Category Archives: Personligt

Klockan är lite före fyra på natten. Tåget står still i Sundsvall och kommer stå här i en kvart till innan det börjar rulla. Jag har nu gråtit oavbrutet sen midnatt. Jag visste inte att det fanns så mycket tårar i ens kropp.
Jag har gått mellan toaletterna för att inte någon ska märka något med solglasögon på, och nu sitter jag i en nästan tom vagn. Jag mår så fruktansvärt dåligt nu Daniel, så fruktansvärt dåligt.
Det är dags för mig att ta farväl av dig, min älskade vän. Min älskade Daniel.
Det är dags för mig att begrava dig och lämna över dig till den värld du tillhör nu.

Detta kort har jag lagt upp så många gånger innan och kommer lägga upp det så många gånger till. Jag älskar detta kort så enormt mycket och av alla kort jag visat öppet är detta kortet det som betyder mest för i mina ögon är detta ett Walle & Daniel kort. Jag var så lycklig den kvällen och den natten och jag vet att du var det också. Där i mitt kök var det du och jag. Där i mitt kök fanns inga problem, inget ont och ingen smärta. Där i mitt kök den natten fanns vi, du och jag, och vår framtid.

Det blev ingen sådan framtid Daniel. Det blev ingen lycka utan istället kom döden och förstörde, och före det kom kaoset. Det kaos som jag anser att psyk skapade i samma stund de öppnade pillerburkarna och införde fri utdelning. Det kaos som ledde till att jag förlorade dig.

Dessa dagar i Norrland har varit så smärtsamma men samtidigt så underbara. Jag fick sätta punkt för så mycket och jag fick prata med dig. Förstår du hur jobbigt det var vid din grav? Förstår du hur jag grät? Ja, det gjorde du. Du var ju där. Jag har aldrig känt så starkt att du var med mig som när jag var på Sävenäs Kyrkogård. Förlåt mig om jag betedde mig konstigt där. Förlåt mig om känslorna fullständigt tog överhanden men det kändes bara så nödvändigt. Jag hade så mycket att säga dig, och där hade jag chansen.
Så mycket har spelats upp igen denna vecka men samtidigt är det så mycket som också knutits samman.

Jag älskade dig Daniel, jag lärde mig så snabbt älska dig. Så snabbt blev du en sådan viktig del i mitt liv, och så snabbt förändrade du mig och du förändrade hur jag såg på saker och ting. Livet fick en annan mening.
Allt med dig var inte enkelt. Allt med dig var inte lätt.  Det fanns dom dagar, kvällar och nätter där jag kände att jag ”skiter i det här nu”. Ibland var jag rosenrasande, ibland arg, ibland ledsen och ibland sårad. Ibland förstod jag ingenting av det som hände och ibland blev allt bara kaos, men så fanns det andra. Samtalen, pratet, diskussionerna och kärleken. Skratten som blandades med allt det ljusa, och så planerna för framtiden.
Ibland ville jag ge upp ja men allt eftersom att tiden gått efter att du lämnat oss insåg jag att jag fått vara med om något som väldigt få personer fått med dig: Jag fick lära känna ditt rätta jag, på gott och ont.
Du berättade själv en gång att du ”testat mig” i början. Du ville se om jag stannade kvar när jag fick veta allt om dig, och det gjorde jag. Jag stannade inte där därför att jag är så mycket bättre än någon annan. Jag stannade kvar därför att jag helt enkelt börjat uppskatta dig så i mitt liv och det gjorde jag så enormt mycket.

Denna vecka har jag fått mycket av den bekräftelse jag sökt så detta år. Dina vänner har visa sig vara mina vänner, och deras ord och stöttning har varit så enormt viktig för mig. Timmarna då jag pratade med Johanna gjorde även dom så mycket för mig, och jag vill tro att dom var viktiga för henne också. För jag vet att jag är en pusselbit i din sista tid på jorden. Jag  vet att jag inte kan svara på ur egen erfarenhet hur ditt liv var för 2 år sedan, men jag vet att jag kan det när det gäller din sista tid i livet.
Det var en tid med så mycket smärta, så mycket felaktigheter från vården, så mycket manipulerande människor i ditt liv men det var också en tid med kärlek: Vår Kärlek.

Denna vecka fick jag begrava dig. Jag fick läsa mitt tal för dig. Jag fick prata med dig, och om dig. Jag fick ta farväl.
Kanske är det också därför som det nu känns så hårt. Kanske är det därför det nu känns så jävla ruttet för jag ville inte ta farväl. Jag ville inte säga dom orden, men jag var ju tvungen för du finns ju inte kvar hos mig mer och du kommer inte komma tillbaka.

Jag är så glad Daniel att jag var din vän från början. Vet du? Jag är glad att jag ”nobbade” dig från början också. Jag är glad för det för när vi kysstes första gången så var det en riktig kyss. Det var en kyss som  betydde något, och en kyss som var varm. Det var annorlunda från annat, och den jag kysste kände jag på djupet.
På samma sätt är jag glad att vår vänskap handlade om allt från det svåraste till det ljusaste. Jag är stolt över att jag fick veta dina mörkaste tankar blandat med de ljusaste. Jag är stolt över att jag fick dela allt med dig, och att jag kunde göra det samma. Du tog med dig hemligheter om mig som ingen annan vet, och jag tror aldrig jag kommer kunna dela dom med någon annan i framtiden.
Jag är glad att det som vi kallade för ”åldersnojan” faktiskt försvann när det gäller oss. För jag vet att det för dig var ett problem och ser man tillbaka på ditt liv är det inte konstigt, men med oss försvann den. Ålder, avstånd och allt var inte viktigt utan det som var viktigt var vi.

”Du behöver en Walle i ditt liv”
Så sade du till en person i augusti 2012. Jag blev så glad när jag hörde igår att du sagt så. Du hade sagt att jag kämpade för dig och fanns där och visst var det så, men jag gjorde det för att jag älskade dig, och din lycka blev min lycka för det fanns ingenting jag älskade mer än att se dig må bra. Samtidigt gjorde jag det därför att du gjorde det samma för mig, men det var också en av de saker du alltid hade så svårt att se. Att du var viktig för andra.
Du var viktig för mig Daniel. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit och sagt att du förändrade hela mig och mitt liv så snabbt, och på samma sätt gjorde det att jag nu känner mig så vilsen. För jag känner mig så fruktansvärt ensam fortfarande. Den del i mitt liv som blev dig är fortfarande tom, och just nu här på tåget så känns den tomheten så fruktansvärd.

Så Daniel, jag fick till slut säga Vila i frid till dig. Jag saknar dig, ja jag saknar dig just nu något så vansinnigt mycket. Du var en del av mitt liv, och när du dog så dog också jag. Jag har inte hittat tillbaka än, men det kommer ja kanske.
Men just nu på detta tåg sörjer jag dig. Jag sörjer att jag aldrig mer kommer få höra din röst, ditt skratt och dina ord. Jag sörjer att jag aldrig mer kommer få se dina ögon le på bara det sätt du kunde. Jag sörjer att jag aldrig mer komma få vakna bredvid dig efter att ha somnat bredvid dig.
Jag sörjer att jag aldrig fick ditt efternamn trots att jag har din namnunderskrift som säger att jag skulle få det. Jag sörjer att jag aldrig fick kalla dig för Herr Johansson – Andersson. Ja, jag sörjer allt just nu och smärtan i mitt bröst är värre än någonsin. För nu ska jag tillbaka till Göteborg igen, och till den värld jag hatar så. Den värld du gjorde lite ljusare. Nu ska jag tillbaka till mina så kallade vänner som är så upptagna och som fortfarande inte ringt tillbaka trots att jag satt snyftande vid din grav i torsdags och ringde allihop men ingen hade tid att svara. Nu ska jag tillbaka till ensamheten, den ensamhet vi båda hatade men som försvann när vi hade varandra. Nu ska jag tillbaka till det liv som jag vet en dag kommer skicka mig över gränsen….

Vila i frid min älskade Daniel. Vila i din himmel men vaka över mig. Jag glömmer dig aldrig, jag älskar dig för evigt. Du är alltid en del av mig, och du är min ängel.
Du var mitt livs kärlek Daniel, en kärlek som inte dog med dig och som aldrig kommer dö.
Du lever i mitt hjärta för evigt.

Din Man
/Walle

Ville väl inte egentligen så mycket. Är inte helt nykter kan jag säga!
Har suttit och pratat med Tommy i Ume och vi delade på en sjuttia och sen gick vi ner till Allstars och tog en öl. Detta ihop med två öl tidigare tog rejält kan jag säga. Du vet ju Daniel hur vi gamla reagerar på alkohol :p
Ska du säga förresten, du som knappt tålde en lättöl 😀

Vilka dagar jag haft Daniel, vilka fantastiska dagar! Samtidigt som dom varit fruktansvärt jobbiga i vissa stunder har dom gett mig så mycket. Jag har nya vänner har jag insett. Riktiga vänner som jag kan prata med. Det som alla binds samman av är att jag fått dom tack vare dig. Tänk, jag har vänner i Umeå, Burträsk och i Skellefte! Fina människor som jag kommer träffa igen och igen.

Det var så underbart att sitta med Tommy idag och han berättade saker som gjorde mig så glad. Hur du berättat om mig fick mig att känna mig riktigt lycklig. Ja lycklig men samtidigt med sorgen över hur du nu är borta.

Jag saknar dig Daniel. Förstår du hur mycket jag saknar dig? Ett år har snart gått och nu kan jag sörja dig för den du var. Det går inte att beskriva den känslan på något sätt.
Jag är dessutom så jävla glad för mitt samtal med Johanna. Det betydde också så mycket så du anar inte.

Jag vet samtidigt Daniel att det kommer bli tufft att komma hem igen. Lova mig att du finns där då och vakar lite över mig. Ge mig styrka och ge mig lite kärlek, de e de enda jag begär.
Tänk att du berättat om mig på det sättet Tussen, det gör mig så glad.
Nu ska jag sova, kom och kryp ner bredvid mig. Även om det bara är en dröm så gör det. Vill hålla om dig igen, ja jag vill hålla om dig för alltid.

Älskar dig, finaste killen, min kille, min pojkvän, min man och vän.
Älskar dig in i evigheten…

/Walle

Ni är många som läser på Till Daniel, och det är jag tacksam för. Ni blir dessutom fler och fler för varje vecka. Vet inte om ordet kul passar sig med tanke på att det bästa hade varit att sidan inte funnits och att Daniel varit vid liv, men att Daniels öde och kanske till och med vårt öde engagerar är en sak som är klar.

Sitter nu på bussen mellan Skellefteå och Umeå. Senast jag åkte denna väg med buss var den 6 oktober 2012 och mitt liv var i fullständigt kaos. Dagen innan hade Daniel begravts och samtidigt hade hela mitt liv rasat samman. Allt det jag trodde innan begravningen hade på en och samma gång rasat samman. Jag var så arg, så besviken och så förtvivlad på precis allt. Daniel hade lekt med mig, lurat mig, spelat ett spel med mig och jag hade åkt upp på begravningen som den som stod honom närmast utanför familjen och åkte nu hem med en Daniel hånskrattande mot mig.
Jag hatade Daniel där på bussen, Gud vad jag hatade honom. Allt jag trott och känt var en lögn. Allt jag hoppats på var en illusion och allt jag hört honom säga var skitsnack.
Nu reser jag samma väg igen, med samma buss och samma mål: Umeå efter en tid i Skellefteå och allt är annorlunda idag.

I tre dagar har jag varit i Skellefteå och dom har varit totalt underbart fantastiska. Det har varit dagar av skoj, utflykter och Norrland, men det har också varit tre dagar då jag fick begrava Daniel.
Jag har dessa dagar varit och besökt alla de ställen som jag var på under begravningen, och det har varit så nyttigt. Denna gång fanns inga andra ”pojkvänner” i Ursvikens kyrka. Denna gång behövde jag inte spela när jag stod vid Åbyälven, Denna gång kunde jag gå genom Skellefteå utan den ångest jag hade den 4-6 oktober.
Framförallt fick jag prata med Daniel…

5 gånger besökte jag Sävenäs Kyrkogård och 3 gånger av dom bröt jag ihop. Jag har skällt på Daniel, gråtit för Daniel, sjungt för Daniel, skrikit på Daniel men framförallt har jag fått prata med honom. Jag har fått förklara hur vilsen jag blev när han försvann, hur mycket jag saknar honom och hur mycket jag älskade honom och fortfarande älskar honom. De stunder jag satt hos honom själv fick jag också berätta för honom hur han förändrade mig, och jag fick berätta hur vilsen jag kände mig efter hans död och på vissa plan fortfarande gör. Ja, allt det jag velat säga till honom fick jag sagt på det enda sätt jag kan idag, med vetskapen om att han faktiskt finns där.
Detta som jag fått göra dessa dagar är nog det nyttigaste jag fått göra sedan han lämnade mig den 12 september förra året. Detta var ett avslut på vissa saker, men också en början. Framförallt fick jag nu begrava Daniel. I ursvikens kyrka fick jag sagt det som jag då ville ha sagt men som då bara blev ”Ha de bra Daniel”. Nu fick jag säga det jag burit inom mig i så många månader. Jag fick ta farväl av min pojkvän. Hörde ni det allihopa! Jag fick ta farväl av min pojkvän!!!

Daniels liv rasade ihop när han lämnade Göteborg, det vet jag idag. På samma sätt vet jag varför vissa saker sades den veckan och av vilken anledning dom sades. Jag vet det mesta idag men mest vet jag att jag egentligen alltid vetat det, men inte velat lyssna. Jag har gjort en lång resa dessa månader och det jag kommit fram till var ett enda ord: Soulmates, Det  var det jag och Daniel var, och när en sådan försvinner brakar det för den andre.

Att sedan sista natten får stå och prata om Daniel med Daniels lillasyster Johanna var också det så viktigt. Jag är så glad att jag gick till hennes mack, och även om jag så önskar att vi kunde ha pratat och mötts under andra omständigheter så kändes det bra att ha fått prata, ja också de blev en viktig sak som hände dessa dagar. En viktig sak och ett minne jag tar med mig ner till Göteborg.

Så nu på vägen mot Umeå är jag på ett sätt totalt slut psykiskt, men på ett annat stärkt.
I en grav på Sävenäs Kyrkogård ligger en ung man som skulle blivit min man. Eller han är min man, och kommer för alltid vara min man. Han är också min vän, min kompis och min polare. Han är Daniel Johansson, och han kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta.
Nu kom tårarna när ja skrev det, men dom får komma. För Daniel är värd att fälla tårar över, och han kommer få mig att fälla fler tårar i framtiden.
Det fick jag säga till honom där jag satt på graven igår och grät. Att han för alltid alltid alltid kommer ha in plats i min själ, och den kan ingen ta ifrån mig.

Nu ska jag tillbaka till verkligheten igen, och jag vet att jag kommer vara som en  berg och dalbana de närmaste dagarna men jag tror ändå att allt detta varit så nyttigt för mig. Jag fick en kraft där på Sävenäs Kyrkogård som hjälper mig med den fortsatta kampen mot NUS, för den är inte över på långa vägar. Jag kommer inte ge mig, och när regnet föll samtidigt som jag läste Daniels tal för honom i tisdags så vet jag nu att han är med mig. Han är min, och andras, ängel och jag ska göra vad jag kan för att han ska bli stolt över mig. För på samma sätt som Daniel ville att jag skulle vara stolt över honom så gäller de för mig mig. Jag vill att han ska känna stolthet i det jag gör. För som jag skrivit innan:
Jag älskade dig Daniel, mer än livet själv. Jag önskar ingenting annat att ha fått dela mitt liv med dig och så länge jag lever kommer jag sakna dig, men nu kan jag äntligen säga orden: Vila i frid Daniel. Älskade älskade Daniel, min Tuss

Jag sitter i Burträsk nu. Fattar du, jag är i Burträsk! Ett sånt där ställe som man liksom bara hört talas om nere i Göteborg, men här är jag! På stället dom gör Västerbottenost.
Sover hos Helen och David här, och de har de så mysigt här.

Kommer från din grav nyss. Har redan hunnit vara där två gånger idag. Första gången för jag ville ge din syster en kram innan hon åker ner till Göteborg. Fattar du vad jag saknat Jennie och Kevin?!
Sedan sent på kvällen åkte jag, Nadia, Helen och David ut till dig. Jag satte om blommorna lite och städa. Jag tänkte att jag fick ju aldrig städa din lägenhet, så jag fick göra detta i stället. Inte för att det behövdes göras något direkt men jag tror jag behövde det för att känna mig delaktig bara.
Det är inte klokt egentligen Daniel, Jag har i 2 dagar pratar med Gud och alla myndigheter om dig, och ändå känner jag det där tvivlet om oss. Varför kan inte jag så enkelt känna det som andra känner? Jag lever för att ge dig upprättelse men samtidigt är jag rädd för att….ja jag vet inte

Vid graven bröt jag ihop. Jag ville läsa mitt tal för dig. Det jag inte fick läsa i kyrkan. Så vi stod där och jag läste, men sedan börja jag flänna så mycket så jag klarade inte av att läsa allt. Ändå kändes det bra att göra det, för din skull, för min skull och för vår skull.
Det hände något så konstigt bara. När jag började läsa kom regnet, och i samma stund jag slutade läsa slutade regnet att falla. Dom som var med mig reagerade först på det, men nu kan jag inte sluta tänka på det. Var det du som sade något Daniel och är det just det jag känner nu att det är?

Jag saknar dig så förbannat mycket  nu. Jag sitter här med tårar i ögonen och skriver i tysthet för att inte  väcka Helen och David men på ett sätt vill jag bara skrika rakt ut att allt är så jävla fel. Det har varit två dagar som handlat om dig, och det har känts bra. När jag vaknar i morgon är det en sak till som ska göras men sedan ska jag ha lite semester men du kommer vara med mig, och just nu känner jag mer än någonsin att du är med mig.

Men det hjälper inte tårarna för jag vill krypa ner nu och lägga min arm om dig. Jag vill krama dig hårt, och sedan vill jag kyssa dig, säga Godnatt till dig och ligga och lyssna på dina andetag.
Jag är ingenting utan dina andetag Daniel.
Jag är ingenting utan dig,
Jag behöver dig.
Jag är ett med dig.

Älskar dig, in i evigheten
/Walle

En liten gräsplätt bredvid lite vatten. En ganska ful och helt intetsägande bild, men samtidigt är detta en bild som säger allt. Bilden är tagen på området som tillhör Norrlands Universitetssjukhus. Bredvid sjukhuset ligger det en liten damm, och Daniel brukade ibland gå ner dit. Särskilt i början gick han ofta dit med musik i öronen och funderade. Ibland brukade han ta med bröd och mata änderna med, ibland ringde han någon och ibland satt han bara i tysthet. Någon gång följde han också med någon dit. I början var dammen Daniels sätt att komma undan lite. Det var också där vid den plats bilden visar som Daniel satt och grät när han ringde mig den 11 juli 2012 och där han en stund innan hade tagit bilden på Haren. Den ensamma haren på sjukhusområdet. Bilden Daniel lade upp på Instagram den dagen men också samma bild som Daniel lade upp den 9 september igen.

Igår när jag besökt NUS i några ärenden gick jag en promenad runt området och så kom jag fram till denna plats, och då slog det mig.
Det är just den ensamma lilla haren som allt det här handlar om. Daniel kände sig och var på många sätt just som en ensam liten hare, och den haren blev dödad av sjukvården. Dom stressade honom till döds med mediciner utan dess like, och dom gjorde så att haren försvann.
Jag tror inte ens att Daniel själv förstod vilken enormt träffande bild han gav av sin situation när han tog den där bilden på haren, men det jag vet är att det var en så ledsen Daniel som ringde och grät från den där gräsplätten den där kvällen den 11 juli 2012.
Han hade så mycket hoppats få hjälp men upplevde att ingen lyssnade, och det var ju exakt så också. Ingen lyssnade på Daniel, men mediciner hade man gott om…

Daniel dog därför att ingen lyssnade. Han dog för att ignorans mötte en ung man som sökte hjälp. Psyk menar att han inte var konverteringsbar, att han låg inne på frivillig basis. Ja exakt, han låg inne för att han ville ha hjälp.
Det är exakt det allt handlar om, att rädda harar på sjukhusområdet inte ska behöva känna sig rädda. En stund på den platsen vid gräset vid dammen fick mig att få ny styrka igen.

Jag kommer aldrig ge mig NUS….

Idag fyller du år.
Idag är det din dag Daniel!

24 år skulle du blivit, och ett år närmare dagen då du skulle fylla 25
Kommer du ihåg hur vi skojade om det? Att 1 sekund efter att du fyllt 25 så skulle jag börja reta dig för att du nu var närmare 30 än 20. Det där med ålder var ju viktigt för dig… 😛

Idag skulle vi firat dig, men istället blir sorgen starkare en sådan här dag. För du fick aldrig fylla år mer. Du blev bara 23 och sedan tvingades du lämna oss.

Bilden här skickade du till mig, och säkert till andra. Det var min present till dig förra året. Du ville ju inte ha något annat än hårklippning så det fick du. Sedan kom detta som ett MMS som du skickade när du satt på väg tillbaka till sjukhuset. Du var så fin där, som du var på alla kort.
Fast du fick ju en present till av mig förra året. Jag glömmer aldrig när du ringde och hade varit och hämtat paketet på posten. I paketet låg det 20 påsar med Polly. Du var helt chockad men så glad.
Jag är glad att jag fick göra dig glad då, och lika ledsen är jag att jag inte får göra dig glad igen.

I morgon ses vi. I morgon ska jag besöka dig. Klumpen i magen har växt den senaste veckan och jag har insett att jag kommer bryta ihop totalt. Vet inte ens om jag vågar åka till dig ensam, men vi får se.
Nu går mitt plan om några timmar mot Umeå. Under 1 1/2 dygn ska jag prata med Gud och alla människor om dig och andra som farit illa på den kliniken som är en skam för svensk sjukvård. Sedan kommer jag till Skellefteå.

Jag önskar så att jag kunde vrida tillbaka tiden. Jag önskar så att jag kunde vrida tillbaka den till 5 juli 2012 och gett fan i att ringa ambulansen. Jag önskar så att du aldrig hamnat på NUS. Jag önskar så att du var här hos mig och hos oss alla.
Jag önskar så jag satt mitt emot dig just nu och såg dig blåsa ut ljusen på tårtan och jag önskar så att jag kunde fått bjuda dig på middag idag. Jag önskar så att vi kanske åkt upp ihop till Norrland idag och firat din födelsedag där. Du skulle ju fått fira så många fler födelsedagar Daniel. Det är bara så fel fel fel det här 🙁

Älskar dig min tuss, in evigheten

/Walentine

En kraft i mig vill inte dö,
den kraft som är min kärlek till dig.
Den finns där, och den lever.
Den saknar dig, den minns dig.
Den vill ha dig tillbaka.

Den vill att du ska komma hit nu,
krypa ner bredvid mig.
Den vill ha dig på min arm,
med dig så nära inpå.
Den vill ligga bakom dig,
med mina armar omkring dig.

Den vill prata med dig,
prata om livet och döden.
Den vill trösta dig när du är ledsen,
den vill stötta dig när du är osäker.
Den vill skratta med dig när du är glad.

Den saknar sin vän Daniel,
honom som man kunde prata med allt om.
Den saknar nätterna när inte sömnen fanns,
den saknar dagarna med samtalen.
Den saknar kaoset som kunde bli,
men som också byggde grunden starkare.

Den saknar stunden då vi kysstes,
och Jesus to a Child spelades i högtalarna.
Den saknar natten efter det,
natten där vi inte sov men där vi började leva på ett annat sätt.
Den saknar blicken jag fick på morgonen,
och kramen jag fick därefter.

Den saknar allt som var med dig,
allt på gott och ont.
Allt det som gjorde dig till dig.

Ja kraften i mig saknar dig,
den vill ha dig tillbaka.
Det är kraften som aldrig slutar älskar dig

Jag börjar få en klump i magen faktiskt.
Tänker på att jag snart kommer stå där. Där framför din grav.

Senast jag stod där sänktes du ner där, i det där jävla hålet som blev din sista vila.
Den där jävla dagen, den 5 oktober 2012. Den värsta dagen i mitt liv.

Nu är graven ”klar”. Du har fått din sten, och du har kommit på plats. Du bor i Skellefteå igen. Så blev din resa. Staden du lämnade 2010 och som du avskydde kom du tillbaka till. Där vilar du nu.
Ödet är inte alltid snällt.

Jag vet inte hur jag kommer reagera nästa tisdag. Kommer jag bryta ihop? Kommer jag inte känna någonting? Kommer jag rasa ihop åt bara helvete?
Dagen jag kommer dit och dagen innan har jag då ägnat helt åt dig och sjukvård som är åt helvete. Sedan kommer jag stå där framför dig, du som blev ett offer för det jag kämpar emot, eller försöker kämpa emot.

Sedan ligger ju du där, min vän Daniel, min Tuss Daniel, min Daniel.
Du som förändrade mig så, men som försvann igen. Du som kom in i mitt liv och nu är borta. Hur kommer allt det där att kännas?
Hoppas du är med mig Daniel nästa tisdag för det kommer bli en jobbig dag

Älskar dig, in i evigheten

Är det inte konstigt egentligen. Den där känslan som kommer ibland, att allt detta inte hänt. Träffade jag dig verkligen? Kände jag dig? Pratade vi? Dog du? Levde du ens?

Känslan av overklighet, att allt bara är som en dröm, en mardröm.

Jag pratade med Tommy en stund idag. Det var längesedan vi snackade och det var skönt att prata lite. Någon man också kan skratta ihop med, dela det ljusa liksom det mindre ljusa.

Jag vet inte Daniel, men jag känner mig allt mer ensam. Samtidigt pratar jag med fler människor idag än vad jag gjort på jag vet inte hur länge. Ändå finns den där känslan av ensamhet, utanförskap och rösten som säger att jag inte hör hemma här.
Känner mig som att jag kommer från en annan planet, eller en annan värld och där jag ibland är osynlig och iakttar allt och alla, men förstår dom gör jag inte.
Du förstod mig, och jag tror jag förstod dig.

Känner mig så vilsen, och så övergiven men har börjat acceptera att det är så här det kommer kännas nu.
Men ibland blir jag bara trött, och då slutar jag tro på allt och på mig själv.
Som inatt. Nu hade jag behövt ha någon att ringa. Någon som kunde trösta mig lite. Någon som orkade lyssna, och som kunde hålla om mig. Jag hade gjort vad som helst bara att få hålla om någon just nu.

Ska försöka sova nu, men tror inte det kommer funka.
Känns som att det blir en helvetesnatt igen, men det får jag väl ta då bara.

Saknar dig så förbannat Daniel, saknar dig så jävla mycket!
In i evigheten
/Walle

Ännu en sommardag då man tänker på vad som hände exakt för ett år sedan.
En dag som blev ännu en av alla de där som betydde så mycket, en sådan där dag då saker sades som förändrade. En dag där en sak hände som gjorde att man först blev så förvirrad, men sen ändå förstod. En av våra dagar, lik så många andra, ändå så olik.

Då hade du varit på psyk i 11 dagar och absolut inte ett skit hade hänt. Jo, dina mediciner hade höjts och det märktes emellanåt, men denna dag var du annorlunda och vi pratade.
Ja vi pratade länge.

Blev så förbannad igår när jag pratade med Helena. Ja inte på henne alltså men på annat.
Skriver om det sen idag eller i morgon.

Saknar dig Tussen, saknar dig hela tiden 🙁
Älskar dig, in i evigheten

/Walle