Hej tussen min.

Igår pratade jag med Jenny i Umeå, och vi kom in på min morfar. Jag hade pratat med min mamma innan idag, och hon funderade på att ”stänga” morfars grav.
Morfar är kremerad och fick en natursten på ett ställe mitt i en brant kulle som gör att det är svårt att nå den för mamma idag, och jag tycker dom ska bort den. Den graven har bara varit jobbig för mamma, och har ständigt bara gett dåligt samvete.
Mamma ville att morfar skulle sättas i minneslund, men det ville inte hans fru, och så blev det gravsten och allt. Nu är det bara mamma som åker dit, och varför ska den då finnas? Minnet av morfar finns kvar i alla fall på alla sätt.

Efter samtalet med Jenny började jag tänka på morfar. Han dog redan när jag var 8 så jag fick inte så många år med honom, men minnen har jag ändå i massor.

Morfar var en person som förstod mig, och jag tror du förstår mig med tanke på vad du berättade om ditt liv. Jag kommer ihåg när du satt här och berättade om din mormor, och när hon dog. Du visade kort på hennes grav, och du berättade att hon låg på en kyrkogård som hette Sävenäs Kyrkogård. Att det skulle visa sig att du tre månader senare skulle hamna där själv fanns inte på kartan då.
Jag var annorlunda redan som liten, och morfar var min bästa kompis. Han kunde jag vara mig själv med, och han insåg nog först av alla att jag var en människa som mådde bäst av att få vara kreativ. Han var den som lärde mig läsa redan innan skolan började, och han lärde mig mig sagan om pepparkakshuset. Den saga som jag idag alltid berättar för Kevin när han sover här.
Grunden i sagan är enkel. Det var jag och någon annan som gick i skogen, och så hör vi någon prata och det visar sig vara ett hus gjort på pepparkakor. I kranen i huset rann det hallonsaft och man fick äta hur mycket pepparkakor som helst för det växte ut nytt när man tagit en bit av huset. Sedan var alltid sagan olika varje gång. Jag fick själv vara med och bestämma vad som skulle hända, och morfar gjorde om det till en saga.
Så är det när jag berättar den för Kevin också. Ibland kommer det en varg, ett lejon, och ibland en häst, och både Spiderman och Ironman har dykt upp. Ibland flippar den ut totalt som när två hästar följde med Kevin hem, och mamma blev jätterädd men Sky och Rizzla bet hästarna och då blev mamma glad 🙂
Den sagan lärde mig morfar, den och så många andra.

Morfar var skräddare, och då måste ju Walle va det också 🙂
p.s Dom tapeterna…..wow! d.s

Något som jag älskade att göra med morfar var att gå i skogen med honom. Nedanför där jag bodde som liten fanns det skog med flera bäckar, och där brukade vi hålla till. Vi byggde fördämningar och jag älskade att göra små sjöar som jag sedan fick plaska omkring i. Han var alltid noga med att kombinera lek med lära och under tiden vi lekte lärde han mig massor om natur, djur och växter. Så var det med allt. Jag tror ingen lärt mig så mycket som han gjorde, och min nyfikenhet och vilja att få veta hur allt funkar kommer från honom.
Jennie är likadan med Kevin, och det är så underbart att se dom två ihop på ett museum när Jennie läser på skyltarna vad som står, och Kevin lyssnar intresserat. Det är bara så sött.

Morfar var en stilig man, och när jag skulle ta kort i skolan när jag va sju år ville jag också vara stilig som morfar. Om det lyckades får andra avgöra

Vet du Daniel? Jag hade behövt han här ibland. Det är egentligen konstigt att trots att det är så många år sedan han dog nu så saknar jag honom ibland. Han står för så mycket i mitt liv som betyder lugn, harmoni och lycka. Jag hade behövt ha honom här, och kanske skulle vi lekt i en bäck igen, och gjort nya sjöar.
Jag hade behövt ha någon som just nu gav mig lite trygghet känner jag, och som gjorde att de mörka moln som finns där på min himmel skingrades lite.

Kanske är det konstigt att man som vuxen saknar sin morfar så ibland, men visst drömmer väl alla ibland om att få slippa vara vuxen och istället få vara liten och slippa tänka på allt som man måste tänka på när man är ”stor”
Någon som kan gömma en mot allt det dumma.

Kram

Är trötter idag kära du, så jag gör inte många knop. Har haft en myshelg med flera personer, och igår sov Kev över, vilket gör att jag gått upp väldigt tidigt 🙂

Har ägnat idag och någon dag innan att se på kort. Gamla kort på dig , dina vänner och allt. Tycker det är kul att se på dom. De ger en sån helhetsbild, och det är så mycken minnen över dom. En del saker berättade du om, och andra har dina vänner berättat.

Det är sorgligt att se på dom, jävligt sorgligt, men samtidigt är de ju en del av dig, dina vänner och ditt liv, och genom dom lever du ju dessutom kvar.

Bilden här ”snodde” jag av Nadia. Jag älskar den bilden. Ni är båda så söta där. Nadia ser så oskyldig och snäll ut, och du, ja du ser busig ut, men handen på hjärtat så var du ju ganska busig 😉 Även om jag vill påstå att en del av den busigheten inte var ditt egna fel.

Nej, nu ska jag äta. Är vrålhungrig, kom hit om du vill ha mat!
Du hade gillat maten tror jag 🙂

Kram på dig

/Walle

Onsdagen blev en skitdag, men å andra sidan hade jag inte förväntat mig nåt annat en sån dag. Det var ju dagen då det gått 1 1/2 år sedan samhället dödade dig, men dagen blev i alla fall lite bättre mot slutet…

En sak som jag fasat så för är att jag vet inte hur jag skulle kunna hälsa på dig i år. Sjukskrivningar och bokutgivningar har inte direkt gjort mig rikare, och resor och allt som det inneburit när det gäller fajten om dig har ruinerat mig, och jag har inte kommit tillbaka än.
Att då sen inte kunna få besöka dig alls har verkligen varit en känsla som skurit i mig som en kniv hela tiden.

I onsdags fick jag hjälp av en annan ängel så vi ses i sommar Daniel!
Jag kan inte med ord förklara hur glad jag är för detta, och hur bra det känns. Eller glad är väl fel ord. Fan, jag ska besöka din grav. Det finns roligare saker att göra, men för mig är det viktigt att få vara där du faktiskt är, och nu får jag det.
Jag fick en present av Erik med både resa och boende, och det var så jävla snällt gjort.
Jag är faktiskt inte van vid snällhet har jag insett, och jag är absolut inte van vid att någon visar mig tacksamhet på det sättet. Att det kommer från honom är samtidigt konstigt med tanke på hur det var, men strunt samma.
Jag blev så glad och är så sanslöst tacksam.

Så jag kommer få sitta hos dig när du fyller år, och jag lovar dig att jag en minut efter midnatt ska säga det som vi alltid skämtade om att jag skulle få säga:
”Ja du Daniel, nu är du närmare 30 än 20”

Varför fick du inte bli 30 för? Varför fick du inte ens bli 24? 🙁

Saknar dig min vän
Saknar dig min ängel
Saknar dig min tuss

Älskar dig, in i evigheten

Ja Daniel, alla de där som säger till mig att tiden går, de har rätt. Tiden går faktiskt. Fast ibland vet jag inte om jag vill att tiden ska gå. Jag vet inte om jag vill vara med om 786240 minuter till utan dig.

När jag börjar skriva detta inlägg är det en timme kvar tills en taxi för 1 1/2 år sedan hämtade dig utanför NUS.
Klockan 3:19 den 12 september 2012 fick du SMSet som sade att taxin kommer om en minut. Några minuter senare är du hemma, och där skickar du 2 sms, och klockan 3:56 skriver du på Facebook.
Klockan 4:03 loggar du ut från QX, och klockan 4:09 är du inne på min blogg och läser och sedan….ja sedan finns det inget mer.
Den natten för 1 1/2 år sedan dog du Daniel. Den natten lämnade du oss, och idag vet vi att du inte gjorde det frivilligt. Det som direkt kallades för självmord kallas väl ingenting idag, men den natten när du rycktes ifrån oss hade så mycket gått fel och så många misstag hade begåtts så det kanske bara kunde sluta på detta sätt.

Det är en del av din journal där. Skriven den 10 september 2012. Skriven av samma läkare som skrev ut dig den 12. Läkaren har innan konstaterat att du står på en väldigt massa mediciner och dessa kan ”konservera” dig. Han har också konstaterat att det finns en suicidrisk utanför sjukhusområdet.
Hur kunde han skriva ut dig? Hur kunde man göra det och säga att allt var lugnt? För det var ju inte lugnt. Journalerna berättar om en kaosartad kväll på avdelningen innan du skrevs ut, men fel gjorde man inte. Ingen gjorde några fel, alla gjorde rätt, ja alla utom du då. Det är samhällets dom över dig.

Men vilka drömmar du hade Daniel, och vilka planer. Du såg så fram emot flytten och du försökte på alla sätt du klarade av att planera och ordna. Jag log när jag läste följande från din journal den 28 augusti 2012

Ja du försökte Daniel, och du ville. Gud vad du ville.
Du ville så förändra dig, ditt liv och din framtid, och framförallt så ville du ha en framtid. Tänk om du fått komma ner månaden innan som vi ville, men som sjukhuset inte kunde hjälpa till med. Tänk om du kommit ner före den där olycksaliga dagen den 15 aug när de ändrade dina mediciner igen. Tänk om du fått slippa den där natten den 16-17 aug innan du åkte in igen. Tänk om du fått det, ja tänk så annorlunda allt varit då.

————————

Jag tog en paus i skrivandet, och just nu visar klockan 4:06. Nu strax läste du mitt inlägg om vår Berg & Dalbana. Vet du om att du knöt ett band där Daniel? Ett band som aldrig släpper. Jag hoppas du känner det där i din himmel.

Vacker som en ängel var du

Det har varit jobbiga dagar, och jag saknar dig mer än vad jag gjort på länge.
Senare idag ska jag, Jennie och Kevin träffas och så ska vi gå till din sten här i Göteborg. Bara för att vara dig nära lite. Bara för att minnas dig, och den dagen vi tog kortet på dig. Den så speciella dagen.

Idag minns jag dig, och idag tänker jag sörja dig. Jag saknar våra samtal, men mest saknar jag hur vi båda höll ensamhetens demon borta ifrån oss, och så saknar jag dig. Kaoset runt dig. Frågorna runt dig. Tankarna runt dig, men också kärleken runt dig. Allt som var dig saknar jag just nu.

1 1/2 år har gått, och ja Daniel. Jag klarar mig, det lovar jag. Livet går vidare, och i det nya livet kommer kanske både kärlek, hopp och tro att finnas, men idag orkar jag inte tänka på det. Idag minns jag bara dig, och jag sörjer dig. Idag låter jag mina tårar rinna, mina ensamma tårar, och jag minns tiden när jag inte kände mig ensam. Jag minns tiden när någon fick mig att leva upp. Jag minns han som fick mig att köpa röda skor. Han som var var min kompis, och som så snabbt blev min vän och bror, och som så snabbt blev han som jag kom att älska. Idag låter jag bara min sorg få finnas där.

Jag älskar dig Daniel Johansson
Jag älskar dig innerligt, in i evigheten

/Walle

Det är en sån där natt känner jag. En sådan där natt där sömnen inte vill infinna sig.
Träffade på en kille på nätet som förlorat sin bror för ett år sedan. Också det i ”självmord”, och vi pratade mycket om ångest, sorg, och han slogs fortfarande med ett sådant fruktansvärt dåligt samvete. Något han inte på något sätt behöver ha.
Vi pratade mycket och jag gav honom de råd jag kunde ge, och sedan sade han ”Du verkar så stark”
Vet du vad Daniel? Jag hatar när folk säger det. Jag att en del upplever mig som stark för jag känner mig allt annat än just stark.

De senaste 2 veckorna har varit rent för jävliga. Ja, jag vet inte vad för skit som startade i skallen på mig efter att jag var på den där begravningen men sedan dess är det som om så mycket gått om i skallen på mig. Tankar som inte funnits där på länge, och känslor. Inga bra känslor utan mest jobbiga. Allt det där och så saknaden, den ständigt återkommande saknaden efter dig. Den där tyngden som bara sliter sönder mig, och som gör så jävla ont.

Hade någon sett mig inatt, ja då hade ingen sagt att jag var stark. Satt och tittade på kort och så kom tårarna. Gick in i katalogen där jag har dina Instagrambilder och insåg att jag på så många av dom korten vet när dom togs, varför dom togs och var dom togs.
Kort som är helt obegripliga för en del, men där jag vet varför. Som kortet den 6 juni som du tog i min säng och där du blev sur i 3 minuter för att jag kommenterade det med ”Snygg kudde” :). Eller kortet den 17 juni, eller från vårdcentralen den 14 juni, eller kortet den 9 juli, och så kortet på haren den 11. Sådana kort som oftast gör ont att se idag, men så finns också de andra korten.
De som fortfarande får mitt hjärta att slå dubbelslag när jag ser hur söt du var. Som kortet när du hade dina glasögon på dig.
Va söt du var i dina glasögon Daniel!

Ibland önskar jag att jag hade någon att dela allt med helt och hållet, men vissa saker kommer jag aldrig dela. Vissa saker tog du med dig dit du for, och så ska det kanske vara.

Så kommer nästa minnesbilder i skallen, och det som jag oftast mest vill minnas med glädje blir med en gång bara så jobbigt. Som kyssen till Jesus to a child. Den kyss som förändrade så mycket.
Fan Daniel, jag har lyssnat på George Michael sen Wham, men numer klarar jag det knappt, för jag tänker på dig, på den kvällen, och på dom kvällarna.

Vet du? Ibland önskar jag att den kyssen aldrig skedde. Jag önskar ibland att jag inte hade de där vigselpappren sparade. Jag önskar så att jag inte behövde ha denna jävla svarta sten i bröstet på mig som värker så förbannat när sådana här nätter kommer över en.
Jag önskar att jag inte brytt mig den där sommaren. Varför brydde jag mig för?! Fan, vi sågs mer än de som bodde 10 meter ifrån dig, och de flesta av dom går inte omkring och önskar att dom skulle gjort mer, eller si och så. Dom saknar dig bara utan all annan jävla skit.
Jag önskar så att jag inte hade alla jävla nätter du ringde stenhög därför att de där jävla läkarna stoppat i dig så mycket skit så du hallucinerade. Jag önskar att jag inte hade de där 69 satans dagarna som det gick mellan det att du lade in dig tills dess att du…..att du…att du blev dödad av de jävlarna!

Fan va jag saknar dig, och varför slutar det inte göra ont för!
Varför kan jag inte få vara lycklig nån jävla gång?
Varför måste jag känna så här ibland?
Varför varför varför!!!

Nej, det är ingen bra natt i natt Daniel.
Kom hit och ge mig en kram.
Håll om mig, snälla tussen. Håll om mig!

Jag är inte stark, inte det minsta stark.
Jag är ingenting annat än en misslyckad person, som träffade en som slutade i undergång och som när han drabbades av undergången drog med mig halvt ner. Fan jag sitter halvt fast i kistlocket ditt känns det som.

Går ut och går i natten lite. Sömn lär jag inte få någon än.

Du vet att jag älskar dig va?
In i evigheten Daniel. In i evigheten

/Walle