Ligger i min säng. Är inte bra på att skriva på telefonen men gör de i alla fall. Tankarna far omkring i skallen och jag behöver skriva till dig.
Pratade med Jennie innan ikväll. Vi pratade om ens relationer man haft i sitt liv och hur alla verkar ha en tendens att dö när de ska vara ihop med mig.
Inser ibland hur mycket det tar på ens självkänsla, och den är ju inte direkt strålande innan heller liksom.
Jag var 18 år när Maria dog. 18 år gammal skulle jag plötsligt besluta om saker som en 18 åring inte ska behöva besluta om. Då bestämde jag mig för att för alltid vara lite vaksam med förhållanden, människor och allt, och det var jag också delvis.
Så kom du, du stormade in, förändrade mig, gjorde om mig, tyckte om mig, och sen dog du.
Precis när jag sagt Ja till det du pratat om sedan i juni så dog du.
Precis när jag erkänt för mig själv, och bestämt med dig om en relation som skulle passa oss båda inför den resa som du bestämt att ditt inre skulle få göra utan att det skulle skada någon, då försvann du.
Kvar blev jag, med ett hjärta som än en gång älskade, och som än en gång frågade sig ”Vad hände nu då?”. Än en gång blev jag ensam.
Vet inte Daniel, men jag känner mig verkligen ledsen. Så jävla ledsen.
Inte bara för oss, eller för dig utan för ungefär allt just nu, men det kanske är normalt. Jag vet inte.
Kom att tänka på den 2 september idag. Ibland vet jag inte om jag önskar att den dagen inte funnits eller om jag ska bära med mig den som ett bra minne. Jag vill minnas det som något bra givetvis, men efter vad som sedan hände kanske det varit lättare att inte ha haft den, eller den 1 september, eller den 3 sep…eller….
Nej, det spelar ingen roll, för jag minns ju för fan varenda sekund med dig.
Ibland hatar jag mitt minne.
Jag minns vad du hade på dig vid ”spindelhändelsen”.
Jag minns vad vi sade då, och den dagen, och den där dagen. Jag hatar mitt äckliga fotografiska minne och hur det fungerar. Vissa saker lämnar aldrig hjärnan min, medan andra aldrig sätter sig. Jag kommer fortfarande inte ihåg Jennies portkod. Varje gång får jag bläddra som en dåre bland gamla SMS för att komma ihåg det, eller så får jag be Kevin öppna dörren. Han kan koden!
Nu kom ensamheten igen. Den jävla helvetes fucking ensamheten.
Den ensamhet jag inte kände med dig, men som kom tillbaka i höstas. Nu kommer den över mig. Nu vill jag ringa dig! Nu vill jag se dig! Nu vill jag att du ska vara här!
Fast så blir det ju inte mer. Aldrig mer. Jag kommer aldrig mer se dig. Jag kommer aldrig mer prata med dig. Jag kommer aldrig mer ringa dig.
Det är bara sjukt.
Jag pratade med Helena idag om att släppa allt. Strunta i Socialstyrelser, film och böcker. Göra så som det ser ut som att man ”ska” göra.
Helena frågade mig på bara det sätt hon kan, ”Varför vill du strunta i det då?”
När jag förklarade att det nog mest berodde på andra så sade hon bara, ”Då ska du strunta i att strunta i det, nu är det din självkänsla som pratar igen”
Hon är klok Helena, och snäll. Henne hade du tyckt om, men de gjorde du ju redan. Du vet ju hur mycket hon hjälpte mig för utan henne hade vi två aldrig fått det vi fick.
Fan Daniel, jag saknar dig så jävla mycket.
Det är så tyst här, så tyst och ensamt.
På samma sätt som min sorg är ensam.
På samma sätt som vi två var ensamma.
På samma sätt som vi två aldrig fick någon bekräftelse.
På samma sätt som vi inte kan få det idag heller.
Fan ta allt, fan fan fan ta allt.
Fan ta kärleken.
Jag ska aldrig mer älska.
Jag ska aldrig mer vara vän.
Jag ska aldrig mer hoppas.
Jag ska aldrig mer…..leva
