Hej min tuss.
Det är snart eftermiddag och jag känner mig som om jag varit vaken i en vecka, vilket jag nästan här med undantag för några timmars sömn fördelade på nätter där jag vaknar med smärta i de förbannade fötterna.
Jag är så slut Daniel, och känner att jag just nu går på bensinångor.
Jag försöker få tag i en läkare som kan göra något åt mina fötter men ingen bryr sig.
Vet du att sedan du dog har jag börjat förakta den svenska sjukvården, och ju mer jag får inblick i det där jävla råttboet ju mer avskyr jag dom. Fy fan för läkare rent ut sagt, och fy fan för den sjuka dyrkan som råder av dom.
Jag slåss åt alla håll just nu, och vet du Daniel? Jag är just nu trött på att slåss.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam i min fajt, och vet samtidigt inte varför jag känner mig så ensam, för jag är inte så ensam. Ändå är jag det.
Låter väl flummigt kanske men det är så jag känner.
Jag saknar dig idag. Det är en sådan dag då jag saknar dig mer än normalt. Jag tänker på allt som aldrig blev av, och jag tänker på allt som så förändrades i mitt liv när du kom in i det. Jag tänker på att snart är det vår igen, och jag tänker på när du kom med våren. Hur du fick mig, mitt liv och allt att skina upp, och hur du fick mig att börja leva igen, och framförallt hur du fick mig att vilja leva.
Nu är jag kvar, och nu börjar känslan komma igen att jag börjar ramla tillbaka där jag var innan du kom in i mitt liv.
”Du var en ängel redan när du levde”, skrev jag i ditt begravningstal, och visst var det så. Visst var du min ängel Daniel. Min räddande ängel som slets ifrån mig så snabbt igen.
Jag vet inte men jag är livrädd för våren detta år, och sommaren. Jag är livrädd för jag vet inte vad jag ska göra, eller hur jag ska göra det. Det som byggdes upp efter att du försvann finns inte mer, och kvar är jag på ruta ett igen, och jag är rädd.
Jag är rädd för att finnas, rädd för att leva, rädd för att sakna, och rädd för att minnas. Jag är rädd för ett liv jag inte räknade med att få, och ett liv som jag inte ville ha. Ett liv där jag hela tiden känner att en del av mig saknas, och har gått förlorad.
Ja, jag är trött, så jävla trött. Vill bara sova, vakna och inse att jag drömt allt. Vill bara att allt ska vara en jävla mardröm. Vill att inget som är ska vara, och att det jag längtar till ska ske.
Kom tillbaka Daniel, snälla kom tillbaka 🙁
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
