Ännu en natt, och denna mörkare än den förra. Kan inte sova igen och har gett upp nu på tanken att kunna göra det.
Det känns som att det sket sig nu tussen min, och jag känner en enorm besvikelse i mig.
Vilket jävla år jag haft Daniel!
Först kommer du in i mitt liv, sedan tvingas du bort och sedan försöker man slåss för dig och sedan bestämmer man sig för att allt man gått igenom ska man ändå försöka göra något gott av och sedan slutar det uppenbart med att allt går åt helvete.
Jag är så besviken just nu, så jävla besviken på det som ska kallas mitt kött och blod.
Vi pratade mycket om det du och jag, om familjer, och jag kommer ihåg hur förbannad jag blev på dig en gång när du sade ”Lätt för dig att säga som haft en bra familj och uppväxt”
Efter 10 minuters berättelser om min ”kära” mormor och den dysfunktionella familj jag kommer ifrån så verkade du inse att ”Oj, Walle slår nog mig där så mina problem på den fronten är kanske inte så stora”, och sedan klagade du inte på samma sätt.
Jag hade behövt en riktig familj nu Daniel, och jag hade behövt den hjälpen en riktigt fungerande familj hade kunnat ge, men det har jag ju ingen. Det fick jag idag bevisat med önskvärd tydlighet. Herrgårdar har man ägt, dyra jävla villor och annan skit. Man åker från Skåne till Borås för att visa att man köpt Nils Poppes jävla fucking Volvo, men stöd till blodsbanden, nej det ger man inte.
Jag har aldrig tidigare varit så stolt över mig själv att jag vägrade närvara på mormors begravning som jag är i skrivande stund.
Jag är tom på idéer nu och jag har ingen lösning. Saken är klar och jag ger upp snart. Jag är så fruktansvärt trött på att kämpa, leta efter lösningar och hoppas för ingenting går som jag vill i alla fall. Gång på gång dras mattan undan mig och före jag vet ordet av är jag tillbaka på ruta ett och allt för att jag saknar det som andra oftast har omkring sig. Jag har heller inte någon annan att fråga eller modet att fråga heller så det får väl gå åt helvete då.
Nu hade jag hoppats på att kunna få klart den jävla utbildningen, och samtidigt få jobba ”med dig”. Alla säger till mig att jag ska hålla föredrag om det jag upplevt detta år. Att jag ska berätta om NUS, om dig, om mediciner, om sorg och om Socialstyrelser och IVO. Alla säger att ”det kan du leva på”, och kanske kan det vara en idé men det går inte längre.
Hur länge ska man orka kämpa Daniel? Hur länge ska man orka ha sitt liv som en repris på gårdagen? Hur länge ska man orka leva när det enda som känns som det rätta är att slippa göra just det? Jag hade velat ha dig hos mig nu, så kunde du fått svara på dom frågorna men du är ju inte här. Du rycktes ju också ifrån mig. Du som faktiskt gjorde att jag i maj 2012 ändrade mina planer då. Varför jag inte fullföljt dom nu begriper jag inte själv, men jag orkar faktiskt inte mycket mer.
Nu ska jag sätta mig i soffan, dricka kaffe och vänta tills dagen kommer, igen. Jag kommer sitta där jag brukade sitta med dig, men nu är ju inte med längre.
Fan vad jag saknar dig Daniel 🙁
Fan vad jag vill vara där du är.
Älskar dig, in i evigheten
Vi ses snart
/Walle
Ge inte upp!