa en ny lag för att förhindra att det som drabbade dig skulle upprepas. I förslaget stod det bland annat:
* Ingen ska behöva vänta mer än en vecka på att en individuell vårdplan upprättas.
* Ingen ska behöva vänta mer än en vecka på samtalskontakt
* Inför en tillfällig LPT, max en vecka, för personer med självmordsrisk. Under denna tid ska alla resurser sättas in för att kunna erbjuda en vårdplan som passar patientens behov och där självmordsrisken också bedöms.
* Inför en nationell databas där alla patienters utskrivna mediciner registreras. Detta för att hindra att för mycket mediciner skrivs ut genom att man besöker olika läkare
* Landstingen ska vara skyldiga att erbjuda personer med ADHD (och andra Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) kurser och stöd i sitt funktionshinder.
* Människor som missbrukat sina mediciner ska ej kunna få ut mer än en veckas ranson i taget på apoteken.
* Varje landsting ska vara skyldiga att erbjuda en psykvård som är anpassad för människor med NPF.
Kanske är det dags att börja slåss för den lagen nu för nu har vi på papper att det var OK enligt dagens regler det som hände med dig. Ja vi får se hjärtat, vi får se.
————-
Ikväll chattade jag lite med en person som kom att betyda enormt mycket för dig, och hon skrev en sak Daniel som värmde mig så enormt:
”Jag har aldrig sett en sådan stark och fin kärlek någonsin. Min dröm är att få träffa någon som vill älska mig lika mycket som du älskar Danne..”
Jag blir glad när jag hör eller får läsa sånt. Medan vissa starkt gör vad de kan för att visa sin avsky gentemot mig, så finns det vissa som gör tvärtom, och det värmer och orden idag gav mig kraft. Ibland blir jag nedslagen av den kyla man möter men jag försöker bara svälja det.
Snart kommer dessutom boken Danne, då ska MIN historia komma ut.
Den historia som till slut kom att handla om 69 dagar i helvetet. Det helvete som startade i samma sekund de skrev in dig på psyk, och där jag försökte göra vad jag kunde för att hjälpa. Vår vänskap ska den handla om, och vissa lär bli förvånade…
För du visste väl när du levde hur jag försökte va? Ja det visste du. Jag har äntligen kommit till den punkten då jag insett att jag faktiskt vet att du visste det, och det känns bra här i vårt lilla hörn i universum.
Utanför där finns allt annat, men här finns vi, och ibland trivs jag med att det är så med tanke på hur det blev. Ibland behöver jag min sida, denna sida, där jag får skriva av mig.
Redan nu har jag ibland gått tillbaka och läst och tänkt ”Så mådde jag då, och så tänkte jag då”, och det har varit nyttigt.
Nej, nu ska jag sova. I morgon har jag en lång dag, och dagarna framöver kommer bli ännu längre, och dom kommer bli svåra. Hur det kommer sluta vet jag inte men det får vi se.
I värsta fall kanske vi ses snart, men jag är inte rädd längre. Kanske har jag haft det för länge över mig för att det ska skrämma mig, men om det vet bara ödet om. Fast tills vi vet kör jag på som vanligt.
Så vi får se…
Älskar dig Daniel, in i evigheten
/Walle
