En så kallad milstolpe skedde denna helg för sidan Till Daniel.
Nu har över 150 000 personer läst något på den här sidan/bloggen, och det är helt fantastiskt.
Sedan sidan startade på nästan dagen för 2 år sedan har också över 20 000 sett filmerna om Daniel, och jag har totalt fått över 300 mail från personer som på ett eller annat sätt blivit berörda, påverkade, ledsna, förbannade, förtvivlade etc på grund av det öde som drabbade Daniel.
Jag vill med detta inlägg tacka alla er som läst, och alla er som hört av er. Det har betytt oerhört mycket ska ni veta. Jag vill också tacka er som vågat delge mig era egna tragiska berättelser och tack vare er har jag lärt mig så oerhört mycket om vilket bedrövligt tillstånd den svenska psykiatrin befinner sig i.
Under hela tiden har det funnits en diskussion hos vissa läger om den här sidan är ok. Hänger jag inte ut Daniel? Hade han tyckt om det? Hade han avskytt det, och så vidare…
Låt mig då säga:
Ja, jag har hängt ut Daniel. Det gör man direkt när man skriver om någon som inte finns kvar, eller som kan förklara sig. Inget snack om den saken.
Men jag anser att mina texter har varit min bild, och utifrån hur jag såg på saker och ting, och känner idag ingenting annat än stolthet över vad den här sidan ändå lyckats göra. För Till Daniel har mitt i mina egna förtvivlade texter också blivit en beskrivning av en psykiatrivård som inte fungerar, och det är viktigt att det kommer fram. Sedan ska man inte förglömma att Daniel själv både var med i radio öppet, samarbetade med projekt vid Göteborgs Universitet, och ville skriva en bok om hur det är att vara ung och trasig. Självklart finns det massor om Daniel som inte står här. Det är sånt Daniel tog med sig och som får stanna där. Det har, trots allt, funnits en spärr på hur öppen man kan och får vara, men då jag sett hur andra agerat efter Daniels död så är jag idag stolt i alla fall över att jag gjorde nåt. Fel eller inte så gjorde jag något. Det är mer än vad väldigt, VÄLDIGT, många andra kan säga…
Man ska inte glömma att detta är MIN personliga sida. Detta är ingen officiell minnessida utan det är min egna som jag själv gjort, och där mina egna texter står och ingenting annat. Det är ju också, till er som stör er, väldigt fritt fram att inte läsa den.
Jag är stolt över sidan Till Daniel, liksom jag är stolt över Daniel. För utan hans styrka som han hade jag aldrig fått energin, och hans energi smittade av sig på mig, och det är jag tacksam över. Jag är också stolt över alla er som varje dag får möta vår kaotiska psykvård, och att ni orkar kämpa.
Sedan är jag faktiskt lite stolt över mig själv med, och vet ni kära läsare??
Det anser jag mig ha rätt att vara idag.
Kram på er
/Walentine