Den har blivit en del av dig, stenen vid Trädgårdsföreningen.
Den sten du satt på den 11 augsti och där jag snabbt bara tog ett kort. Ett kort som många sett, många använt och många tycker om.
På det kortet är det min Daniel. Du ler lite sött och ser så lugn ut. Ett kort som för mig symboliserar tiden i Gbg så enormt.
Idag gick jag förbi stenen. Den ser kall ut nu, och det kommer den alltid att göra, men jag lade en ros på stenen, som en hälsning till dig.
Vet inte om det gjorde stenen varmare, men det gjorde i alla fall mig mer sorgsen insåg jag.
Jag hade så gärna velat ge dig den rosen på riktigt, men det går ju inte.
Jag lämnade rosen när jag gick. Kanske får den ligga kvar en kort stund, eller inte.
Ett år idag, och det har känts. Hela dagen har det känts. Det kändes där också. Enya spelades i lurarna och det gjorde ju inte saken mindre känslosam. När hennes låt ”If I Could Be Where You Are” började spelas kom tårarna, men samtidigt passade den så bra in.
If I could be close beside you,
If I could be where you are,
If I could reach out and touch you
and bring you back home.
Is there a way I can find you,
Is there a sign I should know,
Is there a road I could follow,
to bring you back home to me?
Ja finns det en väg Daniel jag kan följa för att få hem dig igen?
Gud, vad jag önskar det.
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
