Jag skriver ju mycket om vår relation här på bloggen, och jag är säker på att det finns dom som känner/kände dig som tror att allt jag gjort, sagt och hur jag agerat efter din död gjorts på grund av vårt planerade giftemål. Tänk så fel dom har om dom tror det.
Vår styrka var vår vänskap. Det var det viktigaste i vår relation, och det var vänskapen som vi så snabbt hittade som ledde till allt annat. Det fanns inte på kartan att något mer skulle ske från början. Det gjorde vi bägge två väldigt tydligt klart, men efter att vi sedan sågs blev det iofs krångligare med den där regeln och det blev ju lite upp och ner emellanåt 😛
Fast att jag idag slåss mot snart halva Myndighetssverige angående dig är just på grund av vår vänskap. Det är på grund av det vi utvecklade ihop under våra samtal dygnet runt. Det är på grund av våra nätter ihop då vi pratade om allt och inget. Det är på grund hur du öppnade dig för mig, och hur jag kunde öppna mig för dig. Ja, det är på grund av vänskapen mellan oss.
Den saknar jag idag Daniel, jag saknar den något oerhört mycket ska du veta. Det är helt sjukt när jag tänker på hur jag kan sakna våra nattsamtal, som inatt när jag känner att sömnen inte kommer infinna sig. Då vill jag ha dig där på skype, eller framför mig vid köksbordet, eller sittande ihop i soffan. Gud vad jag saknar det.
Ibland har jag insett att jag inte gett mig själv tillräcklig credit. Så jag tänker vara ego ett tag och ge mig det, för Gud vad jag försökte slåss för dig Daniel under tiden du levde. Din vänskap, vår vänskap, fick mig att göra allt jag kunde för att hjälpa dig, och vad jag försökte hjälpte dig!
Ibland var jag dödstrött på det, det vet du! Jag kunde bli skitlack på när du var så där dryg som övermedicinering gör med folk. När allt bara var som en dimma och man knappt nådde dig. Samtidigt var du så bestämd på framtiden. Tänk t.ex när jag sade ”Ska du inte vänta med flytten då”, där i mitten på augusti. Jävlar vad förbannad du blev. Det var det sista du ville höra talas som.
Men jag försökte verkligen hjälpa dig. Jag ordnade allt med flytt, planering, packning, banker etc. Ja jag gjorde allt som stod i min makt för jag ville hjälpa min vän Daniel. Han som kom in i mitt liv och vände upp och ner på det. Det var vänskapen som var vår grund.
För du och jag Daniel var och är så jävla lika.
Om jag dog idag skulle nätet svämma över med kommentarer som ”Ja han mådde ju inte bra” och ”Ja jag mötte ju honom där och jag blev lite orolig” etc etc.
Till dom personerna skulle jag komma tillbaka och spöka för och som spöke skulle jag med suckande röst säga ”Men om du såg, varför brydde du dig inte?”, ”Om du visste, varför sade du inget?”. Lite samma var det för dig. För vi var och är så lika. Vi är som en öppen bok men samtidigt inte. Vi håller folk på avstånd samtidigt som vi håller dom nära men där när vi träffades så kom vi varandra hur nära som helst, och därför bråkar jag idag med dom som gjorde dig illa.
Det var vännen Daniel jag bestämde mig för att åka till London med. Det var vännen Daniel som pratade med mig om Göteborg. Det var vännen Daniel jag ringde ambulans för den 5 juli, det var vännen Daniel som var grunden i allt.
Idag saknar jag min vän. Jag saknar honom något så enormt mycket, och när jag gör det läser jag lite av det som vi skrev till varandra, men mest brukar jag se och le åt vårt Facebook inlägg den 6-7 juli som jag lagt här innan men som jag bara älskar.
Jag vet inte varför jag tog en bild från skärmen då, men jag är glad att jag gjorde det.
Jo, jag saknar min vän Daniel, och jag kommer på mig ibland med att tro att vi snart kommer prata igen. Att du ringer när som helst. Att Skype tjuter om att någon ringer, eller att du vill ha kaffe här i Gbg och dom där söta chokladkakorna du älskade.
För saken är den Daniel att när du försvann så försvann min bäste vän. Så snabbt hade du kommit bli det. Ingen på denna jord visste så mycket om mig som du visste, och jag saknar att inte ha någon att dela allt med.
Jag saknar att ha den där vännen som ringde jämt, och som brydde sig. För även om saker blev som de blev på psyk så visade du emellan dom där dryga tillfällena hur viktiga vi var.
Jag tänker på ett sådant där minne som får mig att både le och gråta…
När jag stod på Landvetter den 8 augusti och när du kom av planet. Du kom sist av och jag stod nedanför rulltrappan i inrikeshallen. När du såg mig började du springa nerför rulltrappan och du knuffade nästan omkull folk. Sedan slängde du dig om halsen på mig och båda med tårar i ögonen efter allt som hänt under veckan brister ut i ett ”Gud vad skönt det är att se dig”, och sen stod vi bara där och fortsatte kramas i en evighet. Jag kommer ihåg att jag viskade ”Jag älskar dig Tussen”, och fick till svar ”Jag älskar dig med Walle”.
Efter den veckan som bestått i att jag bröt, kom tillbaka och du sen nästan lämnat oss alla den 6 augusti på grund av psyks vanvett till medicinering så ville jag aldrig släppa taget, och jag ville verkligen aldrig släppa taget om dig. Jag läste i mina loggar till en person som stod dig nära och som jag chattade mycket med då hur arg jag kunde vara, och jag kunde skriva ”Nä nu skiter jag i detta”. Sedan är det bara att hoppa fram till dagen efter så har vi pratat ut. Då, de där dagarna jag ”höll mig borta” så höll jag på att bli tokig.
Samtalet med dig på söndagen den 4 när vi storlipade bägge två i telefon glömmer jag aldrig för det var nog så Daniel att vi under vår vänskap byggde något så att vi inte klarade av att vara utan varandra. Vi behövde varandra, och det visade du ju tydligt även den 12 september….
Och jag behöver dig än, så är det. Jag behöver min Daniel, min vän, min tuss. För utan dig Daniel är det jag som är halv.
Jag saknar vår vänskap Daniel, och jag saknar dig.
Gud, nu rinner tårarna så nu ska jag sluta skriva. Ska lägga mig nu och gråta en stund. Det kommer att bli en jobbig natt inatt.
Snälla Daniel, kom tillbaka
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
