Så har då regeringen meddelat att de den 29 december kommer utlysa extraval, eller nyval som alla som inte är politiker eller myndighetspersoner kallar det. Anledningen går vi inte in på här men vi kan ju konstatera att detta valet faktiskt kan göra skillnad men då hänger det på dig, och ingen annan.
Det är väldigt lätt att vara opolitisk bunden när det gäller ämnen som självmord och psykisk ohälsa för alla partier delar uppfattningen ju ”Det skiter väl vi i”. Det visade den budget som regeringen lade fram och som fälldes, och det visar alliansens budget som gick igenom. Ingen av blocken tar de ökande sjukskrivningarna på allvar, och ingen av blocken bryr sig heller om att självmordssiffrorna i Sverige ökar igen.
Det talas så mycket i vårt land om ökade kostnader i sjukförsäkringar, och ökade kostnader för sociala myndigheter, men ingen orkar eller vill ta reda på vad som egentligen händer. Nej, istället låter vi det fortgå, och fler och fler tar sina liv, och ansvaret för det är faktiskt kära läsare ditt och ingen annans.
Nu har du chansen att ställa dina politiker mot väggen, och du har rätt att kräva att de ska arbeta för ett samhälle som faktiskt följer den nollvision om suicid som samhället bestämt om. Du är deras chef! Du är den som satt dom i riksdagshuset! Glöm aldrig det.
1606 personer tog sina liv i Sverige 2013. Vad siffran blir 2014 vet vi inte, men ingenting tyder ju på att den minskar. Varje dag året om drabbas närstående och vänner av det mest fruktansvärda besked som man kan få, och varje dag avlider människor som inte behövt dö, och de gör det med samhällets goda minne. Är det ett sånt samhälle vi vill ha?
Vill vi ha en psykvård som idag fungerar som rena lotteriet där det inte är säkert du kommer ut därifrån levande?
Vill vi ha människor som sakta bryts ner därför att de inte får den hjälp de förtjänar?
Vill vi ha en skola som struntar i barn och ungdomar med särskilda behov?
Vill vi ha kyrkogårdar som allt mer fylls med unga människor som inte ens fick en chans till ett riktigt liv?
Har du svarat ja på frågorna ovan så behöver du inte göra något. Oavsett vilka som vinner den 22 mars nästa år så kommer det bli så för det är ju redan på det sättet och har varit under lång tid.
Men om du vill förändra så gör något då.
När jag slogs mot sjukvården hörde jag gång på gång hur ”djävligt det är det som drabbade Daniel”, men när jag frågade om hjälp var det värre med omtanken. Då var det inte lika intressant att engagera sig för ”Man har ju mycket liksom”, eller så svarade man inte alls. Skitsnack säger jag då om att man menar att man har så mycket. Det är våra barn som dör, våra vänner, syskon, kompisar, älskade, polare etc. Det är de som inte finns, och som togs ifrån oss. Hur kan man inte ha tid?
Jag lovar att 10 min mindre med Facebook på kvällarna kan göra skillnad. 10 stycken Selfiebilder på Instagram kan göra att du får tid att författa ett brev till din politiker i din valkrets.
Sånt kan göra skillnad, och gör skillnad.
Alla har några minuter att lägga på att förbättra världen för en själv och andra, och alla har några minuter över att dra sitt strå till stacken så ansvaret är ditt, mitt och vårt.
Men det är upp till dig. Det är ju enklast att strunta i det, och blunda.
Så hoppas vi att det löser sig av sig självt eller hur?
Hur tycker du det gått hittills med det?
För Daniel är ju den ende som dött efter en skandalöst dåligt skött sjukvård, eller hur?
/Walentine
En så kallad milstolpe skedde denna helg för sidan Till Daniel.
Nu har över 150 000 personer läst något på den här sidan/bloggen, och det är helt fantastiskt.
Sedan sidan startade på nästan dagen för 2 år sedan har också över 20 000 sett filmerna om Daniel, och jag har totalt fått över 300 mail från personer som på ett eller annat sätt blivit berörda, påverkade, ledsna, förbannade, förtvivlade etc på grund av det öde som drabbade Daniel.
Jag vill med detta inlägg tacka alla er som läst, och alla er som hört av er. Det har betytt oerhört mycket ska ni veta. Jag vill också tacka er som vågat delge mig era egna tragiska berättelser och tack vare er har jag lärt mig så oerhört mycket om vilket bedrövligt tillstånd den svenska psykiatrin befinner sig i.
Under hela tiden har det funnits en diskussion hos vissa läger om den här sidan är ok. Hänger jag inte ut Daniel? Hade han tyckt om det? Hade han avskytt det, och så vidare…
Låt mig då säga:
Ja, jag har hängt ut Daniel. Det gör man direkt när man skriver om någon som inte finns kvar, eller som kan förklara sig. Inget snack om den saken.
Men jag anser att mina texter har varit min bild, och utifrån hur jag såg på saker och ting, och känner idag ingenting annat än stolthet över vad den här sidan ändå lyckats göra. För Till Daniel har mitt i mina egna förtvivlade texter också blivit en beskrivning av en psykiatrivård som inte fungerar, och det är viktigt att det kommer fram. Sedan ska man inte förglömma att Daniel själv både var med i radio öppet, samarbetade med projekt vid Göteborgs Universitet, och ville skriva en bok om hur det är att vara ung och trasig. Självklart finns det massor om Daniel som inte står här. Det är sånt Daniel tog med sig och som får stanna där. Det har, trots allt, funnits en spärr på hur öppen man kan och får vara, men då jag sett hur andra agerat efter Daniels död så är jag idag stolt i alla fall över att jag gjorde nåt. Fel eller inte så gjorde jag något. Det är mer än vad väldigt, VÄLDIGT, många andra kan säga…
Man ska inte glömma att detta är MIN personliga sida. Detta är ingen officiell minnessida utan det är min egna som jag själv gjort, och där mina egna texter står och ingenting annat. Det är ju också, till er som stör er, väldigt fritt fram att inte läsa den.
Jag är stolt över sidan Till Daniel, liksom jag är stolt över Daniel. För utan hans styrka som han hade jag aldrig fått energin, och hans energi smittade av sig på mig, och det är jag tacksam över. Jag är också stolt över alla er som varje dag får möta vår kaotiska psykvård, och att ni orkar kämpa.
Sedan är jag faktiskt lite stolt över mig själv med, och vet ni kära läsare??
Det anser jag mig ha rätt att vara idag.
Kram på er
/Walentine
Att du har världens sötaste och goaste systerson vet du redan, men idag slog han nog någon form av rekord Daniel.
Han är inne i en fas nu då han gärna vill berätta hur saker ligger till, och gärna om precis allt.
Idag har han t.ex lärt Henke att man inte kan rikta ”muslampan” mot taket för Shirley kan inte klättra på väggar, och sen berättade han att katter gärna sitter i träd och så vidare.
Efter det var det min tur att få lite kunskap och geografi stod som ämne idag. Han berättade först att det finns olika språk, och sedan olika länder. Spanien finns, och Irak, och Palestina, och Finland och Sverige, och sedan berättade han att det finns ett land som heter Tuppland.
Jag som inte hade hört talas om Tuppland innan frågade exakt vart detta land låg och då berättade han, med tydlighet i rösten så att jag verkligen förstod, att Tuppland ligger långt bort. Man måste flyga dit och det tar 40 timmar! I Tuppland bor det bara människor och tuppar, och de pratar engelska, arabiska och svenska 😀
Han var bara så söt när han berättade det, och jag tycker att visst är Tuppland det bästa namnet på ett land ever?!
Någon gång ska jag skriva om landet Tuppland där bara människor och tuppar finns
Jag gjorde en coverbild till min Facebook om Tuppland, och om ni har Facebook i himmelen så kan du ju ta den.
Förresten, om ni har Facebook där uppe så adda mig!
Älskar dig tussen min,
in i evigheten
/Walle
Hej min tuss.
Sedan du lämnade oss har jag med väldigt jämna mellanrum ägnat stunder åt att leta på Internet, och tja du vet…
Det där är ännu en sådan där sak som ingen vet att jag gjort, och de inte kommer få veta heller. Igår och idag satt jag en stund med det, och kom över något helt annat, men som handlade om dig. Det var en text du skrivit om hur du upplevde mobbning i skolan, och du undrade varför ingen gjorde något. Jag har läst texten innan, och du hade den med i en tidning en gång i tiden också, men denna gång gjorde texten så ont att läsa, och samtidigt slog saknaden till igen, och denna gång något så enormt.
Det kan räcka med en sån där grej för att jag ska bli så vanvettigt sorgsen, och sakna dig så vanvettigt mycket.
Kanske är det för att allt annat står still som det blir så här ibland, eller kanske är det så som det ”ska” vara, men just nu gör det ont Daniel.
Just nu känns du så nära men ändå så långt borta, och just nu vill jag bara kunna sträcka ut handen och känna dig där. Just nu vill jag inte vara ensam, utan min tuss.
Just nu vill jag samtidigt slå någon hårt i skallen för att det blev som det blev.
För det jag hittade var ett sådant bevis på hur du faktiskt ville förändra dig, världen du levde i, och livet runt dig, och därför blir jag fortfarande arg, frustrerad och ledsen för att det inte blev så. Ilska blandad med sorg, och på det en hög med tårar.
Saknar dig Daniel. Ja jag saknar dig så jävla mycket 🙁
Satt och läste på VLL’s hemsida idag och såg en pressrelease på ytterligare ett självmord från en patient tillhörande psykiatrin i Västerbotten.
I texten kan man bland annat läsa…
Den unga kvinnan hade i många år lidit av ångest, svår depression och tankar på att ta sitt liv. Hon hade täta kontakter med vården och utvecklades efterhand som hon själv uttryckte det i positiv riktning.
Trots det fortsätter hon att besväras av ångest. I vården planeras för tät samtalsbehandling och telefonkontakt. Kvinnan tycks ha framtidstro och risken att hon ska ta sitt liv bedöms som låg.
När ångesten ökar under sommaren beslutas om en behandlingskonferens, som missas på grund av arbetsbelastning och semester. Den behandling kvinnan vill ha blir därför inte av. I slutet av sommaren tar hon sitt liv.
Låt mig hoppa tillbaka lite till Daniels fall där en av sakerna jag anmärkte på var att Daniel inte under sin tid på psyk fått någon form av direkt vård. Psyks egna kommentar/försvar till det var att anledningen till att det tagit 6 veckor för dem att ordna en samtalskontakt berodde på semestertider. Nu sker det alltså igen, och ännu en gång verkar semestern vara den bidragande orsaken till att ännu en ung människa dog. Man gör samma sak igen, och igen och igen….
Därför blir man också extra förbannad när VLL (Västerbottens Läns Landsting) skriver:
Landstinget har utrett fallet och tagit fram åtgärder för att minska risken för upprepning. Därefter har ärendet anmälts till Inspektionen för vård och omsorg för granskning enligt lex Maria
Här blir det väldigt enkelt att skrika ut ordet skitsnack
Alla Lex Maria som rapporteras till media avslutas med landstingets försäkran om att åtgärder tagits för att minska risken för upprepning, men uppenbart stämmer det inte för samma misstag upprepas och om Psykiatrin vid NUS hade haft en fungerande och ansvarstagande ledning hade denna ledning insett att människor faktiskt dör här. Vi pratar inte om nageltrång utan om unga människors DÖD!
Det är fullständigt förkastligt hur psykiatrin fungerar och de ansvariga borde skämmas.
Lika mycket borde faktiskt ni som bor i området skämmas för att ni själva inte engagerar er mer. Eller ska vi vänta tills polisen knackar på er dörr för att de har något att berätta….
Det är på alla sätt förjävligt, och det enda jag kan säga är att himmelen börjar bli full nu, och det är så fruktansvärt sorgligt.
Det går att sätta stopp för det här, men då krävs det engagemang.
Synd att knappt ingen verkar ha det…
Har egentligen inget vettigt att säga, eller skriva, men ville bara säga hej.
Tänker på dig, på mig, på allt och resten där emellan.
Funderar ibland på om du verkligen vet och förstår hur saknad du är.
Tänker på hur du fick mig att aldrig känna mig ensam, men samtidigt hur fruktansvärt ensam jag mitt i allt ändå kände mig när sjukvården ställde till det.
Känner också hur ensam jag blev sen, och är fortfarande…
När du varit död i 6 månader tog jag en del av texterna som folk skrivit på din ”officiella” minnessida på FB och satte ihop dom i en liten ”film”
Lägger in den här om du inte sett den innan fast det vet jag ju iofs att du har.
I slutet av helgen min tuss kommer det ske en sak här. Det är dags för ett öppet brev till den där ruttna myndigheten som sägs ansvara för folks säkerhet inom sjukvården….
Puss min tuss
Hej min tuss.
Ser du ljusen inatt från din himmel? Ja hoppas det.
Jag är ledsen att jag inte kunde komma upp till dig idag. Jag hade gärna velat det, men det är som det är när man saknar pengar.
Fast jag tror du hade besök idag i alla fall så du får det lite fint hos dig.
Jag hatar den här dagen Daniel. Jag har alltid hatat Alla helgon. För de flesta är det en dag att minnas de döda på, men för mig är den bara en påminnelse om allt som kunde varit, och allt som inte blev. Idag har jag varit hos Patrick och sen åkte jag till Mia. Jag såg alla människor på kyrkogården och någonstans värmde det mig att de gick där tillsammans hos dem de saknar. Själv var jag ensam, och kände väl heller inte för att träffa någon. Den enda jag egentligen ville åka till var dig, men som sagt det är för långt. Har gått och hoppats hela dagen att någon kanske kunde tänkt att de skulle tända ett ljus från mig hos dig, men nej då. Ingen risk och varför skulle någon egentligen göra det? Omtanke går ju bara åt ett håll ibland…
Men här hemma har det brunnit ljus idag, och när det brann ner tände jag ett nytt. När jag sedan satte mig i soffan så gick det inte direkt lång tid innan TV’n ville visa lycklig homosexuell vigsel så då stängde jag av. Sånt klarar jag inte riktigt än. Då gör det ont, och då minns jag för starkt den där kvällen den 11 augusti och jag är trött på att minnas. Jag är trött på att komma ihåg det som bara är….minnen.
Ja mitt liv är minnen av de som inte finns mer. Några nya minnen tror jag inte att det kommer skapas för jag vill inte ha människor i mitt liv på det sättet mer, och jag tror det är bäst så.
Jag slipper då åka och tända ljus, och jag slipper tänka på att adressen numer är en kyrkogård. Jag slipper tänka på att du skulle bott med adress Göteborg, men idag är din adress ”Skellefteå S:t Örjan Sä KV 06 7”. Ja, jag slipper tänka.
Vad jag skulle vilja krama dig just nu Daniel. Kanske med ett tänt ljus bredvid oss. Ett ljus som då skulle stått för livet.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Det är natt och jag sitter här i min vrå.
Den senaste veckan har väl inte varit så där jättetoppen. Det är tomt här utan min Zuzzi, ja otroligt tomt, men hon är väl hos dig nu kan jag tro. Se till att få bort den där tovan hon hade på ryggen e du snäll. Jag hade inte hjärta att krångla med henne sista veckan.
Jag är ett misslyckande Daniel. Ett stort jävla misslyckande. Det har jag kommit fram till, och den tanken/insikten ekar i mig just nu och har så gjort under ett tag.
Jag är ett misslyckat missfoster som nu när man knappt är i medelåldern inser när jag ser tillbaka att ingenting jag gjort i mitt liv lett någonstans, och ingenting finns framför en.
Jag får frågan från min läkare om jag har självmordstankar men det verkar egentligen inte spela någon roll vad jag svarar för ingen lyssnar i alla fall. Kanske skulle jag skära pulsådern av mig precis innan nästa läkarbesök och komma in med blodet rinnande nerför armarna. Kanske skulle det vara en lösning.
Idag är det ett år sedan IVO så tydligt visade att det som hände dig var rätt enligt samhället, och att dom skiter i att psyk ljuger. Det är ett år sedan jag fick lära mig att i Sverige behöver man inte skriva i patienternas journaler för om något händer kan man skriva lite som man vill i utredningen.
Samtidigt var det också ett år sedan jag själv misslyckades med att ge dig upprättelse mot de där sanslösa människorna. Det är ett år sedan den kamp jag påbörjade den 6 november 2012 slutade med…ingenting. Ett misslyckande.
Idag är jag själv sjukskriven och riskerar att förlora jobbet. Jag är trött, sjuk och har ont i min fot hela tiden, men ingen bryr sig direkt. Min arbetsgivare vill flytta på mig från ett tungt arbete till ett tyngre och det kommer jag inte klara av och då kan de sedan sparka mig för ”Då finns det inget att erbjuda”. Någon annan skulle inte ens vilja ta i mig med tång det vet jag så sedan står jag utan den tryggheten.
Jag har inte råd med kläder till vintern och går i en vårjacka som jag fryser ihjäl mig i, och jag har en sådan fruktansvärd tandvärk. Hela huvudet skakar emellanåt av den, men jag har inte råd att fixa tanden så jag får hoppas att det inte sprider sig, eller så gör det väl det. Egentligen bryr jag mig inte.
Vad är min roll Daniel? Varför är jag är? Var det det här som var livet? Är det slut nu?
Ibland önskar jag faktiskt att det var slut för jag känner inte någon mening med något längre. Jag känner allt mer att allt jag sysslar med, eller försöker engagera mig i är fullständigt meningslöst, och jag ställer mig allt oftare frågan till vilken nytta jag gör det. Jag önskar jag var som man ”ska” vara. Man ska skrika ut sin egen förträfflighet, och sedan behöver man inte göra mer. Det är ju så man ska agera, och sen kan man ge 10 spänn till cancerfonden så har man dämpat sitt dåliga samvete. Fast jag har ingen rätt att vara besviken på någon. Folk är som de är, och jag är som jag är. Mitt sätt att vara är uppenbart inget bra sätt för då hade jag inte mått som jag gjorde.
Ja, jag är ett misslyckande med döda omkring mig som jag älskar. På lördag ska jag först besöka Patricks grav, sedan Mias, och sen kommer jag ha dåligt samvete för att jag inte kan besöka din. Någon självklarhet att tänka ”Måste tända ett ljus från Walle” finns inte så jag får tända ett här för dig istället även om jag så mycket skulle vilja sitta en stund hos dig också men jag hinner inte och kan inte. Mina änglar är spridda över hela landet….
Det är det jag älskar. De döda.
De som jag ville dela mitt liv med, men som jag inte fick. Varför skulle jag bli kvar då? Kan du svara mig på den frågan Daniel? Varför blev jag kvar?
Nog hade det varit bättre att jag togs och du fick vara kvar. Eller Mia. Hon bar ett barn i sig när ödet började jävlas. Varför skulle de ryckas ifrån, och jag fick vara kvar?
Var det mitt lott? Att gå här och se över sina egna misslyckanden, och sina egna besvikelser?
Jag har många gånger dessa 2 år mått skit, och många av mina ord har varit mörka, men idag är jag rädd för mig själv mer än någon gång innan för numer börjar håglöshet och känslan av ”skit samma” bli allt starkare. När vinner den?
Ses vi? I evigheten?
/Walle
