Är det inte konstigt egentligen. Den där känslan som kommer ibland, att allt detta inte hänt. Träffade jag dig verkligen? Kände jag dig? Pratade vi? Dog du? Levde du ens?
Känslan av overklighet, att allt bara är som en dröm, en mardröm.
Jag pratade med Tommy en stund idag. Det var längesedan vi snackade och det var skönt att prata lite. Någon man också kan skratta ihop med, dela det ljusa liksom det mindre ljusa.
Jag vet inte Daniel, men jag känner mig allt mer ensam. Samtidigt pratar jag med fler människor idag än vad jag gjort på jag vet inte hur länge. Ändå finns den där känslan av ensamhet, utanförskap och rösten som säger att jag inte hör hemma här.
Känner mig som att jag kommer från en annan planet, eller en annan värld och där jag ibland är osynlig och iakttar allt och alla, men förstår dom gör jag inte.
Du förstod mig, och jag tror jag förstod dig.
Känner mig så vilsen, och så övergiven men har börjat acceptera att det är så här det kommer kännas nu.
Men ibland blir jag bara trött, och då slutar jag tro på allt och på mig själv.
Som inatt. Nu hade jag behövt ha någon att ringa. Någon som kunde trösta mig lite. Någon som orkade lyssna, och som kunde hålla om mig. Jag hade gjort vad som helst bara att få hålla om någon just nu.
Ska försöka sova nu, men tror inte det kommer funka.
Känns som att det blir en helvetesnatt igen, men det får jag väl ta då bara.
Saknar dig så förbannat Daniel, saknar dig så jävla mycket!
In i evigheten
/Walle
