Ett år, ett år av saknad, av sorg, av ilska, av frågor, av förtvivlan och av tårar. Ett år sedan idag vi alla nåddes av beskedet att Daniel inte längre finns med oss. Vi kommer aldrig glömma var vi var när vi möttes av beskedet, och vi kommer aldrig glömma känslan när marken under oss rämnade sönder.
”Du var en ängel redan när du gick på vår jord”.
Så sade jag i mitt tal för Daniels begravning, och visst var Daniel en ängel.
Hans leende, hans sätt och hans äkthet tog alla med storm och ingen glömde honom. Aldrig någonsin glömde man Daniel, och aldrig någonsin kommer man glömma Daniel.
Ett år har gått sedan Daniel gick in i evigheten, men ändå lever han kvar. Han lever i våra minnen och han kommer för alltid leva som en del av oss och det samhälle han ibland så starkt ville förändra, och Daniel är på väg att göra något han drömde om. Han kommer göra vårt samhälle bättre. Hans död kommer leda till att andra får det bättre. Det gör inte oss gladare en dag som denna, och det får inte Daniel tillbaka men aldrig att jag kommer acceptera att Daniels död ska ha varit förgäves.
För Daniel ville inte dö, han ville leva, och han ville leva i en värld som förstod honom och som förstod den han var.
För världen förstod inte alltid Daniel, och det var Daniels sorg. Han kände ibland en ensamhet som slog emot honom så hårt, men som han försökte kämpa emot med hela sin kraft och när han bestämde sig för att söka hjälp gick allt fel.
Kanske ska vi inte prata om det idag, men samtidigt är det också därför vi står här. Vi står här därför att allt gick så fruktansvärt fel. Vi sörjer idag för Daniel fick inte den hjälp han borde fått, och det är därför vår himmel idag har en ängel som istället borde fått gå med oss här nere istället.
Ändå ska vi komma ihåg Daniel för det ljusa. För det är det ljusa som gör att vi sörjer, och en dag som denna lämnar vi ilskan därhän.
Sorg är priset vi får betala för den äkta kärleken säger man, och visst stämmer det. Sorgen är priset men det är värt varje sekund av smärta att få ha fått träffa en person som Daniel. Saknaden är värd varje tår när man tänker på den människa som så starkt kunde få ens hjärta att brinna.
Låt mig läsa lite ur Daniels blogg…
”Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är det något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag.
Varför skulle jag vara svag. Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten och säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra”
Det var Daniels ord, 10 dagar före den 12 september 2012.
Dom orden har varit med ledstjärna detta år. Dom orden talar till mig och säger ”Jag ville leva Walle”, och dom orden har själv fått mig att aldrig tveka på att kampen för Daniels upprättelse har varit riktig och också mycket viktig.
Daniel var när han levde en unik människa, och han stod för något unikt. Hans kraft smittade av sig på samma sätt som hans sätt och sprallighet gjorde det. Den kraften kommer göra att mitt i sorgen efter honom jag en gång döpte till ”Tussen”, så finns kraften att göra samhället bättre, och det kommer Daniel lyckas med.
För änglar har kraften att förändra, och ingen ängel är starkare och vackrare än Daniel.
Du är för alltid saknad Daniel av oss alla. Älskade älskade vän, kamrat, bror, morbror, son, kompis, pojkvän och ängel