Category Archives: Personligt

Ja du Tussen, nu funderar man…

Enligt reglerna ska jag få all information när man gör en anmälan om ”fel i vården”. Detta för att den som anmäler ska ha chans att kunna yttra sig.
I ditt ärende fick jag inte det. Socialstyrelsen gjorde sin bedömning på ett papper jag aldrig fick. Denna komplettering som det stod om i psyks yttrande men som jag inte fick skickat till mig förrän efter att beslutet tagits, och det efter att jag själv frågat efter det

Så, vad gör jag nu? Vad tycker du?
Ska jag släppa allt, gå vidare och bara veta att ”Jag vet ju vad som stämmer”
Det handlar inte om hetsjakt på någon utan på upprättelse. Du kommer vara död i all framtid, och i all framtid kommer också beslutet från SoS gälla: Att psyk inte gjorde några fel samtidigt som du inte ville dö.

Eller ska jag ta en fight till? Orkar jag? För din skull gör jag det. De vet jag.
Men orkar jag för min skull? Har jag kraft för det?
Jag vet inte, men samtidigt vet jag att jag hatar när svenska myndigheter försöker komma ifrån sitt ansvar.
Frågan är bara: Hur anmäler man Socialstyrelsen?

Är det någon idé. Ingen annan knappt verkar ju ändå bry sig.
Är all död lika?
Är det samma när en 23 åring dör som när en 90 åring gör det? För när 90 åringen gör det tar man beskedet, man sörjer och accepterar. Kanske ska man göra likadant med en som är 23 och dör på grund av kass sjukvård. Kanske är det bättre att bara acceptera och gå vidare. Jag vet inte, vet du?

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

Den har blivit en del av dig, stenen vid Trädgårdsföreningen.
Den sten du satt på den 11 augsti och där jag snabbt bara tog ett kort. Ett kort som många sett, många använt och många tycker om.
På det kortet är det min Daniel. Du ler lite sött och ser så lugn ut. Ett kort som för mig symboliserar tiden i Gbg så enormt.

Idag gick jag förbi stenen. Den ser kall ut nu, och det kommer den alltid att göra, men jag lade en ros på stenen, som en hälsning till dig.
Vet inte om det gjorde stenen varmare, men det gjorde i alla fall mig mer sorgsen insåg jag.

Jag hade så gärna velat ge dig den rosen på riktigt, men det går ju inte.
Jag lämnade rosen när jag gick. Kanske får den ligga kvar en kort stund, eller inte.

Ett år idag, och det har känts. Hela dagen har det känts. Det kändes där också. Enya spelades i lurarna och det gjorde ju inte saken mindre känslosam. När hennes låt ”If I Could Be Where You Are” började spelas kom tårarna, men samtidigt passade den så bra in.

If I could be close beside you,
If I could be where you are,
If I could reach out and touch you
and bring you back home.
Is there a way I can find you,
Is there a sign I should know,
Is there a road I could follow,
to bring you back home to me?

Ja finns det en väg Daniel jag kan följa för att få hem dig igen?
Gud, vad jag önskar det.

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

Det är tisdag eftermiddag, och jag sitter vid datorn. Kom hem från jobbet för en liten stund sedan så nu är det kaffedags med cigg.
Är trött idag, helt slut faktiskt. Sov inte mycket alls inatt. Låg och tänkte på dig, saknade dig, grät för dig, älskade dig. Tänkte på det här året och allt som skett.
Tänkte på hur snabbt ens liv kan förändras. Hur du kom in, förändrade allt, vände upp och ner på allt och hur jag älskade det. Sedan tänkte jag på det som var mindre roligt. Hur sommaren blev efter den 6 juli. Besvikelsen på psyk, på vården men också hur arg jag kunde bli på dig ibland. Hur frustrerad jag kunde bli över hela situationen, men då kom jag också att tänka på när du var här och hur annorlunda allt var.
Gud vad jag ibland önskar Daniel att fler fick träffa dig här. Vad jag önskar att dom fick sett dig hur du var här. Kanske hade fler då förstått dig, och hur viktigt din flytt var. Kanske hade fler förstått idiotin med att skriva ut så mycket läkemedel till dig.
I natt när jag inte kunde sova låg jag och läste min dagbok, den som efter juli nästan blev en journal över vad som hände på psyk.
Där kunde jag läsa att du inte tog insomningstabletter här. Att du inte tog någon xanor och att du kände att du inte behövde det. Där förstod man så vad psyk gjorde med dig och varför det som hände den 4 sep hände. Där förstod man hur snabbt allt gick utför.
Redan första gången du var här märkte du det sade du, hur lugn du kände dig. Hur du längtade hit. Tänk, den enda dröm du hade förstörde dom. Jag tänkte i natt på hur svårt det blev för dig när du fick som mest mediciner att kunna planera. Jag tänkte i natt på vilken jävla sjuk situation hela jävla psykvistelsen var. Rena jävla dagiset.

Så det blev en sådan natt, en natt man låg där och tänkte och mindes. Tänkte på allt som hänt och allt det som man ville skulle hända. Tänkte på hur ledsen jag faktiskt är att ingen förutom några så få faktiskt vill se vår relation. Tänkte på förnedringen att man inte ens kan få svar på en vanlig jävla fråga, men släppte det sedan. För det var du som ville ha det så, det glömmer även jag ibland. Fast det kommer över mig, som en del i sorgen men det får jag leva med och så är det bra med det. Jag blir ledsen för det, men det släpper allt snabbare. Kanske har jag lärt mig något på vägen i alla fall.

Tänker på när du var här nere, och tänker på när vi åt smörgåsbord. Vi skålade i den där vedervärdiga skumpan som smaka skit, men vi drack minsann för den va ju dyr. Vi älskade båda de där chokladbitarna till efterrätt och jag fick äta renkött för första gången i mitt liv. Jag kommer ihåg hur jag garvade när du frågade servitören varför de inte hade surströmming och hans blick liksom som sade ”Skojar du eller?”, men du stod på dig och menade att att säger man sig ha mat från hela Sverige så ska surströmming vara med.
Jag satt bara mitt emot och skrattade och log och kände bara ”Den killen har kommit in i mitt liv för att stanna”
Det var den 8 juni, sedan på kvällen hände andra saker och jag blev så enormt förvirrad, men under sommaren förstod jag förvirringen allt mer.
När jag allt mer insåg vad folk som lekt med dig ställt till med förstod jag dina tvivel, och jag förstod ännu mer varför saker kunde vara så enkla här nere med så svåra där uppe. Jag förstod varför Göteborg blev en skyddad värld, och varför det kraschade när du kom tillbaka till Umeå. På samma sätt som våra nätter vid telefonen eller Skype också blev en skyddad värld, där vi bara släppte in oss själva.
Jag kommer ihåg när jag ställde dig mot väggen om allt och när du till slut svarade, ”Men jag älskar inte dom Walle”, och då förstod jag.
Ja, det blev en natt med tankar, saknad och minnen.
Sedan skulle jag till jobbet och på väg dit blev jag stående i 20 minuter på backaplan. Jag bara tittade på alla som gick runt mig på väg till bussar och spårvagnar.
Jag tittade på alla dessa skuggor av ett liv. Människor som lämnat barn på dagis, eller hemma. Människor som nu, trötta och slitna, skulle iväg för 8 timmars jobb. Som djur i en ladugård och nu var på väg att göra det som förväntades av dom. Jag såg på mina egna händer och insåg att jag inte ville vara en sådan skugga.

Är detta mitt liv nu Daniel? Att åka till ett arbete jag inte trivs med. Att åka bland människor jag inte vill åka med bara för att få pengar till mat och hyra. Är det mitt liv nu att stå i en värld där jag känner mig totalt ensam, och där jag faktiskt inte har någon lust att börja om.
Jag är trött på att börja om. Jag har fått börja om alldeles för många gånger i mitt liv och har ingen lust med det nu. Samtidigt vill jag inte känna mig som ett jävla djur på väg till arbete, på väg från arbete, på väg någonstans dit samhället tycker man ska gå för att göra sig nyttig.
Jag hatar samhället, det var samhället som dödade dig. Varför i helvete måste jag nu vara nån jävla kasperdocka för att passa in? Jag vill inte var med längre, den saken är klar.

Så dagen gick segt, och känns seg. Har försökt vila lite sen jag kom hem men de gick inte. Ska lägga mig tidigt ikväll och förhoppningsvis får jag sova bort kvällen och natten för jag orkar inte med en funderarnatt till känner jag.

Känner mig bara tom Daniel. Så tom. Som om det är ett stort hål i mig just nu. All kraft har bara runnit ur mig. Alla drömmar, alla förhoppningar och alla planer.
Ja tomhet, det är det enda jag känner idag.
Denna dag som jag fasat för i 8 månader. Denna dag som står för förändring men som också blev något annat. Början till slutet för mig själv kanske? Jag vet inte

En av de saker som jag var extra ledsen för var att jag fick lämna tillbaka våra ringar efter att du lämnat oss. Annars hade jag inte haft råd med allt i oktober.
Sedan dess har jag velat ha något smycke som liksom är du.
Idag fick jag hem det så nu kan jag bära dig nära mig.
Man kan väl säga att du finns i mitt hjärta både inifrån och utifrån nu.

Älskar dig!
Saknar dig!
In i evigheten

/Walentine

Här är då andra delen av min ”film” om Daniel och om hur det gick med anmälan etc.
Tack till alla som hört av sig, och framförallt tack för alla uppmuntrande ord. Det betyder mycket.

Är trött idag. Kevin vaknade klockan 8 så jag fick sova i 90 minuter ungefär, men de va de värt. Vi spenderade morgonen med att mysa framför TV’n och nu har jag nog sett Bärgarn och Blixen McQueen 25 gånger, och så här mellan dig och mig…..De där kortfilmerna är sååååå tråkiga 😀 Långfilmerna är så mycket bättre.
Efter det bar det iväg för att mata ankor och ett besök på Naturhistoriska för Göteborg bjöd inte på direkt kanonväder idag. Det var kallt som satan ute.

På eftermiddagen träffade jag Patricks föräldrar och vi pratade om honom en del, och även lite om dig. Putte hade berättat om dig, och om bordet han skulle köpte av dig. Har ni träffats i himmeln nu? Om inte så sök upp honom, han är en go kille. Ni skulle ha kul ihop så ser du honom så hälsa!

Kvällen spenderade jag med din film, och när allt var klart, uppladdat, kodat och klart för att läggas ut så märkte jag att något blivit fel.  Just då hade du fnittrat lite åt mig för jag svor en hel del. Så nu skickas filmen upp igen, och det tar tid för den är på 3 gig.

Drömde om dig inatt, blev väckt av Kevin, men i drömmen stod vi på Landvetter. Jag kommer inte ihåg varför vi står där, men jag ”skäller” på dig. Jag säger både en och två saker som jag tyckte och tycker. Det var en sån konstig dröm Daniel för jag har liksom haft den i mig hela dagen. Vet inte vad den betydde. Helena trodde det var det undermedvetna som kanske sa något. Kanske är det så.

Dagen har gått ganska bra trots datumet. Jag fasar mer för tisdag, men vem vet. Kanske kommer den också passera obemärkt förbi. Just nu ser jag fram emot att jag snart kommer få besöka din grav. Jag behöver det känner jag, eller det har jag ju vetat länge.
Jag behöver få tända ett ljus för dig, prata med dig lite. Tror det är ett steg i avslutet.
Ja, det är många avslut just nu och det känns faktiskt lika bra det. Jag är fortfarande nöjd med anmälan och allt. Kanske lite förvånad över att så få egentligen brydde sig men skit samma. Jag gjorde inte för att vara hjälte. Jag gjorde det för att förändra och förändrat har vi gjort.

Jag tror Daniel att jag varit väldigt rädd. Jag tror jag varit rädd för att när tiden nu går så kommer du ”försvinna”. Vår tid ihop var ju den här och jag behöver väl lära mig att se till den tiden och ha den nära mig så att säga. Sakta har jag insett att dom som dök upp efter din död är inga jag kommer ha kvar i mitt liv, med några få undantag. Så är det med det.
Jag är så tacksam att jag fick chansen att prata med dom, ja utan dom hade jag gått under mer än jag gjort. Nu är den fasen över, och tiden går vidare.

Det finns mycket jag vill skriva till dig idag, men det får vänta. Ska försöka sova lite. Har en del att göra i morgon, och ska försöka göra lite nytta också. Mina små steg mot det liv jag helst inte vill ha tog jag idag. Små steg kanske för mig, kanske för små, men dom kändes milslånga. Idag startade jag upp den bärbara datorn jag hade när vi skypa, och där tog jag bort kontot jag hade för oss. Ännu en sånt där steg som säger att du aldrig mer kommer tillbaka. Det kändes ska du veta.

Du vet väl säkert redan om, men det brakade rejält med en. Tycker det är synd. Jag hoppas i alla fall att hon vet och känner vilket stöd hon varit. Ett enormt stöd. Nätterna blev lättare tack vare henne, så mycket lättare. För det hyser jag en tacksamhet mot henne som inga ord i världen kan beskriva. Samtidigt känner jag en tacksamhet för det hon gjorde för dig vilket jag vet att du också gjorde men men, så är väl livet. Det var inget jag ville, men så är det.

Sakta plockar man bort minnena. Sakta plockar man bort det som betydde något. Sakta plockar man ner det som var viktigt. Sakta tar man bort det som var vi, som var oss, som fick mig att leva. Kvar finns ingenting, ingenting förutom mörker, saknad och sorg.
Sakta planerar man för det oundvikliga. Sakta planerar man för det man längtat efter i så många år. Sakta planerar man för sömnen, för lugnet och för friden.

Vi ses snart Daniel, snart

/Walle

Det här är det första kortet jag tog på dig. Du var väl inte helt jätteförtjust i det.
Det var första morgonen här i Gbg, och vi var båda aströtta.
Det första kortet av många skulle det visa sig. Jag är glad för dom idag, för dom får mig att minnas dig och får mig att minnas vad vi gjorde.

8 månader har gått nu, och som vanligt är jag vaken klockan 4:09. Nu har jag som vanligt tänkt på dina sista timmar och vad som hände. Nu saknar jag dig extra mycket.

Jag känner en sådan konstig känsla idag Daniel. En annan känsla, som om att du nu faktiskt är död.
Det känns ohyggligt men det är väl kanske på tiden.

Anmälan till Socialstyrelsen har tagit så enormt med kraft, mycket mycket mer än vad jag förstod under tiden att den skulle göra. 17 sidor med text blev det. Text som skickats hit och dit och fram och tillbaka. Text som jag skrivit, eller försökt skriva i någon form av klinisk svenska där jag försökt trycka bort känslorna, och bara ägnat mig åt fakta.
Sedan efteråt har jag brakat ihop. Nu är det över. Jag gjorde vad jag kunde.

Igår var jag och Jennie på ett möte, vi träffade en person som hjälpt dig oerhört mycket efter din död. Tacksamheten mot honom är enorm för hans hjälp fick oss att få så många svar. Under mötet slog det mig att där satt vi igen, jag och Jennie. Där var det vi igen, om dig, för dig. Det var också ett möte för oss, ett avslut, men ändå så var det vi igen. I ett möte ingen kände till, eller kommer få känna till. Ännu en gång det hemliga liv jag levt med dig, och faktiskt trivdes med.

För ett år sedan köpte jag en Stena Line biljett. Den skulle användas den 23 maj, enkel resa. Så blev det inte då. För jag hade fått någon i mitt liv som fick mig att leva. Att känna glädje. En person som fick mig att vilja vakna på morgonen.
Nu vill jag inte vakna mer. Det är nog mitt största problem Daniel. Hur hittar man livet? Kan du svara mig på det? Hur ska jag klara av att leva?
Det handlar inte om dig, det handlar om att jag inte ville leva när vi träffades. Vi var ju lika less bägge två och så hittade vi varandra. Jag som den där dagen såg dina ögon och bara kände att jag var tvungen att prata med den där personen. Som jag stressade för att hinna installera program och allt, livrädd för att du skulle hinna logga ut men det gjorde du inte. Jag hann få fatt i dig. Sen, ja sen förändrades mitt liv.
”Men strunt i hur länge ni kände varandra. Varför hänger du upp dig på det? Ni gjorde en 10 års resa ihop ni två. Det hände mer än vad det sker i många andras förhållanden under en livstid”.
Så sade psykologen jag fick uppsöka i december. Då kunde jag inte förstå hur jag kunde sakna någon så mycket. Då kunde jag inte förstå hur du kunde satt ett sådant intryck på precis allt i mitt liv. Idag förstår jag det, och idag är det just det som jag saknar.

Jag skriver ibland Daniel att jag tror vi kommer ses snart, och vet du? Jag tror faktiskt det.
Va fan har jag här att göra? Jag hatar mitt jobb, jag hatar mig själv, jag hatar min situation och jag hatar att veta att jag om en månad kommer må likadant. Jag orkar inte slåss mer, och jag orkar inte förklara hur jag känner. Skillnaden på dig och mig är att du hade planer, du hade drömmar men jag hade inga drömmar och har inga drömmar.
Det jag vet är att dom som skulle sakna mig skulle få plats på ena handens fingrar. Därför hade ju varandra. Idag när folk pratar om dig så var alla dina bästa vänner. Alla var så nära dig. Ändå ringde aldrig din telefon under dom 6 timmars samtalen vi brukade ha. Ändå sökte ingen mig, trots att jag alltid hör hur jävla omtyckt jag är.
Jo, vi kommer ses snart.

”Är Danne på väg till dig?”
Så sade SMSet som kom den där eftermiddagen den 12 september.
Jag stod exakt där du står på den bilden. Exakt där skickade jag SMS till Jennie. Exakt där kände jag på mig att något allvarligt hänt. Exakt där fick jag höra ditt Strindberg citat. Exakt där förstod jag din hälsning, och exakt där dog jag.

Det var 8 månader sen nu. Senare på kvällen fick jag mail som undrade var vi hade tagit vägen. Vi skulle ju mött upp klockan 21:30….

Snart kommer jag förhoppningsvis få besöka din grav. Det kommer betyda mycket. Jag hade hoppats få se den när stenen kommit men när den kommer vet jag inte, men egentligen är det strunt samma. Jag vill bara prata med dig, vara dig nära för en stund. Få se ”dig”.  Tror det kommer hjälpa mig mycket, eller så brakar jag ihop totalt. Det får väl framtiden utvisa. Jag är så tacksam för ljuset som Helen köpte och tände från mig. Det betydde så mycket att det finns någon där uppe som kommer ihåg mig och att jag sitter 90 mil bort.
Jag är bögvärldens svar på Phantom of the opera kanske. Jag finns där i kulisserna, som en mörk varelse som ingen riktigt sett, men som få kan ha hört talas om.

Nu är det morgon ute. I min säng ligger Kevin och sover just nu. Han vaknade till för en liten stund sen och var lite ledsen, så vi passade på att gå och kissa. Sen bar jag in honom och lade mig bredvid honom och höll om honom tills han somnade igen. Snart ska jag krypa ner bredvid och försöka sova lite själv. Inatt kommer jag inte ha ångest när jag lägger mig. Han får den att försvinna, Lilleman som jag kallar honom.
Idag slog han alla rekord i att vara söt. När jag stoppat om honom för kvällen fick jag godnatt puss, sedan sade han ”Walle älskar mig mest” och så fick jag en puss till. Hur söt kan man bli? Ni är lika du och din systerson Daniel, båda söta och charmiga till tusen och båda fick mitt hjärta blixtfort. Idag när vi såg på Bamse och Åsnan så var vargen elak mot åsnan. Då säger Kevin ”Det är otrevligt”, och det lät så otroligt lillgammalt. Både jag och Henke fnittrade lite, men höll ju samtidigt med om att situationen runt vargen var otrevlig 🙂

Ja Daniel du är död, så är också jag. Små stunder av liv får jag av Kevin, Jennie och några få till, men mest är jag död. Nu har jag gjort mitt. Anmälan är klar, besluten fattade. I morgon läggs andra delen av din ”film” upp. Manuset till 122 dagar är mer eller mindre färdigt. Sedan ska det skickas in. Sedan är det klart.

Jag är så tacksam mot dig Daniel. Jag är så tacksam för att du fick mig att älska igen. Jag är så tacksam för att du kom in i mitt liv och att jag för en stund fick känna hur det var att få känna sig speciell. Jag är så tacksam för att jag fick känna pirret, att få känna att man betydde mest för någon och jag är så tacksam för att du under ett tag i mitt liv fick mig att leva. Det är det finaste minnet jag har av dig, att du fick mig att leva.
Jag fick ett liv igen, och jag fick krama den vackraste kille jag träffat i mitt liv.
Jag fick prata med en vän som jag i timmar kunde prata med om allt.
Jag fick älska med en person vars ögon fick mig att fullständigt tappa andan.
Jag fick ha en person som trots berg och dalar levde med mig till slutet.

Vad jag önskar att du gått och lagt dig direkt när du kom hem den 12.
Vad jag önskar du sovit, vaknat, gått upp och fortsatt packa och satt dig på ett plan hit ner.
Vad jag önskar att du aldrig dött.
Vad jag önskar att jag…….

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Många har sett filmen om Daniel och jag vet att några väntar på del 2. Jag skrev ju att den skulle komma på lördag men måste ändra det till söndag.
Anledningen är att det varit lite tufft det här och istället ägnar jag kvällen åt att umgås med min bästis Kevin.
Det har varit ganska jobbigt att sätta ihop vissa delar i det här, jobbigare än vad jag trodde det skulle vara så jag behövde helt enkelt ta en break.

Men på söndag kommer del 2, de lovar jag!
Men jag behöver som sagt en liten paus, och ingen får mig att må så bra idag som min bästis Kevin.
Så jag ägnar kvällen åt Blixten Mcqueen, godis och tuffa killar. Kanske blir det lite Pippi på Rymmen också för den såg vi inte klart senast.

Jag tror ni har förståelse 🙂

På grund av lite ny information som måste hinnas läggas in kommer del 2 av Historien om Daniel att läggas ut på lördag på denna sajt.
Så i morgon alltså!

Sitter och håller på med andra delen på din film. Fick en idé om att när allt var som svartast så ville jag klippa in bildsnutten från Lotta På liseberg. Först störde jag mig på att kvalitén är så kass men de får man leva med. Det går inte hitta den i bättre kvalité någonstans för helskärmsläge.

Sen när jag satt där och tittade på allt, så slog det mig…

Där satt vi fyra ihop. Du, Jennie, Kevin och jag. Då bröt det loss och sedan bestämde jag mig för att vänta med film för inatt. Istället kom tårarna igen. För Gud vad ont det gjorde just då.
Jag skrev ju igår att jag tänker låta mig vara ledsen när jag blir ledsen, så jag lät dom komma. Sedan ringde en vän och vi pratade en stund. Hon frågade en sak då som jag inte tänkt på, men kanske samtidigt tänkt på hela tiden. Hon frågade varför jag aldrig kallar dig för min pojkvän. Hon sade att jag pratar, och skriver en massa, och enormt känslosamt där jag pratar om oss, om livet, om framtid och allt, men aldrig att jag kallar dig min pojkvän. Hon fick mig att fundera på de där, och visst stämmer det.
Fast varför det är så vet jag ju, och kanske du med idag. Det handlar kanske mer om mig än om dig. Jag är ju inte så bra på att känna mig omtyckt, kanske borde jag träna på det. Men visst finns rädslan kvar där samtidigt, samma rädsla som fanns under senhösten och vintern.
Jag saknar dig just nu Daniel. Jag saknar dig som fan just nu. De senaste nätterna har jag saknat dig när jag lagt mig. Jag har saknat att hålla om dig. Idag kom jag att tänka på första gången jag höll om dig, och hur roligt det var och hur blyg du va 🙂
Jag saknar att ligga bakom dig och se på film, och jag saknar att somna bredvid dig. Just dom här dagarna har den sorgen och den saknaden varit extra tung. Kanske är det normalt att det kommer nu, jag vet inte.
När jag såg bilderna från Liseberg ikväll tänkte jag på sedan när vi åkt hem, och vi satt i soffan och lyssnade på George Michael och när Jesus to a child kom…

Jag tänkte också på att där var du! Där var du i Göteborg. Vi satt där alla fyra, som en liten familj/släkt. Kevin som ser så liten ut där, mot idag när han är stora killen! Han som igår sade att vi var ”tuffa killar”.
Där satt vi fyra. Där behövdes inga Lyrica, ingen annan skit. Där var du så jävla lycklig. Hela dagen hade du och Jennie ägnat åt att få biljetter och allt till Lotta, och sedan satt vi där, och du hoppade omkring på ditt säte hela tiden. Lycklig som bara du kunde vara.
Det var ju så det skulle bli. Vi skulle ju möta upp Jennie i sommar och gå på fler Lotta på Liseberg ju men så blir det inte. Ingenting mer blir.

I morgon ska jag ta ett sådant där steg. Ett sådant där steg som dom säger att man ska göra. I morgon ska jag flytta om i klädkammaren, och ta bort kläderna som är dina. Dom har legat där i 8 månader nu. Ja plus dom kläder jag hittade som du glömde i tvätten.
Det är kanske dags nu. Små steg tillbaka, eller små steg ifrån dig. Små steg in i ensamheten.

Jag har så dåligt samvete Daniel. Jag pratar inte så mycket om det mer, men jag har så jävla dåligt samvete för att jag inte kunde stoppa dig den 4 sep. Jag hatar mig själv något så enormt för att jag inte kunde stoppa dig och ibland kommer tankarna om jag kunde gjort något mer, eller något annat. Då kommer frågan om jag verkligen gjorde allt jag kunde, om jag kunde gjort något som fått den här historien att inte sluta så här.
Jag försökte så få dig att stanna men det gick inte, och idag när jag vet hur det ligger till så gör det bara ännu ondare. Du vågade inte visa det du gjort så istället gjorde du som du gjort i hela ditt liv.
Varför lärde ingen dig att det är ok att göra fel? Varför lärde ingen dig att säga ”förlåt”. Vi hade inte dömt dig, vi hade inte hatat dig, vi hade fortfarande älskat dig. Vi visste ju, vi hade förstått. Tänk om du stannat. Då hade du levt idag, det är jag säker på. Dina problem var inte sådana här, men de exploderade när du kom tillbaka dit.

Men men i morgon ska jag ta bort ett minne från dig här, och livet kommer gå ett steg till mot att du inte finns. Ett litet steg bort från dig, mot något annat.
Ibland önskar jag att jag kunde glömma bara, att jag aldrig mer behövde sakna dig.
Ibland önskar jag att jag slapp tänka, finnas, sakna, sörja, gråta, fundera
Ibland önskar jag att jag fick dö

Älskar dig, in i evigheten, du min pojkvän

/Walle