Author Archives: walentine

Idag är det sista dagen att rösta i Finest Awards, och vinna lär vi absolut inte göra.
Jag har suttit och kollat igenom de andra bloggarna i samma kategori och det är faktiskt överlag väldigt bra bloggar som är nominerade. Kul att det inte bara är ”Kolla mina nya boxers” bloggar som folk gillar.

Att våran/denna är nominerad är ju egentligen bara det ganska konstigt, men givetvis är det samtidigt en ära. Det värmer att så många blivit gripna av vad man skrivit och av ditt öde.

Tyvärr tror jag att jag redan vet vilken blogg som kommer vinna, och den bloggen står för allt som jag inte gillar med ”Gayvärlden”, men så är den djupt påhejad av QX också.
En ”Gayblogg” som av någon anledning mest måste anknyta till sex, spända kallingar och klubbar där man kan ta varandra i skrevet öppet. Ja med andra ord: En blogg som passar QX som handen i handsken.
Den bloggen kommer antagligen vinna vilket är synd för jag hade hellre sett att vem som helst annars hade fått priset. Att vi fått vara med på ett hörn bland de nominerade är jag också stolt över.

Är det inte egentligen konstigt Daniel? 95% av de som kände dig skyr mig som pesten, men utan mig hade du varit fan så mycket mer bortglömd idag. Den äran kan jag ta åt mig av utan att skämmas.
För vissa på det stora sjukhuset på kullen var du ett ”vanligt självmord”, men det blev inte så mycket vanligt över det, och det är inte över än. Snart kommer ”122 dagar” och då älskade vän ska du få den rättvisa du förtjänar på alla plan, och som du borde fått så många gånger under ditt liv.

Många kommer bli förvånade när boken kommer, en del kommer blir upprörda, andra kommer blir förbannade, och vissa kommer väl leva kvar i sin drömvärld, men en sak är klar: När 122 dagar kommer får du din upprättelse. Den ska du ha, och den ska leva kvar med dig och efter dig i all framtid. Det är du värd så som du försökte i slutet av ditt liv.
Jag tror aldrig jag träffat någon som faktiskt försökte så starkt som du gjorde, och jag beundrade dig då för det, och gör än.

Hörs mer i kväll min tuss
Älskar dig, in evigheten

/Walle

En gång när Kevin var här sade han att morbror Danne inte fanns i himmelen, utan morbror Danne satt på månen och metade.
Jag tyckte det var lite gulligt, och log så där som man bara gör när Kevin säger något så där sött.
Idag skulle jag se på film och så dök Dreamworks logga upp och då kom jag att tänka på det där som Kevin sagt, och sedan kunde jag inte koncentrera mig så mycket på filmen.

Sitter du där på månen Daniel? Metar du? Mår du bra? Vad skönt det vore om man ändå kunde få något tecken på att det var så. Att du faktiskt mår bra och att du bara inte är död.
Vet du om att jag har ibland svårt att förstå det fortfarande. Just det där med att du faktiskt är död.

Jag är sjukskriven nu. En hel månad sjukskrev dom mig. Det är både för fötterna men också för själen för jag mår inte så där jättebra just nu. Kanske har allt till slut hunnit ikapp mig, jag vet inte. Det är mycket som hänt, och inte hänt, och någonstans står jag nog inför ett vägskäl på hur mitt liv ska bli nu tror jag.
Det jag vet är att jag nog inte kommer kunna komma upp till dig i sommar, och det gör ont. Jävligt ont. Jag vet att jag behöver sitta där hos dig ensam ett tag, men jag har inte råd, och sjukskrivningen gör ju inte direkt ekonomin bättre.

Nu har jag ingen att sova hos i Skellefteå heller och det gör ju inte saken billigare direkt, men jag hoppas du vet om Daniel att jag finns här, och jag tänker på dig i alla fall.
Mitt ”skåp” som Jennie ordnade har blivit så viktigt för mig. Den lilla delen på din grav som är/var min/vår. Den lilla plats jag fick efter dig…
Att inte kunna sitta där i år känns tufft, jävligt tufft faktiskt, men det är väl lite the story of my life, att det ska va tufft.

Jo, jag vill du ska finnas där på månen som Kevin sade. Där sitter du och metar, och du sitter i dina röda byxor. Fan va söt du var i dom.

Tror jag ska försöka sova lite. De närmaste dagarna kommer bli jobbiga.
1 1/2 år….

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Det var med stor förvåning jag läste mailet som berättade att denna sajt blivit nominerad i Finest Awards. Samtidigt blev jag faktiskt ganska stolt över att mina texter ändå verkar ha gripit tag i så många som dom då uppenbart gjort. Fast på samma gång finns där alltid en sorg för mest önskar jag att denna sida aldrig funnits. För om den inte funnits så hade Daniel levt idag, men så är det ju inte.

Till Daniel har min tillflykt där jag kunnat skrika, gråta, känna, tänka, tycka, älska och sakna. Ja, det kanske låter överdrivet men Till Daniel har på många sätt blivit mitt sätt att överleva på. Under tiden har allt fler börjat läsa den och kommentarer och mail har varit många. Jag vet inte vad Daniel skulle tyckt om den men jag vågar påstå att han själv skulle varit stolt över att sidan blev nominerad. Daniel tyckte om sånt 🙂
Jag hyser inga som helst förhoppningar om att vinna, men bara att tillräckligt många valt att nominera mig räcker långt, och jag är så glad för det så ni anar inte.
Tro mig, bekräftelse har det inte direkt regnat över mig det senaste 1 1/2 åren. Det är en sak som är sann.

Den 9 går omröstningen ut så fram till det går det att rösta en gång per dag, och oavsett vem som vinner så är jag glad för dennes skull. Jag ville mest bara med detta tacka er alla som röstat och nominerat mig/Daniel/sidan. Ni har gjort en jobbig tid lite ljusare, och för det är jag enormt tacksam, men mest tacksam är jag över att så många fler fått chansen att se vilken underbar, vacker och fantastisk person Daniel var. Genom er har han fått leva vidare, och på ett sätt kommer han leva vidare för all framtid. För det var och är Daniel värd.
Kram på er alla, och tack än en gång.

Walentine Andersson

Det var ”rea” på de där chockladfyllda kakorna idag så jag köpte ett paket. Tror inte jag ätit någon knappt sen du var här, men Gud hur många såna paket köpte vi då egentligen?

Kan du inte komma hit och dricka en kopp? Din mugg med ditt namn står här än. Dom ska ju liksom vara ihop dom två muggarna.
Vi kan sitta här i köket och bara prata lite. Jag kan bjuda på middag om du vill ha!

Saknar dig så förbannat Daniel. När går det över? När slipper man känna som man gör? När slutar det göra så förbannat jävla ont 🙁

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Numer finns du förevigad Tussen min.
Två kratrar på Mars är nu dina.
En heter Daniel, och en heter Tussen <3

Saknar dig min vän. Mer just nu än på väldigt länge

Kom tillbaka 🙁

Har rest i Sverige idag, och problemet var att jag reste på tvären. Det är en dålig idé i det här landet. Uppåt och neråt går bra, men ska man inte till Stockholm blir det problem.
4 1/2 timme för att resa 25 mil. Heja Sverige!
Fast det var värt det i alla fall för jag fick säga farväl till en som på mitt arbete kom att betyda mycket. En av de som liksom gjorde det värt det. Nu vilar hon bredvid sin mor och far. Familjen hennes var så mysiga och snälla och jag blev så enormt fint mottagen så jag är verkligen glad att jag reste.

Nu är jag hemma igen, och sitter och försöker varva ner så jag kan sova. I morgon ska din Walle till farbror doktorn med sin fot igen. Jag önskar de bara kunde ta den så slapp jag det här, men inom svensk sjukvård ska man lida.

När jordfästningen idag var slut fick jag en sådan sorgsen känsla i bröstet. Dels för att jag varit på alldeles för många begravningar den senaste tiden, men också på grund av dig.
Allt är så jävla orättvist, och jag kände idag också hur mer orättvist vissa saker är som inte behövde vara så jävla orättvisa. Jag kan inte, eller vill inte, gå in här på vad det var för känsla. Mest för att jag inte orkar höra att jag känner fel, tänker fel och så vidare.
Men jag har insett att den känslan idag, ja den kommer jag få bära med mig i all evighet, och det är väl lika bra att försöka acceptera det bara och gå vidare.
Det finns så mycket jag ångrar Daniel. Inte med dig, inte med oss, men däremot mycket om hur jag då gjorde. Jag ångrar inget som hände därför att jag tror att det drabbade mig, men saker jag då gjorde har drabbat mig allt eftersom istället. Tänk om jag vetat.

På vägen hem idag fick jag ännu mer bekräftat hur fel allt blivit, och hur jag låter fel människor snacka sin skit, och hur fel människor kallas för vänner.
Det är också en sak jag behöver träna på, en av många. Jag behöver träna på att se bortom det som finns, och istället hålla fast vid det äkta, och det som betyder något.

Fan vad jag vill åka på semester i sommar, och mest vill jag upp till dig den 30 juli. Även om du skulle fyllt år den 29 vill jag åka dit dagen efter. Vill inte träffa någon där. Om det är något jag lärt mig så är det att du och jag var du och jag. Du och andra får också vara du och andra, och aldrig mer någonsin ska de mötas, som det så vackert heter.

Fast i år lär jag inte komma till dig för jag lär inte ha råd, och det gör ont att tänka på det. Jag lär inte ha råd med vare sig semester eller resa till dig i sommar.
Fast det är också en sak som jag då får höra: ”Ja men det är ju bara en grav, du kan väl tända ett ljus hemma?!”
Så är det förstår du. Allt jag tänker, känner, tycker, undrar etc över, ja det kan ifrågasättas. Ibland vill jag då bara ställa mig och skrika:

JA MEN TÄNK OM JAG VILL BESÖKA DÄR DÄR JÄVLA GRAVEN DÅ! PASSAR INTE DET DIG SÅ HÅLL FÖR FAN KÄFTEN OM DEN ÅSIKTEN DÅ DIN JÄVLA IDIOT!

Men men, man får väl se hur allt blir. Jag vet bara att jag behöver sitta hos dig en stund ensam, och prata med dig, och jag kan väl inte vara den enda djäveln i den här världen som har ett behov att besöka en grav som tillhör någon man saknar?
Jag kommer aldrig glömma sista gången jag satt där hos dig i höstas. Den 15 september var det, och när jag satt där pratade jag med Kev i telefon och han berättade om alla presenter han fått i födelsedagspresent. Det var en sån sjuk sak. Där sitter jag vid din grav och pratar med honom du älskade överallt på jorden. Samtidigt kändes det liksom så rätt. För då var du ju med. Kevin visste ju inte var jag var, men i alla fall var du med. Så som du skulle varit med.

Nä det gör ont i själen inatt, jävligt ont faktiskt.
Men jag måste lära mig att leva med det. MÅSTE lära mig!
Att du är borta har jag väl förstått, men känslan idag, den kommer förfölja mig och den kommer vara en av de svarta saker som satt sig i mitt bröst för alltid.

Jag var en godman Daniel, inget mer än en jävla godman.

Natti älskade vän, ängel, och tuss

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Min terapi blev ju bland annat att sätta ihop bilder och musik för att på något sätt ha något att göra under de nätter sömnen inte ville infinna sig.
Denna tycker jag om, och kanske mest för att denna var från mig till dig.

Saknar dig tussen min 🙁

Hej min tuss.

Det är snart eftermiddag och jag känner mig som om jag varit vaken i en vecka, vilket jag nästan här med undantag för några timmars sömn fördelade på nätter där jag vaknar med smärta i de förbannade fötterna.

Jag är så slut Daniel, och känner att jag just nu går på bensinångor.
Jag försöker få tag i en läkare som kan göra något åt mina fötter men ingen bryr sig.
Vet du att sedan du dog har jag börjat förakta den svenska sjukvården, och ju mer jag får inblick i det där jävla råttboet ju mer avskyr jag dom. Fy fan för läkare rent ut sagt, och fy fan för den sjuka dyrkan som råder av dom.

Jag slåss åt alla håll just nu, och vet du Daniel? Jag är just nu trött på att slåss.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam i min fajt, och vet samtidigt inte varför jag känner mig så ensam, för jag är inte så ensam. Ändå är jag det.
Låter väl flummigt kanske men det är så jag känner.

Jag saknar dig idag. Det är en sådan dag då jag saknar dig mer än normalt. Jag tänker på allt som aldrig blev av, och jag tänker på allt som så förändrades i mitt liv när du kom in i det. Jag tänker på att snart är det vår igen, och jag tänker på när du kom med våren. Hur du fick mig, mitt liv och allt att skina upp, och hur du fick mig att börja leva igen, och framförallt hur du fick mig att vilja leva.
Nu är jag kvar, och nu börjar känslan komma igen att jag börjar ramla tillbaka där jag var innan du kom in i mitt liv.

”Du var en ängel redan när du levde”, skrev jag i ditt begravningstal, och visst var det så. Visst var du min ängel Daniel. Min räddande ängel som slets ifrån mig så snabbt igen.
Jag vet inte men jag är livrädd för våren detta år, och sommaren. Jag är livrädd för jag vet inte vad jag ska göra, eller hur jag ska göra det. Det som byggdes upp efter att du försvann finns inte mer, och kvar är jag på ruta ett igen, och jag är rädd.
Jag är rädd för att finnas, rädd för att leva, rädd för att sakna, och rädd för att minnas. Jag är rädd för ett liv jag inte räknade med att få, och ett liv som jag inte ville ha. Ett liv där jag hela tiden känner att en del av mig saknas, och har gått förlorad.

Ja, jag är trött, så jävla trött. Vill bara sova, vakna och inse att jag drömt allt. Vill bara att allt ska vara en jävla mardröm. Vill att inget som är ska vara, och att det jag längtar till ska ske.

Kom tillbaka Daniel, snälla kom tillbaka 🙁

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine