För ett år sedan satt jag och funderade på vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var ganska less på det mesta faktiskt och ingenting hände. Så där i början på maj så dök du upp, och vilken resa det blev. En resa som jag så gärna ville fortsätta resa på i all evighet.
Du fattas mig Daniel, du fattas mig något så enormt. 8 månader snart har gått sedan dom tog dig ifrån oss, men ibland känns det fortfarande som att det var igår Jennie kontaktade mig och berättade vad som hänt. Ibland känns det som igår som du satt här i Göteborg. Ibland känns det som igår som du ringde poolen och sökte jobb, ja ibland känns allt som att man bara kan ta på det, som att det hände alldeles nyss.
Ja vilken resa vi gjorde, och vad du förändrade mig. Sedan du stormade in i mitt liv är ingenting sig likt och ingenting kommer någonsin bli sig likt igen.
Ibland känns det fortfarande som att jag inte kommer klara av det här, men så tänker jag på att man ju måste fixa det på något sätt och så tänker jag på Kevin och Jennie och mina vänner. Både gamla vänner men också nya som jag fått tack vare dig.
Du anar inte hur tacksam jag är att fått träffa dom, för utan dom hade jag inte klarat detta, och så Jennie, din så underbara syster vars axel man fått gråta mot och som man blivit så bra vän med. Den vackraste tjej i världen på alla sätt.
Sedan har vi Kevin som på sitt sätt ser världen som en kille på 3 år ska göra. Han som ibland frågar om man är ledsen, och i nästa stund ser dig genom biltaket uppe i himmelen och strax efter visar att han kan göra kullerbytta. Ja, utan dom hade jag inte klarat av det för att ha dom att dela sorgen efter dig med har betytt så mycket, och att samtidigt så sakta byggs ett nytt liv upp. Ett liv utan dig.
Fast ändå kommer jag minnas resan med dig Daniel som den mest speciella jag gjort i mitt liv. Du fick mig att lära känna mig själv på ett sätt jag inte trodde var möjligt och vår tid ihop, som blev alldeles för kort, kommer för alltid finnas inom mig som en kraft, ett minne och en påminnelse om att vi ska visa varandra mer ömhet och omtanke. För när tiden var som jobbigast, och när livet var som mörkast för oss fanns vi där för varandra, och det är just det som jag bär med mig. Vår relation, vår vänskap, vår kärlek och vårt sätt att vara vi på.
I Göteborg ville du börja om med ett nytt liv, med en ny framtid. Det förakt jag känner mot de som gjorde att det inte blev så är lika stark som kärleken jag känner till dig.
Jag brukar ju skriva och hålla på när jag behöver få ur mig hur jag känner. Inför vår ”ett årsdag” gjorde jag om min film jag gjorde till dig i december. Jag ville klippa ihop vår resa. Hoppas du tycker om den.
Jag önskar så att saker slutat annorlunda för dig. Jag önskar så att jag inte på nätterna ibland tvingades krama min kudde och snyftande tänka på dig. Jag önskar så att du var här hos mig, ja att du var här hos oss alla.
Älskar dig, tussen min.
In i evigheten ♥
P.s Vet du?! Efter att jag kollat runt lite och upptäckte att jag lyckats dubbelposta så blev detta inlägg nummer 200 på den här sidan D.s
