När Daniel varit ifrån oss i 6 månader satte jag ihop en del av det som människor skrivit på hans minnessida.
Som ett litet minne bara, och en hyllning. Det är många fina ord från olika människor i Daniels liv.
Den ende person som jag inte medvetet tog med var mig själv

Gott Nytt År på Dig Daniel. Nu skriver vi 2015.
Jag sitter här årets första timmar och funderar, och tänker.
Klockan är egentligen alldeles för mycket, men jag kan inte sova. Nyår är för mig alltid en sån där period då jag tänker mycket.
Jag tänker på året som, hur det varit, och vad som varit.
Mitt 2014 kommer inte gå till historien som ett direkt bra år, även om det blev avsevärt lugnare den sista tiden. Fast överlag har det varit mest skit måste jag säga. Nu är det nytt år, och nya tag som gäller och bla bla bla.

Tänk för tre år sedan vid exakt denna tidpunkt. Jag hade kommit hem då vid den här tiden, och jag satt vid datorn och skrev som jag gör nu.
Kvällen hade jag jobbat, och sedan gått ut. Den kvällen bestämde jag mig. Det var den kvällen jag satte ett datum på att avsluta mitt liv.
Den 23 maj 2012 skulle det ske. Anledningen till att det skulle ta tid var att jag ville ordna det så bra som möjligt för Henke och allt innan. Jag ville inte lämna något åt slumpen. Annars fanns det ingen annan anledning att det blev just den dagen. Jag
Min londonresa var beställd, och Henke var så söt när jag sedan fyllde år så han hade ordnat insamling på arbetet för fickpengar till London. Jag tog emot dem, och tackade men visste ju att det inte skulle bli någon resa.
Så sen kom du….
Jag vet fortfarande inte fullt ut vad exakt det var med dig som gjorde att jag så snabbt kände hur viktigt livet var igen. Det hade varit enkelt att bara säga, ”åååh jag blev så kär”, men det blev jag ju inte. Första gången vi pratat så ville jag bara prata mer med dig. Jag hade aldrig mött någon som du, och jag ville veta mer om dig, och jag ville lära känna dig, och det fick jag ju. På så många sätt och på många plan.
Sedan skulle vi resa ihop till London, och vi pratade redan från början om hur underbart kul det skulle bli när du flyttade ner till Jennie.
Ja, det fanns så mycket planer, och sedan kom NUS….

Jag vill åka till dig just nu.
Ja, jag vill sitta hos dig där i den där kalla snön i Skellefteå en stund för mig själv. Bara vara där du är.
Jag kommer under vintern och våren vara en hel del i Umeå. Jag har fått ”jobb” förstår du, eller vad man ska säga. Jag ska vara behjälplig med en del saker i sånt som jag lärt mig under tiden efter du togs ifrån oss, och det känns ganska bra att det äntligen händer något. Nu får jag göra lite av det jag vill.
Jag får väl se hur mycket jag kan ta mig till dig. Det är ju inte direkt gratis att åka buss där uppe i Norr.

Jag hade tänkt skriva lite mer om hur 2014 varit men hjärnan min är så splittrad så jag får spara det, så det får bli lite mer sånt här lösryckt bara.
Det kanske låter eller verkar konstigt, men jag trivs ibland med att skriva till dig så här. Det blir liksom vår lilla värld igen. Du och jag bara. Det som jag samtidigt saknar så förbannat.

Ja, tänk för tre år sedan och allt som man tänkte då, och nu sitter man här, och man lever.
Frågan är väl egentligen om jag lever direkt mycket, men någon mening är det väl med att man hänger med. Frågan är väl mest bara vad.

Nej, nu ska jag försöka sova. Det är ju en dag i morgon också.
Jag skriver mer i morgon! <3

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Så var det julafton igen Daniel.
För två år sedan frågade jag här om ni firade födelsedag för Jesus i himmelen, och visst är väl det en ganska bra tanke.
Just att ni sitter där runt ett bord med Jesus i mitten som kanske har en sån där hatt på sig och så sjunger ni för honom. Hoppas då att ni sjunger något mer muntert än de bedrövliga julsånger man spelat sönder överallt nu under december.

Jag önskar så Daniel att jag fick fira julen med dig men det går ju inte fast med mig är du i alla fall: I hjärtat, och där är du ju jämt.
Jag tänker ibland på hur det skulle varit om du levt, och hur det skulle sett ut under julen, men inser att det egentligen inte är någon ide att tänka på det för nu är det ju som det är, och livet går ju vidare och bla bla bla
Jag vill så gärna skriva något glatt för det är ändå jul, men det är svårt. Ja, jävligt svårt faktiskt. Herregud, jag vet inte ens om vi skulle firat julen tillsammans, men ändå känns det som att jag saknar dig här och det trots att vi inte ens firat någon ihop innan ens så jag har inget ens att relatera till.
Men det är väl så julen är. Det är en tid för mycket, och också en tid att minnas de som inte finns kvar lite mer än vanligt.

Men du ska veta att du på något sätt finns med mig idag,  och i morgon, och i alla dagar.
Och för alltid kommer du vara den klaraste stjärnan på min himmel för ingen kunde, och ingen kan, lysa som du.
Jag skriver lite mer till dig efter julhelgen för det har hänt saker, massor med saker….

God Jul älskade vän
Älskar dig, in i evigheten

/Walle

…julen igen då.

Det är morgon och jag sitter här med mitt morgonkaffe och fick för mig att skriva några rader till dig.
Den senaste månaden har nog varit en av de stressigaste månader i mitt liv. Det har handlat om allt från jobb, sjukskrivning, böcker och läkare som får de läkare du träffade på att bli riktigt bra. Den jag fick måste läst sin examen på ett cornflakes paket. (Ja jag har anmält fanskapet till allt som det går att anmäla en läkare till)

I morgon är det julafton, och det kommer bli en lugn jul ihop med den släkt man har, och det ska bli skönt fast samtidigt har jag så svårt att liksom se glädjen i det. Har ju haft ganska svårt att se glädjen i något de senaste åren.

Jag har fått mycket mail och kort den här julen. Folk önskar mig god jul, och de skickar små uppmuntrande ord i stil med ”Ge inte upp”, och ”Fortsätt kämpa”. Det värmer så enormt. Ibland blir jag påmind om hur mycket den här bloggens, om du frågar mig, ganska patetiska texter engagerat folk, och fortfarande gör.
Deras stöttning har varit så betydelsefull ska du veta Daniel. Igår fick jag också ännu en gång en påminnelse om hur fel vissa saker är där uppe i Umeå, men jag gör vad jag kan för att stötta den familjen och trösta.  Jag var på ett möte och efter mötet träffade jag flera vänner till den unga tjej som det handlade om också. Det var fantastisk att se hur de gått ihop, och hur de stöttade varandra. När jag åkte därifrån däremot kom känslan av ensamhet över mig, och bitterhet. Den där bitterheten över synen att ”De där lekte ju affär”, men jag måste lära mig svälja, skita i det, och gå vidare, och har väl kommit en ganska bra bit på vägen.
Jag är ganska less på att vara bitter faktiskt fast bitterhet är väl lite av min melodi…

Nej, nu är mitt kaffe slut och jag ska väl försöka få igång mig lite. Har en del att ordna med innan det kommer folk hit.

Saknar dig Daniel, och jag är ledsen att jag inte kom förbi igår men snart kommer jag upp till dig. För jag behöver det känner jag.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

En liten saga till er från mig.
Om någon/Några tar åt sig så bjuder jag på det…

Det var en gång för länge sedan ett litet land som var väldigt avlångt. I nedre delen av landet pratade man på ett konstigt sätt, och som kulturarv åt man konstiga torra höga kakor gjorda på ägg och socker. De som bodde i nedre delen av det lilla landet ville gärna arbeta sade dom, men då de inte fick några jobb så skyllde de på alla andra som kom från andra länder, och sedan blev de partiledare för Sverigedemokraterna.
Annars frodades det lilla landet ganska väl. I landet bodde det en kung som kom från Frankrike, och han var gift med en tyska. Tillsammans hade de tre barn som i sin tur börjat få egna bebisar.
Att ha kungar, och Sverigedemokrater som gick på a-kassa, kostade självklart en massa pengar, och som tur är var det lilla landet rikt på naturtillgångar såsom järnmalm, träd, sten och guld, och mycket av allt sånt som det lilla landet behövde för att få in pengar fanns i de norra delarna av landet.
Väldigt högt upp i det lilla landet låg ett stort landskap som man brukade kalla för Västerbotten. Landskapet var ett stort och vackert landskap med stora skogar,m och stora sjöar, men inte så där värst många människor. I Västerbotten fanns det många små städer och byar, men två städer var lite större än de andra, och de hette Umeå och Skellefteå.
Umeå var störst och ville gärna se sig som Norrlands Huvudstad, även om en annan stad också kallade sig för det. I Umeå kunde man gå i skolan i flera år, och man kunde läsa till att bli både doktor och polis. De som bestämde i Umeå hade också beslutat att man skulle bygga om hela staden på en gång så Umeå såg ut som en byggarbetsplats med stora kranar och djupa gropar i marken lite överallt. I Umeå hejade man på Björklöven men de hade inte vunnit en match sedan staden brann ner till grunden senast så egentligen var det ingen som brydde sig längre. Knappt Björklöven själva.
I Umeå låg det också ett jättestort sjukhus uppe på en kulle. Sjukhuset hade en massa fina doktorer som sprang omkring lite rufsiga i håret och verkade stressade.
Mest rufsiga, och mest stressiga var doktorerna som arbetade på psykiatrin på sjukhuset. Ja, inga var så stressade som dom.

Den andra lite större staden i Västerbotten hette Skellefteå.
Den staden var mycket mindre än Umeå men hade de senaste åren blivit känd i det lilla landet som staden som verkligen kunde spela ishockey. Stadens hockeylag var jätteduktiga och alla i staden var så glada över att deras killar, där knappt någon kom från Skellefteå, kunde spela så bra hockey. Det mesta i Skellefteå handlade om hockeyn när folket som bodde där inte jobbade, skruvade på sin gamla bil, eller satt på torget och tittade på den konstiga staty de som i staden som bestämde hade sagt skulle stå där. Sedan var Skellefteå också känt för väldigt många unga brukade ägna lediga stunder åt att äta saker som gjorde att man blev alldeles snurrig. Faktum är att om man frågade folk på internet vad Skellefteå var känt för så var det hockey och snurrmaten.

En regnig höstdag kom en arg man till Västerbotten. Han reste med flygplan upp och landade precis när det började ösa ner. Mannen var jättearg på väldigt mycket i Västerbotten, och nu hade han fått för sig att han skulle berätta det.
Mest arg var mannen på läkarna som hade mest rufsigt hår på sjukhuset. Mannen menade att läkarna hade gjort så mycket fel, och det berodde säkert på att de var så stressade, så att det hade slutat så illa för en person mannen tyckt väldigt mycket så personen hamnat i himmelen istället för att få flytta till Göteborg som han velat så mycket.
Ja den arge mannen skällde och skällde och skällde, och han skrev och ropade och gapade och förde ett himla liv. När mannen började ropa kom det fram massor med människor till mannen som berömde honom. De var också arga på sjukhuset för vad de gjort mot mannen som skulle flytta till Göteborg, och den arge mannen kände en förhoppning om att nu skulle han få saker att hända för om fler än honom var arga så skulle ju de som bestämde kanske förstå att läkarna med rufsigt hår behövde lite avlastning, och att de som var chefer kanske inte klarade av sitt jobb. Ja kanske skulle de som bestämde då blir lite rädda och ge lite mer pengar så att man kunde hjälpa de människor som hade ont i själen.
Den arge mannen sade till alla som kommit fram till honom och sagt att de var rädda, ”Men kan inte ni hjälpa till. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”
Med ens blev det väldigt tyst kring den arge mannen. Folk som innan också varit arga gick hem och började diska istället och de såg ner i diskhon och vågade inte lyfta blicken.
Den arge mannen frågade då andra som också varit arga, ”Men ni då? Ni kan väl hjälpa till. Ni var ju så arga innan. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”.
Igen blev det alldeles tyst runt den arge mannen och de som då varit arga sprang hem och skrev på Facebook om Idol istället, och skrev om hur mycket de älskade sina vänner.
Den arge mannen blev alldeles paff, men fortsatte ändå att bråka med sjukhuset ett tag tills det inte gick att bråka mer.

Mannen som skulle flyttat till Göteborg hade berättat för den arge mannen att han kom från Skellefteå från början. Han hade inte tyckt att det var så roligt i Skellefteå, och hockey tyckte han inte heller om. Däremot hade han när han var ung testat att äta saker som gjort att han blivit alldeles snurrig i huvudet. Han hade gjort det liksom så väldigt många andra unga i Skellefteå. För det hade varit väldigt tråkigt att vara ung i Skellefteå när man inte tyckte om hockey, skruva med bilar eller se på den konstiga statyn på torget.
Nu åkte den arge mannen till Skellefteå, och han träffade massor med människor som var så upprörda och arga över vad som hänt mannen som skulle flytta till Göteborg.
De upprörda människorna sade alla ”Han skulle fått hjälp av sociala när han va yngre, och sjukvården hjälpte honom inte heller de uslingarna”. Andra kom fram till honom och sade, ”Ja det är så mycket skit här i Skellefteå”.
”Men!”, brast den arge mannen ut, ”Vi gör något åt det då! Vi säger till det sociala att de måste skärpa sig, och vi säger till sjukvården att den måste bli bättre!”
Direkt försvann de som klagat på det sociala. För hockeyn skulle snart börja hade de läst i stadens tidning som nästan enbart brukade skriva om hockey.
Då vände sig den arge mannen till de som klagat på det där som gjorde folk snurriga.
”Men ni då? Ska ni inte hjälpa till så vi kan få bort det där dumma från Skellefteå så inte fler testar det där som gör en snurrig”
Det tog 30 sekunder och sedan stod mannen ensam kvar. Alla hade gått hem, om de inte gett sig iväg till hockeyarenan för det var ju hemmamatch ikväll.

I den lilla staden Skellefteå låg mannen som skulle flytta till Göteborg begravd. Den arge mannen reste dit och satte sig en stund vid graven. Nu var inte den arge mannen arg mer utan nu var han ledsen. Han klappade gravens sten, och lade en röd ros vid gravens kant.
”Vet du”, sade han till sin vän som låg där, ”Nu har jag försökt. Jag har försökt få folk att protestera och kämpa lite, men ingen vill. Jag har försökt få med alla de som var så arga när du försvann men alla är så upptagna med sitt. Jag kommer för alltid vara arg för vad som hände dig, men jag kan inte göra detta ensam och då ingen annan vill eller orkar så tänker jag att varför ska jag bry mig om de här i Västerbotten. De bryr ju sig inte om sig själva ju, och jag bor ju inte ens här. Vill de att de rufsiga läkarna ska fortsätta göra fel så fler kommer dö så får de göra det, och vill folket i Skellefteå att man ska strunta i de som mår dåligt, eller strunta i de som tar saker som gör en snurrig så får det bli så. Jag har tröttnat på Västerbotten nu”
Den ledsne mannen reste på sig, men innan han ställde sig upp helt kysste han gravens sten försiktigt och viskade ”Jag älskar dig Daniel”. Sedan åkte mannen hem för att aldrig mer återvända.

Samtidigt som mannen satt på flygplanet hem gick en ung man över en bro i Umeå. Mannen var alldeles snurrig av mediciner han fått av sin doktor som varit så stressad så doktorn hade inte hunnit med att ta sig an den unge mannen riktigt. Nu hade den unge mannen fått för mycket mediciner och visste inte ens vart han var. Innan han visste ordet av hade han ramlat ner i vattnet, och mannen drunknade.
Dagen efter när folk fått höra vad som hänt blev de igen upprörda och arga. De skällde och beklagade sig till varandra, och de skrev fina minnesord på den unge mannens nystartade minnessida på Facebook där de förklarade sin kärlek till honom,  men de orkade bara vara arga, och de orkade bara skriva fina saker en liten stund för alldeles snart skulle finalen i Idol börja. Dessutom hade de ju så mycket att göra…
Ja livet i Västerbotten gick vidare fast med allt mindre folk dock, men med desto fler gravar, för där har folket lärt sig att om man blundar riktigt riktigt hårt och bara tänker på sig själv i första hand. Ja, då behöver man inte bry sig om något annat.

För 927 dagar sen satt du och jag framför våra datorer med Skype igång. Där började du berätta, och jag skrev.
Ja Gud vad du berättade, och Gud vad jag skrev.
Sedan fortsatte jag skriva, och du fortsatte berätta, och vi trodde det skulle bli så bra, och du ville förändra, men så….

Det blev inte som vi trodde, eller som någon trodde, men skriva det fortsatte jag med, och kan faktiskt säga att det är klart nu Daniel.
Det blev ju inte en bok, utan 2 fast egentligen 3. Den första är ju redan ute, fast den ser jag inte som en ”riktig” bok, men snart kommer den riktiga, och vad jag längtar. Fast du finns numer redan på kungliga biblioteket, och där kommer du sparas för all framtid. Du är odödlig på många sätt min ängel.

Boken 122 dagar har gått från att ha varit en dåres försvarstal till att berätta något mer. För under tiden som månaderna gått har du, ditt liv, ditt öde och ditt tragiska slut blivit något mer. Du står för så mycket som är fel i vårt samhälle, och i vår omsorg om varandra, och det ville jag också berätta om. På samma sätt som din död för mig blev något mer än bara en sorg efter någon. Det blev en vändpunkt, ett slut, och en start på något.
Riktigt vad som startade har jag inte kommit på helt och hållet än, men jag återkommer till det.

Många, tror jag, kommer bli rörda av böckerna. Många, vet jag, kommer bli förbannade, och några, misstänker jag, kommer sätta kaffet i vrångstrupen. Fast jag vet ju också att de som borde läsa dem inte kommer göra det. Nej då, ingen risk för det….

De senaste veckorna har jag ägnat mig åt att läsa igenom allt, och det var jobbigt. Vissa kvällar har jag varit helt slut ska du veta. Det är mycket minnen som sveper över en när man läser allt så koncentrerat, och det mest jobbiga kom efter 12 september.
Samtidigt är jag glad idag för att jag väntade med att släppa böckerna ett år för med distansen man ändå fått kan man se saker från ett annat sätt, och samtidigt vågar jag idag vara ännu mer öppen om om vad som hände, och framförallt hur jag upplevde det. För det här är min berättelse. Det är hur jag upplevde det, men jag hoppas faktiskt också att det är din.

Jag saknar dig ikväll. Skulle vilja att du var här och att vi skålade för att böckerna var klara. Fast då hade det varit en delvis annan berättelse, med framförallt ett annat slut. Nu blev det inte så, och firar gör jag inte heller. Det finns ju inget direkt att fira, men lite stolt är jag. Jag tycker dessutom att jag ska vara lite stolt.

Det är på många sätt mycket som blir avslutat med det här. Många som jag började prata med efter din död är idag borta, och det är som det är. Sörjer gör jag inte. Vi hade en sak gemensamt, och det var du, och när den saken var liksom utredd så fanns inget annat kvar. Så är det, och det behöver inte vara fel. Fast jag har också träffat många som jag vet kommer finnas där, och som jag försöker finnas till för. Människor som nu blivit mina egna vänner, och det är jag glad för.

Snart är det jul, och jag vet att Jennie och Kevin kommer att hälsa på dig där uppe i norr. Jag önskar jag kunde få göra det samma, men det har jag inte råd med. Det är det jobbiga ska du veta. Att jag känner så starkt att jag vill sitta där hos dig, men att det är så jävla problematiskt att ta sig dit. En stämpel, och så annorlunda allt kunde varit….

Jo, den senaste tiden har jag pratat/chattat mycket med R. Vilken underbar människa Daniel! Jag skulle vilja nypa dig lite för att du ibland gjorde som du gjorde, men samtidigt när man ser på hur allt såg ut runt om är det inte konstigt att det ibland blev så fel.
R försöker heller inte till skillnad från alla andra utmärka sig själv. Ni hade det ni hade, ni var det ni var och så var det på gott och ont.
En go person är han i alla fall, och jag är glad att något normalt kom ur cirkusen faktiskt. Vi kan prata om precis allt, och dessutom har han sjuk humor. Sånt e kul 🙂

Nä, nu ska jag försöka sova lite. Är fullständigt slut i skallen och har huvudvärk. Jag ser så jävla illa nu för tiden, och nya glasögon har jag inte råd med. Men det har gått bra i alla fall. Då jag har ny katt som inte tillåter att jag sitter still utan henne i knät så kan jag ändå inte sitta så nära skärmen.

Saknar dig Daniel. Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig. Så mycket jag skulle vilja höra. Så mycket….

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Satt och skojbråkade om musik med Henke på Facebook, och kom att tänka på denna låt.
Vad du älskade denna när vi såg den här, och vi bestämde att någon gång skulle vi se George live ihop.
Jag är så glad att jag fick min George Michael dyrkan att smitta av sig lite på dig för ingen är bättre än George!
Jag får fortfarande en blandning av knytning i magen, och tårar i ögonen när jag hör Jesus to a child.
Den låten är för alltid alltid alltid din låt i min värld.

Så skruva upp volymen där uppe i himmelen och lyssna på en av de vackraste och starkaste låtar han gjort.

Saknar dig Tussen
Älskar dig Daniel,
in i evigheten

P.s Äsch vi tar en till! Och denna är såååååååååå bra! D.s