Det är natt och jag sitter här i min vrå.
Den senaste veckan har väl inte varit så där jättetoppen. Det är tomt här utan min Zuzzi, ja otroligt tomt, men hon är väl hos dig nu kan jag tro. Se till att få bort den där tovan hon hade på ryggen e du snäll. Jag hade inte hjärta att krångla med henne sista veckan.
Jag är ett misslyckande Daniel. Ett stort jävla misslyckande. Det har jag kommit fram till, och den tanken/insikten ekar i mig just nu och har så gjort under ett tag.
Jag är ett misslyckat missfoster som nu när man knappt är i medelåldern inser när jag ser tillbaka att ingenting jag gjort i mitt liv lett någonstans, och ingenting finns framför en.
Jag får frågan från min läkare om jag har självmordstankar men det verkar egentligen inte spela någon roll vad jag svarar för ingen lyssnar i alla fall. Kanske skulle jag skära pulsådern av mig precis innan nästa läkarbesök och komma in med blodet rinnande nerför armarna. Kanske skulle det vara en lösning.
Idag är det ett år sedan IVO så tydligt visade att det som hände dig var rätt enligt samhället, och att dom skiter i att psyk ljuger. Det är ett år sedan jag fick lära mig att i Sverige behöver man inte skriva i patienternas journaler för om något händer kan man skriva lite som man vill i utredningen.
Samtidigt var det också ett år sedan jag själv misslyckades med att ge dig upprättelse mot de där sanslösa människorna. Det är ett år sedan den kamp jag påbörjade den 6 november 2012 slutade med…ingenting. Ett misslyckande.
Idag är jag själv sjukskriven och riskerar att förlora jobbet. Jag är trött, sjuk och har ont i min fot hela tiden, men ingen bryr sig direkt. Min arbetsgivare vill flytta på mig från ett tungt arbete till ett tyngre och det kommer jag inte klara av och då kan de sedan sparka mig för ”Då finns det inget att erbjuda”. Någon annan skulle inte ens vilja ta i mig med tång det vet jag så sedan står jag utan den tryggheten.
Jag har inte råd med kläder till vintern och går i en vårjacka som jag fryser ihjäl mig i, och jag har en sådan fruktansvärd tandvärk. Hela huvudet skakar emellanåt av den, men jag har inte råd att fixa tanden så jag får hoppas att det inte sprider sig, eller så gör det väl det. Egentligen bryr jag mig inte.
Vad är min roll Daniel? Varför är jag är? Var det det här som var livet? Är det slut nu?
Ibland önskar jag faktiskt att det var slut för jag känner inte någon mening med något längre. Jag känner allt mer att allt jag sysslar med, eller försöker engagera mig i är fullständigt meningslöst, och jag ställer mig allt oftare frågan till vilken nytta jag gör det. Jag önskar jag var som man ”ska” vara. Man ska skrika ut sin egen förträfflighet, och sedan behöver man inte göra mer. Det är ju så man ska agera, och sen kan man ge 10 spänn till cancerfonden så har man dämpat sitt dåliga samvete. Fast jag har ingen rätt att vara besviken på någon. Folk är som de är, och jag är som jag är. Mitt sätt att vara är uppenbart inget bra sätt för då hade jag inte mått som jag gjorde.
Ja, jag är ett misslyckande med döda omkring mig som jag älskar. På lördag ska jag först besöka Patricks grav, sedan Mias, och sen kommer jag ha dåligt samvete för att jag inte kan besöka din. Någon självklarhet att tänka ”Måste tända ett ljus från Walle” finns inte så jag får tända ett här för dig istället även om jag så mycket skulle vilja sitta en stund hos dig också men jag hinner inte och kan inte. Mina änglar är spridda över hela landet….
Det är det jag älskar. De döda.
De som jag ville dela mitt liv med, men som jag inte fick. Varför skulle jag bli kvar då? Kan du svara mig på den frågan Daniel? Varför blev jag kvar?
Nog hade det varit bättre att jag togs och du fick vara kvar. Eller Mia. Hon bar ett barn i sig när ödet började jävlas. Varför skulle de ryckas ifrån, och jag fick vara kvar?
Var det mitt lott? Att gå här och se över sina egna misslyckanden, och sina egna besvikelser?
Jag har många gånger dessa 2 år mått skit, och många av mina ord har varit mörka, men idag är jag rädd för mig själv mer än någon gång innan för numer börjar håglöshet och känslan av ”skit samma” bli allt starkare. När vinner den?
Ses vi? I evigheten?
/Walle
