Det är tisdag eftermiddag, och jag sitter vid datorn. Kom hem från jobbet för en liten stund sedan så nu är det kaffedags med cigg.
Är trött idag, helt slut faktiskt. Sov inte mycket alls inatt. Låg och tänkte på dig, saknade dig, grät för dig, älskade dig. Tänkte på det här året och allt som skett.
Tänkte på hur snabbt ens liv kan förändras. Hur du kom in, förändrade allt, vände upp och ner på allt och hur jag älskade det. Sedan tänkte jag på det som var mindre roligt. Hur sommaren blev efter den 6 juli. Besvikelsen på psyk, på vården men också hur arg jag kunde bli på dig ibland. Hur frustrerad jag kunde bli över hela situationen, men då kom jag också att tänka på när du var här och hur annorlunda allt var.
Gud vad jag ibland önskar Daniel att fler fick träffa dig här. Vad jag önskar att dom fick sett dig hur du var här. Kanske hade fler då förstått dig, och hur viktigt din flytt var. Kanske hade fler förstått idiotin med att skriva ut så mycket läkemedel till dig.
I natt när jag inte kunde sova låg jag och läste min dagbok, den som efter juli nästan blev en journal över vad som hände på psyk.
Där kunde jag läsa att du inte tog insomningstabletter här. Att du inte tog någon xanor och att du kände att du inte behövde det. Där förstod man så vad psyk gjorde med dig och varför det som hände den 4 sep hände. Där förstod man hur snabbt allt gick utför.
Redan första gången du var här märkte du det sade du, hur lugn du kände dig. Hur du längtade hit. Tänk, den enda dröm du hade förstörde dom. Jag tänkte i natt på hur svårt det blev för dig när du fick som mest mediciner att kunna planera. Jag tänkte i natt på vilken jävla sjuk situation hela jävla psykvistelsen var. Rena jävla dagiset.
Så det blev en sådan natt, en natt man låg där och tänkte och mindes. Tänkte på allt som hänt och allt det som man ville skulle hända. Tänkte på hur ledsen jag faktiskt är att ingen förutom några så få faktiskt vill se vår relation. Tänkte på förnedringen att man inte ens kan få svar på en vanlig jävla fråga, men släppte det sedan. För det var du som ville ha det så, det glömmer även jag ibland. Fast det kommer över mig, som en del i sorgen men det får jag leva med och så är det bra med det. Jag blir ledsen för det, men det släpper allt snabbare. Kanske har jag lärt mig något på vägen i alla fall.
Tänker på när du var här nere, och tänker på när vi åt smörgåsbord. Vi skålade i den där vedervärdiga skumpan som smaka skit, men vi drack minsann för den va ju dyr. Vi älskade båda de där chokladbitarna till efterrätt och jag fick äta renkött för första gången i mitt liv. Jag kommer ihåg hur jag garvade när du frågade servitören varför de inte hade surströmming och hans blick liksom som sade ”Skojar du eller?”, men du stod på dig och menade att att säger man sig ha mat från hela Sverige så ska surströmming vara med.
Jag satt bara mitt emot och skrattade och log och kände bara ”Den killen har kommit in i mitt liv för att stanna”
Det var den 8 juni, sedan på kvällen hände andra saker och jag blev så enormt förvirrad, men under sommaren förstod jag förvirringen allt mer.
När jag allt mer insåg vad folk som lekt med dig ställt till med förstod jag dina tvivel, och jag förstod ännu mer varför saker kunde vara så enkla här nere med så svåra där uppe. Jag förstod varför Göteborg blev en skyddad värld, och varför det kraschade när du kom tillbaka till Umeå. På samma sätt som våra nätter vid telefonen eller Skype också blev en skyddad värld, där vi bara släppte in oss själva.
Jag kommer ihåg när jag ställde dig mot väggen om allt och när du till slut svarade, ”Men jag älskar inte dom Walle”, och då förstod jag.
Ja, det blev en natt med tankar, saknad och minnen.
Sedan skulle jag till jobbet och på väg dit blev jag stående i 20 minuter på backaplan. Jag bara tittade på alla som gick runt mig på väg till bussar och spårvagnar.
Jag tittade på alla dessa skuggor av ett liv. Människor som lämnat barn på dagis, eller hemma. Människor som nu, trötta och slitna, skulle iväg för 8 timmars jobb. Som djur i en ladugård och nu var på väg att göra det som förväntades av dom. Jag såg på mina egna händer och insåg att jag inte ville vara en sådan skugga.
Är detta mitt liv nu Daniel? Att åka till ett arbete jag inte trivs med. Att åka bland människor jag inte vill åka med bara för att få pengar till mat och hyra. Är det mitt liv nu att stå i en värld där jag känner mig totalt ensam, och där jag faktiskt inte har någon lust att börja om.
Jag är trött på att börja om. Jag har fått börja om alldeles för många gånger i mitt liv och har ingen lust med det nu. Samtidigt vill jag inte känna mig som ett jävla djur på väg till arbete, på väg från arbete, på väg någonstans dit samhället tycker man ska gå för att göra sig nyttig.
Jag hatar samhället, det var samhället som dödade dig. Varför i helvete måste jag nu vara nån jävla kasperdocka för att passa in? Jag vill inte var med längre, den saken är klar.
Så dagen gick segt, och känns seg. Har försökt vila lite sen jag kom hem men de gick inte. Ska lägga mig tidigt ikväll och förhoppningsvis får jag sova bort kvällen och natten för jag orkar inte med en funderarnatt till känner jag.
Känner mig bara tom Daniel. Så tom. Som om det är ett stort hål i mig just nu. All kraft har bara runnit ur mig. Alla drömmar, alla förhoppningar och alla planer.
Ja tomhet, det är det enda jag känner idag.
Denna dag som jag fasat för i 8 månader. Denna dag som står för förändring men som också blev något annat. Början till slutet för mig själv kanske? Jag vet inte
