Category Archives: Personligt

Jag har en sådan där natt igen. En sådan när natt när tankarna bara far omkring och jag har svårt att liksom sätta fingret på vad jag egentligen tänker på.

Klockan är 5 nu, och snart börjar det bli ljust. Just nu är det bara skärmens sken som lyser upp mitt rum, annars är det becksvart i lägenheten. Jag har precis varit ute en stund och vandrat, så som jag brukar göra numer när det jobbiga blir för jobbigt. Har tänkt mycket på dig ikväll, och framförallt på varför det gick som det gick för dig. Jag tänkte på hur illa du gjorde dig själv när du åkte till Umeå och samtidigt tänkte jag på hur svårt du hade att säga ”Jag gjorde fel”, och då hur svårt du hade att säga det till dig själv.
Sedan kom tankarna om mig själv, och vad jag egentligen gör här.

Saken är den Daniel: Jag vill faktiskt inte vara kvar mer.
Samtidigt är jag inte starkt nog att ta livet av mig, och vet heller inte om jag vill ta livet av mig. Jag vet att jag har människor i mitt liv som behöver mig, som bryr sig om mig, och som vill att jag ska vara kvar här. Ändå känner jag inget behov att vakna mer, och det behovet har jag egentligen inte haft på flera år.
Folk verkar idag tro kanske att jag gett upp allt på grund av dig, och det som hände dig, men då tror dom fel. Längtan efter livet har jag inte haft på länge. Att jag så starkt redan från början kunde säga att du inte begick självmord var ju för att jag visste att du egentligen hade mer livslust än vad jag hade.

Mitt främsta problem är min ständiga känsla av ensamhet. Som att jag inte hör hemma någonstans, eller hos någon. Ibland kan jag prata med flera olika människor i timmar, ändå finns känslan av ensamhet där. Som att den jag är egentligen inte betyder något. Det är svårt att bära sådana tankar, och det vet jag att du förstår för där var vi ju så lika du och jag. Folk tröttnade på oss och vårt sätt, och inte förrän vi försvann på något sätt så blev vi så väldigt omtyckta och älskade.

Fast jag anser också att jag har rätt att känna mig trött på livet för livet har inte direkt varit så snällt alla gånger, och till slut tar det kraft av en och just nu har jag ingen kraft riktigt.
Du gav mig kraft Daniel. Våra telefonsamtal, våra nätter, våra träffar, vi tillsammans, ja det gav mig kraft. Hur trött jag än kunde vara på ditt velande, eller hur arg jag kunde vara på vissa situationer spelade ingen roll. För när det igen blev vi i den ensamma världen, då försvann allt annat.
Inatt är det en sådan natt då jag så önskar du var här. Jag önskar så att du bara kunde vara Daniel så det jobbiga försvann, men det blir aldrig så mer.

Ibland tror jag faktiskt att vi kommer ses snart, jag tror faktiskt det. Det känns så och det blir en känsla som blir allt mer normal i mig. Jag blir allt mer likgiltig till det som sker i mitt liv, och förr kunde likgiltigheten skrämma mig. Nu gör den inte det längre, och kanske är det de farligaste. Kanske är det just det som är tecknet på att jag står på början till slutet.
Folk kommer att leva ändå utan mig. Folk kommer klara sig utan mig.
Jag önskar bara att få slippa vakna mer, att få evig lugn och mörker.
Ja, jag vill ha evig lugn och ro. Kanske är det dags att inse att livet blev inte bättre än så här.

/Walle

Jag kommer aldrig glömma när du lade ut det här kortet på Instagram och FB. Jag skrev till dig att jag trodde hjärtat mitt hoppa över tre slag.
Du var inte bara vacker Daniel, du var så fruktansvärt söt dessutom.

Nu ska jag sova lite. Klockan är halv fem och jag har ägnat kvällen och natten åt att prata i telefon och redigera bok. Jag tror du kommer bli nöjd. I dag redigerade jag något som fick mig att både gråta och skratta när jag tänkte på det. Det handlade om den kvällen jag sjöng Tom Jones för dig 😀

Älskar dig.
Kan du inte komma ner och sova bredvid mig inatt?

/Walle

Nu sitter jag igen med tårar, massor med tårar.
Igen kommer känslan tillbaka som jag hade i somras, och under hösten. Den känsla som sedan byttes ut mot sorg och förtvivlan.
Den där känslan som sedan aldrig riktigt försvann och där jag och några få andra tvingades se på när du sakta gled ifrån oss.
Jag vet inte varför men jag satte mig och läste lite om hur resan från starten av psyk var, och detta skrev jag på eftermiddagen den 6 juli, samma dag du lade in dig.

Daniel ringde innan och lät lite piggare nu. Han verkade samtidigt undra om detta var rätt, men jag sade till honom att även om det inte blir så många dagar på psyk så har han visat sig själv att han nu vill förändra sitt liv och att alla små steg är steg i rätt riktning, men också att det måste få ta tid.

Då var jag så glad för din skull att du valt detta. Att du minsann vågade ta steget att förändra ditt liv.
Exakt 1 månad senare skriver jag….

Det är ingen psykvistelse han är på, det är ett läger där han går omkring och får starkare och starkare mediciner hela tiden utan att ett enda jävla dugg mer sker.

och sedan hittade jag detta skrivet samma dag….

För de är rena vanvården som han utsätts för anser jag. Han har inte ens fått erbjudande om kurser i ADHD, något som självklart borde ha getts för flera år sen. Hans andra problem bottnar säkert också i hans ADHD då var och varannan ADHD människa självmedicinerar och tar tabletter lite som de vill. Fan det står till och med på hans sjukintyg att det bland annat är på grund av hans ADHD som han är sjukskriven.  Det är helt jävla otroligt att psyk i Umeå inte låtit mobila teamet eller någon annan ta över hans doseringar. Jag har en sån jävla lust att anmäla varenda käft på det sjukhuset kan jag säga.

Allt det där gjorde mig arg, så arg. För känslan av vanmakt kom över mig igen. Känslan att sitta där och se på och ingenting kunna göra.
Förstår du hur engagerad jag var i dig Daniel? Förstår du hur mycket, hur ofta och hur tätt oron kom över mig när jag märkte hur allt var? Ja, jag tror du förstod det. Kanske var det därför du så ofta sade att ”Jag är inte värd dig”, men vad jag önskar att någon kunde ha lärt dig i ditt liv att kärlek också inkluderar att ta hand om varandra när livet är svårt. Det är ju det som är kärlek liksom. Du behövde inte känna dig mindre värd bara för att folk brydde sig. Man bryr ju sig om dom man älskar.

Ibland kommer också den där andra känslan över mig, den som säger att jag inte gjorde tillräckligt. Att jag kunde gjort mer, kunde funnits mer, kunde varit överallt mer.
Gud sista veckan så försökte jag tvinga mig att inte bry mig, och hur bra gick det? Hur bra gick det får någon av oss? Vi satt på var sin plats och grät över den andre, och hela tiden kollade vi vad som hände den andre. Patetiskt nästan men sant och när vi/du/jag väl bestämde oss för att nej detta funkar inte ja då tas du ifrån oss. Allt är bara så jävla fel fel fel fel fel fel fel fel.
Kunde jag gjort mer Daniel? Var det något jag missade? Kände du ens att jag fanns där? Ibland känns allt bara kaotiskt i skallen på mig. Som att jag bara försöker så här efteråt göra min betydelse större än den var. Kanske var det idiotiskt att göra anmälan också. Kanske är allt bara idiotiskt. Kanske ska jag bara glömma?
Gud de bara snurrar i skallen på mig och natten är redan för mycket.
Kanske ska lägga mig istället för att sitta här. Sova lär jag inte göra men jag kan ju vila kroppen i alla fall. Orkar ändå inte tänka mer, orkar inte fundera mer.
Orkar inte mer

Sitter på båten på väg från skärgården nu. Har varit och vandrat hela dagen idag. Gjorde iordning en matkorg, tog kameran med mig och stack ut. Sedan klev jag av vid styrsö och gick hela ön runt två varv plus upp till det som heter Stora rös. En mil ungeför har jag gått idag. Jag e väl duktig tussen 🙂
Tur jag hitta dina jeans, i den här takten lär jag snart kunna låna dom av dig…

Har varit en dag då jag funderat mycke. När jag gick i skogen som finns mitt på ön pratade jag med dig. Vet inte om du hörde mig men det kändes ändå bra att prata med dig lite.
Ibland känns det som att du är med mig. Som att du finns där någonstans runt mig. Oftast så brukar jag slänga bort dom tankarna för jag tror ju inte på sånt egentligen men ändå känns det bra ibland att bara låtsas.

Känner mig så ensam Daniel. Så jävla ensam. Det är en sån konstig ensamhet för den finns där liksom hela tiden även om jag har folk omkring mig.
Kommer jag någonsin bli som folk igen. Ibland känns de inte så.

Skriver  väl mer ikväll
Löve U

/walle

Gud vad jag skriver till dig just nu, men de får du liksom bara ta 😛

På vägen hem från stan idag då jag klivit av bussen så lyssnade jag på radio och då kom låten ”Långt Härifrån” och då började jag le lite för mig själv.
Jag har, som du vet, alltid älskat Cajsa Stina Åkerström och just den låten har jag dyrkat sedab den kom ut för tusen år sedan, och så kom jag ihåg den 13 augusti. Denna så märkliga dag som var både så underbart underbar men där jag senare på natten fick sådana tydliga bevis på vad psyk ställde till med.
Men då, innan det hände, var allt så bra!

Vi hade varit på Lotta på Liseberg med Jennie och Kevin och du var så lycklig att du fått se det där. Vi satt först i köket och skålade i lakrisshots och sedan San Fransisco (Vi gay??? Näääää)
Efter det satte vi oss i vardagsrummet och pratade, kramades och lyssnade på musik och så kom då denna låt, och jag sjöng den för dig. Vi gjorde ju det ibland, sjöng för varandra, och jag vågar påstå att mitt framträdande denna kväll var en av mina bästa inför dig. Efter halva låten stod vi upp och bara höll om varandra och jag försökte så mycket jag kunde lyckas med att låta som Åkerström gör. Du var ju så depp för att du skulle åka hem dagen efter och just texten till låten passade så bra in. För då kände jag att oavsett om du var 90 mil bort så fanns framtiden där inom räckhåll. Vi hade pratat, bestämt hur vi skulle ha det och våra små steg framåt skulle visa hur det skulle bli. Vi hade våra papper underskrivna och vi skulle posta dom dagen efter. Allt kändes där just då bara så fruktansvärt bra:

Älskling fast du är långt härifrån
finns du alltid nära mig ändå
för i varje steg
i varje andetag
finns du med mig natt som dag
Och även om det dröjer länge än
tills jag får se dig här igen
finns det inget som kan hända nu
för det är jag och det är du

Den kvällen Daniel är ännu en sådan kväll jag kommer bära med mig i hela mitt liv. Det som hände senare den natten hände inte på grund av dig utan på grund av dina mediciner som psyket övermedicinerade dig med. För kvällen där var bland det mest mysiga jag varit med om, fram till den 1 september….

Älskar dig, saknar dig.
In i evigheten

Är i Slottsskogen igen och vandrar. Bestämde mig för att gå upp till gamla vattentornet idag. Det ligget svinhögt upp så nu e jag helt slut.
Har satt mig på marken och sitter här nu med mitt kaffe och mobiltelefonen på en sten. Det är skönt väder i Göteborg idag. Våren är på väg nu känns det som.
Normalt brukar denna tid vara min favoritperiod under hela året men i år känns ingenting roligt.
Känns som att jag tappat den där förmågan att riktigt uppskatta något.
Depression skulle väl nån klok person säga. Kanske skulle jag lägga in mig på ”ettan”…

Jag har verkligen fått lära mig hur de känns att vara ensam den senare tiden. Ändå är jag inte ensam. Jag har folk som bryr sig och som funnits där, men det är liksom en annan form av ensamhet. Den är svår att förklara men enklast kan man säga att man vaknar och känner,”jaha Daniel finns inte i dag heller”.

Det är väl så livet är nu. En del säger till mig att jag kommer träffa någon igen. Jag vet inte vad jag ska göra när folk säger så. Tänk om jag inte vill de då? Tänk om ingen i hela världen är som dig?
Igår kväll pratade jag med Helena och en vän till dig som skriver ett skolarbete om ADHD. Under samtalet slog det mig hur du förändrade dig i somras och hur du kämpade. Tänk om vi träffats lite tidigare. Hade saker varit annorlunda då? Hade du suttit här med mig då bredvid vattentornet?

Nej, jag ska väl börja min promenad hem igen. Ännu en dag går utan dig. Ännu en dag utan min tuss.
Älskar dig

Idag är det den 16 april. En vanlig dag för de flesta.
Din dag skulle kanske bestått av lite arbete och sedan kanske lite samtal. Så som du ville ha det. Kanske skulle vi sett en film senare på kvällen. Kanske hade du varit hos Jennie, eller kanske hade vi varit hos Jennie bägge två och sett på film eller bara hälsat på.
Sedan hade vi alla tre tagit med oss Sky och Rizzla ut på en promenad för det är ganska gott väder just nu. Antagligen hade vi haft en fight om något också, för vi var ju bra på det med 😛
Kanske skulle vi suttit på Bee med folket ikväll. Vi skulle tatt en öl eller cider och sedan åkt hem. När vi lagt oss skulle vi legat och pratat lite om allt som hänt, och hur du sakta började vänja dig vid ditt nya liv. Ett liv utan mediciner i överflöd….
Så blev det inte. För du dog Daniel. Du dog på grund av slarv och ignorans.

Idag är det den 16 april, och idag går tiden ut för yttrande när det gäller den anmälan som jag gjorde till Socialstyrelsen i november. Det har varit mycket papper, många yttranden och mycket som gjort mig så arg, ledsen och förtvivlad.
För några veckor sedan såg allt bra ut. Då såg det ut som att du skulle få rätt på nästan alla punkter, men sedan hände något. Det kom ett nytt förslag till beslut. Även i det skulle du få rätt i mycket, men det som jag anser vara det stora misstaget var ändrat, och det verkade mest ändrat på grund av byråkratifiasko. Så det blev ett nytt yttrande, ett argt sådant denna gång, och nu gäller det.
Kommer du få rätt? Kommer du få din upprättelse. Inom några dagar vet jag, och jag kommer meddela dig på något sätt.

En sak har jag lärt mig under dessa resa, och det är hur svårt det är för en vårdgivare att säga, ”Vi gjorde fel”. Internutredningen som gjordes var ingenting annat än ett stort skämt. Man kan inte göra en riktig internutredning när man verkar utgå ifrån att ”Denna ska sluta med att vi gjorde allt rätt”, och exakt så upplevde jag den.

Egentligen spelar det ingen roll vad Socialstyrelsen kommer fram till för fel begicks sommaren 2012, och om allt skötts enligt reglerna, ja då är det fel på reglerna. Då får vi helt enkelt ändra på dom, men jag tror inte att felet och problemet ligger där. Alla jag talat med menar att det man gjorde VAR fel, men ändå vill din vårdgivare inte ge med sig. När till och med läkare som hade hand om dig erkänner att man gjorde fel så blir det sjukt när vårdgivaren sedan menar att det gjorde man inte alls.
Så kanske i slutet av veckan så kommer det ett besked. Det är ju byråkrati på hög nivå så räkna inte med det, men ändå vill jag att du håller tummarna nu.

Och ja Daniel, detta har varit bland det svåraste jag gjort i mitt liv. Jag kan inte förklara hur det känns att ha suttit och liksom behövt stänga av alla känslor när man skriver om dig i yttranden och annat. Jag har varit helt slut efteråt, det måste jag erkänna. Utan några mycket få människor som jag haft som stöd i det här så hade jag inte orkat. Den saken är klar. Fast jag är stolt att jag gjort det för du togs ifrån oss och jag är stolt att du lät mig komma in så i ditt liv så jag kunde göra detta.

Älskar dig!

/Walentine

De gånger du var nere i Göteborg passade ju vi på att se stora delar av stan. Många är dom ställen som vi besökte och som det fortfarande gör ont att vara på för där tänker jag på dig och vad just vi gjorde där.
Ett ställe vi aldrig hann besöka tillsammans var Slottsskogen och där tillbringar jag nu timmar nästan varje dag.
Jag vandrar upp och ner och tror nog faktiskt nu att jag kan varenda sten i den där parken.
Som du vet är jag ju galen i djur och sådana finns det också i Slottsskogen så ett varv runt djurparken blir det också.
Gud jag börjar nog bli pensionär Daniel. Jag brygger kaffe, plockar med mig lite bröd för att mata ankorna med och sedan bär de iväg men det är skönt. Just nu när allt är upp och ner så har parken blivit en liten räddning. Några timmar går och man får dessutom lite motion och energi. Att vi själva inte har några gemensamma minnen från Slottsskogen gör också att jag kan tänka på dig på mitt eget sätt, och jag tänker mycket på dig när jag vandrar omkring. Idag var en sådan dag då jag tänkte extra mycket.
Det var ganska kasst väder så jag satte mig under ett tak intill dovhjortarna och drack mitt kaffe. Självklart gick det precis då förbi två killar hand i hand, och sedan bröt man ihop. Då kom den där känslan igen att detta bara är så fel, att det inte ska vara så här, men vet du vad? Jag lät tårarna komma för samtidigt är jag och var jag glad för killarnas skull. Dom verkade så kära, och det rörde mig samtidigt.
Att jag själv inte längre kan eller verkar få ha kärlek i mitt liv gör bara att jag glädjer mig mer för andra. För kärlek är ju underbart.
Får man gifta sig i himmeln Daniel? Kan vi gifta oss då istället? Kan vi laga mat ihop där uppe, du och jag? Jag tar med mig de gröna joggingbyxorna när jag kommer.

Vi ses snart
Älskar dig

/Walentine

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få

Harry Martinson

Kom nyss hem. Har varit i Slottsskogen och träffat Jennie, Kevin och Jennies kille 🙂
Hon skrev ju till dig på FB-sidan häromdagen om att hon träffat en ny person, och idag fick jag träffa honom. Tänkte bara berätta för dig att du behöver inte vara det minsta orolig. Du hade klart godkänt din systers val för han var en toppenkille. Snäll, lugn, saklig och söt 🙂
Det var en mysig stund i Slottsskogen. Kevin matade ankor och vi satt och fika i solen. Sedan körde dom mig hem. Jag satt med Kevin i baksätet som tittade upp genom glasrutan i taket och sade att han såg himmelen. Sedan kom det….
”Jag ser morbror Danne”
Det gjorde så jävla ont i mig när han sade det, men jag försökte hålla mig. Jag klev av bilen hemma i Backa, gick in och handlade och när jag kom ut kom tårarna.

Du skulle ju varit med idag Daniel! Vi skulle ju ha suttit där i solen alla fem. Jennies kille skulle ju ha tittat lite på oss och tyckt att vi var lite konstiga, som vi ju var ihop. Du med din frisyr där inte ett hårstrå ligger fel och så då jag….*host* och våra kommentarer och mina suckar när du var så där ADHD’ig
Fan, du skulle ju vara en del av min familj nu. Jennie skulle ju vara min riktiga svägerska. Kevin skulle ju vara en del av oss, dom skulle ju vara en del av oss.

Det gör så jävla helvetes förbannat fucking ont i mig nu. Jag är så glad för Jennies skull så du anar inte. Jag tycker så fruktansvärt mycket om din syster och att se henne glad gör mig så glad och trygg för att känna att hon kommer klara sig betyder allt, men samtidigt gjorde det så ont i mig när jag kom hem för då kom den där jävla verkligheten tillbaka att du inte är här.
Jag måste ta mig till Norrland Daniel. Jag måste försöka få ihop pengar och åka upp. Jag måste få besöka din grav och jag måste få prata med dig där för just nu känns de som att jag bryts itu.

För jag känner mig så helvetes ensam just nu. Så fruktansvärt ensam. Jag har ett hjärta som brinner för någon som ligger i jorden 90 mil ifrån mig. Va fan gör du i Skellefteå?! Du hatade ju Skellefteå?!!! Du ska vara här nere i Göteborg, och du ska vara levande. Du ska leva. Vi ska träffa dom i Slottsskogen tillsammans ju!
Ni är ju min familj. Ni skulle ju bli min familj.

Orkar inte 🙁