Det är en sån där natt känner jag. En sådan där natt där sömnen inte vill infinna sig.
Träffade på en kille på nätet som förlorat sin bror för ett år sedan. Också det i ”självmord”, och vi pratade mycket om ångest, sorg, och han slogs fortfarande med ett sådant fruktansvärt dåligt samvete. Något han inte på något sätt behöver ha.
Vi pratade mycket och jag gav honom de råd jag kunde ge, och sedan sade han ”Du verkar så stark”
Vet du vad Daniel? Jag hatar när folk säger det. Jag att en del upplever mig som stark för jag känner mig allt annat än just stark.
De senaste 2 veckorna har varit rent för jävliga. Ja, jag vet inte vad för skit som startade i skallen på mig efter att jag var på den där begravningen men sedan dess är det som om så mycket gått om i skallen på mig. Tankar som inte funnits där på länge, och känslor. Inga bra känslor utan mest jobbiga. Allt det där och så saknaden, den ständigt återkommande saknaden efter dig. Den där tyngden som bara sliter sönder mig, och som gör så jävla ont.
Hade någon sett mig inatt, ja då hade ingen sagt att jag var stark. Satt och tittade på kort och så kom tårarna. Gick in i katalogen där jag har dina Instagrambilder och insåg att jag på så många av dom korten vet när dom togs, varför dom togs och var dom togs.
Kort som är helt obegripliga för en del, men där jag vet varför. Som kortet den 6 juni som du tog i min säng och där du blev sur i 3 minuter för att jag kommenterade det med ”Snygg kudde” :). Eller kortet den 17 juni, eller från vårdcentralen den 14 juni, eller kortet den 9 juli, och så kortet på haren den 11. Sådana kort som oftast gör ont att se idag, men så finns också de andra korten.
De som fortfarande får mitt hjärta att slå dubbelslag när jag ser hur söt du var. Som kortet när du hade dina glasögon på dig.
Va söt du var i dina glasögon Daniel!
Ibland önskar jag att jag hade någon att dela allt med helt och hållet, men vissa saker kommer jag aldrig dela. Vissa saker tog du med dig dit du for, och så ska det kanske vara.
Så kommer nästa minnesbilder i skallen, och det som jag oftast mest vill minnas med glädje blir med en gång bara så jobbigt. Som kyssen till Jesus to a child. Den kyss som förändrade så mycket.
Fan Daniel, jag har lyssnat på George Michael sen Wham, men numer klarar jag det knappt, för jag tänker på dig, på den kvällen, och på dom kvällarna.
Vet du? Ibland önskar jag att den kyssen aldrig skedde. Jag önskar ibland att jag inte hade de där vigselpappren sparade. Jag önskar så att jag inte behövde ha denna jävla svarta sten i bröstet på mig som värker så förbannat när sådana här nätter kommer över en.
Jag önskar att jag inte brytt mig den där sommaren. Varför brydde jag mig för?! Fan, vi sågs mer än de som bodde 10 meter ifrån dig, och de flesta av dom går inte omkring och önskar att dom skulle gjort mer, eller si och så. Dom saknar dig bara utan all annan jävla skit.
Jag önskar så att jag inte hade alla jävla nätter du ringde stenhög därför att de där jävla läkarna stoppat i dig så mycket skit så du hallucinerade. Jag önskar att jag inte hade de där 69 satans dagarna som det gick mellan det att du lade in dig tills dess att du…..att du…att du blev dödad av de jävlarna!
Fan va jag saknar dig, och varför slutar det inte göra ont för!
Varför kan jag inte få vara lycklig nån jävla gång?
Varför måste jag känna så här ibland?
Varför varför varför!!!
Nej, det är ingen bra natt i natt Daniel.
Kom hit och ge mig en kram.
Håll om mig, snälla tussen. Håll om mig!
Jag är inte stark, inte det minsta stark.
Jag är ingenting annat än en misslyckad person, som träffade en som slutade i undergång och som när han drabbades av undergången drog med mig halvt ner. Fan jag sitter halvt fast i kistlocket ditt känns det som.
Går ut och går i natten lite. Sömn lär jag inte få någon än.
Du vet att jag älskar dig va?
In i evigheten Daniel. In i evigheten
/Walle
