Så var snart ännu en vecka gången, och det har varit en vecka där gråt blandats med glädje.
Är glad att jag fick va på Liseberg igår. Gud Kevin va i extas för alla karuseller. Dom har byggt 10 nya för barn i år på Liseberg så nu har han att göra, och modig är han också! Han ville testa både AtmosFear och den där äckliga gungan, men mamma tyckte kanske att han va lite för ung för dom 🙂
Idag var jag på Bee en stund och träffade Erik. Det var trevligt men de är bara att inse att Bee aldrig kommer bli mitt ställe igen. Det är för mycket dig där Daniel. Jag får en klump varje gång jag ser stället, och då ska vi inte tala om hur det känns att se uteserveringen. Kanske går det över det också så småningom, för så småningom kommer väl vardagen igen kan jag tro?
Jag fick ett underbart snällt mail idag. Igår natt skrev jag i en grupp på Facebook och frågade om sorg. Är 8 månader för lång tid att sörja på frågade jag? För ibland börjar jag själv undra.
Helena har sagt till mig att med tanke på allt som hänt så är det egentligen inte konstigt, och mailet förklarade att jag ska skita i vad folk säger och följa mitt hjärta.
Personen som skrev hade förlorat sin man för 3 år sedan, och kunde fortfarande bryta ihop, men hon förklarade också att livet går vidare, men det märker man inte förrän långt framme i tiden.
Gråt, skrik och skriv gav hon mig rådet att göra, och det är väl ungefär det jag gör.
Jag känner en sak Daniel som emellanåt poppat upp men som nu blir en allt mer fast känsla i mig. De dödade inte bara dig, de där jävla idioterna på sjukhuset, de dödade mig också.
Du var ju mitt liv, du var ju en del av mig och framförallt skulle ju mitt liv till en del bestå av dig. Dom tog den delen ifrån mig, och jag dog lite jag med. Det har jag ibland glömt av, även om jag skriver och tänker på de så har jag ändå inte förstått det.
Det är egentligen mycket jag inte förstått inser jag, och man lär väl sig nya saker hela tiden.
Fast frågan om framtiden är hos mig hela tiden nu.
Vad gör jag när anmälan är klar? Är det dags då att lämna dig? Att ”bara” sörja” dig och försöka gå vidare.
Ska jag nu då ”glömma” allt som jag varit med om, bevittnat och sett?
Ska jag strunta i att du som jag älskade blev ett offer för svensk psykvård?
Ska jag ignorera det faktum att det jag lärt mig kanske kan hjälpa andra och kanske kan rädda livet på någon?
Ett tag var jag fast besluten om att göra något bra av detta. Att hjälpa andra, att berätta din historia så att den slipper upprepas hela tiden vilket ju sker i vårt fina jävla pissland år ut och år in. Nu vet jag inte längre. Ingen annan kämpar ju, ingen annan verkar ju bry sig. Kanske gör dom rätt. Kanske är det så man ska göra: Minnas allt det fina med dig, och sedan bara försöka acceptera att du är borta för gudarna ska veta att det tagit mycket med anmälan på dig. Det går inte förklara hur det känns att 3 september beställa skumpa och 3 månader senare läser man din obduktionsrapport. Det är bara fel fel fel, och sjukt sjukt sjukt!!!
Jag vet inte. Kanske ska jag det, kanske ska jag försöka gå vidare som alla andra gjort och ”bara” sörja dig, gråta över att du inte finns mer, och sedan försöka hitta tillbaka till en form av liv igen. Sedan kommer du vara ett minne jag kommer bära med mig ”bara”. Ett fint minne som jag kommer minnas till den dag jag förhoppningsvis själv slipper leva.
Jag vet inte vad som är rätt och fel här, men det kommer jag kanske på med tiden.
Fast just nu hatar jag tiden, för varje dag utan dig känns som en jävla livstid.
Gud, om någon bara kunde säga hur saker ska vara.
Men livet är väl inte så enkelt kanske
