Till er mina änglar

Satt och såg upp mot himmelen idag och tänkte och skrev lite på min telefon… 

Sitter här och tänker på er, ni mina änglar.
Vad jag önskar att jag trodde på att ni fanns där uppe.
Vad jag önskar att jag trodde på ett liv efter detta.
Vad jag önskar att jag skulle kunna få veta att ni satt där tillsammans ni tre, och såg mig sitta här nere. Ni mina tre änglar, Mia, Patrick och Daniel.

Mia, du som blev min kärlek, och som började som min vän. Vi som hade det så kul, och som planerade så mycket för framtiden.
Kommer du ihåg när jag välte målarburken med den blåa färgen. Du skrattade medan jag halkade omkring och det slutade med att hela jag var blå. Det var när vi planerade vårt liv, och vårt barns rum. Då när inget annat än lycka fanns omkring oss. Då innan sjukdomen kom.
Kommer du ihåg London? När du i pausen berättade att två skulle bli tre.
Vad jag saknar våra diskussioner som alltid ledde till bråk för vi var så lika, men som alltid slutade med skratt. Vad jag saknar att aldrig mer få se in i dina ögon som varje gång fick mig att smälta. Vad jag saknar att aldrig mer får hålla om dig, och vad jag sörjer att aldrig få ha träffat barnet du bar på och som jag ibland brukade ligga och prata med med min kind mot din mage. Vad jag älskade dig, och vad jag saknat dig sedan dess.

Patrick, vi som delade så mycket. Du som var så stark och vågade komma fram som du var, och hur bra allt blev. Jag satt där i soffan tyst medan du berättade, och efter sade jag en mening till din familj. Sedan var allt som vanligt.
Tänk våra samtal Patrick. Tänk när vi fiskade och du blev livrädd när du fick napp. Vad jag skrattade då. Tänk när jag hälsade på dig på båten och du bjöd på den värsta tillagade maträtt jag någonsin ätit. Laga mat kunde du inte, men det visste du 🙂
Tänk när du ringde och sade att du skulle köpa det där köksbordet, mest för att du tyckte så synd om han som ägde det. Vilket hjärta du hade, vilket underbart fint hjärta du hade.
Vad jag saknar dig, vad jag saknar din vänskap och vad jag saknar att jag aldrig mer får tala om för dig hur underbar du är och var. Vad jag sörjer att jag aldrig riktigt fick tala om hur mycket jag ångrade mina val 2002, men att de samtidigt gjorde att jag fick dig som en äkta vän på alla sätt.

Daniel….
Vet du att jag älskar dig lika mycket än. Du som blev min tuss. Du som blev min sista kärlek, och du som blev det sista kapitlet i mitt liv.
Vad jag saknar dig sittandes där i din svarta morgonrock, och vad jag saknar dig sittandes här i de gräsliga fula joggingbyxorna Alex glömde kvar. Vad jag saknar våra nätter och vad jag sörjer vår framtid. Jag dog med dig Daniel. Kvar är bara ett skal som gråter, sörjer och går omkring i en mardröm.
Vad jag älskade våra nätter och våra samtal. Vad jag älskade att ligga bakom dig och hålla om dig medan vi såg på film, och ibland försiktigt snosa på dig bara för att känna din lukt av BodyShops hela sortiment.
Vad jag ler när jag tänker på hur blyga vi var första gången vi skulle sova tillsammans, och vad glad jag är att vi i vår relation hade vår vänskap i grunden och att jag visade dig att för mig var du inte den Daniel du såg dig själv som, utan för mig var du så mycket mycket mer.

Ni tre går samman. Du Daniel och du Patrick besökte Mia med mig på kyrkogården. Du Patrick skulle träffa Daniel för att hjälpa honom med möblerna. På något sätt hör ni faktiskt samman och jag vill så gärna tro att ni nu är tillsammans där uppe i himmelen.
Ni tre som jag älskade så enormt, och som alla togs ifrån mig.
Allt jag älskar dör, kanske är det så. Kanske hade ni alla tre levt idag om jag inte funnits, men om det är så vill jag ni ska veta att jag blir straffad för det varje dag.
För kvar i mitt liv finns bara saknaden efter er nu, och det enda jag längtar efter är att träffa er igen. För min tid är snart över, och då vill jag så gärna hoppas att vi alla fyra kommer mötas. Varje dag som går blir min kraft svagare, och jag vet snart inte mer anledningar att behöva vakna mer. Varje natt jag lägger mig tänker jag på hur skönt det vore att bara få somna in, och varje morgon vaknar jag av besvikelsen över att ha vaknat ännu en dag.
Så nu ser jag upp mot himmelen och tänker på att ni ser ner på mig.
Ser ni hur jag sörjer och ser ni hur ensam och vilsen jag är. Ensamheten jag känner kommer jag aldrig ifrån, och ibland gör den så ont. Jag önskar så att jag hade någon som var som ni i mitt liv. Någon som jag vet skulle gå genom eld och vatten för mig på samma sätt som jag alltid försökt göra för andra. Någon sådan finns inte, och jag förtjänar det inte heller.

Det sista året har jag ägnat mitt liv åt att ge Daniel upprättelse men ingen orkar med det där längre, ingen orkar bry sig. Livet gick vidare, men jag lever fortfarande med skulden över att jag ringde ambulansen. Jag lever fortfarande med skammen över att inte kunnat rädda Patrick, och jag slåss fortfarande med rädslan över att sjukdomen som tog dig Mia var mitt fel även om jag vet att det inte är så.
Det enda min inre idag besitter är skam, sorg och saknad.

Men när det blir som jobbigast tänker jag på mina minnen med er. Ni tre från olika perioder i mitt liv….
Mia, du min första riktiga kärlek.
Patrick, du min finaste vän.
Daniel, du min sista kärlek och mitt sista kapitel.

Jag älskar er alla tre, och kommer älska er in i evigheten.
Till den evigheten vill jag gå till snart, där är vi alla fyra träffas igen.