Hej Tussen
Skulle egentligen skriva något mycket längre till dig idag. Det skulle handla om rykten och om hur folk väljer att lyssna på en sak samtidigt som dom vägrar se allt från alla håll.
Sånt fascinerar mig lite, men jag skriver i morgon om det istället. Är för trött nu.
Istället skickar jag bara med en liten bild som är väldigt bra och en puss.
Ska drömma om dig inatt Daniel, för jag saknar dig.
Saknar dig som fan!
Hej tussen min.
Sitter på tåget från Umeå och är på väg hem.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men det ska bli skönt att komma hem från Norrland nu. Hem vill jag iofs inte till, men å andra sidan har jag ju aldrig haft något hem. Det har aldrig funnits någon plats där jag känt mig hemma, och så har det ju varit i hela mitt liv. Göteborg har aldrig varit min stad, och kanske är det därför jag känner som jag gör just nu och gjort så länge. Jag har bara varit vilsen och känt mig övergiven.
Jag har brakat samman Daniel. Jag är slut. Mitt psyke orkar inte mer.
Jag förstår om det låter väl dramatiskt men samtidigt är det just så jag känner. Det sista strimma av framtidshopp har försvunnit och jag ser absolut ingenting längre som ens i en liten gnutta kan kännas som en framtid.
Vägen hem inatt, som jag så klart spenderat vaken, känns som den sista resa jag gör. Jag vet egentligen inte varför jag känner så här, men det är som om all kraft nu är över och slut. Kvar finns bara mörkret och det mörkret skrämmer mig inte längre.
Så mycket skit, så mycket förnedring och så mycket ifrågasättande som jag mötts av detta år, och nu kom den sista spiken i kistan, och nu orkar jag inte längre.
Det var så skönt att få sitta en stund hos dig i söndags. Jag satte ner två små blommor i jorden framför din grav och kände när jag reste på mig och gick därifrån att detta skulle bli den sista gången som jag satt hos dig så. Jag sade ju det till dig då. Att vi inte skulle ses mer så här nu. Nästa gång jag kommer till Sävenäs är det av samma anledning som du fast inte på samma plats givetvis men vi kan ju hälsa på varandra.
Jag är inte rädd längre Daniel. Jag är inte rädd för det där mer. Nu känner jag bara att jag längtar tills dagen då jag slipper vakna mer. Jag längtar tills jag slipper be varje kväll när jag lagt mig att få somna in. Jag längtar bara tills jag får komma härifrån.
En del tycker inte man ska skriva så, eller för den delen känna så men det är ju så jag känner. Jag orkar inte ens stå emot känslorna mer nu utan jag skiter i vilket. Hela mitt liv har varit ett skådespel där jag hoppats på att om jag är snäll och omtänksam så kommer jag finna kärleken och jag kommer finna lyckan. Så blev det inte utan istället blev det ett liv i ensamhet, sorg och för många gravar att besöka.
De jag älskar dör, det jag drömmer om dör, det jag bryr mig om dör. Så har det alltid varit och så kommer det för alltid förbli och nu har jag tröttnat. Kanske för att jag insåg att det som jag trodde fanns där uppe i norr inte fanns. Kanske för att jag insåg att det som jag längtade så efter och som jag drömde om att jag ville ha i själva verket inte fanns det heller. Kanske för att jag insett att jag är fullständigt ensam och det är så det ska vara i mitt liv. Det jag trodde fanns inte i Norr för det saknades inom mig, och det hålet växer för varje dag och nu vet jag inte längre hur jag ska kunna spela glad mer. För glad är jag inte, och har inte varit på, ja jag vet inte hur länge.
Någon normal relation fick jag aldrig mer, någon kärlek fick jag aldrig mer, och jag orkar inte vänta på den. Lika lite som jag orkar vänta på allt annat som inte kommer ske, ja lika lite vill jag vänta på den. Mitt liv har hela tiden varit just en väntan, en väntan på det som inte kommer ske och nu har jag tröttnat.
Jag är så glad och tacksam Daniel att jag fick träffa dig i det som skulle bli början till slutet. Jag är så lycklig över den tiden vi fick, och jag är stolt över att jag orkade slåss där ingen annan orkade efter din död. Jag är stolt över att ha fått upp ögonen för folk hur fel din död var och hur orättvist allt var som hände dig. På samma sätt är jag glad att det på en bro på en ankdamm vid NUS samlades människor som alla älskade dig i torsdags. Det hade inte skett utan mig, och det gör mig stolt och glad för din skull. Jag har äntligen lärt mig att våga erkänna att det som skett det senaste året har skett därför att jag vågade. Det gör mig glad, och det gör mig också varm för jag gjorde det för din skull. För den Daniel som så snabbt fick en sådan stor del i mitt liv.
Fast nu är det slut Daniel, nu är det min tur att snart gå dit du är för det var ju där jag ville vara innan jag träffade dig. Ett tag fick du mig att ge det en chans, men allt mer den senaste tiden har jag känt att den känslan inte längre finns.
Nu är tåget på väg mot Göteborg, min sista resa från Norr närmar sig sitt slut. Allt närmar sig sitt slut
Älskar dig, in i evigheten
Och i evigheten ses vi. Där finns du, Mia, Putte och så många andra.
Längtar tills jag får se er alla igen
/Walentine
Hej tussen min.
Sitter på Costas, du vet ditt ställe i Umeå. Dom har byggt om här sedan du var här. Det är skitsnyggt här nu, och du hade älskat det.
Tommy jobbar så jag roar mig med att titta på när han far omkring här. Gud, jag känner mig 30 år äldre än han. Han har energi som en 20 åring den mannen medan jag själv mest vill gömma mig tills bakfyllan går över.
Jag älskar verkligen Costas, och du hade rätt. Det finns inget bättre kaffe i världen än det dom har här.
Jag är ganska sliten idag. Det var en lång dag igår som avslutades med sprit och öl för att dels försöka döva den där smärtan man kände men ändå blev det en bra dag. Eller så bra en dag som den 12 september kan bli.
Vi blev ett ganska stort gäng som träffades uppe vid NUS för att sedan gå ner mot ankdammen. Där tände vi ljus och pratade lite. Det blev en fin stund med känslor och tårar men också en del skratt.
Jag läste ett litet tal för dig som jag skrivit. Vet inte om det var så bra men jag kände ändå att jag ville göra det. Jag fick en jättekram av Patrice efteråt, och det kändes bra. Hon hade gjort en sån fin kruka till dig. Tyckte det var så sött och så fint att hon kom, och det vet jag att du skulle uppskattat. Eller jag tror att du uppskattade alla som var där på samma sätt som dom uppskattade dig när du fanns där.
Sedan tände vi ljus för dig vid apberget och gick sedan till Costas för att avsluta kvällen hemma hos Tommy senare tillsammans med Linus och Sara. Jag skulle till vandrarhemmet egentligen men somna på Tommys soffa.
Det kändes bara så bra att avsluta kvällen så med tre personer som alla är väldigt vettiga. Det var ju första gången jag träffade Linus men även han var så go.
Jo, det blev en fin kväll till din ära men många gånger önskade jag att du varit med oss där och någon gång under kvällen bröt jag ihop även om jag försökte stå emot. Jag är inte bra på att visa mina känslor öppet. Jag skriver om dom hellre.
Idag känns det avslaget och jag har känslorna där i skallen som emellanåt kommer över mig. De där känslorna som alltid skriker, ”Det här händer inte, Daniel är inte död”
Idag när jag gick från Tommy gick jag förbi Fiskegränd en stund. Satte mig vid gungan där och rökte en cigg och gjorde inte så mycket men ändå kändes det bra att göra det.
Jag har fått många vänner tack vare dig Daniel, och får nya fortfarande. Det är jag tacksam över. Att ha några att dela tankarna om dig med, men också att skratta ihop med, känns så viktigt för hur mycket jag än älskar att vara här uppe i Norrland så finns också hela tiden en kniv i hjärtat att jag aldrig fick se detta ihop med dig. Vi var ju så nära att fara till Umeå tillsammans men….så blev det inte 🙁
Nu är livet så annorlunda, och dagar som dessa gör att man ännu mer tänker på dig och saknar dig.
Livet blev inte som man trodde, och ditt liv togs ifrån dig. Ändå lever du Daniel, i mitt och så många andras hjärtan.
Nu ska jag packa ihop mina saker och snart fara mot Skellefteå. Jag kommer till dig i Sävenäs snart. Tror jag köper med mig lite Polly då.
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
Ett år, ett år av saknad, av sorg, av ilska, av frågor, av förtvivlan och av tårar. Ett år sedan idag vi alla nåddes av beskedet att Daniel inte längre finns med oss. Vi kommer aldrig glömma var vi var när vi möttes av beskedet, och vi kommer aldrig glömma känslan när marken under oss rämnade sönder.
”Du var en ängel redan när du gick på vår jord”.
Så sade jag i mitt tal för Daniels begravning, och visst var Daniel en ängel.
Hans leende, hans sätt och hans äkthet tog alla med storm och ingen glömde honom. Aldrig någonsin glömde man Daniel, och aldrig någonsin kommer man glömma Daniel.
Ett år har gått sedan Daniel gick in i evigheten, men ändå lever han kvar. Han lever i våra minnen och han kommer för alltid leva som en del av oss och det samhälle han ibland så starkt ville förändra, och Daniel är på väg att göra något han drömde om. Han kommer göra vårt samhälle bättre. Hans död kommer leda till att andra får det bättre. Det gör inte oss gladare en dag som denna, och det får inte Daniel tillbaka men aldrig att jag kommer acceptera att Daniels död ska ha varit förgäves.
För Daniel ville inte dö, han ville leva, och han ville leva i en värld som förstod honom och som förstod den han var.
För världen förstod inte alltid Daniel, och det var Daniels sorg. Han kände ibland en ensamhet som slog emot honom så hårt, men som han försökte kämpa emot med hela sin kraft och när han bestämde sig för att söka hjälp gick allt fel.
Kanske ska vi inte prata om det idag, men samtidigt är det också därför vi står här. Vi står här därför att allt gick så fruktansvärt fel. Vi sörjer idag för Daniel fick inte den hjälp han borde fått, och det är därför vår himmel idag har en ängel som istället borde fått gå med oss här nere istället.
Ändå ska vi komma ihåg Daniel för det ljusa. För det är det ljusa som gör att vi sörjer, och en dag som denna lämnar vi ilskan därhän.
Sorg är priset vi får betala för den äkta kärleken säger man, och visst stämmer det. Sorgen är priset men det är värt varje sekund av smärta att få ha fått träffa en person som Daniel. Saknaden är värd varje tår när man tänker på den människa som så starkt kunde få ens hjärta att brinna.
Låt mig läsa lite ur Daniels blogg…
”Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är det något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag.
Varför skulle jag vara svag. Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten och säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra”
Det var Daniels ord, 10 dagar före den 12 september 2012.
Dom orden har varit med ledstjärna detta år. Dom orden talar till mig och säger ”Jag ville leva Walle”, och dom orden har själv fått mig att aldrig tveka på att kampen för Daniels upprättelse har varit riktig och också mycket viktig.
Daniel var när han levde en unik människa, och han stod för något unikt. Hans kraft smittade av sig på samma sätt som hans sätt och sprallighet gjorde det. Den kraften kommer göra att mitt i sorgen efter honom jag en gång döpte till ”Tussen”, så finns kraften att göra samhället bättre, och det kommer Daniel lyckas med.
För änglar har kraften att förändra, och ingen ängel är starkare och vackrare än Daniel.
Du är för alltid saknad Daniel av oss alla. Älskade älskade vän, kamrat, bror, morbror, son, kompis, pojkvän och ängel
Det finns så mycket ord i mig, men just nu får jag inte fram dom.
Det finns bara en sak jag klarar att skriva och det är,
Jag älskar dig Daniel
Jag har ett kort på dig Daniel, ett kort som jag aldrig lagt upp.
Det är ett kort som jag tog på dig när vi satt på Bee. Du var så fin där, som du alltid var.
Det var precis innan Amira kom ner och hälsade på oss. Kommer du ihåg den dagen? Ja, det tror jag du gör. För det var en rolig dag. Det var dagen du gick in på Body Shop mitt emot arkaden och aldrig har väl den butiken fått in en kund som kunde deras sortiment så som du kunde.
Du berättade för Amira vad hon skulle köpa och inte köpa och jag bara log. Sen gick jag ut och ställde mig utanför och rökte. Det där va inte riktigt min grej.
Det där är ett av alla minnen av dig. Små minnen som nu blivit så stora. Minnen av min tid med dig. Den där sommaren 2012.
I morgon är det ett år sedan ditt hjärta slutade slå. När detta börjar skrivas är det tolv timmar kvar tills det är exakt ett år sedan du skrev ut dig. Vad du sen gjorde mellan halv tre och 20 över vet vi inte förutom att du mötte en patient. Det är det vi vet.
Ett år, ett jävla år.
Vad jag saknar dig Daniel. Vad mitt liv blev tomt och vad tomt mitt liv fortfarande är. Jag har haft sådan ångest över att åka till Umeå i morgon men igår kom två brev som gjorde mig stark igen. Igår fick jag en sådan där bekräftelse på att det jag håller på med leder till resultat och det värmer mig.
Men saknaden efter dig, den gör mig alltid matt och ledsen, och just nu saknar jag dig mer än någonsin. Idag på jobbet var det ett helvete. Jag ville bara sätta mig ner och gråta men spelade glad. Det är det jag är bra på, att spela glad och stark.
I morgon kommer det bli likadant. Folk runt mig kommer gråta men själv stänger jag av mig. När sedan ingen ser kommer jag stänga in mig och gråta hysteriskt och sakna dig hysteriskt. Det är så det blivit med min sorg. Bara några få personer släpper jag in, de få som såg dig och mig och som förstod.
Gud Daniel, vilket resa vi gjorde, och vilken resa du gjorde. Vad jag önskar att fler fått se den, som dom förstått. Vad jag önskar att fler fått höra våra samtal och våra funderingar. Vad jag önskar att vi fått mera tid, och vad jag önskar att du vore här nu.
Ett år, ett jävla skitår.
Du är så saknad, och du är så älskad.
Runt min hals bär jag mitt smycke. Mitt minne av dig, och i mitt hjärta lever du för alltid.
Jag skriver nog mer till dig sen, men jag ber dig nu Daniel.
Ge mig kraft att orka leva vidare, ge mig kraft att orka i morgon.
Ge mig kraften att orka leva mitt liv, och ge mig kraften att se morgondagen.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Du återvände till helvetet.
Då vände du tillbaka till de som gjorde dig illa.
Du vände tillbaka till ensamheten och till de som manipulerade sönder dig.
För ett år sedan idag såg jag dig för sista gången.
Jag stod och såg på dig från fönstret.
I mig fanns en röst som sade att jag inte skulle se dig igen.
Jag hade varnat dig innan. Jag hade sagt, ”Om du åker tillbaka till Umeå så dör du Daniel. Det går åt helvete om du återvänder dit”, men medicinerna hade vunnit slaget om din själ. Medicinerna och gifterna som dom gav dig hade förstört dig totalt.
Fan ta dom! Fan ta dom som gjorde detta mot dig! Fan ta dom som lekte med dig! Fan ta dom som gav dig ännu mer mediciner! Fan ta dom som i sina sjuka värld gjorde dig till en docka som dom kunde leka med! Fan ta dom allihop för att dom dödade dig.
Jag saknar dig Daniel.
Idag känner jag mig mer ensam än jag någonsin gjort innan.
Idag är det svårt.
Idag är det förjävligt.
Fan ta dom som gjorde detta.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Jag bakom Till Daniel vill med detta gratulera prinsessan Madeleine som nu ska ha barn. Tänk va kul för henne! Jag vill också passa på att gratulera svensk media!
Idag har hela mediasverige svämmat över med nyheten om att det mest naturliga som finns, att föda barn, även kommer ske med detta numera gifta par på bilden ovan.
Samtidigt känner jag en extra glädje för medias skull för nu har ni ju något att skriva om ända fram till mars månad. Varje dag kan vi nu få läsa om den glada morfar kungen, den glada mormor Silvia etc. Har vi tur får vi alla snart höra svaret på frågan ”Mår du illa på morgonen HÖHÖHÖ”
Så kan ni i mediasverige i ännu ett halvår skita i det faktum att det pågår legitima mord på de svenska psykklinikerna i Sverige. Ni kan strunta i att ni ignorerar information om att psykkliniker drogar ner sina patienter. Ni kan strunta i att ni får information om att det på vissa kliniker skett tiotalet dödsfall på ett år utan att en människa brytt sig om det. Ni kan strunta i att de människor i detta land som har absolut lägst prioritet och rang inte har en käft som talar för dom.
Ja mediasverige, nu kan ni vara lyckliga igen, och emellan nyheterna om hur det går med barnet som ska komma i mars kan ni ju alltid skriva lite mer om Lundsberg.
För vad är några jobbiga döa psykfall mot gråtande ungdomar som inte får jaga varandra med strykjärn längre? Vi vet ju dessutom att ni inom media bara kan skriva om en sak i taget och självklart ska nyheterna då ligga i och omkring kungafamiljen och överklassungar som inte får bo på Internat.
Heja Media! Ni är inte alls en skam för den offentliga debatten och ni har verkligen inte på något sätt tappat er roll som granskare.
Ville bara säga det till dig.
Att du var så jävla fin!
Du är den finaste kille jag någonsin kommer träffa och du var bara så vacker.
Fortfarande kan det slå mig hur vacker du var, och hur vacker du är och hur vacker du för alltid kommer vara.
Fortfarande kan jag se på det här kortet och minnas den där sommardagen med sådan glädje.
Fortfarande minns jag dig för allt du var, för allt du gjorde och för allt som var du.
Älskar dig Daniel, älskar dig för alltid.
Saknar dig, saknar dig för alltid.
Finaste finaste du!
Vackraste vackraste du!
Varje dag sedan den 15 augsti har jag vaknat och tänkt, ”Vad hände idag för ett år sedan”.
Den 15 augusti är en dag som är en sådan vändning i allt som hände förra året. Det var den dagen sjukhuset skrev under din dom Daniel.
Det ser man nu när man läser dina journaler. Efter det blev ingenting mera sig likt. Det var då dom satte in dig på det som uppenbart förstörde dig.
Jag mår inte bra just nu. Jag saknar dig mer än på väldigt länge och jag tänker på allt som hände och skedde. Allt som gjordes emot dig, allt kaos, allt svek, allt annat. Nu när man kan se tillbaka ser man allt som en röd tråd. Hur varje sak dom gjorde förstörde dig samtidigt som du fortsatte kämpa utefter dina förutsättningar. Problemet var bara att drogerna dom stoppade i dig gjorde förutsättningarna allt mindre och mindre.
Hade du en chans? Fanns det verkligen en chans för dig? Ja! Det fanns det. Den övertygelsen kommer aldrig släppa mig. Om någon på den där bollibompakliniken hade sett det jag fick se, eller nej, om någon där hade velat se det hade dom också trott det. Tänk om du hamnat på en riktig klinik istället med riktiga läkare och inte droglangare i vita rockar.
Idag är det den 1 september. Idag för ett år sedan hände så mycket. Efter en kväll och en natt som var allt annat än bra blev den 1 september en dag jag aldrig kommer glömma. En sådan dag man ville ha fler av och jag fick flera dagar men inte tillräckligt. För sen brakade allt samman.
Folk säger att jag mår bättre nu. Jag ler inombords åt det snacket och önskar att dom kunde få känna i en sekund det jag känner. Jag önskar att dom kunde få veta hur jag mår.
Ja, den akuta sorgen är över. Någonstans har jag börjat acceptera att du är död, men bra mår jag inte. För i samma stund som den acceptansen kom ja då kom också tankarna tillbaka att jag inte vill bara här. För jag vill inte vara kvar Daniel. Kanske tror en del att det handlar om att jag vill vara där du är. Så är det inte. Jag vill bara inte mer.
Varje kväll innan jag somnar önskar jag att få somna snabbt och inte vakna mer. Varje morgon är en besvikelse över att jag måste stå ut en dag till. Livet är inte för mig, och kommer aldrig bli. Så är mitt liv, och du om någon vet nog hur det känns. Mitt liv är och har varit i så många år en resa mot att slippa vakna igen.
Jag är så glad att vi träffades Daniel. Jag är så lycklig i all sorg att jag fick chansen att älska igen. Jag är så tacksam för att jag fick känna den där känslan över att någon var viktigast och du var viktigast. Du blev det så snabbt och fortsatte vara det så länge, och är på många sätt det än.
Nu ska jag till jobbet. Nu ska man spela glad i några timmar. Jag är bra på det, att spela glad. Nu ska man spelar duktig.
Sedan kommer jag hem, sätter mig vid datorn, och sen bryter jag ihop. Jag gråter, skakar och minns. Försöker vara stark, men det går allt sämre med det. Allt mindre finner jag mening med att försöka. Allt mindre finner jag hoppet, allt mindre finner jag anledningar.
Mitt liv, mitt jävla liv.
1 september 2012…
Då satt vi i min soffa och lyssnade på George Michael. Efter att i nästan 7 timmar suttit i köket och pratat och pratat satte vi oss där. Sedan…
Tänk vad livet var bra då. Tänk vad livet var lyckligt då. Tänk att att du skulle dö 11 dagar senare.
Älskar dig, in i evigheten.
Vi ses snart
/Walle
