Varje dag sedan den 15 augsti har jag vaknat och tänkt, ”Vad hände idag för ett år sedan”.
Den 15 augusti är en dag som är en sådan vändning i allt som hände förra året. Det var den dagen sjukhuset skrev under din dom Daniel.
Det ser man nu när man läser dina journaler. Efter det blev ingenting mera sig likt. Det var då dom satte in dig på det som uppenbart förstörde dig.
Jag mår inte bra just nu. Jag saknar dig mer än på väldigt länge och jag tänker på allt som hände och skedde. Allt som gjordes emot dig, allt kaos, allt svek, allt annat. Nu när man kan se tillbaka ser man allt som en röd tråd. Hur varje sak dom gjorde förstörde dig samtidigt som du fortsatte kämpa utefter dina förutsättningar. Problemet var bara att drogerna dom stoppade i dig gjorde förutsättningarna allt mindre och mindre.
Hade du en chans? Fanns det verkligen en chans för dig? Ja! Det fanns det. Den övertygelsen kommer aldrig släppa mig. Om någon på den där bollibompakliniken hade sett det jag fick se, eller nej, om någon där hade velat se det hade dom också trott det. Tänk om du hamnat på en riktig klinik istället med riktiga läkare och inte droglangare i vita rockar.
Idag är det den 1 september. Idag för ett år sedan hände så mycket. Efter en kväll och en natt som var allt annat än bra blev den 1 september en dag jag aldrig kommer glömma. En sådan dag man ville ha fler av och jag fick flera dagar men inte tillräckligt. För sen brakade allt samman.
Folk säger att jag mår bättre nu. Jag ler inombords åt det snacket och önskar att dom kunde få känna i en sekund det jag känner. Jag önskar att dom kunde få veta hur jag mår.
Ja, den akuta sorgen är över. Någonstans har jag börjat acceptera att du är död, men bra mår jag inte. För i samma stund som den acceptansen kom ja då kom också tankarna tillbaka att jag inte vill bara här. För jag vill inte vara kvar Daniel. Kanske tror en del att det handlar om att jag vill vara där du är. Så är det inte. Jag vill bara inte mer.
Varje kväll innan jag somnar önskar jag att få somna snabbt och inte vakna mer. Varje morgon är en besvikelse över att jag måste stå ut en dag till. Livet är inte för mig, och kommer aldrig bli. Så är mitt liv, och du om någon vet nog hur det känns. Mitt liv är och har varit i så många år en resa mot att slippa vakna igen.
Jag är så glad att vi träffades Daniel. Jag är så lycklig i all sorg att jag fick chansen att älska igen. Jag är så tacksam för att jag fick känna den där känslan över att någon var viktigast och du var viktigast. Du blev det så snabbt och fortsatte vara det så länge, och är på många sätt det än.
Nu ska jag till jobbet. Nu ska man spela glad i några timmar. Jag är bra på det, att spela glad. Nu ska man spelar duktig.
Sedan kommer jag hem, sätter mig vid datorn, och sen bryter jag ihop. Jag gråter, skakar och minns. Försöker vara stark, men det går allt sämre med det. Allt mindre finner jag mening med att försöka. Allt mindre finner jag hoppet, allt mindre finner jag anledningar.
Mitt liv, mitt jävla liv.
1 september 2012…
Då satt vi i min soffa och lyssnade på George Michael. Efter att i nästan 7 timmar suttit i köket och pratat och pratat satte vi oss där. Sedan…
Tänk vad livet var bra då. Tänk vad livet var lyckligt då. Tänk att att du skulle dö 11 dagar senare.
Älskar dig, in i evigheten.
Vi ses snart
/Walle
