Sitter här i mitt rum och funderar och funderar. Tänker på allt som hänt, allt som borde hänt, och allt som inte skulle hänt.
Det är mycket tankar som far i min skalle nu Daniel. Denna vecka, kanske i morgon, får jag svaren från Socialstyrelsen. Då får jag veta om myndigheterna i Sverige tycker att den vård du fick var ok. Antagligen så kommer dom inte tycka som jag, även om dom tyckte så från början, men om det återkommer jag till. Låt mig bara berätta för dig att även efter det att du dog fortsatte spelet om dig. De som var ansvariga och ÄR ansvariga saknar en sak i sina liv. De saknar förmågan att säga: Vi gjorde fel.
Jag har också fått lära mig att Socialstyrelsen inte är att lita på. Svensk Byråkrati är verkligen genomrutten.
Frågan jag nu ställer mig att när detta är avklarat, ska jag bara släppa allt då och gå ”vidare”. Jag vet inte om jag klarar det Daniel, för jag är fortfarande kvar där i somras på många sätt. Jag kommer fortfarande ihåg alla dina panikartade telefonsamtal från psyk. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av hur det kändes att se dig gå ner dig i piller som psyk skrev ut. Jag har fortfarande känslan av panik i mig när jag tänker på det. Jag har fortfarande frustrationen kvar om hur jag ska kunna hjälpa dig.
Hur tar man bort den känslan?
En del säger till mig att det är ingen idé att kämpa för Daniel kommer ju aldrig tillbaka. Nej, det gör du inte, men har inte jag ett ansvar att se till att inte fler drabbas då? Jag är uppfostrad med att samhället, det är vi. Samhället är alla vi som lever här, och om något är fel så måste det åtgärdas, och det är vi som måste åtgärda det. Din tid på psyk visade hur fel det kan bli. Är det då inte min plikt att försöka förändra det?
Eller ska man bara acceptera att människor med ADHD glöms bort? Ska man bara acceptera att läkare skriver ut bärpåsar med mediciner till människor som visat sig ha kraftiga problem med sina impulshandlingar?
Igår visade en vän mig en film om en norsk tjej som heter Silje, eller hette Silje. Hon är också död idag, och eran historia är så lik varandra. Tabletter i överflöd som sakta ledde till katastrofen. I hennes fall har man startat en stiftelse, ett försök att göra samhället bättre. När jag såg filmen och senare deras Facebooksida blev jag så berörd men också så ledsen, för i ditt fall är det ingen som pratar om det. Det är som om nästan alla bara accepterat att ”Jaja, Daniel är död” och så är det bra med det. Visst, allt är så smärtsamt och ibland orkar man inte och jag dömer ingen, utan jag frågar mig själv om jag orkar?
Ja, det gör jag tror jag. Det handlar inte om att jag är starkare än någon annan utan det handlar mer om hur jag är som person.
Vet du vad jag drömmer om Daniel? Jag drömmer om att få göra dig till en lag. Jag drömmer om att få ta ditt öde och göra samhället bättre. Jag drömmer om att få berätta din historia, berätta om hur det var där på psyk. Jag vill berätta att du inte ville dö.
Senast igår berättade jag för en som kände dig att du inte ville dö. Att din död inte var ett självmord, och att den ”berömda” intoxen den 5 juli inte var någon intox. Jag berättade inte allt, och det kommer jag aldrig göra för det finns saker som ingen har med att göra, men jag vill inte att ditt minne ska vara: Han tog livet av sig.
Men så i allt detta finns min egen sorg och saknad. Varje gång jag skrivit ett nytt yttrande till Socialstyrelsen så har jag brutit samman efteråt. När man sitter och skriver sida upp och sida ner i någon form av klinisk kall svenska så kommer känslorna efteråt. Då har man suttit och skrivit om dig och din död. Man kommenterat hur din kropp var efter döden. Man har sett på bilder från lägenheten och man är fullständigt slut psykiskt. Då kommer tårarna, och då kommer min saknad efter dig. Ibland lägger jag mig då på sängen, kryper ihop och gråter. Önskar att du var här igen. Önskar att man kunde ringa dig, och man saknar dig något så oerhört. När tårarna slutat rinna för den gången reser man på sig igen, så som så många gånger annars.
En del säger till mig som sagt att släppa dig nu. Att låta dig vara död, men du är död Daniel. Du kommer för alltid vara död och det är jag väl medveten om, men är det så fel att vilja att du ska få bli ihågkommen? Det var ju din dröm Daniel att få respekt. Hur ofta pratade vi inte om det du och jag? Hur ofta pratade vi inte om hur trött du var på att ingen såg dig?
Nej Daniel, jag kan inte bara släppa detta? Det finns så mycket fel i behandlingen av dig men hur jag ska gå vidare det vet jag inte.
Det jag vet är att liksom du öppnade upp mig för mig själv, ja på samma sätt fick jag se ett samhälle som skrämmer mig. En värld som ingen verkar bry sig om. En värld där folk utanför ser in och så lätt konstaterar ”Han gick ju på tabletter, inte konstigt att det gick som det gick”, och sen släpper man det.
Fast vad sker när deras barn hamnar i kris? Vad sker när deras nära och kära drabbas av samma öde som drabbade dig? Hur många mer måste drabbas? För fler kommer att drabbas. Man säger att 1500 personer om året tar sitt liv i Sverige. Jag skulle så gärna vilja veta hur många av dom självmorden som inte är självmord. Som en person sade som har bra insikt i människor med ADHD. Han chockade mig när han så kallt konstaterade, ”Jo men jag går ju på några av medlemmarnas begravning varje år”.
Är det ett samhälle vi ska ha?
Vi har alla ett ansvar, ett ansvar att göra världen bättre.
Jag vill så gärna göra världen bättre med dig Daniel, för det är du så mycket värd. Inte bara du utan alla dom som har samma öde runt sig som du.
Älskar dig Tussen, saknar dig så förbannat
In i evigheten
/Walle
