Category Archives: Personligt

Satt och såg upp mot himmelen idag och tänkte och skrev lite på min telefon… 

Sitter här och tänker på er, ni mina änglar.
Vad jag önskar att jag trodde på att ni fanns där uppe.
Vad jag önskar att jag trodde på ett liv efter detta.
Vad jag önskar att jag skulle kunna få veta att ni satt där tillsammans ni tre, och såg mig sitta här nere. Ni mina tre änglar, Mia, Patrick och Daniel.

Mia, du som blev min kärlek, och som började som min vän. Vi som hade det så kul, och som planerade så mycket för framtiden.
Kommer du ihåg när jag välte målarburken med den blåa färgen. Du skrattade medan jag halkade omkring och det slutade med att hela jag var blå. Det var när vi planerade vårt liv, och vårt barns rum. Då när inget annat än lycka fanns omkring oss. Då innan sjukdomen kom.
Kommer du ihåg London? När du i pausen berättade att två skulle bli tre.
Vad jag saknar våra diskussioner som alltid ledde till bråk för vi var så lika, men som alltid slutade med skratt. Vad jag saknar att aldrig mer få se in i dina ögon som varje gång fick mig att smälta. Vad jag saknar att aldrig mer får hålla om dig, och vad jag sörjer att aldrig få ha träffat barnet du bar på och som jag ibland brukade ligga och prata med med min kind mot din mage. Vad jag älskade dig, och vad jag saknat dig sedan dess.

Patrick, vi som delade så mycket. Du som var så stark och vågade komma fram som du var, och hur bra allt blev. Jag satt där i soffan tyst medan du berättade, och efter sade jag en mening till din familj. Sedan var allt som vanligt.
Tänk våra samtal Patrick. Tänk när vi fiskade och du blev livrädd när du fick napp. Vad jag skrattade då. Tänk när jag hälsade på dig på båten och du bjöd på den värsta tillagade maträtt jag någonsin ätit. Laga mat kunde du inte, men det visste du 🙂
Tänk när du ringde och sade att du skulle köpa det där köksbordet, mest för att du tyckte så synd om han som ägde det. Vilket hjärta du hade, vilket underbart fint hjärta du hade.
Vad jag saknar dig, vad jag saknar din vänskap och vad jag saknar att jag aldrig mer får tala om för dig hur underbar du är och var. Vad jag sörjer att jag aldrig riktigt fick tala om hur mycket jag ångrade mina val 2002, men att de samtidigt gjorde att jag fick dig som en äkta vän på alla sätt.

Daniel….
Vet du att jag älskar dig lika mycket än. Du som blev min tuss. Du som blev min sista kärlek, och du som blev det sista kapitlet i mitt liv.
Vad jag saknar dig sittandes där i din svarta morgonrock, och vad jag saknar dig sittandes här i de gräsliga fula joggingbyxorna Alex glömde kvar. Vad jag saknar våra nätter och vad jag sörjer vår framtid. Jag dog med dig Daniel. Kvar är bara ett skal som gråter, sörjer och går omkring i en mardröm.
Vad jag älskade våra nätter och våra samtal. Vad jag älskade att ligga bakom dig och hålla om dig medan vi såg på film, och ibland försiktigt snosa på dig bara för att känna din lukt av BodyShops hela sortiment.
Vad jag ler när jag tänker på hur blyga vi var första gången vi skulle sova tillsammans, och vad glad jag är att vi i vår relation hade vår vänskap i grunden och att jag visade dig att för mig var du inte den Daniel du såg dig själv som, utan för mig var du så mycket mycket mer.

Ni tre går samman. Du Daniel och du Patrick besökte Mia med mig på kyrkogården. Du Patrick skulle träffa Daniel för att hjälpa honom med möblerna. På något sätt hör ni faktiskt samman och jag vill så gärna tro att ni nu är tillsammans där uppe i himmelen.
Ni tre som jag älskade så enormt, och som alla togs ifrån mig.
Allt jag älskar dör, kanske är det så. Kanske hade ni alla tre levt idag om jag inte funnits, men om det är så vill jag ni ska veta att jag blir straffad för det varje dag.
För kvar i mitt liv finns bara saknaden efter er nu, och det enda jag längtar efter är att träffa er igen. För min tid är snart över, och då vill jag så gärna hoppas att vi alla fyra kommer mötas. Varje dag som går blir min kraft svagare, och jag vet snart inte mer anledningar att behöva vakna mer. Varje natt jag lägger mig tänker jag på hur skönt det vore att bara få somna in, och varje morgon vaknar jag av besvikelsen över att ha vaknat ännu en dag.
Så nu ser jag upp mot himmelen och tänker på att ni ser ner på mig.
Ser ni hur jag sörjer och ser ni hur ensam och vilsen jag är. Ensamheten jag känner kommer jag aldrig ifrån, och ibland gör den så ont. Jag önskar så att jag hade någon som var som ni i mitt liv. Någon som jag vet skulle gå genom eld och vatten för mig på samma sätt som jag alltid försökt göra för andra. Någon sådan finns inte, och jag förtjänar det inte heller.

Det sista året har jag ägnat mitt liv åt att ge Daniel upprättelse men ingen orkar med det där längre, ingen orkar bry sig. Livet gick vidare, men jag lever fortfarande med skulden över att jag ringde ambulansen. Jag lever fortfarande med skammen över att inte kunnat rädda Patrick, och jag slåss fortfarande med rädslan över att sjukdomen som tog dig Mia var mitt fel även om jag vet att det inte är så.
Det enda min inre idag besitter är skam, sorg och saknad.

Men när det blir som jobbigast tänker jag på mina minnen med er. Ni tre från olika perioder i mitt liv….
Mia, du min första riktiga kärlek.
Patrick, du min finaste vän.
Daniel, du min sista kärlek och mitt sista kapitel.

Jag älskar er alla tre, och kommer älska er in i evigheten.
Till den evigheten vill jag gå till snart, där är vi alla fyra träffas igen.

Satt och rensade bland bloggar och annat. Tog bort sånt som inte ska finnas kvar…
Hittade detta inlägg från den 15 aug 2012. Vet att jag lagt upp det här innan men jag gör de igen. Jag tycker om det här inlägget. Det är så mycket så som jag kände och hoppades på.
Kommer ihåg att du ringde när du läst det och var så glad och rörd. Vet att du läste det fler gånger, och jag vet att du läste det den 12 september klockan 4:09…

Saknar dig, fan va jag saknar dig just nu.
Går sorg i repris? Eller behöver jag bara akut psykvård?
Eller någon hos mig som låter mig gråta ut?
Eller bara en vän som ger mig en kram?
Spelar ju egentligen ingen roll vilket, jag har ju inget av dom.

Ses snart älskade tussen.

Jag har alltid älskat berg & dalbanor. Mina favoriter är Lisebergsbanan och på senare år Balder. Fast denna sommar har jag åkt i en annan bana, den med dig och jag vill påstå att den varit den bästa berg & dalbana jag någonsin åkt med. Det har varit jobbigt ibland, det har varit skitjobbigt ibland, men stunderna där emellan…
Ja, jag kan egentligen inte förklara hur underbara dom varit. Jag kan inte med ord förklara hur underbart det känts.
Att säga till någon att man älskar den människan kan vara svårt. Att dessutom säga till samma människa att man älskar honom eller henne trots att det ibland varit extra svårt runt om, ja det kan vara ännu svårare.
Med dig är det inte svårt, för dig älskar jag. Jag älskar dig på alla sätt och det med dig jag inte förstår gör dig spännande, och det med dig jag förstår gör dig mänsklig. Så mycket vi hunnit gå igenom, och så mycket vi ska gå igenom. Berg & dalbanan har varit väl vild ibland, men den ibland skräckfyllda färden har alltid avlösts av de mest underbara kurvor och underbara gupp. Då när vi funnits i vår värld. Då när framtiden planerats, och då när ingenting längre spelar någon roll förutom en sak: Att saker ska bli bättre.
Allt kommer bli bättre, allt kommer bli bra. Vägen dit kommer fortfarande vara fylld av branta backar upp och ner, men vi kommer nå målet för du har kraften i dig. Jag har fått se den, och tillsammans med oss här kommer vi ta fram hela din styrka.

Jag tror på dig, jag älskar dig och jag älskar det vi har.
Vårt liv tillsammans, på våra villkor.
Vårt liv, jag, min tuss och min familj.
Jag, du och din familj här.
Jag och du.
För alltid

Ok, jag är så trött nu så att ens sätta sig vid datorn för att skriva är rent idiotiskt, men jag gör de i alla fall. Känns bra helt enkelt så varför inte göra det då tänker jag.
Just att göra saker som jag känner för och inte bry mig så jävla mycket om vad alla andra tycker och känner är något jag borde lärt mig för längesen.

Det har varit en ganska ok dag i dag mitt i all skit. Om det sedan beror på att jag inte orkar bry mig eller om det helt enkelt varit en bra dag, ja det vet jag inte.
Jag hade skola först, och jag tycker det är riktigt kul där. Mest för att det finns en hel del roliga personer där och särskilt två som jag delar bänkrad med. Den ena är bara så cool och den andra…ja du Tussen….om du varit tjej hade du varit som hon 😀
Det finns andra roliga i klassen med ska tilläggas och det är en ganska god miljö att vistas i. Just tjejerna jag delar bänkrad med är jag glada att ha träffat. Dom gör skolan fan så mycket roligare och vi påminner nog ganska mycket om Pink Ladies i Grease 😀
Fast nu när jag vet att jag inte kommer gå klart skolan så är det egentligen skitsamma, men jag har bestämt mig för att läsa klart Hälsopedagogiken och sen droppar jag väl då.

Efter skolan kom Amira och Anna hit och såg på filmen om dig. Ja, den version jag ska ha för föredraget. Jag behövde lite input och dom ställde upp. Gud vad jag önskar Daniel att du fått chansen att träffa Anna för henne hade du gillat. Hon är så cool och normal helt enkelt. Sedan slutade hon ju jobba på helvetesstället man är anställd på med. Bara det visar ju på hennes klokhet.
Amira är sig lik och är som hon var när ni träffades. Vi pratade lite om det idag, när vi var på Bee och sedan på Body Shop. Jag önskar ni fått träffats mer 🙁

Ja, jag vet inte egentligen om dagen varit så bra eller om det är den allt mer tilltagande känslan av att man inte längre orkar bry sig som tagit över men de va uthärdligt idag i alla fall. Jag är så trött nu och ska strax försöka sova lite.
I morgon ska jag försöka hinna med att skriva till våra vänner på IVO och på ett moget och fint sätt fråga hur i helvete det kan komma sig att det tar 1 år att utreda om nötterna på NUS var ansvariga för din död eller inte.
Idag slog mig en tanke faktiskt…

Dom gömmer ju sig att du låg inne på HSL, alltså på frivillig basis.
Det stämmer ju att du gjorde det men då frågar jag mig varför de inte ställde några krav då. Du låg faktiskt inne för att du hade svårt att somna på nätterna. Inte fan är att sitta uppe till två på nätterna att träna på att sova eller? Nej, istället fick jag ta dom konflikterna. Det hade fan vart bättre du kommit hit den 6 juli. Då hade du levt idag.
Jävla psyknötter! 🙁

Men det tar jag i morgon, nu ska jag försöka sova.
Önskar att jag bara kunde få hålla om någon, få känna någons närhet där nära mig men den tiden är över. Du var min sista chans till den formen av närhet, du var den sista närhet jag ville ha.

Saknar dig Tussen min.
Varför känns det just nu som om min sorg börjat om från början?

Älskar dig, in i evigheten
/Walle

Jag somnade vid 5 tiden och sov i en timme innan jag vaknade, och under den timmen drömde jag så konstigt, och nu kan jag inte sluta tänka på drömmen.

Jag är på en bar någonstans och din vän Elin var där. Bakom henne sitter hennes kille Micke. Jag vet inte ens hur Micke ser ut, men jag vet i alla fall att det var Micke.
Vi sitter alla tre och tittar mot ett bord och där sitter du. Du ser inte ut som du brukar men det var du, och jag kommer ihåg att jag frågar Elin, ”Hur gammal är han där?”, och hon svarar ”16”

Du var helt klädd i svart, och du hade svarta handskar. Du hade svart hår och svart läppstift och såg ut som ”Jag protesterar mot allt i samhället plus lite till”. Tre andra personer som jag inte vet vilka de är sitter med dig och du skrattar.
Jag och Elin gråter, vi verkar väntar på något. Jag försöker ropa på dig men du hör mig inte och du verkar inte heller se oss.

Sen vaknade jag och kan inte släppa drömmen. Känslan inom mig är att vi som sitter där vet vad som komma skall, men kan inte göra något samtidigt som ingenting i drömmen tyder på att du är olycklig.
Jag drömmer om dig ofta, men inte så här. Denna var så verklig samtidigt som allt är så overkligt och konstigt.

Nu ska jag strax till skolan som jag snart ska hoppa av. Le mot mig från din himmel idag Tussen.

Älskar dig <3

/Walle

Shit, jag har verkligen hamnat i världens värsta sömnlöshet. Jag sover aldrig och om jag somnar så vaknar jag igen nästan direkt efter med panik och svettas som en dåre.
Jag märker hur kroppen nu börjar lägga av. Magen beter sig som om den har magsjuka. Jag har världens huvudvärk och min värk i rygg och ben är värre än på länge. För att inte tala om hjärtat….
Jag börjar fundera på tussen om det är läge att lägga in sig. Jag var faktiskt på väg till doktorn idag men struntade i det. Inser att det enda de kommer ge mig är sömntabletter och det vill jag inte ha. Mest för att jag just nu är i ett sådant psykiskt tillstånd så jag litar inte på mig själv och är rädd att någon ska hitta även mig på ett hallgolv. Du var ju inte den ende av oss två som rörde ihop det där med mediciner.

Jag har verkligen pepprat denna sida med inlägg den sista tiden men det får du leva med. Du är ju inte här och detta är ju min ventil ju. Någon annan har jag inte fullt ut att prata med för gör jag det så brakar jag ihop direkt. Jag råkade nämna lite för en arbetskamrat idag om mitt psykiska tillstånd och det slutade med att jag sedan gick därifrån tårögd och börja flänna på spårvagnen så jag fick gå av och gå andra halvan av resan hem.
Jag är så trött på att visa mig ledsen, och tror att folk är lika jävla trötta på att se mig sån så jag spelar glad som vanligt. Men gråter gör jag hela tiden. Jag förstår inte Daniel vart alla tårar kommer ifrån. Jag är helt slut mentalt, fullständigt slut och jag orkar ingenting.
Depression skulle nog en del kalla det, medan andra skulle säga psykiskt utmattning och andra skulle säga en kombo. Jag vet inte, och skiter i det egentligen och det är samtidigt det som skrämmer mig. För om jag någon gång i mitt liv behövt vara helt klartänkande så är det nu, men jag kommer ingenstans och tiden den går…

Samtidigt säger alla till mig att jag har så mycket att leva för, men det är ju just det som är grejen. Jag känner inte att jag har det längre och samtidigt förstår jag inte varför jag ska fortsätta. Det blir bättre säger folk då men det kommer det ju inte bli med allt som ligger över mig. Så allt är en jävla soppa och jag har ingen lösning.
Att jag sedan inte direkt sken av livsglädje före allt detta hjälper ju inte till direkt men men, jag får väl försöka lära mig att ta en sak i taget.
Fast egentligen vill jag mest till dig. Jag tänkte på det när jag gick hem idag. Hur vi kunde bott ihop på Sävenäs. Ja inte exakt på samma ställe för de lär jag knappast ha rätten till, men lite ifrån varann. Så kunde jag komma och hälsa på dig och gå hem om vi börja tjafsa. Kanske en helt sjuk tanke, men just då kändes den bra fast jag vet ju att jag kommer dö lika ensam som jag levt och kanske är det just det som gör mig så ledsen.

Om några timmar är det skola. En skola det också är helt meningslöst att jag går med tanke på att även den kommer bli förstörd i december. Dom har tjatat på mig i 10 år att jag ska gå den här jävla utbildningen och nu när jag gör det så förstör dom den, men jag får väl hänga i där ett tag till.

Kommer du ihåg när du fick den där lilla sedelhållaren av mig? Jag tyckte det var en dum idé att trycka ner pengar i de där tajta jeansen du hade så du fick en sådan i silver av mig. Vet inte varför jag kom att tänka på den nu, men jag blev så glad när du kom ner andra gången och du använde den. På samma sätt som jag blev glad när jag såg att du hade med dig Pippidockan i resväskan….
Pippidockan ja, Gud.

Vad du var vacker, vet du det?
Nej, jag klarar inte skriva mer inatt. Går och sätter mig i mitt hörn och väntar på att man ska leka glad igen, glad och social.

Livet är ett spel Daniel, men som alla spel tar det slut.
Om du har någon makt där du är nu, snälla se till att mitt spel får sluta snart

Älskar dig, in i evigheten.
Ses snart

/Walle

Mitt ihopsatta föredrag om dig, vården, socialstyrelsen, mediciner etc är klart.
Det blir en timmes ”film” och 90 min föredrag om turerna efteråt, och i det blir det prat om sorg, ensamhet och framtiden. Känns sjukt att hålla på med detta nu med tanke på hur ens egna liv ser ut, men samtidigt vill jag låtsas som att allt är som det ska. Det var ju detta jag ville liksom med tanke på att du togs ifrån mig.

Ingen förutom en grupp lär höra det dock, men skit samma.
Ingenting spelar någon roll längre i alla fall

Ännu en natt, och denna mörkare än den förra. Kan inte sova igen och har gett upp nu på tanken att kunna göra det.

Det känns som att det sket sig nu tussen min, och jag känner en enorm besvikelse i mig.
Vilket jävla år jag haft Daniel!
Först kommer du in i mitt liv, sedan tvingas du bort och sedan försöker man slåss för dig och sedan bestämmer man sig för att allt man gått igenom ska man ändå försöka göra något gott av och sedan slutar det uppenbart med att allt går åt helvete.
Jag är så besviken just nu, så jävla besviken på det som ska kallas mitt kött och blod.
Vi pratade mycket om det du och jag, om familjer, och jag kommer ihåg hur förbannad jag blev på dig en gång när du sade ”Lätt för dig att säga som haft en bra familj och uppväxt”
Efter 10 minuters berättelser om min ”kära” mormor och den dysfunktionella familj jag kommer ifrån så verkade du inse att ”Oj, Walle slår nog mig där så mina problem på den fronten är kanske inte så stora”, och sedan klagade du inte på samma sätt.

Jag hade behövt en riktig familj nu Daniel, och jag hade behövt den hjälpen en riktigt fungerande familj hade kunnat ge, men det har jag ju ingen. Det fick jag idag bevisat med önskvärd tydlighet. Herrgårdar har man ägt, dyra jävla villor och annan skit. Man åker från Skåne till Borås för att visa att man köpt Nils Poppes jävla fucking Volvo, men stöd till blodsbanden, nej det ger man inte.
Jag har aldrig tidigare varit så stolt över mig själv att jag vägrade närvara på mormors begravning som jag är i skrivande stund.

Jag är tom på idéer nu och jag har ingen lösning. Saken är klar och jag ger upp snart. Jag är så fruktansvärt trött på att kämpa, leta efter lösningar och hoppas för ingenting går som jag vill i alla fall. Gång på gång dras mattan undan mig och före jag vet ordet av är jag tillbaka på ruta ett och allt för att jag saknar det som andra oftast har omkring sig. Jag har heller inte någon annan att fråga eller modet att fråga heller så det får väl gå åt helvete då.
Nu hade jag hoppats på att kunna få klart den jävla utbildningen, och samtidigt få jobba ”med dig”. Alla säger till mig att jag ska hålla föredrag om det jag upplevt detta år. Att jag ska berätta om NUS, om dig, om mediciner, om sorg och om Socialstyrelser och IVO. Alla säger att ”det kan du leva på”, och kanske kan det vara en idé men det går inte längre.

Hur länge ska man orka kämpa Daniel? Hur länge ska man orka ha sitt liv som en repris på gårdagen? Hur länge ska man orka leva när det enda som känns som det rätta är att slippa göra just det? Jag hade velat ha dig hos mig nu, så kunde du fått svara på dom frågorna men du är ju inte här. Du rycktes ju också ifrån mig. Du som faktiskt gjorde att jag i maj 2012 ändrade mina planer då. Varför jag inte fullföljt dom nu begriper jag inte själv, men jag orkar faktiskt inte mycket mer.

Nu ska jag sätta mig i soffan, dricka kaffe och vänta tills dagen kommer, igen.  Jag kommer sitta där jag brukade sitta med dig, men nu är ju inte med längre.
Fan vad jag saknar dig Daniel 🙁
Fan vad jag vill vara där du är.

Älskar dig, in i evigheten
Vi ses snart

/Walle

Hej Tussen!

Klockan är halv två på natten och jag sitter med en kopp te och skriver lite.
I rummet bredvid sover Kevin. Han är hos mig inatt och förgyller livet lite.
Ibland funderar jag faktiskt på vem det är av mig och Kevin som är barnvakter. Nog för att jag är några år äldre men ingen kan som din systerson få mig att må bra. Bara av att se han så glömmer man all skit, all sorg, all smärta och alla bekymmer. Hans kära moder brukar alltid fråga ”Ja om du vill ha honom hos dig” och jag brukar svara då svara ”Nja, jag är ju egentligen inte så förtjust i Kevin vettu”, men helst vill jag gifta mig med henne så jag får träffa honom varje dag.
Ok ok ok, jag vill inte gifta mig med Jennie!!!
Lika bra att säga det direkt så vi inte hamnar i den diskussionen igen 😛

Tänk att jag fått se han växa upp från en liten kille på 2 år till en stor kille på fyra.
Ja, eller fyla år får vi säga för det är fortfarande lite jobbigt med r ljuden men han lär sig det med 🙂
Se på kortet bredvid här. Det är taget på Liseberg den 28 juni i år när vi åkte karuseller och hade hur kul som helst (Ok jag hatar Farfars Bilar men det har jag inte sagt till honom) Man blir så glad av den bilden, liksom man blir av hela honom. Inte konstigt att du blev så rörd första gången du var här och du berättade om när du såg Kevin första gången.

Jag har ju tidigare berättat för dig att Kevin alltid när han kommit till min lägenhet börjar med att först springa fram till Zuzzi, som genast tittar med trött blick och säger ”Är han här igen”. Hon är ju inte så förtjust i barn men har faktiskt till och med börjat gossa med Kevin nu. Sedan går Kevin alltid in i mitt ena rum där korten på dig hänger och han hälsar alltid på dig genom att trycka fingret mot glaset. Idag började han sedan prata om dig på ett sätt han aldrig gjort innan.
Han berättade att han plockat en gul blomma till dig tillsammans med mamma, och att han plockat mer blommor till dig på förskolan. Sedan pratade vi lite om dig i himmelen och när ni åkte farfars bilar. Det var så annorlunda idag Daniel för han pratade liksom så… ja annorlunda.
Jag brukar inte ta upp dig om inte Kevin själv pratar om det men idag satt han i mitt knä och vi pratade om att vara ledsen och varför man var ledsen. Han berättade att mamma var ledsen i kyrkan när du låg i kistan och jag förklarade att det var jag och alla andra också, men att det också var ok att inte vara ledsen.
Jag berättade att jag också saknade morbror Daniel och var ledsen ibland för att jag inte kan busa/leka och krama honom mer, och Kevin förstod. Han själv berättade sen att han trodde du bodde på månen nu och du hade fiskespö i handen. Varför han tror det vet jag inte men jag tycker det låter helt ok att du sitter där på månen nu om du inte längre är med oss här.
Sedan sade Kevin något som fick mig att bli tårögd. Han berättade att när någon är ledsen så kan man kramas för, ”För då tar man bort det ledsna” och ”man kramar bort det”.
Tänk vad klok man är när man är fyra år för visst har han rätt. Inget kan få det ledsna att försvinna så som en kram.

Efter samtalet lektes det med bilar. Kevin har fått en ny röd bil (av märket Viper) av en kompis till mig och som uppenbarligen var jättesnabb och jättetuff. Den kör dessutom snabbare än polisbilen!!!
Du vet ju hur ljudkänslig jag är och jag kan försäkra dig om att den känsligheten tränas det på när metallbilar körs med full fart rakt in mot metallisterna 😀
Kevin är megastolt för han har fått eget skåp här nu för sina leksaker, och det är verkligen HANS skåp. Jag blev förhörd på om det och vi kunde sedan konstatera att det inte var mitt, Henkes, zuzzis, mammas, johannas, hundarnas, morfars, några namn på barn som jag tror går på hans förskola, eller någon annans. Det är helt enkelt HANS skåp!
Vi hann också med lite Pippi och sen mys med Bamse i trollskogen innan det var dags att sova, och nu sitter jag här och ska snart själv gå och lägga mig.

Jag har haft några jobbiga veckor Daniel och ända sedan jag var uppe i Norrland sist har jag känt en sådan sorg igen. Jag ångrar så att jag ännu en gång spelade den starke den 12 september när jag läste talet och allt. Jag ville ju bara ställa mig på sjukhusområdet och skrika ”NI TOG MIN DANIEL IFRÅN MIG ERA JÄVLA AS”, men istället stängde jag av alla känslor och var duktiga Walle. För jag saknar dig så enormt än och någonstans hoppas jag fortfarande att jag ska vakna upp ur den här mardrömmen men jag vet att denna mardröm inte går över.

Så en dag med Kevin ger mig styrka igen. Han ger mig tröst bara genom att vara som han är, och hans underbara spontana sätt som han som fyraåring har ger mig kraft att orka lite till.  Man får så många skratt av honom så du anar inte men någonstans vill jag tro på att du finns häromkring och ser detta. För det var ju så det skulle bli. Detta skulle vi ju göra tillsammans. Vi skulle ju passa Kevin ihop så som vi sade.

Vet du? Erik sade en sak igår som jag aldrig tänkt på innan.
Vi pratade om det där att en del anser min roll i ditt liv vara synnerligen överdriven med tanke på att du inte skrek om det överallt och att jag var för fet och ful för dig etc etc etc.
Erik blev tyst och sen sade han, ”Jo men han presenterade ju dig för de som betydde något för honom i hans liv, hans familj”.
Jag är glad att du gjorde det Daniel för hur skulle jag ha klarat mig utan dom detta år?
Hur skulle jag klarat mig utan Kevin?

Godnatt min tuss, håll om mig i mina drömmar
Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Ligger i min säng, och kan inte sova.
Du vet hur de är med det. Min sömn borde få pris som landets värsta.

Kom bara att tänka på dig, och alla våra sömnlösa nätter. Fast alla dom var ju inte direkt för att vi inte kunde sova. Det är otroligt egentligen hur många nätter vi hann med där vi valde att strunta i att sova och sen gick vi till jobbet på morgonen. Det var iofs bra för sen somna vi tidigt på kvällen 🙂

Vad jag saknar det Daniel, ja Gud vad jag saknar det. Jag kände mig så levande då.

Du blev min sista bästa vän och min sista kärlek. Det ska jag tänka på när jag nu sover, och att vi snart ses igen.