…
julen igen då.
Det är morgon och jag sitter här med mitt morgonkaffe och fick för mig att skriva några rader till dig.
Den senaste månaden har nog varit en av de stressigaste månader i mitt liv. Det har handlat om allt från jobb, sjukskrivning, böcker och läkare som får de läkare du träffade på att bli riktigt bra. Den jag fick måste läst sin examen på ett cornflakes paket. (Ja jag har anmält fanskapet till allt som det går att anmäla en läkare till)
I morgon är det julafton, och det kommer bli en lugn jul ihop med den släkt man har, och det ska bli skönt fast samtidigt har jag så svårt att liksom se glädjen i det. Har ju haft ganska svårt att se glädjen i något de senaste åren.
Jag har fått mycket mail och kort den här julen. Folk önskar mig god jul, och de skickar små uppmuntrande ord i stil med ”Ge inte upp”, och ”Fortsätt kämpa”. Det värmer så enormt. Ibland blir jag påmind om hur mycket den här bloggens, om du frågar mig, ganska patetiska texter engagerat folk, och fortfarande gör.
Deras stöttning har varit så betydelsefull ska du veta Daniel. Igår fick jag också ännu en gång en påminnelse om hur fel vissa saker är där uppe i Umeå, men jag gör vad jag kan för att stötta den familjen och trösta. Jag var på ett möte och efter mötet träffade jag flera vänner till den unga tjej som det handlade om också. Det var fantastisk att se hur de gått ihop, och hur de stöttade varandra. När jag åkte därifrån däremot kom känslan av ensamhet över mig, och bitterhet. Den där bitterheten över synen att ”De där lekte ju affär”, men jag måste lära mig svälja, skita i det, och gå vidare, och har väl kommit en ganska bra bit på vägen.
Jag är ganska less på att vara bitter faktiskt fast bitterhet är väl lite av min melodi…
Nej, nu är mitt kaffe slut och jag ska väl försöka få igång mig lite. Har en del att ordna med innan det kommer folk hit.
Saknar dig Daniel, och jag är ledsen att jag inte kom förbi igår men snart kommer jag upp till dig. För jag behöver det känner jag.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
