Har rest i Sverige idag, och problemet var att jag reste på tvären. Det är en dålig idé i det här landet. Uppåt och neråt går bra, men ska man inte till Stockholm blir det problem.
4 1/2 timme för att resa 25 mil. Heja Sverige!
Fast det var värt det i alla fall för jag fick säga farväl till en som på mitt arbete kom att betyda mycket. En av de som liksom gjorde det värt det. Nu vilar hon bredvid sin mor och far. Familjen hennes var så mysiga och snälla och jag blev så enormt fint mottagen så jag är verkligen glad att jag reste.
Nu är jag hemma igen, och sitter och försöker varva ner så jag kan sova. I morgon ska din Walle till farbror doktorn med sin fot igen. Jag önskar de bara kunde ta den så slapp jag det här, men inom svensk sjukvård ska man lida.
När jordfästningen idag var slut fick jag en sådan sorgsen känsla i bröstet. Dels för att jag varit på alldeles för många begravningar den senaste tiden, men också på grund av dig.
Allt är så jävla orättvist, och jag kände idag också hur mer orättvist vissa saker är som inte behövde vara så jävla orättvisa. Jag kan inte, eller vill inte, gå in här på vad det var för känsla. Mest för att jag inte orkar höra att jag känner fel, tänker fel och så vidare.
Men jag har insett att den känslan idag, ja den kommer jag få bära med mig i all evighet, och det är väl lika bra att försöka acceptera det bara och gå vidare.
Det finns så mycket jag ångrar Daniel. Inte med dig, inte med oss, men däremot mycket om hur jag då gjorde. Jag ångrar inget som hände därför att jag tror att det drabbade mig, men saker jag då gjorde har drabbat mig allt eftersom istället. Tänk om jag vetat.
På vägen hem idag fick jag ännu mer bekräftat hur fel allt blivit, och hur jag låter fel människor snacka sin skit, och hur fel människor kallas för vänner.
Det är också en sak jag behöver träna på, en av många. Jag behöver träna på att se bortom det som finns, och istället hålla fast vid det äkta, och det som betyder något.
Fan vad jag vill åka på semester i sommar, och mest vill jag upp till dig den 30 juli. Även om du skulle fyllt år den 29 vill jag åka dit dagen efter. Vill inte träffa någon där. Om det är något jag lärt mig så är det att du och jag var du och jag. Du och andra får också vara du och andra, och aldrig mer någonsin ska de mötas, som det så vackert heter.
Fast i år lär jag inte komma till dig för jag lär inte ha råd, och det gör ont att tänka på det. Jag lär inte ha råd med vare sig semester eller resa till dig i sommar.
Fast det är också en sak som jag då får höra: ”Ja men det är ju bara en grav, du kan väl tända ett ljus hemma?!”
Så är det förstår du. Allt jag tänker, känner, tycker, undrar etc över, ja det kan ifrågasättas. Ibland vill jag då bara ställa mig och skrika:
JA MEN TÄNK OM JAG VILL BESÖKA DÄR DÄR JÄVLA GRAVEN DÅ! PASSAR INTE DET DIG SÅ HÅLL FÖR FAN KÄFTEN OM DEN ÅSIKTEN DÅ DIN JÄVLA IDIOT!
Men men, man får väl se hur allt blir. Jag vet bara att jag behöver sitta hos dig en stund ensam, och prata med dig, och jag kan väl inte vara den enda djäveln i den här världen som har ett behov att besöka en grav som tillhör någon man saknar?
Jag kommer aldrig glömma sista gången jag satt där hos dig i höstas. Den 15 september var det, och när jag satt där pratade jag med Kev i telefon och han berättade om alla presenter han fått i födelsedagspresent. Det var en sån sjuk sak. Där sitter jag vid din grav och pratar med honom du älskade överallt på jorden. Samtidigt kändes det liksom så rätt. För då var du ju med. Kevin visste ju inte var jag var, men i alla fall var du med. Så som du skulle varit med.
Nä det gör ont i själen inatt, jävligt ont faktiskt.
Men jag måste lära mig att leva med det. MÅSTE lära mig!
Att du är borta har jag väl förstått, men känslan idag, den kommer förfölja mig och den kommer vara en av de svarta saker som satt sig i mitt bröst för alltid.
Jag var en godman Daniel, inget mer än en jävla godman.
Natti älskade vän, ängel, och tuss
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
