Klockan är halv sex på natten. Henke sover, och Zuzzi ligger på min säng och sover hon med. Ja alla sover och har sovit i natt, alla utom jag.
Själv sitter jag vid datorn, tårarna rinner och ännu en natt utan sömn har plågat mig, igen.
När ska dessa nätter sluta Daniel? När ska jag slippa klumpen i mitt bröst? När ska jag sluta gråta?
Jag borde känna stolthet just nu. Jag har gjort en del av de tre saker som kommer göra att det vi bestämde för 1 1/2 år sedan faktiskt kommer slå in. Du kommer aldrig bli bortglömd. Nu finns du bevarad för all framtid, och oavsett om inte en enda kommer köpa boken så kanske att någon gång i framtiden kommer någon forska och läsa och tänka ”Han den där Daniel måste ha varit en speciell person med tanke på hur saknad och älskad han var”. Det är jag stolt över. Att någon kommer köpa boken räknar jag inte med, och bryr mig inte heller. Jag bryr mig om dig, mig, oss och…ja framtiden. Fast vilken framtid egentligen? Har jag en sådan?
Idag såg jag på film. I filmen låg två personer och pratade och det startade minnesfloden i hjärnan. Sedan var det kört.
Jag är så trött på att känna så här och jag är så jävla trött på att bära på detta ensam. För visst fan är jag ensam Daniel!
Vem ska jag dela detta med, jag kan inte dela det med någon för jag vet ju inte ens vad jag känner längre. Jag vet inte vad jag är ledsen för. Jag vet inte någonting. Det enda jag vet är att jag hatar nätter som dessa.
Kanske är det för att julen är 3 dagar bort, och för att du inte kommer fira den i år heller. Kanske är det för att du inte kommer fira nästa jul, eller den efter den, och den efter den. Kanske är det för att jag inte helt enkelt känner att jag vill att du ska vara borta för alltid.
Jag är så trött på att vara ledsen, och jag är så trött på att känna som jag gör.
Mest trött är jag på att sakna dig, gör Gud hjälpe mig vad jag saknar dig just nu.
And I touched you
And I felt you
And I heard those ravishing refrains
The music of your pulse
The singing in your veins
And I held you
And I touched you
And embraced you
And I felt you
And with every breath and every sigh
I felt no longer scared
I felt no longer shy
At last our feelings bared
Beneath a moonless sky
Jag lyssnade på den låten idag.
Kommer du ihåg?
Jag hoppas du gör det, för jag glömmer aldrig…
Älskar dig Daniel.
Saknar dig så enormt, saknar dig så förbannat. Saknar dig så att jag blir galen
Älskar dig, in i evigeheten
/Walle
