Shit, jag har verkligen hamnat i världens värsta sömnlöshet. Jag sover aldrig och om jag somnar så vaknar jag igen nästan direkt efter med panik och svettas som en dåre.
Jag märker hur kroppen nu börjar lägga av. Magen beter sig som om den har magsjuka. Jag har världens huvudvärk och min värk i rygg och ben är värre än på länge. För att inte tala om hjärtat….
Jag börjar fundera på tussen om det är läge att lägga in sig. Jag var faktiskt på väg till doktorn idag men struntade i det. Inser att det enda de kommer ge mig är sömntabletter och det vill jag inte ha. Mest för att jag just nu är i ett sådant psykiskt tillstånd så jag litar inte på mig själv och är rädd att någon ska hitta även mig på ett hallgolv. Du var ju inte den ende av oss två som rörde ihop det där med mediciner.
Jag har verkligen pepprat denna sida med inlägg den sista tiden men det får du leva med. Du är ju inte här och detta är ju min ventil ju. Någon annan har jag inte fullt ut att prata med för gör jag det så brakar jag ihop direkt. Jag råkade nämna lite för en arbetskamrat idag om mitt psykiska tillstånd och det slutade med att jag sedan gick därifrån tårögd och börja flänna på spårvagnen så jag fick gå av och gå andra halvan av resan hem.
Jag är så trött på att visa mig ledsen, och tror att folk är lika jävla trötta på att se mig sån så jag spelar glad som vanligt. Men gråter gör jag hela tiden. Jag förstår inte Daniel vart alla tårar kommer ifrån. Jag är helt slut mentalt, fullständigt slut och jag orkar ingenting.
Depression skulle nog en del kalla det, medan andra skulle säga psykiskt utmattning och andra skulle säga en kombo. Jag vet inte, och skiter i det egentligen och det är samtidigt det som skrämmer mig. För om jag någon gång i mitt liv behövt vara helt klartänkande så är det nu, men jag kommer ingenstans och tiden den går…
Samtidigt säger alla till mig att jag har så mycket att leva för, men det är ju just det som är grejen. Jag känner inte att jag har det längre och samtidigt förstår jag inte varför jag ska fortsätta. Det blir bättre säger folk då men det kommer det ju inte bli med allt som ligger över mig. Så allt är en jävla soppa och jag har ingen lösning.
Att jag sedan inte direkt sken av livsglädje före allt detta hjälper ju inte till direkt men men, jag får väl försöka lära mig att ta en sak i taget.
Fast egentligen vill jag mest till dig. Jag tänkte på det när jag gick hem idag. Hur vi kunde bott ihop på Sävenäs. Ja inte exakt på samma ställe för de lär jag knappast ha rätten till, men lite ifrån varann. Så kunde jag komma och hälsa på dig och gå hem om vi börja tjafsa. Kanske en helt sjuk tanke, men just då kändes den bra fast jag vet ju att jag kommer dö lika ensam som jag levt och kanske är det just det som gör mig så ledsen.
Om några timmar är det skola. En skola det också är helt meningslöst att jag går med tanke på att även den kommer bli förstörd i december. Dom har tjatat på mig i 10 år att jag ska gå den här jävla utbildningen och nu när jag gör det så förstör dom den, men jag får väl hänga i där ett tag till.
Kommer du ihåg när du fick den där lilla sedelhållaren av mig? Jag tyckte det var en dum idé att trycka ner pengar i de där tajta jeansen du hade så du fick en sådan i silver av mig. Vet inte varför jag kom att tänka på den nu, men jag blev så glad när du kom ner andra gången och du använde den. På samma sätt som jag blev glad när jag såg att du hade med dig Pippidockan i resväskan….
Pippidockan ja, Gud.
Vad du var vacker, vet du det?
Nej, jag klarar inte skriva mer inatt. Går och sätter mig i mitt hörn och väntar på att man ska leka glad igen, glad och social.
Livet är ett spel Daniel, men som alla spel tar det slut.
Om du har någon makt där du är nu, snälla se till att mitt spel får sluta snart
Älskar dig, in i evigheten.
Ses snart
/Walle
