Ja Daniel, alla de där som säger till mig att tiden går, de har rätt. Tiden går faktiskt. Fast ibland vet jag inte om jag vill att tiden ska gå. Jag vet inte om jag vill vara med om 786240 minuter till utan dig.
När jag börjar skriva detta inlägg är det en timme kvar tills en taxi för 1 1/2 år sedan hämtade dig utanför NUS.
Klockan 3:19 den 12 september 2012 fick du SMSet som sade att taxin kommer om en minut. Några minuter senare är du hemma, och där skickar du 2 sms, och klockan 3:56 skriver du på Facebook.
Klockan 4:03 loggar du ut från QX, och klockan 4:09 är du inne på min blogg och läser och sedan….ja sedan finns det inget mer.
Den natten för 1 1/2 år sedan dog du Daniel. Den natten lämnade du oss, och idag vet vi att du inte gjorde det frivilligt. Det som direkt kallades för självmord kallas väl ingenting idag, men den natten när du rycktes ifrån oss hade så mycket gått fel och så många misstag hade begåtts så det kanske bara kunde sluta på detta sätt.
Det är en del av din journal där. Skriven den 10 september 2012. Skriven av samma läkare som skrev ut dig den 12. Läkaren har innan konstaterat att du står på en väldigt massa mediciner och dessa kan ”konservera” dig. Han har också konstaterat att det finns en suicidrisk utanför sjukhusområdet.
Hur kunde han skriva ut dig? Hur kunde man göra det och säga att allt var lugnt? För det var ju inte lugnt. Journalerna berättar om en kaosartad kväll på avdelningen innan du skrevs ut, men fel gjorde man inte. Ingen gjorde några fel, alla gjorde rätt, ja alla utom du då. Det är samhällets dom över dig.
Men vilka drömmar du hade Daniel, och vilka planer. Du såg så fram emot flytten och du försökte på alla sätt du klarade av att planera och ordna. Jag log när jag läste följande från din journal den 28 augusti 2012
Ja du försökte Daniel, och du ville. Gud vad du ville.
Du ville så förändra dig, ditt liv och din framtid, och framförallt så ville du ha en framtid. Tänk om du fått komma ner månaden innan som vi ville, men som sjukhuset inte kunde hjälpa till med. Tänk om du kommit ner före den där olycksaliga dagen den 15 aug när de ändrade dina mediciner igen. Tänk om du fått slippa den där natten den 16-17 aug innan du åkte in igen. Tänk om du fått det, ja tänk så annorlunda allt varit då.
————————
Jag tog en paus i skrivandet, och just nu visar klockan 4:06. Nu strax läste du mitt inlägg om vår Berg & Dalbana. Vet du om att du knöt ett band där Daniel? Ett band som aldrig släpper. Jag hoppas du känner det där i din himmel.
Vacker som en ängel var du
Det har varit jobbiga dagar, och jag saknar dig mer än vad jag gjort på länge.
Senare idag ska jag, Jennie och Kevin träffas och så ska vi gå till din sten här i Göteborg. Bara för att vara dig nära lite. Bara för att minnas dig, och den dagen vi tog kortet på dig. Den så speciella dagen.
Idag minns jag dig, och idag tänker jag sörja dig. Jag saknar våra samtal, men mest saknar jag hur vi båda höll ensamhetens demon borta ifrån oss, och så saknar jag dig. Kaoset runt dig. Frågorna runt dig. Tankarna runt dig, men också kärleken runt dig. Allt som var dig saknar jag just nu.
1 1/2 år har gått, och ja Daniel. Jag klarar mig, det lovar jag. Livet går vidare, och i det nya livet kommer kanske både kärlek, hopp och tro att finnas, men idag orkar jag inte tänka på det. Idag minns jag bara dig, och jag sörjer dig. Idag låter jag mina tårar rinna, mina ensamma tårar, och jag minns tiden när jag inte kände mig ensam. Jag minns tiden när någon fick mig att leva upp. Jag minns han som fick mig att köpa röda skor. Han som var var min kompis, och som så snabbt blev min vän och bror, och som så snabbt blev han som jag kom att älska. Idag låter jag bara min sorg få finnas där.
Jag älskar dig Daniel Johansson
Jag älskar dig innerligt, in i evigheten
/Walle
Vill ge dig en stor varm kram!
//åsa