Jag har en sådan där natt igen. En sådan när natt när tankarna bara far omkring och jag har svårt att liksom sätta fingret på vad jag egentligen tänker på.
Klockan är 5 nu, och snart börjar det bli ljust. Just nu är det bara skärmens sken som lyser upp mitt rum, annars är det becksvart i lägenheten. Jag har precis varit ute en stund och vandrat, så som jag brukar göra numer när det jobbiga blir för jobbigt. Har tänkt mycket på dig ikväll, och framförallt på varför det gick som det gick för dig. Jag tänkte på hur illa du gjorde dig själv när du åkte till Umeå och samtidigt tänkte jag på hur svårt du hade att säga ”Jag gjorde fel”, och då hur svårt du hade att säga det till dig själv.
Sedan kom tankarna om mig själv, och vad jag egentligen gör här.
Saken är den Daniel: Jag vill faktiskt inte vara kvar mer.
Samtidigt är jag inte starkt nog att ta livet av mig, och vet heller inte om jag vill ta livet av mig. Jag vet att jag har människor i mitt liv som behöver mig, som bryr sig om mig, och som vill att jag ska vara kvar här. Ändå känner jag inget behov att vakna mer, och det behovet har jag egentligen inte haft på flera år.
Folk verkar idag tro kanske att jag gett upp allt på grund av dig, och det som hände dig, men då tror dom fel. Längtan efter livet har jag inte haft på länge. Att jag så starkt redan från början kunde säga att du inte begick självmord var ju för att jag visste att du egentligen hade mer livslust än vad jag hade.
Mitt främsta problem är min ständiga känsla av ensamhet. Som att jag inte hör hemma någonstans, eller hos någon. Ibland kan jag prata med flera olika människor i timmar, ändå finns känslan av ensamhet där. Som att den jag är egentligen inte betyder något. Det är svårt att bära sådana tankar, och det vet jag att du förstår för där var vi ju så lika du och jag. Folk tröttnade på oss och vårt sätt, och inte förrän vi försvann på något sätt så blev vi så väldigt omtyckta och älskade.
Fast jag anser också att jag har rätt att känna mig trött på livet för livet har inte direkt varit så snällt alla gånger, och till slut tar det kraft av en och just nu har jag ingen kraft riktigt.
Du gav mig kraft Daniel. Våra telefonsamtal, våra nätter, våra träffar, vi tillsammans, ja det gav mig kraft. Hur trött jag än kunde vara på ditt velande, eller hur arg jag kunde vara på vissa situationer spelade ingen roll. För när det igen blev vi i den ensamma världen, då försvann allt annat.
Inatt är det en sådan natt då jag så önskar du var här. Jag önskar så att du bara kunde vara Daniel så det jobbiga försvann, men det blir aldrig så mer.
Ibland tror jag faktiskt att vi kommer ses snart, jag tror faktiskt det. Det känns så och det blir en känsla som blir allt mer normal i mig. Jag blir allt mer likgiltig till det som sker i mitt liv, och förr kunde likgiltigheten skrämma mig. Nu gör den inte det längre, och kanske är det de farligaste. Kanske är det just det som är tecknet på att jag står på början till slutet.
Folk kommer att leva ändå utan mig. Folk kommer klara sig utan mig.
Jag önskar bara att få slippa vakna mer, att få evig lugn och mörker.
Ja, jag vill ha evig lugn och ro. Kanske är det dags att inse att livet blev inte bättre än så här.
/Walle
