Category Archives: Personligt

Klockan är halv sex på natten. Henke sover, och Zuzzi ligger på min säng och sover hon med. Ja alla sover och har sovit i natt, alla utom jag.
Själv sitter jag vid datorn, tårarna rinner och ännu en natt utan sömn har plågat mig, igen.

När ska dessa nätter sluta Daniel? När ska jag slippa klumpen i mitt bröst? När ska jag sluta gråta?

Jag borde känna stolthet just nu. Jag har gjort en del av de tre saker som kommer göra att det vi bestämde för 1 1/2 år sedan faktiskt kommer slå in. Du kommer aldrig bli bortglömd. Nu finns du bevarad för all framtid, och oavsett om inte en enda kommer köpa boken så kanske att någon gång i framtiden kommer någon forska och läsa och tänka ”Han den där Daniel måste ha varit en speciell person med tanke på hur saknad och älskad han var”. Det är jag stolt över. Att någon kommer köpa boken räknar jag inte med, och bryr mig inte heller. Jag bryr mig om dig, mig, oss och…ja framtiden. Fast vilken framtid egentligen? Har jag en sådan?

Idag såg jag på film. I filmen låg två personer och pratade och det startade minnesfloden i hjärnan. Sedan var det kört.
Jag är så trött på att känna så här och jag är så jävla trött på att bära på detta ensam. För visst fan är jag ensam Daniel!
Vem ska jag dela detta med, jag kan inte dela det med någon för jag vet ju inte ens vad jag känner längre. Jag vet inte vad jag är ledsen för. Jag vet inte någonting. Det enda jag vet är att jag hatar nätter som dessa.

Kanske är det för att julen är 3 dagar bort, och för att du inte kommer fira den i år heller. Kanske är det för att du inte kommer fira nästa jul, eller den efter den, och den efter den. Kanske är det för att jag inte helt enkelt känner att jag vill att du ska vara borta för alltid.

Jag är så trött på att vara ledsen, och jag är så trött på att känna som jag gör.
Mest trött är jag på att sakna dig, gör Gud hjälpe mig vad jag saknar dig just nu.

And I touched you
And I felt you
And I heard those ravishing refrains
The music of your pulse
The singing in your veins

And with every breath and every sigh
I felt no longer scared
I felt no longer shy
At last our feelings bared
Beneath a moonless sky

Jag lyssnade på den låten idag.
Kommer du ihåg?
Jag hoppas du gör det, för jag glömmer aldrig…

Älskar dig Daniel.
Saknar dig så enormt, saknar dig så förbannat. Saknar dig så att jag blir galen

Älskar dig, in i evigeheten

/Walle

Hej.

Gud, jag är sjuk! Ja nästan döende!
Alltså är jag bara förkyld, men jag får spela man i alla fall och män blir ju döende när dom är förkylda.

Jag har spenderat denna förkylningsomgång med att skriva, dona och göra böcker.
Ja nu är vi med bok Daniel. Till Daniel heter den!
Jag räknar med att sälja i alla fall tre ex, varav mamma ska köpa två och jag en själv, men jag gör det inte för att direkt bli rik. Jag gör det för jag vill göra det, och jag gör det för att du aldrig någonsin ska bli bortglömd. Kan meddela dig förresten att du kommer bli tre böcker totalt. Tvåan kommer i början på nästa år om allt går som jag vill, vilket det säkert inte gör men jag jobbar på det. Boken Till Daniel går i alla fall att köpa om några veckor om vår herre, tryckpressen och bokhandlarna vill.

Om mindre än en vecka är det jul, och jag kan inte direkt säga att jag längtar dit. Vet inte men denna julen känns nästan värre än förra. Då, för ett år sedan, var allt så kaosartat. Nu har det sjunkit in och man har kommit till den insikten att du faktiskt är borta, och då blir det en annan saknad.
Vi fick ju aldrig fira jul ihop, men det hjälper inte för man tänker ändå på om vi hade gjort det i år. Hade vi tillsammans med Jennie och Kevin firat den här nere? Hade vi firat den där uppe? Eller hade vi firat den på vart sitt håll.
Jag vill ju köpa julklapp till dig ju, men nu kan jag inte ens besöka din grav och säga God Jul. Emma som ska till Byske i jul är så snäll så hon kommer åka förbi dig men jag vill ju samtidigt dit själv. Ja, det är mycket tankar nu och jag saknar dig så förbannat.

Samtidigt känner jag mig allt mer nöjd med hur allt gjorts det senaste året från mig själv.
Jag har ägnat tid åt att läsa igenom vartenda inlägg här och jag märkte snabbt vilken resa jag gjort, på gott och ont.
Idag har jag väl landat någonstans och har nog accepterat att det som jag då mådde som sämst över, förutom att du var död, ja det bekommer mig inte idag. Jag gör det jag gör, och skiter ganska högaktningsfullt i andra. De som jag har mig nära, ja de är mig nära. Andras hyckleri kan dom ha för sig själv.

Jag kanske inte gjort en enda sak rätt detta år med anmälningar och annat, men jag har i alla fall försökt göra något och det är jag stolt över.
Jag har fått till stånd att jag har ett papper idag där det står att alla är rörande överens om att du inte ville dö. Det är jag nöjd med att ha åstadkommit. Fast Gud vad jag önskar att jag inte hade behövt göra något av det här egentligen Daniel. Sedan är det ju konstigt att man är överens om att du inte ville dö samtidigt som inga fel begicks, men det sista ordet är inte sagt i den soppan, det lovar jag dig.
Mest stolt är jag att jag den 12 september i år faktiskt fick till stånd en liten träff med många oavsett vad vi anser om varandra. Där skulle du varit med. Jag tror du både garvat och skällt om jag ska vara ärlig. Tydligt var i alla fall att tanken eller synpunkter på mig eller andra närvarande var viktigare även den dagen än vad dom var om dig. Alla kunde ju inte komma och det av naturliga skäl som att man kanske jobbar eller helt enkelt inte orkar eller mäktar med det. Det måste man respektera och det ska inte ifrågasättas, men att vissa inte ens kan svara på ett vanligt sketet brev, ja det är ju deras huvudvärk, men även solen har ju sina fläckar.

Jag ville ha återträffen för alla dom som känt dig, tyckt om dig, älskat dig, eller för dom som kanske inte ens var så förtjusta i dig. Strunt samma, den dagen var din dag.
Dom som kom visade det, och det tycker jag var rart faktiskt. Att jag sedan lärt mig att se det positiva i dom som kom istället för tvärtom är väl också en del av den resa som jag gjort detta år. Jag var duktig på att se allt svart innan, men börjar lära mig!

Vet du om att jag har den här bilden precis ovanför skrivbordet. Den är förstorad kan jag säga, jävligt förstorad. Ungefär 1 1/2 meter bred är den. Skulle inte blitt så bred men nu blev den det och sen fick den hänga här. Jag älskar den där bilden. Det är från en av de där speciella dagarna med dig som man fick. Det var den dagen vi var på Universeum, och sen fick jag träffa Jennie och Kevin, och sen åt vi smörgåsbord och drack skumpa.
Ja, en av alla de där minnena jag har från dig, och dessutom är du så söt på bilden.
”Se busig ut” sade jag, och lite busig ser du allt ut att vara.

Ja mina minnen, dom har jag, och dom vårdar jag. Dom tänker jag på ofta, och jag minns dig med sådan glädje. Alla dom fina minnena som gör att det mörka och det jobbiga känns mindre jobbigt, och demonerna som vi slogs emot försvinner ibland då.

Ändå vill jag inte fira jul, för jag vill inte fira jul utan dig. Jag vill egentligen inte göra något utan dig, men måste ju.

Nu ska jag lägga mig, och ikväll kommer jag inte be dig lägga dig bredvid mig. Jag hostar och nyser hela tiden, så jag får klara mig själv inatt.
Gud, jag får klara mig själv i morgon med inser jag, och alla andra nätter också.

Saknar dig så, min tuss.
Men vi ses snart!
Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Gud Tussen, så här långt uppehåll tror jag inte jag haft någonsin från att skriva på den här sidan. Jag lovar dig att en del nu firat och tänkt att, ”Va bra att han börjar komma över det”. Till dom säger jag som vanligt ”Skit ner er”. Alla med minst 2 hjärnceller vet varför jag skriver och de sista 2 veckorna har jag haft det fullspäckat på alla håll. Privatlivet har växlats mellan läkarbesök och sånt, och ihop med det har jag varit begravd i arbeten, både när det gäller dig men också med annat.

Nu är det i alla fall kväll och jag sitter här med en cigg och en kopp kaffe och saknar dig väldigt mycket. Kanske för att jag de senaste 3 dagarna ägnat mig åt att läsa igenom vartenda inlägg jag någonsin skrivit här, och shit Daniel så skit jag mått.
Tanken är att jag ska försöka sammanställa allt, och det tar både tid och energi, men jag tror att det samtidigt är nyttigt. Jag har gjort en jävla resa det här året inser jag allt mer, och det som verkligen slår mig när jag går tillbaka och läser alla inlägg är hur fruktansvärt dåligt jag mådde av allt runt dig, och då menar jag inte främst NUS.
Nu har det gått ett år och man börjar väl landa, och det enda jag kan säga att jag önskar är att jag lyssnat mer på dom som faktiskt stod där bakom mig. Hade jag gjort det då hade jag inte mått riktigt så dåligt.

Annars är det som vanligt. Jag försöker hitta någon mening med livet, och det går det väl inte fullt så bra med. Jag saknar dig något enormt, och det är en annan saknad idag än tidigare. Idag är det en saknad som handlar så mycket om vad som kunde skett, hur saker skulle skett och hur saker borde blivit. Om 2 veckor är det jul t.ex. Hade vi firat den ihop? Hade vi firat den här i Gbg? Hade vi plockat ner min mamma och sen bjudit hit Jennie och Kevin, och hennes kille (Som för övrigt är hur go som helst. Jennie har verkligen träffat rätt, bara så du vet! 😉  )
Hade vi gjort det, eller hade vi firat det på vars sitt håll? Hade du varit tomte då? Ja, det hade du självklart. Gud vad jag skulle vilja se dig som tomte Daniel.

Sådana tankar far igenom skallen och man sörjer det som aldrig blev av, men jag sörjer också att jag aldrig hittat tillbaka till livet när du försvann. Min ensamhetskänsla kväver mig emellanåt, och det är nog så som jag skrivit så många gånger att du tog med dig en del av mig när du försvann, och utan den delen kan jag inte leva.

Ändå, trots allt sånt och trots dom känslorna, så är jag så tacksam att jag fick möta dig. Tänk om jag inte gått in på den där sidan den där dagen våren 2012. Tänk om jag inte helt hysteriskt installerat Skype igen bara för att kunna prata med dig. Tänk om jag aldrig svarat när du skrev på MSN några dagar senare. Ja tänk om.
Då hade jag inte sörjt dig idag, men jag hade aldrig heller fått chansen att älska någon som jag så snabbt lärde mig att älska dig och vet du min tuss: Jag hade inte velat byta ut det mot något.

För vad jag älskade dig Daniel, och vad jag älskar dig än

In i evigheten

/Walentine

Det är kväll och jag sitter här med ett glas saft, mormorsaft med smultronsmak.
Jag och Kevin tömde det sista av mormorssaften idag förutom ett glas och det tar jag nu. Tur man ska till Umeå nästa vecka så man kan fylla på förråden.

Haft haft en helmysdag med Kev idag. Vi var på Liseberg först, vilket resten av Sverige också hade bestämt sig för att åka till, men det gjorde inget. Du hade antagligen blivit lika irriterad på mig på alla som trängdes och jag kunde inte låta bli att tänka på det hur det skulle varit om vi tre hade varit där ihop. Du och jag som tyst inom oss och när Kevin inte hörde svor över alla dårar och idioter, och Kevin som liksom lever i sin värld från 4 års hållet och struntar i folket för han ska åka Hoppalång och Flygis. Om Jennie varit med hade hon tittat på oss med den där blicken som bara Jennie kan ge till någon som stressar upp sig för ingenting 🙂

Efter Liseberg åkte vi hem till mig och lagade Pizza och sedan såg vi på Trolltider.
Vet inte om du någonsin såg den men när jag var ung, på 1800-talet, så gick den som julkalender och den har alltid varit min favorit.
Vet inte men jag tror Kevin gillade den i alla fall. Häxan Mara var i alla fall väldigt busig. Det var vi överens om bägge två.
Att Dorabella är det mest gayiga som någonsin varit med i en julkalender var inget jag berättade för Kevin utan det får stanna mellan dig och mig.

Det var så mysigt att sitta där med han, och till slut var han så trött och då är det mysigt att sitta i knät och se på TV och äta godis.

Nu sover han sedan några timmar tillbaka. Han hade vaknat tidigt idag berättade mamma så han var egentligen jättetrött, men när man är hos Walle vill man inte sova tidigt så han somna ganska sent i alla fall.
Jag tycker så mycket om den pojken Daniel. Han är bland det finaste jag fick i mitt liv tack vare dig, han och hans syster. Utan dom så…..ja herregud, tänk om jag inte haft dom detta år.

Det har varit en bra dag, ändå sitter jag är med tårarna rinnandes igen och försöker låta bli att vara ledsen. Jag ska snart lägga mig för jag kommer ju bli väckt tidigt i morgon, men försöker bara lugna ner mig lite innan. Känner mig så ensam, så fruktansvärt ensam.

Jag har inga vänner kvar har jag insett. Inga av de jag en gång pratade med eller umgicks med. Det gör mig ibland så ledsen att känna att den främsta anledningen till att jag valt att inte ha någon begravning den dagen jag dör är för att jag inte vill bli ihågkommen som just ensam. En tom kyrka kan liksom kvitta.
Kevin är faktiskt den ende person jag umgås med nu för tiden, och inte för att jag direkt klagar över det som du vet, men han är 4 år som sagt. Någon gång hade det varit mysit med vuxet umgänge.

Varför skiter jag inte bara i allt Daniel? Varför släpper jag inte taget och låter allt rasa? Varför låter jag mig inte hamna där som jag egentligen mest vill hamna i. Det stället där du är. Varför släpper jag inte bara taget om det som inte ens kan kallas för spillror av ett liv.
På måndag blir min arbetsplats om möjligt ännu värre. Efter något beslut över oss ska halva personalstyrkan kastas om i huset, och jag är placerad på den enhet som jag avskytt ända sedan huset öppnade. Det hade varit bättre att arbetsgivaren bara snällt sade, ”Snälla Walle säg upp dig”. Skitsamma, det är bara en spik i kistan till och jag säger egentligen inte nej till dom längre.

Nej Daniel. det är int så bra med mig just nu.
Jag saknar dig, så in i helvete. Mycket för att den roll du fick i mitt liv har ingen annan haft sen Mia. Ingen fick mig att känna mig så lite ensam som du och när du försvann kom ensamheten tillbaka som en smäll på käften. Jag hatar nätterna när allt känns skit, och så är dom flesta nätter nu för tiden.

Kan du inte komma tillbaka? Kan vi inte låtsas att det senaste året inte hänt. Jag går in och lägger mig nu och tar bärbara datorn med mig och kopplar upp mig mot Skype. I samma stund jag går online kommer det stå att Daniel ringer mig.
Nu gör vi så, ok!
Vill så gärna se dig igen, vill så gärna prata med dig igen. Jag behöver ju dig nu Daniel. Jag behöver ju berätta allt som sker. Jag behöver ju få prata av mig med dig. Jag behöver ju få höra om din dag, och om hur den varit.
Fan, vi kan sjunga Carola ihop om du vill det. Jag kan till och med sträcka mig till att sjunga en psalm med henne tillsammans med dig ju.
Fan va jag saknar dig!

Varför skulle du komma in i mitt liv om du ändå skulle försvinna igen? Varför varför varför?
Varför i helvete fick dom göra som dom gjorde mot dig och varför kunde inte jag dö istället? Hade jag gjort det så hade jag sluppit sitta här nu, ännu en jävla fucking natt och saknat dig så in i helvete.

Jag älskar dig Daniel, och sanningen är nog den att jag aldrig kommer sluta göra det.
Jag levde upp med dig, och dog med dig.
Jag lever inte längre.
Det är bara mitt satans hjärta som slår i alla fall.

Du var ju min framtid ju, du var ju…..
Du var ju min Tuss

/Walle

Kommer du ihåg ett av våra samtal när vi pratade om vänner, och hur vänner ”Borde vara”. Hur viktigt det var att kunna lita på dom och att dom fanns där i vått och torrt.
Jag fick mig en påminnelse om det idag Daniel.
Jag blev också påmind om att lita på min magkänsla. Något jag varit dålig på den senaste tiden.

Av allt kränkande jag hört och fått kastat mot mig det senaste året tog denna dag priset. Är fortfarande lite chockad över det, men det går över.
Det hemska är bara att denna gång var det från ett håll som faktiskt stått bredvid dig…

Livet tar sina vändningar ibland du, och ibland hinner man knappt med fast det är ok det också. Allt löser ju sig så småningom.

Nu ska jag sova, ville egentligen bara mest tala om för dig att på fredag skickas två brev från mig till samma adress. Adressen är Justitieombudsmannen.
Än ska inte IVO och NUS andas ut. Lustigt egentligen, att en vårdgivare och tillsynsmyndighet står på samma sida i ens synfält. Borde vara annorlunda egentligen.

Fast efter idag ska man inte bli förvånad över något för det finns ingen lägre gräns för vad folk kan hitta på.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej Tussen.

Det var längesedan nu jag skrev till dig sådär privat. Har haft så mycket att göra, och vet inte men drar mig ibland för att sätta mig för att skriva ner vad jag känner och tänker. Kanske för att det jag känner allt mer blir svartare och svartare, och även om jag tror att det är bra för mig att skriva ur mig allt, blir jag samtidigt rädd för mig själv.

Jag saknar dig Daniel, och just nu saknar jag min vän Daniel mest. Den Daniel som visste mer om mig än någon annan någonsin fått göra. Honom saknar jag för vad jag behöver dig i mitt liv nu. Jag har ingen som jag kan eller vill öppna mig för totalt, inte som jag kunde göra för dig. Under en tid denna höst har jag haft en i mitt liv som jag trodde jag skulle kunna hitta lite av den vänskap med som jag hade med dig, men den personen visade sig vara allt annat än just en vän. Jag tror inte jag träffat någon som ljugit så om precis allt som han gjort och det roliga är att trots att jag mer eller mindre tryckt upp exempel under näsan på honom att jag vet att han ljuger så erkänner han inte i alla fall. Påminner en hel del om en vän du hade i ditt liv en gång faktiskt. Depp för det är jag inte för jag har lärt mig en sak det senaste året: Låt inte de som tar din energi vinna. Förlusten ligger hos dom, inte hos dig.

Tänk så du fick mig att öppna mig under de där nätterna framför webcamen och i mitt kök. Tänk vad vi kunde prata och hur mycket vi pratade.
Just nu saknar jag det. Jag saknar det som så snabbt gjorde att vi kunde hitta varandra så och som gjorde att nätterna blev något man stod ut med.

För jag står inte ut med nätterna just nu, och jag vet faktiskt inte hur längre jag står ut med något alls.
Alla runt om mig vet att jag inte mår så bra, men jag tror inte att någon vet hur dåligt jag faktiskt mår. Ibland har har funderat på att sätta mig ner med någon och berätta allt om hur jag ser på livet, mig och allt där emellan men jag ångrar mig alltid. Jag är en öppen person men det finns grindar i min själ som jag inte öppnar för någon, inte för någon utom dig. Därför hade jag behövt dig hos mig nu.

Är det så här livet ska vara nu Daniel? Är det så här jag ska leva? Är det så här det kommer bli nu. Är det olycklig jag ska fortsätta vara? Hur blir jag lycklig igen? Vill jag bli lycklig igen?
Kommer jag träffa någon ny och hur ska jag kunna det? Hur ska jag kunna träffa någon som får mitt hjärta att hoppa så där som du fick det att göra? Allt det där funderar jag på, och samtidigt saknar jag dig så.
Samtidigt funderar jag på hur det skulle ha varit nu. Skulle vi firat julen ihop i år? Hos Jennie? I Norrland? Hos mig? Vart skulle vi gjort av mor min? Gud vad du hade charmat henne förresten.
Ja, tankarna far omkring och inga svar finns förutom ett enda och det är att ingenting av det där spelar någon roll för du är ändå död.

Jag skriver ofta att vi ses snart och snart kan i det här sammanhanget vara 50 år, men allt mer inser jag att det är inte några 50 år vi pratar om för allt mer inser jag att vi kommer ses snart igen Daniel. Mörkret sänker sig allt snabbare över mig, och det handlar inte bara om sorgen efter dig. Nej, mitt liv är som en godispåse med skit som trycker ner en.
Inget blev som jag ville, så som mitt liv alltid varit.

Saknar dig, älskar dig,
in i evigheten

/Walle

Nu gör jag det sista jag kan göra för dig Daniel.
Sen är jag tom på idéer. Sen är det väl kört.

I ett år har jag levt med ADHD, missbruk, psyk, journaler, anmälningar, yttranden, socialstyrelser, lögner, IVO, mera lögner, dåliga bortförklaringar, och myndigheter som är en parodi på sig själva.
Under tiden har nästan alla jag känner redan hunnit tröttna på både saken och på mig, men det har varit värt det. För vi skulle ju inte få det så här, eller hur?!
Att sedan vårt land är byggt på det sättet så att sånt här ska dras ut på tiden för att man ska tröttna. Ja, det biter inte på mig, inte ett skit.

Nu försöker jag med mina sista krafter en sista gång. Sedan vinner väl psyk då.
Sedan är det ok att göra som dom gjorde, och det dom gjorde är helt ok enligt svenska myndigheter.

Jag hoppas du är stolt över mig, men vet du? Det tror jag du är.
Du brukade gilla när jag blev arg över Sverige, och i ditt fall är jag inte bara arg utan jag är mer än så.

Nu kör vi Tussen, en sista gång.
Älskar dig!

Tror du att du och jag kommer att ses igen?
Tror du att du och jag, har en framtid tillsammans?
Tror du att du och jag kommer att leva länge än?
Det tror inte jag.

Till er som arbetar där Daniel låg, och som jag vet läser denna sida….

Det är lördag natt, och jag har för ovanlighetens skull suttit och druckit lite vin. Jag dricker inte vin normalt, tycker inte det är direkt gott faktiskt. Egentligen dricker jag inte alls direkt mycket. Jag är inte så där värst förtjust i droger av något slag så det är väl kanske tur att jag aldrig blivit inlagd på ”ettan”.
Idag sitter jag här dock och dricker och blev lite sentimental. Man kan väl säga att jag blev lite ledsen och så där djup som man kan bli av vin ni vet.

Varför tog ni Daniel ifrån mig?
Kan ni svara mig på det?
Kan ni svara mig på varför ni gjorde som ni gjorde, och kan ni sedan förklara för mig varför ni så totalt vägrar erkänna att ni gjort fel?

Se på kortet här bredvid. Visst är han söt där! Jag har ju lagt upp det kortet många gånger innan men tröttnar aldrig på det.
Vet ni vad Daniel gör just på den bilden där?
Jo han skickar ett SMS till en vän han hade inne på avdelningen då. Han berättade att han skulle gifta sig. Han var helt slut efter att ha hoppat omkring lycklig i lägenheten. Där behövde inte Daniel de enorma mängder mediciner ni stoppade på honom. Där utanför Umeå var han lycklig. Där i sitt nya liv, och i sin nya stad. Det han drömt om så länge. Den dröm som dog ju mer ”medicinering” ni satte in på honom.
Han var så glad där, och där trodde vi ju att den glädjen skulle fortsätta.
Där på den bilden ser ni min framtid, och ni tog ifrån mig den framtiden. Ni tog ifrån mig en person som på så kort tid kommit in och vänt upp och ner på allt, men som också gjorde mig själv levande.

Se sedan på detta kort. Taget samma dag som det förra men några timmar tidigare. Där är Daniel med sin systerson. Den systerson som han älskade över allt annat på jorden.
Vet ni om att systersonen var det första han berättade för mig om när jag lärde känna honom. Vet ni om hur enormt mycket Daniel älskade att vara med sin systerson.
Sade han någon gång till er om hur han planerade att köpa massa presenter till sin systerson i London. Fick ni någonsin se blicken hos Daniel när hans systerson kom springandes emot honom och skrek ”Molblol Danne!”. Fick ni någonsin uppleva den totala villkorslösa kärlek Daniel kände för sin stora trygghet i livet, en liten kille som bara fick 3 år med sin morbror? Förstår ni att Daniel ändrade hela sitt liv tack vare denna lilla pojk?

Fortfarande pratar hans systerson om att han åkte Farfars bilar med Daniel, och förstår ni hur svårt det är att för en fyraåring förklara vad döden är? Vad Danne är nu? Vad han gör och varför han inte är här?
Förstår ni sorgen jag kände i somras när systersonen stolt visade upp sitt åkpass på Liseberg och jag kände i hela mig hur Daniel älskat att åka med honom. Hur stolt Daniel skulle varit för att han systerson hade ett åkpass.
Förstår ni sorgen man känner över att Daniel inte får se sin systerson växa upp? Förstår ni sorgen hos hans syster och familj att dom aldrig mer får berätta för Daniel vad som sker i deras liv eller fråga vad som sker i hans? Förstår ni hur det känns för dom som är kvar? Bryr ni er? Förstår ni vad ni gjort eller var Daniel bara ett personnummer på en person som numera är ett dödsbo istället? Ert agerande känns så mycket så, och det är därför jag ikväll sitter här och gråter och är sentimental.

Ingen ville att Daniel skulle dö. Ni ville det inte heller, och ingen gjorde något medvetet för att Daniel skulle tas ifrån oss.
Men ni har gjort fel, och jag förstår inte varför ni inte kan erkänna det. Jag förstår inte varför ni inte kan visa oss, Daniels närstående och hans familj, den respekten att ni öppet ber om ursäkt. Jag förstår inte varför ni fortsatt skydda er för ni vet ju lika väl som jag att fel begicks. Jag förstår inte hur ni kan skriva i era utredningar som ni gör när ni själva vet att det inte stämmer. Jag förstår inte att en psykavdelning, som i alla fall jag vill se som en avdelning som ska vara bra på känslor, kan agera så fruktansvärt kallt som ni gjort under detta år.
Kanske tror ni att jag gjort vad jag gjort det senaste året för att hämnas på er. I så fall tror ni fel. Hatar er, ja det gör jag. Jag hatar er något så innerligt så det skär sönder mig emellanåt. Jag tror inte det finns några människor på denna jord som jag hyser så lite respekt för som er som jobbade på psyk sommaren 2012, men hämnas på er vill jag inte.
För det får inte Daniel tillbaka och det får inte mig att vare sig bli gladare eller starkare.
Men Daniel har rätt att få sin rätt. Han har rätt att få sin upprättelse och andra patienter har rätt att slippa det kaos som Daniel hade, och det som skrämmer mig så ofta är att ni själva inte vill ge andra patienter den rätten. Det som skrämmer mig ännu mer är att signalerna man får från andra patienter man talar med är att ni inte lärt er något på det som hände med Daniel. ”Ettan” är fortfarande känd som en avdelning där patienter, personal och andra samlas tillsammans och allt är ett enda stort kaos.

Jag har så ofta tänkt en tanke:
Om jag har fel i det jag påstår, varför bevisar ni inte det då? Varför inte sätta mig i ett rum och bevisa att det jag skriver är fel. Varför inte bevisa för mig att det finns rätt dokumentation. Varför inte bevisa att Daniel verkligen behövde de enorma mängder mediciner ni skrev ut. Varför inte bevisa för mig att ni var tvingade att skriva ut allt på en gång den 30 aug. Varför inte bevisa för mig att jag har fel när jag påstår att ni missade att Daniel stod på dubbla recept. Varför inte bara få mig att en gång för alla hålla käft?

För inte kan ni trivas med detta ni heller. Inte kan ni direkt njuta av att allt fler människor får höra om Daniel och att allt fler blir förbannade. Någon direkt bra reklam för eran verksamhet är det ju inte, och jag är säker på att någonstans inom er måste det göra ont.
För som sagt, jag tror inte någon av er ville att det skulle bli så här. Ni är ju människor med hjärta i kroppen, hoppas jag…

Ändå var det ni som tog honom ifrån mig, och en kväll som denna saknar jag Daniel extra mycket. Jag sörjer och saknar den tid vi fick och jag sörjer tiden vi inte fick. Ni verkar tro, vad jag förstått av det jag hört från samtalen ni hade på avdelningen med patienter, att det fanns en naiv tro på att allt skulle lösa sig bara han kom till Göteborg. Inget kunde vara mer fel. Om ni visste vilka samtal jag och hans syster hade tiden innan, och om ni visste hur det planerades. Daniel själv ringde till ”ettan” bara några timmar efter att han kommit hit för han ville försäkra sig om att ni skickat remissen. Alla, inkl Daniel själv, visste att hans resa just börjat, men Lyrica, Sobril, Xanor, Heminevrin, Stilnoct och så vidare satte stopp för den resan. Istället slutade hans resa ensam på ett hallgolv i en lägenhet han brukade kalla för ”sin död” till er.

Ja, ni tog honom ifrån mig och ni har på alla sätt visat att ni aldrig tänker erkänna era misstag. Det skrämmer mig och det gör mig ledsen.
För vet ni vad kära sjukhus uppe på den lilla kullen i Umeå?
Jag älskade Daniel. Jag älskade allt med honom. Även när allt var som jobbigast så älskade jag honom för jag fick se en sida av honom som ni inte ville se.
Jag fick se den Daniel som den 2 september låg på min arm och som, efter att jag frågat om han tagit sin sömnmedicin, svarade ”Jag behöver inte dom när jag är här Walle”, och som sedan somnade där, på min arm.
Honom fick jag se, och honom fick jag träffa, och honom tog ni ifrån mig.

Varför?

Varför kan ni inte erkänna att ni gjort fel?

/Walentine Andersson